Mitt första Mugglisgame!

Weii, Maja kom äntligen ut med kapitlet. Alltså, det är säkert ingen som bevakar här längre... Jag vet att kapitlet suger, men jag har vart stressad, haft idétorka i långa perioder, och ah. Men här är det. Halvdant och så. Jag lovar bättring när jag kommit fram till slutet av Slåttrarna! Bara en kvar ju!!

Distrikt 11
Vanella Penelope Capelli (Bree Smith)
Vanella ser på mammas likgiltiga ansikte och drömmande blick. Blicken som inte ser det andra ser. Blicken som kom när den andra vakna, livfulla och glada blicken försvann tillsammans med pappa.
"Vanella"
Vanella tittar upp när hon hör Pearls lätta viskning i örat.
"Du måste komma nu, det är dags."
Vanella ger ifrån sig en liten suck och reser sig upp. Anastasia står redan vid spegeln i sin brunröda klänning med små puffärmar.
"Så söt du är", ler Vanella och ger Anastasia en lätt puss på kinden. Anastasia ler svagt och drar sig ur Vanellas grepp.
"Du med", viskar Anastasia och Vanella ser på sin halvlånga, gulröda klänning och den vackra broschen i form av en flygande drake som sitter fäst på hennes bröst.
"Tack", säger hon och stryker över Anastasias långa, mörka, hår.
Vanella ser på Pearls bekymrade ansikte där hon står och betraktar de båda flickorna med sina typiska Distrikt 11-klänningar. Pearls suckar.
"Vad är det?", frågar Vanella, även om hon vet svaret.
Pearl svarar inte heller, hon bara ler svagt och säger:
"Ni borde gå"
Vanella nickar och tar Anastasias hand. Det är så orättvist, så dumt, att Anastasia, som bara är 11 år, ska behöva ha en lapp i kupolen. Bara på grund av det där felet i regeringens system så att Anastasia plötsligt blev åtta månader äldre. Men att säga emot att regeringen gjort fel är som självmord, det vet Vanella. Hon suckar.
"Hejdå mamma.", viskar hon, men mamma ger inte en rörelse ifrån sig. Som vanligt.
Anastasia trycker Vanellas hand när de går ut genom dörren och bort. Bort från mamma, bort från Pearl som står i dörren och vinkar. Bort från hemma. Och Vanella hoppas med hela sitt hjärta att hon kommer att få se hemma igen.

Dragon Sky (dracomalfoy1)
Dragon ser på sitt bleka ansikte i spegeln. Hans grå ögon lyser mot den randiga skjortan, den som han har varje dag ändå. Hans blonda hår är rufsigt, som det alltid är. Hans mungipor pekar neråt. Som alltid. Men idag känns allting lite, lite lättare. Idag ska han äntligen få en chans att få slut på sitt lidande. Idag ska han anmäla sig frivillig. Hans liv är inte värt att leva vidare. Det är som det värsta man kan få. När pappa dog för sex år sedan trodde Dragon att det inte kunde bli värre. Men när mamma dog bara ett par månader senare i cancer rasade Dragons barriärer. Han flydde från barnhemmen, han flydde från fosterföräldrarna. Hans liv bestod av att stjäla mat och förnödenheter, och att sova. Han bodde i det gamla rucklet i utkanten av Distrikt 11. Tills nu. Idag, när Slåttern äger rum, ska han anmäla sig frivillig till sin död. Han har inte en chans att vinna, eller ens överleva i fem minuter, det vet han. Men det betyder inget. Han vill dö. Han vill träffa mamma och pappa igen, om det är ett alternativ. Eller att allt tar slut. Vad som helst skulle vara bättre än det här.

Slåttern
Dragon ser mot det stora podiet där Azraana, årets dragare, står med ett brett leende på läpparna. Dragon hör gråt i fjärran och grymtande röster. Han vet att det förmodligen inte är en enda av alla dessa tolvåriga barn som tänker som han gör. Alla hoppas innerligt att det inte ska vara deras namn på de där lapparna, medan Dragon bara vill få slut på alltihopa. Han ska stå där framme, han och bara han. Sedan, när spelen äger rum, ska han snabbt få sitt efterlängtade slut. Dragon tror inte att någon här vill det. Utom han förstås.
Dragon börjar nästan skratta. Allt är så patetiskt. Spelen, alla som dör, Pamems underhållning. Han måste se ut som en idiot där han står och ler. Alla kommer dö, förr eller senare. Så varför inte nu?

Vanella kan inte se Anastasia där hon står bland 13-åringarna. Anastasia måste känna sig så liten bland tolvåringarna, tänker Vanella. Vanella hör inte vad Azraana pratar om där uppe på scenen, men hon gestikulerar vilt och hennes läppar rör sig snabbt som ett ånglok. Lite rök kommer faktiskt från de läppstiftskantade läpparna. Efterverkningar från någon dyr cigarr, gissar Vanella. Men när Azraana slutar vifta med armarna och stegar med klapprande klackar fram mot flickornas namn, blir det alldeles tyst och Vanella blir iskall. Hon ber en tyst bön när Azraana sträcker ner handen i kupolen. För sig själv, för Anastasia, för Pearl och för mamma.
"Anastasia Capelli!", ropar Azraana glatt.

Någonting i Vanellas hjärta dör, skrumpnar långsamt ihop och försvinner. Strimman av hopp hon nyss kände. Anastasia skriker. Vanella hör Pearl skrika. Så hon kom hit ändå. Då måste hon lämnat mamma hemma. Själv. Allting är som i slowmotion. Ingen Anastasia kommer mot podiet och Vanella vet att hennes lillasyster inte skulle klara ens fem minuter på arenan.
"Jag anmäler mig frivillig!", skriker Vanella och rösten är tjock av tårarna som rinner längs hennes kinder.
"Nej!"
Det är Anastasias skrik. Pearls skrik. Ett eko av mammas skrik, även om Vanella vet att det bara är inbillning. Hennes huvud är inte klart när hon tar ett par stela steg upp på podiet. Tårarna kan inte sluta rinna när hon stammar fram 'Vanella Penelope Capelli' till Azraana när hon frågar.

Dragon ser på den frivilliga flickan. Hon gråter tyst däruppe på scenen och Dragon känner ett sting av medlidande med henne. Hon var frivillig för sin syster. Dragons medlidande försvinner snabbt. Han har inte ens någon syster att vara frivillig för. När Azraana greppar en liten lapp i botten av pojkarnas glaskupol gör sig Dragon redo. När alla drar efter andan tar han sats.
"Andreas Johnson!"
Ett svagt målbrottsskrik från 15-årskategorin. Dragon skrattar inombords. Patetiskt.
"Jag anmäler mig frivillig!"
Han ropar det högt, med stadig röst, långt bättre än flickan Vanellas grötiga gråtröst. Han ler när han står där framme, Vanella gråter. Han låter sig följas med in i byggnaden med triumf. Något som ingen han någonsin känt skulle ha gjort.

Alltså, nej. En till som är med här har tagit bort sin användare. Flickan i Distrikt 3 går inte heller att sponsra. Snart finns det väl inga kvar här längre... Suck.

Lika awesome som vanligt skulle jag säga Bara en slåtter kvar! Sen kan folk börja dö >X)

Ja! Somvanligt brymt du skriver fantastiskt, det gör faktiskt inte så mycket med långa mellanrum när man tänker på det grymma materialet!!, fortsätt så här

Great!


Ledsen att jag inte kommenterat tidigare, du vet hur jag är när det gäller läsande..

Sjukt bra!
Snart kommer alla att dö, hoppas bara att man inte dör i blodbadet...

Och de första meningarna du skev är inte sanna. Duh!

Ingen kan ljuga för Maja...

Eller jo, första meningen är ju sann, men.
Äsch, du vet vad jag menar. -.-"

Plorran du awesome person vill kanske läsa och sponsra? *puppyeyes*

Ååååh, vad bra!!! Längtar jättemycket till nästa kapitel!

Du är AWESUME på att skriva
Majaluna

Käre mah friendo...

SJÄLVKLLART!!!!!
Du är ju bäst ♥

Coolt! Awesome! Great!

Alltså urgh. Tre personer som är med har inga användare längre. Och nästan ingen läser ju D:
Wäähhh, snart är ingen kvar. Alla ni fina som ger kommentarer och tummar, please don't leave me

I shall not leave you. Or mugglis.