Du vet inte allt (3:e generationen)

Jag undrar en sak
Det finns en Bradley med i Harry Potter i Ravenclaw.
Är det honom du menar?

Superbra

Super!

Så bra, gillar att April kom och sökte kontakt! Sen måste man hoppas jag att James ska brätta för Sirius om att han fuskar ,så han kan brätta om Bradley och Leia. Längtar redan till nästa fredag

Jätte bra!!! Hoppas att James berättar för Sirius!!!

Meen måste Sirius vara så sträng? Han var värsta regelbrytaren när han gick på Hogwarts☆Menar inte att kritisera meen det skulle vara kul om han var lite schysstare

Kul att Scarlett o April faktiskt pratade! Leia avslöjade iallafall inte att hon hade varit med Bradley, hon verkade bete sig som vanligt. Kanske kommer Bradley att fjäska för henne elleeer så är han lika kylig som vanligt...

Åå, jag gillar verkligen April!! Jag hoppas hon och Scarlet kommer bli vänner snart. Men jag tycker synd om Leia. Hon vill ju egentligen vara Scarlets vän och hon verkar ju egentligen vilja vara ärlig mot Scarlet, det är bara den där jävla idioten Bradly som förstör alltihop.
bra skrivet!

Det borde inte vara det för då skulle han vara vuxen nu. But who knows!

Jag vet att det inte är fredag men jag kände verkligen för att lägga ut det här kapitlet idag
Jag hoppas att ni tycker om det!


Kapitel 24
James
Berätta. Eller inte berätta. Berätta. Eller inte berätta. Det är allt som går runt i mitt huvud just nu. Om jag berättar det ena så kan jag berätta det andra. Men berättar jag det ena, då är det över.
- Jorden till James.
Jag vrider på huvudet och tittar på Zach. Egentligen är jag lite förvånad över att han pratar med mig. Trots att jag har bett om ursäkt och han har godtagit den så märker jag att han fortfarande är lite sur. Nu ger han till och med ifrån sig ett litet skrockande.
- Hur går det med din uppgift? frågar Zach.
Jag tittar ner på mitt pergament. Istället för ord har min fjäderpenna istället krafsat fram cirklar, och någon sorts snirklig krumelur.
- Hm, inte särskilt bra uppenbarligen, suckar jag.
Mina vänner tittar fundersamt på mig.
- Är du okej James? frågar Roxie.
Jag nickar.
- Det är ingen fara med mig. Det är bara lite mycket i huvudet, säger jag.
Fast det är en underdrift. Det är inte lite mycket i huvudet. Det är väldigt mycket i huvudet. Jag har knappt kunnat sova i natt på grund av det här. Varför var jag tvungen att gå den där omvägen?
- Jag tror att jag behöver en paus. Jag tar och går en promenad eller någonting, säger jag och plockar ihop mina saker.
Mina vänner säger ingenting utan nickar bara igen. Jag stoppar ner mina saker i min väska och börjar gå därifrån.
- Så länge du är redo för matchen på lördag! ropar Zach efter mig.
Jag himlar med ögonen samtidigt som jag fortsätter att gå. Med blicken i backen och tankarna på annat håll går jag runt i skolan. Korridorerna är nästan fulla av elever som bara sitter och hänger eller står och pratar i olika grupper. När jag passerar dem kan jag höra hur de ropar efter mig:
- Hej James!
- Lycka till på lördag James!
- Ni kommer att förlora stort på lördag!
Det sista kom ifrån en ur Ravenclaws quidditchlag men annars så kom det andra ifrån elever som jag aldrig ens har pratat med. Några som jag kanske har mött eller till och med haft lektioner med. De vet vem jag är men jag har ingen aning om vilka de är. Hm, Scarlett hade visst rätt på den punkten. När jag tittar upp hittar jag mig själv utanför Sirius kontor. Då vet jag i alla fall vad mitt samvete tycker att jag ska göra. Men vad är det som låter?
- Du får ursäkta mig professor men jag kan inte nöja mig med ett Ö. Jag behöver få ett U. Det är det enda ämnet som jag inte har ett U i.
Den där rösten känner jag igen. Det är Scarletts.
- Jag är ledsen men som det ser ut nu så kan jag inte ge dig ett U. Även om du klarar av den teoretiska delen utmärkt så är det i den praktiska som det faller. Jag har sett hur du kämpar under lektionerna men det jag är rädd för är att du kämpar för mycket. Du tänker för mycket.
Och det där var Sirius röst. Det verkar som att det inte bara är jag som tycker att Scarlett…ja, tänker för mycket. Men när jag sa det till henne så gick det inte särskilt bra. Jag hoppas att Sirius har bättre tur.
- Jag behöver det här U:et! Jag måste ha det! skriker Scarlett.
Nej, det hade han inte. Och vad var det där för smäll?
- Ms Montgomery, lugnar du inte ner dig så blir jag illa tvungen att dra bort poäng för illa beteende, säger Professor Black.
Borde jag gå? Eller ska jag gå in? Om det där samtalet inte får ett slut så har jag en känsla att Scarlett kan få en hel del poäng avdragna. Så jag knackar och öppnar försiktigt dörren.
Både Sirius och Scarlett tittar på mig.
- Eh, stör jag? frågar jag.
- Nej då. Ms Montgomery var precis på väg att gå, svarar Sirius.
Scarletts säger ingenting till utan går bara bestämt därifrån. Sirius suckar och plockar upp en stol som ligger på golvet. Jag antar att det var ifrån den smällen kom.
- Det där verkade intensivt, säger jag.
- Ibland undrar jag varför jag egentligen tackade ja till att bli lärare. Jag menar, jag var ju den som brukade få poäng avdragna och nu är jag den som hotar med att dra av. Hur hände det egentligen?
Jag rycker på axlarna. Sirius stönar och drar fingrarna genom sina gråsprängda lockar. En gest som farfar gjorde och pappa och jag gör.
- Så, vad kan jag hjälpa dig med James? Du kan ju knappast komma och klaga på ditt betyg, säger han och skrattar.
För att inte visa att hans ord slår mig som ett knytslag i magen skrockar jag instämmande. Jag antar att det är nu som jag ska berätta. För jag gick ju hit av en anledning. Sirius tittar leende på mig med sina gråa ögon.
- Nej, jag tänkte bara komma hit och kolla läget, säger jag.
Och där känner hur jag hur mitt samvete ger mig en inre spark.

- Juste! Jag pratade med Remus förut. Harry kommer till Hogwarts ett par dagar innan jullovet för att hålla i ett par lektioner.
- Åh, vad roligt, säger jag.
Men mina ord lät inte precis glädjefyllda. Sirius lutar sig tillbaka.
- Är du säker på att du kom hit bara för att prata? Jag har en känsla att du döljer någonting, säger han och lyfter på ett ögonbryn.
Jag skakar på huvudet.
- Jag döljer ingenting.
- Är du säker?
Jag tar ett djupt andetag.
- Helt hundra, säger jag och ställer mig upp. Jag borde nog gå nu. Vi ses.
Sirius nickar.
- Det gör vi. Och du James…
Jag tittar på honom.
- Min dörr är alltid öppen, säger han och
Jag vet. Hur skulle jag annars ha kunnat ha kommit över alla prov? Men det säger jag inte högt.
- Tack Sirius.
Och sen går jag därifrån. Korridorerna är fortfarande lika fulla och folk ropar efter mig igen. Jag tycker att det är konstigt att jag inte har stört mig på det här förut. Bland alla rop är det däremot ett som sticker ut. Jag vrider på huvudet och får syn på två stycken småkillar som kommer springandes mot mig. Den ena känner jag igen med en gång. Det är Noah, Aprils lillebror.
- Hej James!
- Hej Noah, säger jag.
- Parker, det här är min storasysters pojkvän James. James, det här är min bästa vän Parker, säger Noah och nickar mot den andra killen.
Jag vänder mig mot honom och får en känsla av déjà vu. Som om jag har sett honom förut någonstans.
- Hej Parker, säger jag.
- Hej James. Noah säger att du spelar quidditch. Är du bra?
Jag skrattar.
- Jag tycker i alla fall det. Men om du kommer och kollar på matchen på lördag så får du själv avgöra, säger jag.
Parker nickar.
- Okej, det låter som en bra deal.
- Kom Parker, vi går ner i källaren. Om vi har tur så kanske vi stöter på den blodiga baronen, säger Noah med förväntan i rösten.
Även Parker ser förväntansfull ut och när de springer iväg så tittar jag skrattandes efter dem. Uppe i tornet står Scarletts dörr på vid gavel, så jag sticker in huvudet och säger hej. Hon lyfter blicken ifrån sina skolböcker och ger mig ett snett leende. Det är då den där déjà vu känslan kommer tillbaka. Nu förstår jag varför jag känner igen Parker. Jag rynkar pannan och lutar mig mot dörrkarmen.
- Scarlett, du har möjligen inte en lillebror?
________________________________
Hoppas att ni gillar!

Superbra!
Hur ska det gå?

Super!!