Bakom min fasad [SV]

eyy! nu får du ta och uppdatera min bajsunge ♥

NYTT KAPITEL, ledsen för att det var så länge sedan! Hoppas ni gillar det, för det gör inte jag.. Uppdateringen ska bli normal igen, och lots of love till er som fortfarande läser!

Stora salen var lika praktfull som vanligt. Genom dörrarna kom Professor McGonagall med ett led med förväntansfulla förstaårselever bakom sig. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg de spända leendena som alla hade spridda över deras små ansikten. De gick och pratade med sina nyfunna vänner, medans de tittade med förundran på eleverna längs de fyra borden. Man kunde se deras nervositet när deras namn blev uppropade och gick fram mot sorteringshatten. McGonagall såg ut som en stolt mamma när hon såg ut över havet av elever. Hennes ansikte strålade av glädje, och hennes kärlek för skolan syntes på länga vägar.

Förstaårseleverna slog sig ned vid borden och såg uppriktigt lyckliga ut. Deras ansiktsuttryck när maten serverades var obetalbara! Deras ögon blev stora som dunkare, och sedan började de hugga in i den utsökta maten. Bredvid mig satt Blaise och skrattade med mig, lika road över deras uttryck som jag. Jag tittade på honom och flinade stort. In genom väggarna och dörrarna flög skolornas spöken, och de nykomna eleverna blev alldeles vita. En tjej vid Slytherinbordet blev så rädd att hon svimmade, och Dumbledore rusade fram till henne snabbt som blixten. Han tittade upp på mig och bad mig ta henne till sjukhusflygeln. Jag lyfte upp flickan i min famn och gick ut ur stora salen.

Jag gick genom skolans korridorer snabbt, och fick en hel del förvånade och misstänksamma blickar från porträtten som hängde på väggarna. Jag nickade ner mot mitt prefektmärke, och de log mot mig förstående. Väl inne i sjukhusflygeln såg det ut som det alltid gjort, och Madame Pomfrey skyndade sig fram till mig. Hon lyfte flickan ur mina armar och sjasade mig mot dörren.

**

Jag gick sakta genom korridorerna efter middagen, proppmätt och försjunken i tankar. Blaise gick bredvid mig och skrattade åt något roligt Goyle sagt. Crabbe hade försvunnit under middagens gång, men ingen orkade ägna en tanke åt vars han kunde befinna sig. Helt plötsligt var Snape framför oss. Han såg obeskrivligt arg ut, och vi blev alla tysta. Hans blick mötte min, och hans ögon blev med ens svarta. Jag tittade snabbt bort, och Snape harklade sig.

"Mr. Malfoy. Mitt kontor om fem, okej?" Väste han argt. Jag tittade ner på golvet och nickade stumt. Jag hörde hur han gick därifrån, och hur hans steg blev allt mer avlägsna. När jag inte längre kunde höra hans fotsteg tittade jag upp på mina vänner som stirrade på mig med chockartade uttryck. Utan att yttra ett ord började jag gå mot Snapes kontor. Mina tankar snurrade runt i mitt huvud. Är han där? Jag vet att Snape såg mig med Hermione, har han redan hunnit sprida det? Jag knuffade undan mina tankar och knackade på dörren till hans kontor, och klev sedan in med darrande ben.

Snape gick runt i rummet med ett bekymrat uttryck och mumlade något ohörbart. Han såg om möjligt tröttare ut än vanligt, och jag var förundrad över hur stor förändring han genomgått under fem minuter. Hans vanliga samlade beteende var som bortblåst, och kvar fanns personen framför mig. En spattig man, som såg oerhört trött ut. Hans svarta hår var tilltufsat, som att han dragit händerna genom håret i ilkska. Han stannade tvärt och tittade på mig med en oläsbar blick. Vi stod och stirrade på varandra tills spänningen blev olidlig. En sekund till, och jag hade exploderat.

"Du är ute på hal is, Mr. Malfoy," väste han med lätt darrande röst. Han tog ett steg närmare mig så att han var bara några centimeter ifrån mig. Han pekade på mig och fortsattte jäktat med sina ord. "Om Mörkrets Herre, eller din far för den delen, får reda på att du är nära vän med en smutsskalle.." sade han med en mörk blick, och drog sedan sakta fingret över sin hals. Jag var så körd.

Han backade, och fortsatte sin gång runt rummet. Jag öppnade min mun för att svara, men han avbröt mig.
"Jag har lovat att jag ska se efter dig, Draco. Men, jag kan inte skydda dig från din far och Mörkrets Herres vrede om dom får reda på detta. Så, om jag hade varit i din position, hade jag varit lite mer diskret. Om jag inte hade vetat bättre hade jag trott att du älskade flickan." sade han, fortfarande spatserandes runt i rummet, men nu långsammare, mer eftertänksamt. Jag såg det direkt, han visste, han kände igen sig. Hans ansikte avspeglade sorg och saknad, men ännu mer oro. Jag tog ett djupt andetag, och tänkte på hur jag skulle säga något, utan att avslöja allt.
"Jag vet. Jag ser dig på dig."

Med det sagt gick jag sakta ut ur rummet, och ner mot sovsalarna. Mina ensamma fotsteg ekade i de nu tomma korridorerna, och långt, långt borta kunde jag höra något som liknade snyftningar.

ååh, jätte bra mer ♥

Hur kan du inte gilla detta? Det är awesome.

I think not, my friend

Såklart man fortfarande läser! :o Superb, mer! Men: Hon-aw? Va? xD (alltså här: )

Ingen aning alls.. tog bort det, tack!

Haha, okej

såå bra!! har tre saker och säga:
1. ÄR DU GALEN? GILLADE DU DET INTE?!?! DET VAR JU HELT ***** AWSOME!!!
2. det är klart vi fortsätter läsa! den är som sagt helt j*vla awsome
3. meeer den är såå bra, nej den är bäst!

Så jäklans bra!