♧♣♧Katniss andra mugglisgame♧♣♧

suuuuuppppeeer

omg vad bra! Har ju väntat hur länge som helst nu på ett nytt kapitel, har inte kunnat läsa det på ett tag nu när jag har varit borta men det är bättre sent än aldrig!

Nu är det evigheter sedan jag la upp ett kapitel, så det är väl dags nu? (om någon fortfarande är kvar här det vill säga )

Jag är dock liiite osäker på om jag har tolkat denna karaktär rätt, men aja, här är det i alla fall!


Miras kläder kommer sen då jag är väldigt trött och inte orkar nu!

Slåtter Distrikt 7(del 1)
Mira Cullen(Clara Malfoy)
– Mira, det är dags att vakna nu, sa min farmor Jeanette viskande. Jag vaknade och hånlog mot väggen.
– Jag kommer farmor, sa jag. – Du kan gå ner, jag är där om max tio minuter. Jag hörde att min farmor gick iväg, stängde min dörr och gick ned för trappen. Jag skrattade, ganska tyst och hånfullt, medans jag satte mig upp i sängen. Idag var det dags för slåttern, och jag SKULLE bli utvald. Och jag skulle klara mig. Jag drog försiktigt fingrarna på min högra hand genom mitt långa, vitblonda hår och förde det bort ifrån ansiktet. Jag reste mig upp, gick ner för trappen i mahogny-färgat trä och gick in i köket. Jeanette plockade fram min frukost och ställde det på bordet med en varsam hand.
– varsågod, raring, sa hon. Jag suckade nästan ohörbart innan jag tog kniven som hon hade lagt fram och bredde lite getost över det mörka, nästan ovala brödet, vars kanter var prickiga av små ljusa frön, som vi alltid åt. Jag åt upp brödet i några snabba tuggor, hällde lite bärsaft i mitt glas och drack upp det. Jag tog ett bröd till och gick sedan upp till mitt rum. Väl däruppe klädde jag på mig min giftgröna klänning och satte ett hårspänne med en ”kristall” som matchade klänningen, lite för att det skulle bli snyggt, men mest för att hålla håret borta från ansiktet.
– Mira! Ropade Jeanette och jag gick ner.
– Nå? Frågade jag henne, en smula irriterat. – Vad är det? Jeanette vaknar upp som ur trans och tittar på mig.
– Jag vill bara försäkra mig om att du inte… att du inte… Jag suckar, och nu försöker jag inte ens dölja det.
– att jag inte vad? Frågar jag. Jeanette tittar bara på mig med tomma ögon.
– Farmor, hallå! Det är dags att gå snart! Hon vaknade än en gång upp som i trans.
– att du inte anmäler dig frivilligt. Det förstås, tänker jag och ska precis vända mig om, när hon tar tag i min arm.
– jag har redan förlorat dina föräldrar, och jag vill inte förlora dig med! Jag försöker slita mig loss, men hennes grepp hårdnar.
– Lyssna på mig Mira! Jag vill inte att du går fram, okej?
– Det är redan försent! Säger jag. – Jag har redan bestämt mig, jag SKA gå fram, och ingen kan hindra mig! Jag ska gå fram, och jag kommer tillbaka. Jag sliter mig loss, går till dörren, tar på mig skorna och öppnar dörren. Jag ska precis gå ut, när jag vänder mig om och säger: - Adjö, Jeanette. Sedan så går jag ut, smäller igen dörren och går mot torget med snabba steg.
Eskorten var en ganska kort kvinna med en stor höft och hennes hår var spikrakt och kastanjebrunt med skogsgröna slingor och räckte ända till fotknölarna. Hennes ansikte var väldigt runt och hon hade en ljust brun hudton.
– Hej allesammans! Sa hon. – Eh, vad skulle jag säga nu igen... Jo, mitt namn är Isha Brody och jag är er eskort. Ja, jag antar att vi ska börja dra lappar då… Vi börjar väl med damerna då… Jag suckade irriterat och önskade att hon kunde skynda sig så att jag kunde anmäla mig snart. Jag ville bara till huvudstaden nu, att spelen skulle börja nu. Jag var redo, jag hade varit det i flera år. Jag hade varit det ända sedan mina föräldrar dog, och nu var det dags. Eskorten grävde runt ordentligt och tog tillslut en lapp. Hon vecklade långsamt upp den, hon ville förmodligen få en dramatisk stämning, men lyckades inte så bra. Hon stod still och tittade ut mot oss ett tag, förmodligen var också det för stämningen. Kan du inte bara säga namnet människa, tänkte jag irriterat. Tillslut så öppnade hon munnen och sa:
– Nora Thorne! Jag puttade mig ut till mittgången utan att bry mig om de irriterade blickarna som flickorna runt om mig gav mig. Allvarligt, lite måste dom väl tåla?
– Jag anmäler mig frivilligt! Isha tittade förvirrat på mig.
– Jaha, öh, kom upp antar jag? stammade hon fram. Jag gick fram i ett raskt tempo och var uppe på scenen på nolltid.
– Öh, få se nu… sa Isha förvirrat. Jag suckade tydligt.
– Namn? Sa jag. Orden dröp av någon känsla som jag inte riktigt kunde beskriva, men det var någon sorts blandning av irritation, hårdhet och något jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad det var.
– Jo, just det, så var det ja! Svarade Isha i en ton som jag inte riktigt heller kunde beskriva. Var det… rädsla? Eller var det bara stress och nervositet? Jag orkade inte bry mig utan svarade bara:
– Mira Cullen, samtidigt som jag svängde på huvudet så att mitt vitblonda hår flög till lite.
– Okej, bra! Sa Isha och gick till den andra kupolen. – Då är det väll dags för killarna då. Vem ska det bli?

Kan du inte sluta skriva så braaaaa ^^

Superbra, jag längtar efter nästa kapitel, kul att du är tillbaka )

AMAZING!

Yey kul att du är tillbaka och skriver ^^
Längtar till min

Okej, jag ska vara ärlig nu. Jag skäms.
Jag älskar det här, men jag skriver inte. Varför? Jag vet inte.

Men nu. NU, ikväll, gör jag min comeback. Förhoppningsvis på riktigt nu. Ärligt. Jag ska försöka.
I en vecka har jag kämpat med detta. En vecka. Och nu är det dags. Ikväll kommer inte ett, inte två, utan FEM slåtter. Disktrikt 7(del 2), två delar i distrikt 8 och två delar i distrikt 9.

Och varför har jag inte lagt upp det så fort jag skrev klart? Jo, för att för en vecka sedan insåg jag att jag hade 999 inlägg här på mugglis, och jag ville spara det inlägget till idag. För idag är det min födelsedag. Och jag ville lägga upp något här. Jag ville ha mitt 1000:e inlägg i min egen tråd, för det kändes mest speciellt, om ni förstår vad jag menar. Och på min egen födelsedag. Så, en födelsedagspresent delar jag med er alla nu: fem kapitel. I ett inlägg. Yeeey.

Så njut nu eller något, ni som är kvar, för här kommer allt jag har skrapat ihop på en vecka:

Slåtter distrikt 7(del 2)
Martin Gallber(Simone Lovegood)
Jag vaknade av att jag hörde ett hoande från andra delen av mitt rum. Jag stönade och vände mig bort. Förhoppningsvis så skulle han sluta snart, så att jag kunde somna om snart. Jag behövde sömn inför slåttern. Lotteriet. Dragningen. Vad man nu valde att kalla det innebar det alltid samma sak: om man blev dragen så fick man en biljett till arenan. Tanken lät helt… fel i mitt huvud. Jag visste inte varför. Jag var ju inte rädd. Eller var jag? Nej, det var jag inte. Det visste jag. Jag skulle ju anmäla mig frivilligt, så varför tänkte jag så här?
Efter tjugo minuter så hade hoandet fortfarande inte upphört.
– Men för i helv…
Jag kastade min kudde i riktning mot buren för att få tyst på ugglan. Väldigt korkat. Jag fick inte tyst på min uggla, och nu hade jag ingen kudde. Att kasta kudden hade varit värt det, om jag hade fått tyst på honom, men nu fick jag inte det. Jag satte mig upp på sängkanten och gnuggade mig i ögonen. Jag skulle inte somna om, även om det var tyst. Lika bra att gå upp. Jag ställde mig upp och gick mot min ugglas bur. Den var bronsfärgad och längst ner på den var namnet ”Albert” inristat. Det var det han hette. Men det stod inte Albert på buren för att han hette det. Han hette Albert på grund av att det stod Albert på buren. Jag visste inte vad han skulle heta när jag fick honom, så jag valde Albert. Det var enklast så.
– Hej Albert, sa jag trött. Jag hällde upp lite mat till honom i min hand och kastade in den i buren.
– Här får du, sa jag. – Din högljudda uggla. Albert gav ifrån sig ett kraxande och jag skrattade. Jag gick in i köket, där det var helt tomt. Såklart det är tomt klockan halv sju på morgonen, tänkte jag och började fixa en stor frukost till familjen. Till pappa och till min lillebror. När frukosten var helt klar var klockan kvart i åtta. Jag gick och valde ut mina kläder och gick in i pappas rum.
– Pappa? Viskade jag. Min pappa vaknade.
– Hej Martin, är du redan vaken?
– Ja, jag har fixat frukost också. Jag tänkte äta nu, men du och Marcus kan ju äta när ni vill, antar jag…
– Nej, nej, vi kommer, jag måste bara vakna, sen så kommer jag. Men ät nu om du vill, vi kommer.
– Okej, jag börjar äta. Ses snart igen då.
Jag gick in i köket och började äta min frukost medans jag funderade på hur slåttern skulle gå till. Jag visste att jag skulle anmäla mig frivilligt. Eskorten skulle ropa upp ett namn, och jag skulle anmäla mig frivilligt. Han hade tränat länge, och nu var det dags. Dags för mig att gå in i spelet.
Jag satte på mig en ljusgrå t-shirt och över det en kortärmad, vit skjorta. Till det tog jag ett par svarta, korta jeans. Albert gav ifrån sig ett läte och jag tittade på honom.
– Vad vill du, Albert? Vill du ha mat? Du har redan fått mat idag. Men… Jag antar att du vill ha mer.
– Martin! Du måste gå snart!
– Okej, pappa, jag kommer! Jag ska bara ge Albert lite mer mat först! Jag hällde upp lite mat i buren och sa hejdå innan jag sprang ut i hallen och satte på mig mina grå skor.
– Hejdå pappa, sa jag och kramade honom. Min lillebror Marcus kom ut i korridoren och sprang fram till mig.
– Hejdå Martin! Sa han glatt. – Du kommer att döda alla, va? Jag flinade mot honom.
– Definitivt, Marcus. Definitivt! Jag kramade honom och gick ut genom dörren.

– Hej allesammans! Sa eskorten. Hon var ganska kort och hade en stor höft. Hennes hår var väldigt rakt och kastanjebrunt med skogsgröna slingor och hon hade sparat ut det ända till fotknölarna. Hennes ansikte var väldigt runt och hon hade en ljust brun hudton.
– Eh, vad skulle jag säga nu igen... Jo, mitt namn är Isha Brody och jag är er eskort. Ja, jag antar att vi ska börja dra lappar då… Vi börjar väl med damerna då… Jag väntade tålmodigt på att hon skulle övergå till killarna. En flicka med långt, vitblont hår anmälde sig frivilligt och gick upp på scenen. Hennes namn var Mira Cullen.
– Okej, bra! Sa Isha, som eskorten hette, och gick till den andra kupolen. Killarnas kupol. – Då är det väll dags för killarna då. Vem ska det bli? Jag såg på när hon drog upp en lapp ur kupolen och undrade vem det skulle bli som han skulle ersätta.
– Robin Solo! Jag kastade mig fram, samtidigt som någon annan, para två rader framför mig, och någon till vänster om mig.
– Jag anmäler mig frivilligt! Skrek jag över torget. Isha tittade ut över oss.
– Ehrm… vem ska jag… åh, jag vet inte! Jag suckade och personen som hade anmält sig som stod framför mig skrek till Isha att bestämma sig om vem hon skulle välja.
– Kanske… du? Sa hon försiktigt och pekade på mig. Jag gick till mitten och sprang upp till scenen. Jag hade blivit vald!
– Så, nu ska ni väl… Skaka hand? Mira, tjejen som anmälde sig, suckade högt.
– Öh, ja! Sa hon och gav Isha en kall blick.
– O-okej, skaka hand då! Jag sträckte fram min hand och Mira tog den snabbt. Hon kramade om den, men inte på ett vänligt sätt. Mer på ett ”snart kommer du dö, bara så du vet, tönt”-sätt. Jag kramade tillbaka så hårt jag kunde, och stirrade på henne argt. Hon stirrade tillbaka. Vi hade redan börjat ett litet ”krig”.

Slåtter distrikt 8
Zamie Conn(Saga Lovegood)
– Zamie! Zamie vakna, det är slåtter! Fattar du, Zamie? S-L-Å-T-T-E-R! Slåtter! Haha! Jag stönade. Inte särskilt roligt att vakna av att en liten 8-åring hoppade på en.
– Lizzie, lugn, jag fattar! Du är exalterad, inte jag, okej? Jag vill sova i åtminstone en halvtimme till, fattar du?
– Men Zamie, mamma sa faktiskt till mig att du skulle gå upp nu så att du skulle hinna äta, tvätta dig, borsta håret och klä på dig dina allra finaste kläder innan du går till torget! Så upp nu, annars säger jag till mamma!
– Okej, okej, jag kommer. Jag kommer om du går ut härifrån och låter mig vila i fem minuter. Sen så kommer jag, lovar? Och om jag inte är i köket om tio minuter så får du komma in igen och ser till att jag kommer med en gång, överens?
– Överens! Sa Lizzie och hoppade ner från sängen. Hon sprang ut ur mitt rum och stängde försiktigt dörren efter sig. Jag vände mig mot fönstret och såg att det blåste ordentligt i träden. Jag fick inte en bra känsla av det. Jag vände sig mot dörren igen. Där satt foton av mig och min familj. Eller, det som hade blivit min familj sedan tre år tillbaka. Den familjen som jag hade bott med så länge jag kunde minnas. Jag tittade till på klockan som stod på hennes nattduksbord. Lika bra att gå upp nu. Jag hävde sig upp ur sängen och gick fram till dörren, nerför trappan och in i köket. Där satt ”mamma”, mina yngre ”bröder” Levan och Micah och min ”lillasyster” Lizzie. ”Pappa” var förmodligen ute och handlade eller något liknande.
– Men god morgon, Zamie. Har du sovit gott? Jag nickade och satte mig på en stol. Lizzie drog i mitt vita nattlinne och jag tittade på henne.
– Zamie, är du orolig för idag? Jag funderade. Visst, jag var ju det egentligen, men samtidigt ville jag inte oroa Lizzie
– Nej, inte riktigt. Oddsen att dem drar mig är ju inte direkt särskilt stor, eller hur? Jag tog ett bett i min macka. – Jag skulle vilja äta min mat nu, okej?
– Okej… Men Zamie, om det blir du så kommer jag och räddar dig och så springer vi till regnbågen och vilar, det låter väll bra, Zamie? Jag skrattade och sa att det lät perfekt, och Lizzie kramade mig innan hon fortsatte äta sina flingor.
Jag sprang upp för trappan och in i badrummet där badkaret redan väntade. Jag gick ner i det med ett plask. Vattnet var ljummet, på väg att bli kallt. Jag tog tvålen och började gnida in mig själv med den. Tio minuter senare hoppade jag upp ur badkaret och tog min handduk. Jag öppnade badrumsskåpet och tog ut min hårborste. Mitt tjocka, mörkt bruna hål blev ganska snabbt genomborstat. Jag tittade på klockan. En halvtimme kvar till slåttern.
Jag satte på mig en gul klänning utan ärmar och över det en ljust grå bolero. Jag tog ett gult band och använde det för att sätta upp mitt hår i en hästsvans, och bad sedan min mamma att knyta en rosett av det av bandet som blev över. Jag tog på mig ett par grå skor och sa hejdå till alla. Jag öppnade ytterdörren, tog ett djupt andetag, och gick ut på det blåsiga distrikt åttas gator.
Eskorten var ny. Hon hade blått hår uppsatt i en fläta och lagd över hennes högra axel. Hennes ansikte var superspetsigt, hennes ögonbryn var borta, och hela hennes överkropp och armar verkade vara tatuerade.
– Hallååå! Sa hon och vinkade ut över torget. Hon greppade tag om podiet och hennes naglar glittrade. Hennes blåa fläta blåste i vinden och den svarta kjolen på hennes klänning fladdrade i vinden.
– Ja, det är väldigt… tja, blåsigt kan man ju säga, så vi gör det här lite kvickt, okej? Ja, mitt namn är Tora Nova, och jag är distrikt åttas nya eskort, som ska eskortera deltagarna till huvudstaden och in på arenan. Låt oss börja nu med en gång med tjejernas, sa hon högt för att överrösta vinden. Hon tog några ostadiga steg till kupolen som mitt namn låg i. Jag försökte intala mig att det som jag sa till Lizzie vid frukosten var sant. Att det inte fanns så många lappar med mitt namn på.
– Ja, låt mig se… Zamie Conn! Jag såg mig omkring. Jag begrep inte. Jag hade inte så många lappar! Eller hade jag? Jag visste inte. Jag tittade mer på mina skor och började sakta gå upp mot Tora Nova. Jag hörde hur mina skor lät när jag sprang upp för trappan, jag hörde varje hjärtslag. Och jag hörde vinden. Jag hatade vinden. Den fick allt att kännas så fel. Allt kändes fel. Kunde inte Lizzie komma och rädda mig som hon sa? Jag behövde komma till regnbågen nu.

Agustus Lahey(DarkBells)
Jag vaknade av att min mamma ruskade om mig.
– Agustus? Agustus, vakna! Det är slåtter om några timmar, du måste upp! Jag slog upp ögonen och såg mycket väl min mamma som böjde sig över mig. Slingor av hennes valnötsbruna hår hängde ner i mitt ansikte och jag försökte få fram att hon skulle resa sig, men allt jag fick fram var ett mummel. Hon fattade vinken och lyfte på huvudet med ett leende.
– Jag går ut härifrån. Kommer du till badrummet när du är klar?
– Badrummet? Varför då?
– Du skulle behöva tvätta håret. Sedan kan du få någon god frukost.
– Gå och fixa frukost, mamma. Jag fixar håret själv.
– Du har alltid varit en hungrig typ, skrattade mamma och skakade på huvudet. Jag log där jag låg i sängen och mamma gick ut. Jag satte mig upp och tog en stor t-shirt som låg på en stol. Jag drog den över huvudet och gick till badrummet. Vår ”dusch”, som egentligen mest var en liten kran som satt ungefär en och en halv meter upp på väggen, stod och droppade. Jag satte på den ordentligt och höll huvudet under den. Vattnet var kallt, men det var inget att göra åt det, det var den alltid. När hela håret var blött stängde jag av kranen och reste mig upp. Jag tog en mjuk handduk och torkade håret hyfsat torrt innan jag sprang in i köket.
– Det ser ljuvligt ut, mamma! Sa jag glatt. – Jag blir nästan mätt bara av att titta på maten. Hela bordet var uppdukat med flingor, juice, bröd och annat liknande. Jag hällde upp filmjölk och flingor i en skål när min mamma kom och satte sig mittemot mig.
– Så, Agustus, jag och din far bara undrar… Hade du tänkt… Hon tog ett djupt andetag och jag förstod vad hon menade.
– Nej, sa jag fort med flingor i munnen. Jag tuggade klart, svalde och återupprepade mitt svar. – Nej, jag tänker inte gå in i spelen frivilligt. Visst, det hade varit coolt att delta, men tänk bara lilla Jadie… I samma sekund som jag nämnde min lillasysters namn så hördes ett skrik från hennes rum.
– Ursäkta mig… sa mamma och reste sig upp. Hon gick ut i korridoren och lämnade mig ensam vid frukostbordet. Jag tänkte att Jadie förmodligen hade drömt en mardröm, som förmodligen hade haft med mig och spelen att göra. Jadie var en anledning till att jag inte ville anmäla mig frivilligt. Det fanns såklart fler anledningar, men hon var en. Jag ville inte lämna henne ensam. Jag kunde redan höra hennes ljusa barnröst i mitt huvud. – Vart är Gus? Mamma, vart är han? Nej. Det kunde jag inte utsätta henne för. Jag tog en skiva nästan triangelformat bröd med små, små bär i och bredde lite smör på det. Jag tog en tugga samtidigt som mamma kom in i rummet med Jadie hack i häl.
- Hej Jadie! Jag höll ut armarna mot min lillastster och hon sprang in i min famn.
- Gus, det... Det vart du! D-de drog dig, de var s-så e-e-elaka! Snyftade hon fram och jag kramade henne.
- Så elakt av dem! Men vet du vad, Jadie? Hon skakade på huvudet. - Det kommer inte hända. Det var en dröm, Jadie! Jag kommer att klara mig galant!
– L-lovar du? Snyftade hon.
– Jag lovar. Min pappa kom in i rummet och log mot mig.
– Ska jag ta Jade, Agustus? Frågade han.
– Visst, sa jag och räckte över henne till honom. Jag behövde äta upp, och dessutom byta från min överdrivet stora T-shirt till något annat, lite finare, lite mer... Passande. Att gå runt i en gigantisk tröja på stora torget skulle inte fungera, och dessutom blåste det alldeles för mycket för att ens tänka tanken.
När jag hade klätt på mig gick jag upp till mitt rum. Jag tog ut en vit skjorta, en grå stickad tröja och ett par mörkblå jeans ur min garderob och klädde på mig det. Den stickade tröjan kliade lite i halsen, men inget jag inte kunde stå ut med. Jag tittade på klockan och såg att jag behövde skynda mig lite. Jag så gott som flög ned för trappen och slet ner mina skor ifrån hyllan.
– Dags att gå? Frågade pappa. Jag nickade till svar och drog snabbt på mig jackan.
– Hejdå pappa, hejdå mamma, hejdå lilla Jadie! Jag är snart hemma, jag lovar! Jag öppnade dörren, sprang ut och smällde igen den efter mig. Jag sprang till torget och han precis i tid. Coolt. Nu behövde jag bara registrera mig hos fredsväktarna, gå och ställa mig bland dem andra i min ålder och vänta. Fint.
Eskorten, en blåhårig kvinna helt utan ögonbryn och med ett superspetsigt ansikte presenterade sig som Tora Nova medans det såg ut som att hon skulle blåsa bort. Hon drog en flicka vid namn Zamie Conn och gick sedan snabbt till pojkarnas kupol. Hon ville verkligen få det överstökat.
– Nååå, vad står det? Jo, nu ser jag! Hon harklade sig. Det står... Agustus Lahey! Jag höjde på ögonen och alla runt omkring mig tittade oroligt eller lättat på mig. Jag var lite förvånad. Det skulle bli ganska coolt, tänkte jag. Det verkade i alla fall som en cool grej. Jag gick upp medans jag kände mig lite sådär, för trotts att det skulle bli coolt så kunde jag inte låta bli att tänka på Jadie.

Slåtter distrikt 9
Rebecka "Bex" Faltrim(Elinaey)
- Bex. Bex, Keldome, det är Bex jag heter. Inte Rebecka.
- Tekniskt sett så heter du Rebecka, men...
- Nej, Keldome, det ska vara Bex! Jag drog bort luggen som hade ramlat ner i mitt ansikte med en hastig rörelse.
- Okej, okej, "Bex". Keldome log. - Men kom ihåg hur pappa reagerar när han hör ordet "Bex".
- Åh, kom igen, Keldome, han... Han var full. Det var inget särskilt.
- Du kanske har rätt. Du... Du har väll hört att han kommer hem idag? Keldome tittade ner i bordet. Jag spärrade upp ögonen.
- Va? När? Var har han ens varit? Varför nu?
- När? Han kommer medans vi är vid slåttern. Vart han har varit? Någonstans där de kan hjälpa honom med alkoholen. Varför nu? För att han är bättre, antar jag. Har du något problem med att han kommer, eller? Bex, han är faktiskt din pappa.
- Va, nej, eller ja, eller... Åh! Jag visste inte vad jag skulle säga. Vad menade jag ens?
- Det jag menar är att nej, jag har inget problem, så länge han inte är full. Och ja, han är min pappa, det är bara det att... Nu måste jag vara "Rebecka" igen, för säkerhets skull... Keldome verkade bli nervös, visste inte riktigt vad han skulle säga. Det var inte likt honom.
- Det kommer inte bli ett problem. Du kommer förmodligen inte komma hem efter slåttern, tyvärr...
- Vad i hela friden menar du, Keldome? Ska jag inte hem? Kickar du ut mig ur huset?
- Bex, jag har inte sagt det här, men eftersom att pappa inte jobbar, och vi inte får jobba så jättemycket, så får vi inte särskilt mycket pengar. Det lilla vi får räcker inte för att betala hyran. Vi behöver vinstpengarna, Bex.
- Så du menar...
- Ja, Bex. Du måste in i hungerspelen.
- Nej! Jag vill inte! Du kan väll?
- Och lämna dig ensam med pappa? Knappast. Du har mycket större chans att dö hemma än på arenan.
- Alltså... Jag visste att han hade en poäng. Jag skulle inte klara mig ensam i det här rucklet med min drickande pappa. - Okej då. Jag anmäler mig väll. Men inte för att jag själv vill. Jag reste mig upp och gick med snabba steg till mitt rum.
Jag tog fram min enligt många finaste tröja, som jag helst bara ville bli av med, som hade små, små puffärmar och ljust himmelsblå shorts till. Ganska feminin tröja, men jag vägrade att bära kjol eller klänning i alla fall. Mina vita finskor, som inte ens var särskilt vita eller fina längre, stod längst inne i garderoben, vars dörrar hängde snett. Jag klädde på mig mina klädet och tittade ner på mina ben. Fulla av blåmärken, som vanligt. Blålila märken som klättrade sig upp och även spridde sig ut på armarna lite grann. Jag brydde mig inte så jättemycket om mitt hår, det fanns ändå inte så mycket att göra med det med tanke på att det var så kort. Det var kort, men jag gillade det. Det kändes "jag". Det kändes "Bex". Precis som jag ville.
Jag smög mig tyst ut till Keldome och han såg på mig.
- Är du redo? Sa han. Han sa det helt vanligt, som om det inte alls var något bisarrt i allt det här.
- Så redo jag kan bli, antar jag, mumlade jag argt. -Inte särskilt mycket det vill säga...
- Du, förlåt, Rebecka...
- Bex! Skrek jag irriterat. Keldome hade nästan alltid vetat om att jag kände mig som en kille, och han var den första som jag bad att kalla mig för Bex, men han glömde fortfarande bort att jag inte gillade att kallas för Rebecka.
- Förlåt, förlåt, jag...
- Jag går till torget nu. Följ efter om du vill, men jag vill inte prata just nu. Jag gick ut genom ytterdörren och stirrade ut över klipporna, över havet där mamma hade drunknat när jag var åtta. Jag stod där och bara tittade ut över vattnet en stund innan jag gick till torget och slåttern där Keldome sa att jag behövde anmäla mig frivilligt för att vi kunna betala hyran. Hur vi inte hade råd att betala vårt lilla ruckel hade jag ingen aning om, då det var ett av dem värsta husen som jag hade sett. Jag skyllde inte på Keldome, han gjorde sitt bästa för att få pengar, och jag gjorde mitt bästa för att göra ett lika bra jobb. Men hur lite vi nu fick in för det så ville jag att det skulle räcka, jag ville inte anmäla mig. Keldome öppnade dörren bakom mig. Jag såg på honom över axeln, innan jag började gå bort från vårt ruckel, som jag kanske aldrig mer skulle se. Jag skulle prata med Keldome, tänkte jag. Jag skulle det. Efter ceremonin. Och då skulle jag gråta, och krama honom. Men inte nu.

– Välkomna! sa vår nya eskort glatt. Hon hade flygigt, långt silverblont hår och en knallgul tröja med fladdriga ärmar. Till det hade hon en tajt, vit kjol och några otroligt höga silverfärgade klackar. Hennes hud var solbränd och hennes ögon var gula. Runt ögonen hade hon ett litet blommönster tatuerat i mörkt brunt bläck.
– Välkomna, välkomna! Glatt hungerspel, eller hur? Hon fnissade åt sig själv och jag ville nästan gå upp och slå henne. Nej, inte glatt. Nej, inte roligt. Nej, jag känner mig inte särskilt välkommen, tackar som frågar.
– Mitt namn är Yustine York, och jag är alltså er nya eskort om ni inte fattar. Ja, jag antar att ni redan vet varför hungerspelen existerar, men om ni inte vet... Yustine började läsa från något papper om hur hungerspelen hade uppstått och efteråt gav hon alla ett bländande leende. - Så, låt mig se... Damerna först! Hon gick till flickornas kupol och drog snabbt upp en lapp. Först nu insåg jag hur smala fingrar och långa naglar hon hade. Hon försökte veckla ut lappen, men fumlade till och tappade lappen på scenens trägolv.
– Hoppsan! Sa hon och tog snabbt upp den. Hon fortsatte att försöka veckla upp lappen, men hennes naglar komplicerade det.
– Soligt väder på sistone, va? Sa hon för att lätta på stämningen. Jo, det stämde, solen hade gassat på i flera veckor, men nu spelade det ingen roll. Jag ville bara att allt skulle vara över nu. När Yustine äntligen hade fått upp lappen så gick hon fram till mikrofonen som stod längst fram på scenen.
– Och den "lyckliga vinnaren" är... sa hon högt, och till och med jag kunde höra att hon egentligen inte ville säga orden "lyckliga" eller "vinnaren".
– Yuno Gost! Nu eller aldrig, tänkte jag och förberedde mig, nu eller aldrig.
– Jag anmäler mig som frivillig! Skrek jag högt, på helspänn och med ihopknipna ögon. Nej, tänkte jag, nej, nej, jag vill inte! Jag tvingade mig själv att öppna ögonen och ta ett kliv framåt så att de skulle se mig.
– Åh, jaså! Sa Yustine glatt, förmodligen trodde hon att någon duktig kämpe skulle komma fram och representera distriktet som hon skulle eskortera. Ledsen att krossa dina drömmar Yustine, men jag är bara en tanig tjej med benen fulla av blåmärken som bor i ett ruckel i distrikt 9 och som bara anmäler mig för att vi inte kan betala hyran.
Jag gick upp på scenen med fredsväktarna hack i häl. Yustine gjorde en välkomnande gest mot mig och snart var jag uppe på scenen.
– Nå, sa Yustine nyfiket. - Vad heter du då?
– Bex, sa jag självsäkert. Jag ville inte vara Rebecka. Det var inte rätt, det var mitt gamla jag. Nu är det Bex som gäller. - Bex Faltrim.
– Joo, jaså, hallå där Bex. Hoppas det går bra för dig sedan, men nu... Till pojkarna!

Joseph Stone(Aurora.S)
Jag tittade upp i lövverket ovanför mig. Det hade varit grönt för tre veckor sedan, men hade nu börjat bli lite gulbrunt på grund av den otroliga hettan. Träden verkade inte gilla den, men jag trivdes i den. Efter att ha jobbat i fälten minst tre dagar i veckan sedan jag var sex år så var jag van. Väldigt van. Jag kunde vara ute i värmeböljan utan att ens svettas. Gräsmattan hade också börjat bli gulbrun och "torr". Det regnade inte på den. Den fick inget vatten. Den vissnade. Och det var ju så livet också var på ett sätt. Om man inte fick det man behövde så dog man. Eller om man fick för mycket så hände samma sak. Livet är konstigt, tänkte jag när en fågel landade bredvid mig. Jag visste inte utantill vad den fågelsorten hette, men jag visste att den gillade majskorn och att den inte var så jätteförtjust i värme. Inget, eller ingen, verkade uppskatta värmen som jag.
– Varmt? Frågade jag fågeln och skrattade. – Jaså? Flyg där det inte är lika varmt, ett tips? Nej? Jag skrattade igen åt mig själv och satte mig upp. Jag tittade upp mot solen. Den lyste så starkt och jag kände mig tillfälligt bländad. Jag tittade ner igen och ställde mig upp. Det var bäst för mig att gå in och klä på mig mina finkläder. Ätit hade jag redan gjort, och tvätta mig behövde jag inte göra. Jag gick istället till min byrå och började plocka ut kläder. Jag tog en äggskalsvit skjorta och över det en blårutig väst. Till det tog jag svarta jeans och på fötterna några enkla, mörkt, mörkt blå skor. Idag var det återigen dags. Min sjätte slåtter. Det var då min bror hade blivit uttagen. På sin sjätte slåtter. För fyra år sedan på hans sjätte slåtter, runt klockan två. Då hade våran dåvarande eskort, en irriterande kvinna med gigantiskt, limegrönt hår, små, små ögon och en liten mun, dragit min brors namn. Joshua Stone. Det året hade min bror Joshua, eller Josh, som han brukade kallas, dött i spelen. Det kvinnliga från vårt distrikt hade huggit en förgiftad kniv mellan hans skulderblad. Det hade varit en hemsk syn, att se hur blodet rann och hur han sakta tinade bort. När hon hade huggit honom hade hon lämnat honom där, fortfarande med kniven i ryggen, och han var för svag att göra något åt det. Jag ruskade på huvudet, som att det fungerade för att hålla bilden ute ur huvudet. Såklart så fungerade det inte. Men man kunde ju inbilla sig.
Jag gick ut genom ytterdörren och andades in den varma luften. Fåglar kvittrade och det verkade som en perfekt dag. Men det var det inte. Min mamma och pappa väntade på mig vid fälten. Jag skulle säga hej till dem och sedan gå till torget. Torget. Och se på när två barn skulle släpas in i spelen, och förmodligen även dö. Oftast så dog vårt distrikts deltagare, men förstås så fanns det undantag. Vi var inte direkt värdelösa, det ville jag inte säga. Vi var ändå ganska bra. Men oftast inte riktigt tillräckligt bra. Men vi hade ganska många vinnare.
När jag kom fram till fälten så började jag springa. Jag kunde skymta min mamma längre bort, och jag gissade att pappa också var där i närheten.
– Mamma! Ropade jag när jag nästan var framme. Min mamma vände sig om och vinkade. Hon ropade på pappa och han kom gående till henne. Jag sprang och kramade båda två i en stor gruppkram.
– Jag måste skynda mig lite så att jag inte blir sen till slåttern, men jag kommer nog förbi här sedan, sa jag och log mot mina föräldrar.
– Gör det du, sa pappa och jag vinkade hejdå.

– Välkomna! Vår nya eskort log glatt mot alla på torget. Hennes flygiga, silverblonda hår glänste i solljuset. Nennes gula ögon och tröja fick mig att tänka på en någon blomma, och runt ögonen hade hon dessutom ett blommönster intatuerat. Hon hade dessutom en vit kjol på sig, höga klackar och otroligt långa naglar. Hon läste upp något från ett papper och gick sedan till flickornas kupol. Hon drog en lapp, för att sedan tappa den på golvet. Fint. Hon plockade upp den och krånglade en stund med att få upp den.
– Soligt väder på sistone, va? Hon försökte lätta upp stämningen, men misslyckades totalt. Alla stod helt tysta och stämningen blev väldigt stel. Yustine, som hon hette sade därför inget mer förrän hon fick upp lappen.
– Och den "lyckliga vinnaren" är... sa hon och gjorde ett ansiktsuttryck som visade att hon var obekväm med vad hon just hade sagt. – Yuno Gost!
– Jag anmäler mig som frivillig! Skrek en tjej lite längre bort.
– Åh, jaså! Yustine blev exalterad och man såg att hon nästan skuttade av glädje. Flickan gick upp på scenen och presenterade sig som Bex Faltrim.
– Joo, jaså, hallå där Bex. Hoppas det går bra för dig sedan, men nu... Till pojkarna! Yustine tog några kliv fram till den andra kupolen och drog upp en lapp samtidigt som hon gjorde ett litet danssteg.
– Och den andra, tja… ”lyckliga vinnaren”… är… Joseph Stone! Jag stelnade till. Ärligt? Det måste vara ett skämt. Jag kunde inte åka till huvudstaden nu, på min sjätte slåtter. Som min bror. Skulle mina föräldrar förlora sin andra son via spelen också?

Wow! Bra skrivet!!!! Fantastiskt !
vad kul att du börjar skriva igen! Och grattis i efterskott på födelsedagen!!!!! ♥ :3

Ett nytt kapitel!!!!! Läser fortfarande!!!

Grattis!!! Hoppas du fick en bra födelsedag.

Fantastiskt skrivet! Grattis i efterskott, hoppas du hade en fantastisk födelsedag♥