Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Nä, råkade avbevaka...
Jaja, nu har jag läst ikapp. SUPERAWSOME♥

sslår vad om att det inte är den riktiga Cem, utan typ en mutt eller något...

Fantastic♥

Så bra!!!!!!!!!!!!

Längtar, längtar, längtar!!

Oh, tack så mycket! Ni är bäst!
Hoppas ni tycker om kapitlet! ^^

Kapitel tjugotre: Saknader

Jag tittar förskräckt tillbaka mot Carter igen. Ber att han ska släppa taget om min handled. Han vänder blicken mot Cem och suckar olyckligt. Hans hand släpper greppet om mig och jag springer mot Cem.
Men innan jag hinner lägga handen på hans axel försvinner han. Jag snubblar nästan av chocken och jag vänder mig bort mot Carter.
".. Han är borta. Carter, var är han?!", skriker jag nästan. Han skakar bara på huvudet.
"Det var bara ett trick. De gjorde nog det för att få dig ur balans."
Jag vänder bort blicken från hans medlidande ögon. Snabbt blinkar jag bort tårarna innan jag tittar tillbaka mot honom. Jag går tillbaka mot honom med stela rörelser när jag hör ännu en röst som krossar mitt hjärta.
"Mercedes!"
Forest kliver fram från min vänstra sida. Hon ler.
Jag skakar på huvudet och backar från henne. Det är inte hon, det är bara ett trick från spelledarna. Forest är död. Jag var själv med henne när hon dog. Det är omöjligt att hon fortfarande lever.
Forest lägger huvudet på sne och hennes ögon uttrycker smärta.
"Vad är det? Har du inte saknat mig? Jag trodde att du skulle bli glad när du såg mig. Jag trodde att du var min vän, Mercedes."
"Lämna mig ifred, du är inte Forest." viskar jag och Carter skyndar sig fram till mig.
"Jag trodde att du brydde dig om mig. Det var skönt att veta att jag inte skulle bli ensam igen." Forest sträcker ut handen mot mig. "Kom igen."
Carter ställer sig framför mig och Forest drar bort handen. Hennes ögon smalnar innan hon ler som om hon vet en hemlighet.
En annan röst hörs tydligt och klart mellan den spända tystnaden.
"Carter Minch! Varför låter du inte de två flickorna prata med varandra?"
En lång smal kvinna i trettioårsåldern dyker upp bland träden. Det blonda håret är uppsatt i en slarvig knut och hon ser vänligt på oss med sina nötbruna ögon. Carters ögon.
"Mamma?"
Carter slappnar av och närmar sig sin mor. Hon ler stort mot honom och sträcker ut sina armar till honom. Men innan han når fram till henne försvinner hon upp i rök.
När jag vänder blicken framåt har även Forests kopia försvunnit, och vi står ensamma kvar.

FANTASTIC!!!♥

BRA! :o

Väntar på nästa!

AMAZING!

superfantastiskt!!!!!!! dumma spelledare!