Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Bra

TACK SÅ GRYMT MYCKET! och FÖRLÅT!!! för att ni har fått väntat så länge! Jag skrev att jag skulle skriva ett till kapitel och en epilog men eftersom att jag inte alls blev nöjd med det kapitlet och kände att det bara blev onödigt, så valde jag att skriva epilogen direkt. Jag är så glad att ni har stannat kvar med mig until the very end, och hoppas att ni gillade "Kärlek vid första ögonkastet". Jag är forever tacksam för allt er stöd,tålamod, kritik, ALLT! Utan er skulle det aldrig blivit 31 kapitel och en epilog! Ni är bäst! En novell från mig kommer att komma, om någon skulle vara intreserad att läsa den. Jag lägger länken här så fort jag har publicerat den
TACK TACK TACK TACK återigen mina kära läsare!! Här är epilogen.

Epilog

Det var en helt vanlig dag i mitt liv. Jag och Marcus hade bråkat igen och jag satt inne i badrummet för att komma undan från honom. Vi bodde tillsammans i en villa i en liten förort. Jag skulle inte klarat av att bo utan människor runt omkring mig och vi hade därför valt något mellan mitt i stan och mitt ute i ingenstans. Det hade gått bra ett tag och jag och Marcus kom bra överens med varandra. Det var först när han började jobba mer och mer om kvällarna och inte verkade bry sig om mig alls som vi började bråka om små och stora saker. Han verkade frånvarande hela tiden när jag pratade med honom och jag visste att det var något han inte ville berätta för mig. Det kändes som att jag betydde mindre och mindre för honom, att han inte älskade mig lika mycket längre. Kanske hade vi växt ur vår kärlek? Nej, jag hade verkligen inte gjort det, för jag gjorde allt jag kunde för att visa honom att jag älskade honom med hela mitt hjärta, vilket jag verkligen gjorde. Inget i hela världen betydde mer för mig än vad han gjorde.

"Snälla öppna dörren Jane" Marcus knackade försiktigt på badrumsdörren och jag bet mig i läppen för att inte börja gråta.
"Varför Marcus? Varför ska jag öppna dörren? För det verkar ändå inte som att du bryr dig om mig" Jag drog upp benen mot bröstet och knöt armarna om dem.
"För att jag älskar dig, jag älskar dig med hela min själ och jag bryr mig om dig så otroligt mycket" En tår föll långsamt ner för min kind.
"Varför visar du det inte då?" Min röst var så svag att det mer blev en viskning och jag vilade mitt huvud på mina knän.
"Snälla kom ut så får jag visa dig" Sa han och jag hörde att han var påväg att börja gråta. Jag skakade på huvudet, medveten om att han inte skulle se det, och lät tystaden tala. Jag satt där hela kvällen ibland med tårar i ögonen, ibland med massor av tankar omkringflygandes i huvudet och tillslut somnade jag.


Jag var tillbaka, till det ställe som påverkat mig så mycket genom mitt liv. Så många blommor omringade mig, och bredvid mig satt han, Dale. Jag log mot honom, jag visste att han skulle hjälpa mig, och jag visste att jag var tvungen att lita på honom den här gången.
"Hej Dale" Sa jag och flyttade min blick från honom till den stora blomsterängen.
"Hej Jane, kanske har en anledning till att du är här?" Jag suckade.
"Det känns som att han inte bryr sig om mig lika mycket som förut, att hans ord är tomma, han jobbar mycket mer på dagarna och hela kvällarna, och jag vet att han gömmer något för mig. Det är något han inte vill berätta för mig, han litar inte längre på mig. Jag förstår inte vad jag har gjort som har fått honom att tappa förtroendet för mig. Jag förstår inte..." Jag hade gråten i halsen, men jag lät dem inte falla ner för mina kinder.
"Det finns alltid en anledning bakom saker och ting Jane, låt honom ta den tid han behöver, vissa saker är svårare och jobbigare att berätta än andra. Vad du än gör, lämna honom inte, du kanske inte har insett det, men den där killen skulle göra vad som helst för dig"


Jag vaknade av ett bländande solsken som lyste upp hela badrummet. Jag var stel i nacken efter ha sovit med den i en onormal vinkel och jag vickade försiktigt på huvudet fram och tillbaka. Jag ställde mig upp med hjälp av en hand i marken och gick fram mot handfatet för att skölja ansiktet. Sakta men säkert gick jag fram mot dörren för att öppna den. Jag möttes av Marcus ståendes med ryggen mot mig och han vände sig snabbt om för att snabbt omfamna mig.
"Jane jag har försökt så länge att vänta till din födelsedag, men det är så svårt att se dig lida varje dag. Jag har jobbat för att tjäna in mer pengar för att kunna betala av lånet" Vänta nu, vilket lån pratade han om, vi hade väl inget? "och jag har inte kunnat spendera lika mycket tid med dig längre. Jag älskar dig med hela mitt hjärta"
"Marcus, jag älskar dig med hela mitt hjärta också" Viskade jag mot hans axel som jag nu lutade huvudet mot. Tårar rann långsamt ner för mina kinder, jag visste inte ens varför jag grät. Han släppte mig ur sin famn och backade från mig. Jag tittade förvirrat på honom och inte förän han gick ner på ett knä framför mig, tog upp en blå ask ur fickan och visade den silvriga ringen för mig förstod jag vad som skulle hända.
"Jane Sophie Green, vill du gifta dig med mig?" Jag hade slutat andats, jag hade glömt hur man gjorde. Jag bara stod där och tittade på Marcus, mitt livs kärlek. Jag flög bokstavligt talat på honom, upp i hans famn och grät av glädje.
"Ja, Marcus, självklart"
Jag skulle få spendera resten av mitt liv med honom.
Vi skulle älska varandra i en evighet.
Och tänk att det började med en så liten enkel sak, som ändå blev så komplicerat.
Kärlek vid första ögonkastet.

Grymt bra slut!!!!

Hittade nyss den här igen, KOMMENTERADE JAG INTE EFTER EPILOGEN!?!? FY PÅ MIG, FY!!!

Jaja, det var helt j*vl* awesome! Bra slut.

Ny läsare här!
Du skriver jättebra verkligen Med riktig inlevelse och man kommer verkligen in i berättelsen på ett
riktigt bra sätt, som jag verkligen älskar!
Keep going!
Ny bevakare

Bevakar, har bara läst första kapitlet och du har skrivit epilog, men jag ska i alla fall läsa när jag hinner! Det börjar bra!!! ♥

Gud vad kul att jag fortfarande får nya läsare! Tack så otroligt mycket!