Boken utan namn

Jättebra!

Och Pandizz du är jättesnäll

Tack Ella01 Jag tycker detsamma om dig

♥ ♥ ♥

Jag vill ha meeraaaa
Du måste skrivaa meeeraaaaa
(Panta mera melodin)
SUPER MEGA BÄST!!!!!!!!

JÄTTEMEGASUPERDUPERBRA!! Du skriver så himla fantastiskt! Jag vill ha meeeeeeeeer nuuuuuuu!!!! När kommer nästa kapitel tror du?!? Jag är beroende av din ff...

Thank you! ♥ Och du, jag läser din ff och den är mycket bättre så kom inte och säg att jag är bättre än dig ♥


Tack ♥



Tack! Nu har jag skrivit mera, hoppas det tycks om




Tack! Nu kommer nästa kapitel ♥




Kapitel 22

Det ekade när jag slog i knäna i det fuktiga stengolvet. Jag fumlade efter min trollstav men hur jag än letade kunde jag inte hitta den. Plötsligt kände jag den igen, den kalla känslan som svepte runt mig. Jag såg en svart skugga på väggen framför mig. Jag stod helt tyst och andades långsamt och så tyst jag kunde medans jag förgäves letade med handen efter min trollstav. Jag grep tag i något och höll upp det i luften mot hållet där jag hade kommit ifrån, från den lilla gnutta ljus som föll på föremålet i min hand kunde jag se vad det var. Jag flämtade till och tappade det i golvet. Jag böjde mig ner och tog upp den. Det var en benknota, den skrovliga ytan var kall och hård mot min hud och benet hade börjat förmultna. Jag intalade mig själv att det var ett ben från ett djur. Ett djur påminde jag mig gång på gång om medans jag fortsatte leta runt på golvet.

Jag pustade ut när jag äntligen kände min trollstav i min hand.
“Lumos”, sa jag och rummet fylldes med klart ljus. Det var ett litet rum, rummet ledde till en stor sal. I salen stod två stolar i mörktträ. Väggen var prydd med facklor som lyste farligt i det stora rummet. Jag gick in i rummet, mina fotsteg ekade i den stora salen. Av någon underlig anledning visste jag var jag var och vad som skulle hända, jag visste att jag var framme.
“Saturna?” Jag for runt. Bakom mig var ett litet rum in i väggen. Bakom gallret satt en vit gestalt. Ansiktet var matt och sårigt men jag kunde klart och tydligt se att det var Rose. Jag tryckte handen mot gallret, Rose grep tag i min hand och kramade den hårt. Hennes hand skakade samtidigt som hennes spröda läppar rörde sig försynt.
“Är det verkligen du?” Jag nickade och greppade hårdare om gallret.
“Jag har saknat dig så mycket”, sa jag och såg in i hennes ögon. Hon log svagt.
“Och jag”, sa hon men avbröt sig hastig och skrek ,”Saturna, bakom dig!” Jag vände mig om och fick se Leah komma emot mig. Hon log stort och rörde sig långsamt in i rummet. Hennes klackar gjorde små avtryck på golvet och ljudet ekade runt i salen.
“Välkommen Saturna. Välkommen.” Jag drog min trollstav.
“Snälla älskling, tror du att jag ska skada dig?” frågade hon och såg överdrivet häpen ut.
“Kalla mig inte älskling”, morrade jag fram och kände hur ilskan steg upp inom mig.
“Men snälla du, det är ju jag som har hjälpt dig hit.”
“Ursäkta?” frågade jag henne. “Hjälpt mig?”
“Ja”, sa hon och svängde runt ,”trodde du verkligen att du har hittat hit själv. Har du inte undrat varför du besegrade mina hundar?”
“Jättemonster menar du väll?” Hon log.
“Vissa ser de som monster, vissa som hundar. Hur du än hade vandrat hade du slutligen kommit hit. Det är ditt öde.” Hon fnös. “Trodde du verkligen att skulle kunna överlista mig?”
“Du, jag kommer inte göra någonting du vill!” skrek jag över salen, hon väntade tills ekot av min röst hade dött ut.
“Det tror jag nog, det tror ja nog”, sa hon. Hennes ögon lyste grönt och farligt, hon gick långsamt fram mot mig men jag stod stilla kvar.
“Och vad får dig att tro att jag skulle hjälpa dig?” frågade jag trotsigt?
“Låt mig se”, sa hon och kliade sig i pannan. Hon drog sin trollstav och höll den mot Rose.
“Du skulle inte våga!” skrek jag och förvånade mig själv hur modig jag lät.
“Ha”, fnös hon “jag vågar!” Hon skrattade ett ondskefullt skratt som trummade i mitt huvud i ett enda högt surrande. Hon höjde trollstaven, gjorde en svepande gest med den och log elakt.
“Crucio!” Rose kastade sig ner på golvet och stönade av smärta. Hon vred runt och flämtade samtidigt kastade jag mig på golvet och slog till Leah det hårdaste jag kunde, hon tappade kontrollen för en sekund. Jag slog trollstaven ur handen på henne och den stutsade bort och landade en bit längre bort. Leah såg på mig med blixtrande ögon, jag såg på henne med hat i blicken och exakt samtidigt kastade vi båda oss mot staven på golvet. Allt runt omkring mig suddades ut och det enda jag såg var den långsmala, mörka staven som låg där bara några meter bort. Den som skulle avgöra mitt öde.

_____________________________

Så spännande!

Din ff är sååååååååå bra!! Och sjukt spännande!!

Aaaah, dom får inte dö!!? Ingen av dom (fast Leah kanske..)!

Ska du ha stryk?! Hur kan min vara bättre? Din är ju supermegaawesomebästamazing