Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Jättebra!

Jag har älskar denna julkalendern och har faktiskt inget att kritisera, visst det har varit en del slarfel men det är väldigt få om man tänker på hur ofta du har uppdaterat! Skulle vilja skriva ett längre inlägg men måste äta. Efter Epilogen så ska jag skriva ett långt inlägg om vad jag tyckte! Men om det inte blir Sarima och Saramir så kommer jag mörda dig!!!!

JAG ÄR EN HEMSK MÄNNISKA HAR INTE LÄST SEN LUCIA! LÄSER IKVÄLL/IMORGON OKOKOK???

Omr, du är bäst på att skriva!!!
(#Sarimir♥♥♥)

ä det gör väll inget jag har inte läst en enda jag ska nog läsa lite nu.

Det var riktat mot H@nna men ok?

Du skriver så bra Hanna, och jag är imponerad över hur du har kunnat skriva ett per dag!

Det är helt okej! Såklart det är okej! Är bara glad över att du slutade för att jag var så dålig på att skriva xD Det kanske jag är ändå, men ändå xP



♥Åh, blir så glad♥ Tack fina du!!♥♥

*

Sarima vaknade på en mjuk bädd med en huggande huvudvärk.
När hon öppnade ögonen så var det första hon såg himmel. Blå, vid himmel som sträckte sig längre upp och bort än hon kunde urskilja.
En skugga höjde sig över henne. Hon blinkade och när blicken klarnade såg hon att det var Welder. Han bar sitt dumma flin som alltid irriterade henne så mycket, men just nu var hon bara glad att se honom.
“Är du äntligen vaken?” flinade han. “Det var verkligen på tiden!”
“Vadådå?” sluddrade Sarima och försökte sätta sig upp. En hand puttade ner henne igen, och hon såg Calomar sitta på sidan om henne.
“Det där var helt fantastiskt!” sa han imponerat.
“Vad hände?”
“Ja”, Welder skrattade till. “när du väckte naturen så flydde de flesta av soldaterna. Även efter att du svimmat så fortsatte träden att attackera staden. Den är helt överväxt av buskar, träd och rötter nu. Faktiskt så är den coolare än den var förut.” lade han fundersamt till. “Huvudsaken är att vi vann. Vi vann kriget Sarima. Allt tack vare dig!”
“Wow” sa Sarima förundrat. “Varför svimmade jag?”
“Inte vet jag” Welder ryckte på axlarna. “Dina krafter tog väl slut. Måste vara rätt jobbigt att styra en hel skog så där!”
“Men… Är vi inte i skogen nu? Har ni flyttat mig?” Sarima satte sig upp och kände hur förvåningen klarnade hennes hjärna. “Var är vi?”
Calomar skrattade till. “Jo, vi är i skogen. Eller där den var förut. Dina krafter flyttade hela skogen ner till Xelholm!”
Sarimas ögon vidgades av förvåning. Hur i hela världen lyckades hon med det? Men när hon såg sig omkring såg hon att Welder hade rätt. De var på den slätt som förut varit skogen, men nu var det bara en kulle med nedtrampad snö och alver som gick omkring och kramade varandra och skötte om sår.
Saramir och Zelmar kom framspringande. Zelmar kastade sig genast i famnen på henne och viskade i hennes öra.
“Jag visste att du skulle klara det! Jag visste det!”
Sarima skrattade och sköt honom ifrån sig.
“Helt fantastiskt!” log Saramir och mötte hennes blick. “Jag trodde aldrig att du skulle kunna göra någonting sånt där! Det var helt… otroligt!”
Sarima log, och i det ögonblicket glömde hon allt annat. Alverna hade vunnit, kriget var över, och i det ögonblicket kändes det som om ingenting kunde förstöra hennes lycka.

Tills hon fick höra om Bill.
Först blev Sarima bara glad. Hon fick syn på sin familj som stod bara några meter från dom. Hon ställde sig genast upp och sprang fram för att krama Wall. Hon kände hans starka armar om dig och hans hand på sitt huvud.
“Bra jobbat min flicka.” viskade han. “Vi är så stolta över dig.”
Sedan upptäckte hon att någon saknades. Alla var där utom Bill, och det var honom hon mest av allt ville träffa. Hon ville berätta för honom hur tacksam hon var för att han hjälpt henne, och hur mycket hon skämdes för det. Hon ville krama honom och höra hans glada skratt. Men Wall gav bara sin fru en sorgsen blick när hon frågade.
“Bill klarade det inte.”
Sarima blev helt kall inombords. Vad menade han? Bill kunde inte vara död. Det var omöjligt. Han kunde inte…
“Är han…”
“Ja. Jag är ledsen Sarima.”
Wall började gråta och kramade om Sarima hårt. Sarima blinkade bort tårarna ur ögonen. Hur kunde Bill vara borta? Hon ville veta hur kan hade dött, men hon vågade inte fråga. Tänk om det var hon som hade dödat honom? Tänk om det var hon som hade dödat honom...
Hon kände en brännande sorg inom sig. Hon hade tänk att när dom väl besegrat människorna så skulle allting vara väl. Hon hade aldrig tänkt på att någonting sånt här skulle kunnat hända. Det enda som gjorde att hon höll sig vid medvetande var Walls starka armar om henne. Det här var inte den lycka man borde känna efter en seger. Det här var krigets sorg.
Och dom stod där och kramade om varandra medans mörkret sänkte sig över slätten och snön började falla från himmelen. Trots allt kände Sarima sig glad. Dom hade överlevt, och nu var kriget äntligen över.

*

Japp! Det var det! Det kommer en epilog imorgon också, men eftersom vi ska på julotta på morgonen, åka till Gävle och hälsa på mormor på dagen och kommer fram först på kvällen så kan den komma lite sent! Kramis♥

Jättebra!!! Du skriver så fint!

Sådäääär ja!! Nu får ni en överraskning när ni vaknar, för det är väl bara min knäppa, kristna familj som kliver upp halv sju på juldagen för att gå på julotta xD



Flera månader efter kriget så kunde inte Sarima komma ihåg vad som hade hänt efter det. Allt hon kom ihåg var att hon hade känt sig ofattbart glad över att allt äntligen var över, men också förfärligt ledsen över Bills död. Hon kom också kom hon ihåg samtalet hon hade haft med Saramir några dagar efter krigets slut.
Sarima hade äntligen tagit mod till sig och bett Saramir att följa med in i ett tält. Där hade dom satt sig ner, Sarima hade dragit ett djupt andetag.
“Alltså… Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, men jag tycker om dig. Väldigt mycket.”
“Jag vet” hade Saramir direkt svarat och tittat ner i marken.
“Hur kan du…” frågade Sarima chockat men Saramir avbröt henne.
“Du, Sarima. Jag vet att du troligen kommer att hata mig för det här, men jag har inte riktigt varit helt ärlig mot dig.” Hon drog ett djupt andetag och fortsatte. “Jag har en gåva som jag inte berättat för dig om. Jag… Kan typ snappa upp och se andra personers drömmar.” Hon såg upp på Sarima med sina djupa, bruna ögon, och plötsligt förstod Sarima vad hon höll på att säga.
“Så… Du menar att du… Såg vad jag drömde om.” Sarima tittade ner i marken och kände hur hennes kinder hettade till. I ögonvrån såg hon hur Saramir nickade.
“Och…” började Sarmia. “Hur…” hon visste inte vad hon skulle fråga, men Saramir förstod.
“Sarima”, Saramir tog tag i hennes hand och Sarima tittade upp på henne så att de satt och såg in i varandras ögon. “Jag vet hur du känner för mig, och någon gång kanske jag skulle kunna känt det samma, men… Vi passar inte för varandra. Det skulle aldrig funka mellan oss.”
Sarima förstod vad hon höll på att säga, och hon försökte envist blinka bort tårarana som hotade att spränga fram från hennes ögon. Hon visste inte hur hon skulle kunnat vara så dum. Såklart Saramir inte kände samma sak för henne. Hur skulle någon någonsin kunna göra det?
“Jag förstår.” Sa Sarima och tittade ner i marken. Saramir släppte hennes hand och ställde sig upp.
“Snälla, försök att inte hata mig.” Sa hon med darrande röst och sprang sedan ut ur tältet. Sarima satt kvar där, längre än hon kunde känna, hennes tankar i förnekelse att det som hänt faktiskt hade skett.

De följande dagarna hände inte mycket, men det var ändå nog för att Sarimas huvud nästan skulle explodera av alla tankar som pressades in i henne.
Zelxer kallade henne till ett möte med honom och Elamar. Han bad om ursäkt för vad han hade sagt till Sarima, och hon förlät honom, även om det var svårt. Sedan hade Elamar sagt att hon nu skulle bli alvernas ledare. Först hade Sarima trott att han skämtat, hon var ju bara fjorton år gammal, men då hade Elamar bara skrattat.
“Och Zelxer vara bara tolv när han behövde ta över ansvaret över en fallen art. Du kommer klara det fint.”
Alla behandlade Sarima som om hon var en drottning eller någonting sånt, och det kände hon sig rätt obekväm med. Trots det tog hon motvilligt på sig ansvaret att leda alverna, och om man kunde dömma en ledare efter att ha sett henne ge order i några dagar, så kunde man nog säga att hon klarade det ganska bra.
Sedan behövde hon ta farväl av sin familj.

Sarimas familj hade bestämt sig. De hörde inte hemma bland alverna, och tänkte därför resa tillbaka till sin by. Det blev ett väldigt tårfyllt farväl, även om Sarima förstod deras beslut. hon behövde stanna bland alverna, men lovade dom att hälsa på så ofta hon kunde.
Sarima visste inte hur hon skulle kunna vara borta från sin familj igen, hon hade trott att när de hade återförenats så skulle de vara tillsammans för alltid, men hon förstod att de behövde åka hem.
Sarima tog därför farväl med dom och gick tillbaka till sina vänner. Dom hade inte behandlat henne annorlunda efter att hon blivit alvernas ledare, tja, förutom Welder då. Han envisades med att buga sig för henne och kyssa hennes hand varenda gång hon kom till dom. Sarima skrattade alltid, men tyckte innerst inne att han var otroligt löjlig. Hon var ingen stor ledare, bara en vanlig tjej som råkat födas med speciella krafter.
Hon kramade om Saramir. Trots allt så kunde de fortfarande vara vänner, och det var Sarima glad över. Calomar, Saramir, Zelmar och Welder var de första riktiga vänner hon någonsin haft, och hon ville inte förlora någon av dom.
De satt på en kulle och såg vintersolen sjunka ner bakom horisonten. Dom hade varit med om ett fantastiskt äventyr, men nu var allt över, och nu kunde de få leva sina liv i fred.

*




*Host* Ja... x) *Host, host*
*Gömmer mig bakom en gigantisk gummianka för att du inte ska döda mig*

Nu är det sluuuuut!!! *Dansar en glädjedans.*
Jag klarade det!!!!! Vem är bäst nu va? #TrötthetsflumxD

Nej, men som jag sa igår så får ni gärna skriva lite om vad ni har tyckt om julkalendern. Det kan bli bra respons om jag ska skriva en ny nästa år, och det hoppas väl alla! (*Ni hostar undvikande i bakrunden.*)

Stora kramar, och hoppas ni får en underbar jul!!♥♥
//Supergurkan

GRATTIIIIIIIS!

Men hallå, Sarima och Saramir då?!

Nejmen, jag tycker den här julkalendern varit jättebra. Till nästa år kan du ju dock göra så att de jag shippar blir ihop