George Weasley - When I'm gone

Hur långt har du skrivit på Kpw? Bara så jag vet vart jag ska börja läsa här ;P

Josefin_Weasley: På KPw har jag lagt ut till kap. 22 ^^

Okaj Isf ska jag läsa kap. 23 snart ^^

Jag får än en gång tacka för alla snälla kommentarer. :3 Ni läsare är det bästa jag kan få på den här hemsidan. ♥ God Jul (även ifall det gått några dar sedan julafton) och Gott nytt år på er!
-------------------------

25.
"A nightmare’s wishes"

Gestalterna var redo att sätta ner sin spadar i den gräsbeklädda marken. George hoppades att de inte skulle förstöra graven. En sak förstod han inte. Om de nu ville gräva upp den; varför använde de sig inte av magi för att göra det? Han hade sakta och så tyst han kunnat börjat ta sig framåt. Han höll sig till kanten av kyrkogården, där träden kastade sina grenar över honom. Han skulle på så sätt hållas i en ännu mörkare skugga än vad nattens svarta färger dragit med sig. Han höll blicken fäst på figurerna, som nu verkade aningen tydligare tack vare det minskade avståndet. Han vågade inte släppa uppmärksamheten från dem, ifall någon av dem skulle få syn på honom. Kanske hade de redan gjort det. Kanske hade en av dem smugit iväg när han inte såg och var precis bakom honom. George kunde inte låta bli att känna en rysning löpa längs med ryggraden. Bara för att han tänkte på det så kändes det nu som om någon stod bakom honom. Han stod med ryggen mot staketet, så om det var någon som befann sig bakom honom skulle den vara tvungen att stå på andra sidan. Det var inte mycket till tröst egentligen. De skulle ändå lätt kunna få tag på honom när han minst anade det. Han slängde en snabb blick bakåt. Han var bara tvungen att kolla, för att vara helt säker. Det var ingen där. Istället fanns ett djupt dunkel som verkade hålla i sig så långt ögat nådde. Som om mörkret bildade en vägg som man inte såg igenom. Men mörkret fortsatte att sträcka ut sig mot kanterna. Det var alltså inte bara precis bakom honom som det låg. I vilket fall så kunde man inte utskilja någonting därifrån. Det var som att blunda, eller som om man blivit blind. George kände ett plötsligt vinddrag vidröra sidan av hans ansikte. Det fick honom att genast lägga tillbaka blicken på vad som försiggick framför sig. Gestalterna, som alla hade kroppar som starka män, hade satt sina spadar och hackor i marken och börjat gräva. Det gjorde ont i George när han såg det. Tänk om någon kommit för att gräva upp deras gravar. Det var bara fel. Han knöt näven för att stoppa den ilska som bubblade fram inom honom. De borde inte göra så här. De måste ha en väldigt bra anledning för det, om ens det skulle räcka.
Konstigt nog grävde männen (George antog att det var män) ovanligt tyst. Det klingade inte i spadarna när de råkade stöta ihop med varandra. Det ända ljudet som faktiskt hördes uppkom när de tryckte upp jorden från dess ursprungliga plats och slängde det i en hög vid sidan om sig. Den person som George innan antagit för att vara ledaren över hela händelsen hade hukat sig ner vid gravstenen. Han verkade granska den, undersöka den. Ett långt, rakt finger dök fram under den svarta kappan och stryktes över det oläsliga namnet. I alla fall så kunde George inte läsa det. Han önskade att han visste vems grav det var, vems vila det var som nu höll på att smutsas ner av tjuvar. Mannen vid gravstenen reste sig sakta upp. George kunde inte se något av honom. Hans mörka kappa täckte hela hans kropp ner till fötterna och han hade en huva för ansiktet. Det påminde George om dödsätarna, men det kunde inte vara dem. De var för olika. Det var något med de här som kändes ännu farligare, som om de var smartare och smidigare, skoningslösa och helt utan hjärta. George försökte fokusera på vad de gjorde. Han kunde inte bara rusa fram och få dem att sluta med vad de höll på med. De skulle säkert hoppa på honom. Han skulle inte ha en chans, ens med trollstaven i handen.
Mannen hade ställt sig med ryggen mot gravstenen. Det såg först ut som om han granskade sina mannars arbete, men efter en kort stund upptäckte George att det inte alls var så. Mannen tittade bort mot honom. Ögonen reflekterades av ett osynligt ljus. De verkade nästan lysa. En ilning gick genom Georges kropp, fick hans hjärta att slå i högvarv och hans muskler att bli stela. Det var inget han behövde just nu. Det var det sista han behövde just nu. Han fick inte vara rädd. Det skulle bara i sin tur skapa panik. Det skulle leda till kaos inom honom, han skulle inte kunna försvara sig alls.
"Vem har vi här, då?" En fånig, och onödigt typisk kommentar för att vara en farlig skurk, tyckte George, men det var precis de orden som flöt ur ledarens läppar. Han hade sagt det tillräckligt högt för att George skulle höra, men även för att dra till sig de andras uppmärksamhet.
Gestalterna - som även de bar på långa, svarta kappor som på något sätt tycktes sjunka ihop med mörkret runtomkring - såg först upp på sin ledare, men sedan vände de blicken åt Georges håll. Han hade inte lyckats bli ett med skuggan han befann sig i. De såg honom tydligt. De slutade gräva för tillfället. De bara ställde sig i rak ställning och såg på honom. Vad väntade de på? Att George själv skulle visa sig fullt synlig för dem och berätta vem han var och vad han gjorde där?
"Kom ut ur skuggan, unge man. Jag vill se ditt ansikte." Ledarens röst var lika krasslig när han talade högt. Den ojämna stämman skar in i Georges öron, gjorde honom riktigt obehaglig till mods. Han sträckte sig efter sin trollstav som han visste fanns i bakfickan på hans byxor, men när han tänkte greppa tag i det fanns det inget där. Han kände hur paniken började sprida på ytterligare. Han hade aldrig råkat ut för något sådant här förut. Hur mycket han än kände efter och letade så fanns inte trollstaven där. Han var obeväpnad; hjälplös och sårbar.
"Letar du efter något?" frågade ledaren med ett kort, skadeglatt skratt. Det dröp av elakhet och ondska i orden. När George såg upp så höll mannen med de svagt lysande ögonen i något långt och rakt. George kände igen det direkt. Mugglare skulle ha sett det som en fint slipad träpinne, men för Georges del betydde det så mycket mer. Han bet sig hårt i underläppen för att inte ge ut ett skrik. Inte av rädsla, utan av ilska. Men samtidigt kände han sig väldigt oförstående. Hur kunde mannen ha fått tag på hans trollstav? De hade inte ens varit i närheten av varandra. George hade hållit ögonen på honom hela tiden. Han kände att han inte bara kunde stå där, göra ingenting. Antingen fick han handla snabbt, överlista männen framför sig på något sätt, eller också så fick han satsa på att fly. Båda alternativen kändes så svåra att utföra. Det var rent av omöjligt att besegra männen; de var fler än honom, säkert starkare och han hade ingen trollstav. De hade hans trollstav, och av just den anledningen kändes det också omöjligt att fly. Han var snabb, det visste han om, men vad han inte visste var om han skulle lyckas ta sig bort från dem. Det fick bli det han satsade på i alla fall; fly. Tanken kändes så oerhört feg, så oerhört smärtsam. Skulle han verkligen springa bort från männen han egentligen ville stoppa? Det skulle han inte visa något större mod för. Han försökte att inte tänka på det sättet. Han var inte feg. Trots sitt dunkande hjärta och den lätta paniken kände han sig lugn. Han var nästan säker på att hans ansikte var helt neutralt. Även om han kände det, så visade han ingen rädsla. Han skulle stannat och slåss om han hade någon möjlighet att segra, men han visste när han hade förlorat. Ännu fanns det en chans att komma undan.
Efter vad som kändes som en hel timme hade han tagit ett beslut. Det hade kanske bara gått en halv minut i verkligheten, men i Georges tankar stod tiden stilla. Han tog snabbt första steget tillbaka mot grinden och fortsatte med nästa. Han tänkte inte stanna. Han ökade på dem då han hörde ledaren ropa ut något till sina män. Han kunde inte riktigt höra vad han sagt, men bara någon sekund senare hördes ljudet av steg bakom sig. Det var dock inte så många steg på samma gång. Det var bara ett par stycken som blivit utsända efter honom. Det minskade hans risker lite, men de fanns där fortfarande och det var det som oroade honom. Frågan var ändå om han var värd att jagas. Han visste vad de höll på med och kunde hämta förstärkning, javisst, men det kändes ändå onödigt att behöva springa sin väg i hopp om att inte bli fångad.
När han nådde grinden kastade han sig nästan över den. Gatorna bredde sig ut framför honom. Hus uppenbarade sig i en slags mörk gråskala. Det var som om mörkret skingrade sig litet utanför kyrkogårdens grindar. Han kunde se konturer av sten i marken när de slungades förbi under honom. Han var noga med vart han satte fötterna, men hade inte tid att tänka så mycket på det. Han hörde fortfarande steg bakom sig. Han hörde en av männen som följde efter honom ropa till den andra. Ännu en gång hörde han inte vad de sa. Det var som om de pratade ett helt annat språk, även ifall George kände igen dialekten som engelsk. Han antog att det var situationen han befann sig i som förvärrade hans sinnen. Typiskt, det var ju nu han behövde dem som mest. Han fortsatte att springa med långa steg. Vinden piskade honom kallt i ansiktet. Han svängde av till höger, för att försöka villa bort sina förföljare.
Han upptäckte inte misstaget förrän det var för sent. En man i svart huva hade precis nått gången på andra sidan och fick syn på honom. Han ställde sig i vägen på den smala gatan och fungerade ungefär som en ogenomtränglig mur. George vände om för att springa tillbaka den väg han kommit från, men där stod nu den andra mannen. Han hade ingenstans att ta vägen. Han var fångad.

Kan du länka till tråden på kpw

Sjukt duktig du är!♥

LucyMalfoy: Tyvärr så har jag slutat skriva novellen där; dels för att det inte verkar som om någon läser längre, dels för att KPwebben kanske inte kommer att vara kvar så länge till (Visserligen kommer den finnas kvar till 1 April, men det känns nästan onödigt att fortsätta där...)

OliverPhelps: Tack så mycket. :3 ♥ Det värmer varje gång någon säger det.

^This. ♥

Jag behöver veta vad som händer sen! O.o

Nu känns det som att man har glömt en bok man läser någonstans och man kan inte få tillbaka den, då har man panik eftersom att man måste veta vad som händer. Och det är en riktigt bra bok man glömt, en riktigt riktigt bra bok ♥♥
DENNA FF ÄR SÅ BRA! ♥

Merlin vad duktig du är ! Jag hungrar efter mer, får aldrig nog av din FF. Hoppas att du skriver mer snart eftersom att det är lov ! ♥