Mirabilis - Vidomina & Medi

"Det är även ditt jobb att se efter henne. Du och Rion." Nicolai lade kinden mot handen och log.
"Ni är vakter medan hon är hennes kammarjungfru. Eller en av hennes." Hon log.
"Och vad heter den där unga med chokladfärgad hy? Ruby?"

"Värst vad du har koll.", sa Leo. "Tja, vakter och vakter.. Vi är där ibland." Leo skrattade lite åt tanken. Han gillade att vara i Halos palats, ingen annan plats var som den. En upplevelse, helt klart.
"Ruby, ja. Känner du henne?"

"Ja vi har fått reda på saker från..." Han blev tyst innan han såg ner.
"hm. Markal." Han såg besvärad ut och såg sedan på Rion och sedan sin bror.
De hade sett de videsorna där Halo hade blivit operarad på eller vad som det skulle vara. Sedan hade han fått reda på att Halo blivit kidnappad av sin far och sednan tillsammans med deras så kallade farbror Markal blivit såld.
Markall var inte deras riktiga farbror men under deras uppväxt hade de alltid sagt farbror.

"Den idioten kommer inte hit hoppas jag?" Vincents korta gestallt kom ner och han satte sig ner.
"Och för din skuöö hoppas jag det Ivan. Vi har inte råd att ha honom här."

Leo tvekade. Han kände till Markal, även om han inte hade haft så mycket att göra med den mannen. Han var inte att lita på. Leo hade oftast en obehagskänsla när den vampyren var i närheten. Markal var slug, mystisk och ibland även otäck.
Leo visste att Markal och Ivan var vänner sedan långt tillbaka. "Så han berättar sådana saker för er? Hm. Konstigt.", sa Leo fundersamt och rynkade pannan en aning. "Han har jag inte sett på väldigt länge, vi behöver nog inte oroa oss om att han skulle dyka upp här.", försökte Leo och ryckte på axlarna.
Ivan tittade upp då Vincent visade sig. Suckade något besvärligt. Ibland kunde man tro att den lilla vampyren, faktiskt, var ett barn. Så som han betedde sig.
"Jag vet inte vad du pratar om.", sa Ivan och skakade på huvudet. "Markal hit och Markal dit- man kan ju tro att du är kär i honom!"

Vincent fnös och gav honom en blick.
"Han har pengar, jag har även makt. Så det går väl an?" Sa han och ryckte på axlarna. Iakttog Noelle som reste sig upp.

"Jag måste gå och kissa." Sa hon lågt och lade handen mot magen.

"Markal har pengar. Jag har pengar. Vi har råd att ha honom här, om det är det du menar.", sa Ivan utan att titta upp från tidningen.

Han ryckte på axlarna.
"Sant sant. Du har alltid varit en riktig bitter man Ivan. Den bittraste av mina avkommor." Han såg efter Noelle.
"Och om hon skvallrar?" sa han och gav Demitri en blick.

"Avkomma? Du har inte gjort mig, Vincent. Du har bara bitit mig." Ivan tittade upp på Vincent. "Varför är du ens här? Om du inte trivs?"
"Vad menar du?", frågade Demitri oförstående. "Vaddå skvallrar?"

"Du vet vad jag menar Ivan." Han fnös medan han viftade med handen.
"För att du bjöd mig? Jag behöver semester?" Han såg på Demitri.
Han suckade sedan.
"Jag glömmer hela tiden att alla vet att vampyrer finns." Sa han trött.
"Det var inget."


Hon kom snart tillbaka och slog sig ner vid Demitri.
"Kan vi kolla genom mina böcker? Jag vet att jag borde vila men snälla?"

Ivan svarade inte Vincent, utan återgick till läsningen, då han hörde mobiltelefonen ringa. Ivan reste sig upp och plockade upp mobilen för att sedan svara i den. Han lämnade rummet.

Demitri vände sig till Noelle. "Ja, visst. Absolut.", sa han med ett leende.