När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Tack alla♥

Kapitel 23

Louis

Drömmar brukar inte vara ett problem för mig. Ärligt talat så kommer jag nästan aldrig ihåg mina drömmar, men om jag gör det kan du nästan alltid lita på att det är en mardröm.

Jag ser min pappa. Han småspringer fram längs en mörk gata, hukandes, med sin trollstav i sin hårt knutna hand. Hans kläder är smutsiga, som om han har varit ute i vildmarken i flera dagar.
Ett ljud som jag inte hör gör att pappa stannar upp, skräck skinande genom hans ögon, och han vänder sig tvärt på stället. Han börjar springa tillbaka samma väg som han kom, nu mycket mindre försiktig och ännu snabbare än förut. Även fast jag vet att ingenting kan skada mig, eftersom att det är en dröm, så känner jag hur mitt hjärta börjar att bults hårdare, och hur min pappas skräck överförs till mig också.
Pappa tvärstannar på ställer och flyr in i en gränd, men snubblar och faller ner mot marken. Jag ser hur han blir vit i ansiktet när han hör en ylning i natten, så skarp och ljudlig att det sänder ilningar nerför min rygg.
Sedan vaknar jag med ett ryck, och blir indragen i verkligheten än en gång.

Man skulle ju tro att, efter de senaste månaderna och alldeles för många fullmånar, så skulle jag ha vant mig vid smärta. Både psykisk och fysisk, då.
Men ibland har man inte sådan tur, för varför göra någonting lätt för Louis Weasley?

Så min kropp bestämde sig att göra uppror mot mig, menandes att varenda muskel värkte otroligt mycket, mina armar kändes som om någon hade rivit upp dem med en kniv och sedan strött salt över dem, och jag kunde knappt röra mig alls, så stel var jag.
Hur länge hade jag sovigt? Hur kom jag hit, var nu här var?
Mina ögon vande sig långsamt till det skarpa ljuset i rummet, och ett vitt tak materialiserade sig framför mina ögon. Långsamt så lyfter jag mitt huvud från den otroligt sköna kudden, och kollar mig omkring i rummet. Som jag trodde, så är jag i sjukhusflygen.
Jag blinkar ett par gånger och försöker fokusera min blick på någonting. Igen försöker jag sätta mig upp lite rakare, och utsläpper ofrivilligt ett stön av smärta när mina muskler protesterar.
Min blick fastnar på tre figurer några meter framför mig, två av dem sitter på kanten av sängen som den tredje halvt ligger, halvt sitter i. De pratar tyst med varandra, och snart gör min sega hjärna en koppling till vilka dem är. Dömande av sättet de sitter, så är både Victoire och Dominique båda väldigt spända, eller oroliga.
Jag är precis på väg att öppna munnen och säga någonting, när Dominique flyttar sig en liten bit, vilket gör att jag ser vem det är som sitter emellan mina systrar.

"...Mi... Milou?" kraxar jag fram, mitt huvud snurrande av alla tankar som flyger omkring där. Vad gör han här? Varför springer han inte ifrån mig så fort det bara går? Och hur i helvete kunde jag missa att han egentligen visste, och antagligen har vetat väldigt länge?

Victoire är den första att komma framrusande till min sägn och slå armarna runt mig.
"Åh, Lou, vi var så oroliga".
Dominique kommer strax efter, men hon bara ler mot mig och säger lite retsamt. "Inte egentligen, för det var inte så allvarligt som Vic får det att låta, men för all del".
Trots den något dryga kommentaren så ser jag i hennes ögon att hon är lättad. Jag ler tillbaka.

Då hör jag en harkling, och sedan ser jag hur Milou kravlar sig ur sin säng och tar ett par steg mot mig. Instinktivt backar jag upp mot väggen bakom mig, och försöker komma så långt bort från honom som jag kan. Han stannar upp när han ser vad jag gör, och jag ser en glimt av sorg i hans ögon. Men den är flyktig, och snart ersatt med ilska.
Snabbt går han fram till min säng, och innan jag hinner reagera eller göra någonting alls, så slår han sina armar omkring mig och kramar mig hårt.

"Jag..." börjar jag, men Milou kramar mig bara ännu hårdare, så hårt att det jag tänkte säga försvinner någonstans i min hals. Jag hör honom mumla:
"Lou, jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte alls".

Det känns som att jag har gått runt med en blytung sten i min mage i hela mitt liv och att den precis blev bortopererad. Lättnaden känns så ovan att ha där att jag nästan tror att någonting är fel. Men det är ju tvärt om, allting är bra. Jättebra, faktiskt. Fantastiskt.
"Milou... Mina revben kommer gå sönder".
Milou släpper hastigt tag om mig och ler lite förläget. "Förlåt, jag bara..."
Men han blir tyst när han ser mitt leende ansikte kolla upp på honom.

Dominique och Victoire står vid sidan av sängen och ler mot oss båda, och jag känner en värme sprida sig i hela min kropp, en värme som nästan gör så att jag glömmer smärtan i min kropp.
Min blick möter Milous.
"Jag trodde att..." jag skakar på huvudet och ler svagt. "Jag trodde att du skulle hata mig".
Milou himlar stort med ögonen och flinar mot mig. "Du är en sådan drama-queen, Lou, sluta tro att alla avskyr marken du går på".
Nu är det min tur att himlar med ögonen och jag muttrar: "vem är det nu som är dramatisk?"

Milou ser inte särskilt dålig ut. Han har inga blåmärken i ansiktet eller på armarna, och inte heller dem tunna märkena efter klor som jag har på mina armar. Jag märker nu att hans mörka, lockiga hår har blivigt ganska långt, och han lugg hänger ner över hans ögon en bit, så att han hela tiden måste svepa den bakom öronen för att den inte ska vara i vägen. Själv motstår jag önskan att dra mina fingrar genom hans hår, som bara för att känna om det är så ljugt och lent som det ser ut att vara.

Vårat samtal avbryts när ett högt hoande och sedan flera skarpa knackningar mot glas hörs. Vi kollar alla runt, och Victoire mumlar någonting som jag inte kan urskilja när hon ser en mörkröd uggla sitta på ett av fönsterblecken, tvärt över rummet.
Hon öppnar fönstret och låter ugglan flyga in i rummet, där den flyger ett par varv i taket innan den sätter sig tillrätta på Victoires axel. Hon stelnar till och bär försiktigt ner den och sätter den på mitt nattduksbord. Hon lossar pergamentrullen som är fastknyten vid ugglans fot och läser det snabbt.

Redan då vet jag att någonting är fel. Rynkan i hennes panna blir tydligare när hon rullar upp pergamentrullen, och snart ser jag hur all färg försvinner från hennes ansikte.
"Vad är det?" undrar jag, och Victoire kastar en blick på mig som ser nästan skrämd ut.
"Det..." börjar hon, och hennes röst bryts av. "Det var pappa", säger hon tillslut, efter att ha svalt flera gånger och sedan suttit i tystnad. "Han ber oss att hälsa på mamma".
Genast förstår jag att det är någonting hon inte säger, då hennes ansiktsuttryck säger någonting annat än att vi bara ska hälsa på vår mamma.
Dominique verkar har gjort samma uträckning som jag, då hon snabbt snappar åt sig brevet och ögnar igenom det. Hon kollar upp, förvirrad.
"Han ber oss att åka till mamma", säger hon, och Victoire himlar med ögonen.
"Det var precis det jag sa", mumlar hon och tar tillbaka brevet.
"Varför såg du så jäkla rädd ut?" undrar Dominique, och Victoire drar en hand genom sitt hår, nervöst.
"Pappa, han skickade en uggla till mig för ett tag sedan. Han berättade att han var på ett jobb, och antydde att det var väldigt farligt. Jag..."
Hennes röst darrar till, och hon blinkar. "Jag tänkte ingenting på det, men någonting måste ha hänt. Någonting som fick honom att vilja att vi skulle åka hem".
Min hals blir helt plötsligt väldigt torr, och med en enorm kraftansträngning så sväljer jag ner klumpen som snabbt formas. "Han är i fara, och jag tror jag vet vad det var för jobb".
Jag berättar om drömmen jag hade innan jag väcktes, vem det är som jag tror att han jagar, och jag ser hur alla blir vita i ansiktet. Ingen säger någonting på en lång stund.

"Varför skulle han börja jaga en varulv?" undrar Milou efter ett tag, med en lite högre röst än vanligt. Jag sväljer och möter hans blick.
"Tänk efter", muttrar jag och skakar på huvudet uppgivet. "Vilken varulv är det som han antagligen skulle vilja döda om han fick chansen?".
Tystnaden lägger sig när alla undrar över detta. Jag själv börjar undra om min teori kanske egentligen är helt fel, men då hör jag Victoire flämta till. Jag kastar en blick på henne. Hennes ögon är uppspärrade stort. "För hämnd, menar du?"
Dominique svär tyst. "Vad dum jag är, såklart du har rätt, Louis".
Tystnad lägger sig över rummet igen, men Milou kollar sig fortfarande runt omkring med en förvirrad blick. "Vad är det han har rätt i? Vad är det jag missar?"
Jag sväljer gång på gång och kollar upp på honom, möter hans undrande blick.
"Han jagar varulven som bet mig".


DUM DUM DUUUUUUUMMMM

--Stella♥

*infinite scream* OMFG!!! Så himla spännande!!! MERMERMER!!!

OOOOOOOH så spännande!

Min första tanken när Vic öppnar brevet och börjar läsa: "NEJ, nu är Bill eller Fleur död! Eller båda! NOOOO!" Så är väldigt glad att de båda lever (än så länge iaf...)

Ser fram emot nästa del!

Så bra!! ♥

JÄTTEBRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
♥♥♥♥

SUPERBRA KAPITEL!!!

Hoppas vi får veta vad som har hänt med deras pappa
i nästa kapitel!!

Längtar så #♥!*+ mycket!!!!!!!!!!!!!!

Superbra!

Jättebra!^^

Ok, nu måste jag veta vad som händer!

Super!