Dottern [SV]

jätte bra XD meer !

Mer x)

meer

meeeeeeeeeeeeeeeeeer

Åååå mer!

London var glad att det var sommarlov. Om det varit skola hade hon inte kunnat åka för att träffa sin pappa nu på måndagseftermiddagen, och framförallt inte med Felix bredvid sig. Så fort skolan började skulle han återvända till Hogwarts, och lämna London endam igen. Hon svalde och sneglade på honom. Han såg rakt fram, men måste ha märkt att hon såg på honom; hans ögon vände sig mot henne och mötte hennes blick med ett leende. Hon skrattade till.
"Vad säger din flickvän om att du är ute med mig hela dagen?" Retades hon. Han flinade.
"Hon är i alperna. Jag var hemma hos henne häromdagen för att säga hejdå."
"Ah. Jag undrar vad hon skulle säga om hon visste att du pratade om att kyssa mig igår." London flinade, men jämfört med Felix blev det bara en grimas som skulle skrämma vilken unge som helst.
"Du vet tydligen inte när du blir retad med", sade Felix lugnt när de klev av bussen.
"Det är min sämsta sida", London ryckte på axlarna; sekunden därpå stirrade hon mållöst rakt fram. Framför dem stod ett stort, präktigt hus omgivet av ett högt staket och en låst port man måste ringa på för att komma igenom. Hon svalde. "Du får prata med dem", mumlade hon.
"Självklart, det är därför jag kom", sade Felix, gick fram och ringde på dörren. Det dröjde inte länge innan en röst hördes från ingenstans: "Vem är det?"
Nu pratade Felix rakt ut i luften: "Felix Kurtsson. Vän till Draco Malfoy."
Ett klick hördes och dörren öppnades. "Kom in."
Londons hjärta slog i dubbel takt när de steg in på tomten och överväldigades om igen av hur stor bara dörren var. De knackade på den, och en blond man i trettioårsåldern öppnade. "Felix!" Utbrast han och skakade glatt Felix hand, "Det var riktigt länge sedan. Hur mår du?"
"Jag mår bra", fick Felix fram. Mannen vände sig mot London, och granskade henne. Hans leende försvann. "Och vem är du?" Fick han fram med en viskning; som om han började ana. Kanske såg han att London hade hans egna ögon och blont, lockigt hår, eller så var det helt enkelt så han bemötte främlingar (vilket vore märkligt). London fick aldrig veta. Hon sträckte fram handen men mannen fattade den inte. "London", mumlade hon, "London Wright."
Nu log mannen. "Draco Malfoy", sade han och skakade handen löst. Sedan frågade han: "Varför kom ni hit?"
London svalde. Hon var osäker på om hon vågade berätta det hela just där vid tröskeln till hans hem, men hon vågade absolut inte gå därifrån. Om de fick veta att hon var smutskalle ... hon tog sitt förnuft till fånga och såg sedan på honom. "Minns du ... en sommar för sexton år sedan? Då du var tillsammans med Hermione Granger?"
I nästa ögonblick siktade Draco på henne med sin trollstav, och all artighet i hans blick försvann; han stirrade ilsket på henne och hade hans ansikte varit blekt förut var det vid det här laget kritvitt. "VAD VET DU OM DET?" Närapå skrek han, "FÖRKLARA!"
London var osäker på vad hon skulle göra; hon kunde knappast förklara det hela med en trollstav riktad mot sig. Hon kastade en blick mot Felix, som märkligt nog lyckades hålla sig lugn. Han lade handen på Dracos arm och sänkte den långsamt. "Förklara, London", mumlade han. London andades in, och sade i ett andetag, snabbare än hon någonsin sagt någonting förut:
"MinmammaärHermioneGrangerjagblevuppfostradavhennesvännerjagfickvetaattduexisterade förnågraveckorsedanjagharletatefterdigfelixkändedigduärminpappamennikyssteknapptvarandra detärkonstigtjagkanaldrighellerkyssanågonutanattdeblirkonstigavetduvarför?"
Det som följde var tystnad.

Det är ju så bra. MEEERA!

meeeeeeeeeeeeeeeeer

haha xD ÄLSKAR Dracos reaktion och... och... älskar det faktum att all information rinner ur London så fort att han knappt hunnit höra allt! XD

MER!! ♥
Helt fantastiskt skrivet. ^^