(PG) Svarta Rosor-Drarry

Jättebra

superduper

Aah!! Jag döör så bra!
Jag vill ha meer ^^

Jättebra!!!

åååååhh~ vad braaaaaaaa mer mer mer snart snart snart!!!!

nej fy på mig, nu känner jag mig elak som stressar dig men du e så awesome ♥

Ouch, basebollträn är hårda >.<

hehe, rätt åt Cho *gilla Hermione*
snälla söta mer

Merci beaucoup! ^^
Draco
Det kändes tryggt att gå på Hogwarts marker, även om det inte var en så bra dag. Jag var trots allt bara en budbärare, men efter att jag hade slutfört mitt uppdrag så var jag fri. Efter två månaders tortyr så fick jag komma ut i ett välkomnade solsken.
När jag närmade mig entrén så såg jag en lång man utanför, Dumbledor. Han hade ett bekymrat leende på sig. Utan ett ord så förde han mig in i slottet. Det var en tidig morgon och alla åt frukost. I en takt som kändes som evighet, gick vi till matsalen. Mina fötter kändes tunga och min mage kurrade. Jag jade inte ätit riktig mat på vad som känns hundra år. Vi nådde dörrarna och jag kände min puls höjas. Långsamt och försiktigt gick vi igenom och på snabbare än ett blixtnedslag så hade vi allas uppmärksamhet.
"Jag är rädd för att vårt slut närmar oss. Kriget kommer att nå oss vilken dag som helst. Jag förväntar mig inte barn att kriga och jag rekommenderar inte det heller. Om jag hade kunnat tvinga er så hade jag tvingat er alla att åka hem, men det kan jag inte bestämma eftersom det är fortfarande skoltid... som tur är så är det snart jullov och då kan ni åka... var beredda" Dumbledor tittade ner i marken och lämnade matsalen och mig ståendes på egen fot. Alla stirrade i chock, men efter några sekunder började folk prata med panik i tonen.
Jag tittade runt i rummet och det ryckte lite i mina mungipor. När mina ögon nådde Gryffindors bord möttes mina ögon av ett par stora smaragdfärgade ögon. Det kändes som ett eldklot träffade mig när jag såg in i dem. Dennes ögon var fyllda med smärta och tårar och jag kunde inte sluta se in i dem, dem vackra ögonen som tillhörde den jag älskade och den som var i störst fara av oss alla...

mer

såååå braaaaaaa men ändå sååååååååå sorgligt