Exchange [SV]

Jag har skickat en uggla till dig med ett förslag.

Jääättebra!

När kommer det mer? ^^

Tack för förslagen! Jag har inte bestämt mig vilken formel jag ska använda ännu, så om ni kommer på fler förslag så får ni gärna säga till!
Nu fortsätter vi berättelsen! Det blir en lite längre del idag.
***

Kapitel 4.6

"Det blir bara svårare och svårare att övertala tjocka damen att släppa in mig", erkände Zam då han slog sig ner i en av de vinröda fåtöljerna i Gryffindors uppehållsrum.

Som vanligt slog känslan av hemtrevnad och värme emot honom och han kände hur hela rummet svepte in honom som i en stor kram. Han hade börjat fundera på om det bara var för färgernas skull, eller om Gryffindors uppehållsrum faktiskt var mysigare än Ravenclaws.

"Du får säga en tid när du kommer så kan vi hjälpa dig in", föreslog Tess från där hon satt i Sebastians knä i soffan.

Resten av gänget från Gryffindor satt placerade på var sida om paret, Jonas på andra soffkanten och Derek vid fåtöljen mittemot Zam.

"Fast då får du lova att hålla tiderna", sa Sebastian. Zam kunde inte tolka om han skämtade eller var allvarlig. "Jag tänker inte stå där ute och vänta bara för att du har annat för dig."

Zam log snett mot honom, mer eller mindre utan känsla.

"Du klarade ju det förut, innan jag visste om lösenordet", påminde han honom.

Sebastian gav bara ifrån sig någon stel min och valde att lägga armarna runt sin flickvän för att visa att diskussionen var avslutad.

En tystnad lade sig. Zam visste inte om han skulle supa in lugnet eller bli fundersam över spänningen. Han hade inget att säga, så det enda han kunde göra var att vänta på att någon annan skulle ta sig till orda. Med ett par blickar mot de andra i gruppen kunde han konstatera att det inte var något konstigt som pågick. Alla var bara mer eller mindre försjunkna i egna tankar. Men det var inte så Zam ville ha det. Han ville inte vara kvar i sina tankar; det var där hans känslor samlades. Även ifall det kunde vara bra känslor som gömde sig där så ville han inte låta dem komma fram. Han hade fokuserat alldeles för mycket på sina känslor sista tiden, men han förstod inte varför. Nu ville han bara släppa det och fokusera på nuet. Det var väl så hans mamma alltid formulerade sig? "Fokusera på nuet." Det var dock rätt svårt med tanke på att nuet var väldigt stelt och händelselöst.

"Så hur går det med skolan då?" frågade Sebastian plötsligt bortifrån soffan.

Zam höjde på ögonbrynen mot honom.

"Är det ditt bästa val av samtalsämne?" frågade han, ändå glad över att tystnaden hade brutits.

"Jag tänkte bara att det är sånt ni Ravenclawelever gillar att snacka om", försvarade sig Sebastian med en axelryckning.

Zam fnös. Tanken på att han höll på att varvas om i Förvandlingskonst dök upp i hans huvud, men han tryckte ner den igen.

"Det går väl bra", sa han i samma, oberörda stämma som Sebastian hade haft.

Ännu en gång lade sig tystnaden i gruppen. Den här gången var den lättare, kände Zam, men ändå kändes det som om han borde göra något för att bryta den.

Han gav sig in i ännu en granskning av de andra lagom i tid för att se Dereks blick glida över en tjej som gick förbi. Zam skulle inte ha tagit någon större notis om det om det inte vore för Tess.

"Hey, ta det lugnt, Casanova", sa hon med en stämma som skvallrade om tydlig, vänskaplig retsamhet. "Glöm inte bort din kära Gina."

Gina måste vara tjejen från Durmstrang, insåg Zam.

Derek slet blicken från flickan som gått förbi och vred sig mot Tess med en svårtydlig känsla formad i ansiktet.

"Äsch", sa han, med spelad oberördhet. "Vi är inte tillsammans. Efter den där tryckaren stack hon iväg med någon kille från Slytherin."

Zam visste inte hur han skulle reagera på nyheten, men Sebastians sätt var att ge ifrån sig ett skratt. Det var något som Zam skulle ha undvikit. Det lät nämligen inte alls vänligt.

"Det är inte roligt", muttrade Derek fram till honom med rynkade ögonbryn.

Sebastian gav ifrån sig ett kluvet leende.

"Jo, det är det", sa han, fortfarande med hånfullheten i rösten. "Hon föredrar en Slytherin framför dig."

Zam kunde se hur Dereks blick mörknade.

"Du skulle passa i Slytherin."

Under tystnaden som följde fick Zam känna på hur en verklig spänd stämning kändes. Han satt där, utan större lust att lägga sig i, höll andan och väntade. Han såg bort mot Sebastian. Man kunde se att han spände knogarna så att de vitnade runt Tess midja. Blicken hade han borrat in i Derek och hånfullheten var som bortblåst.

"Se upp med vad du säger, Wakefield", morrade han fram med den mest hotfulla stämma Zam någonsin hört honom yttra.

Zam kände att han inte hade större lust att stanna kvar, speciellt inte om det skulle bli bråk. Samtidigt ville han stoppa det här grälet innan det spårade ut och gick för långt. Han ville inte se sina vänner bråka. Det var något av det värsta han visste.

"Var inte så elak mot honom", hördes plötsligt en lugnare stämma i spänningen. Tess tittade ner på sin pojkväns ansikte bakom axeln. "Det kan inte vara kul att bli dumpad."

Sebastian verkade ta in sin flickväns ord och tog ett djupt andetag innan han försökte luta sig tillbaka. Derek höll kvar blicken på honom ett tag, antagligen för att försäkra sig om att hotet var undanröjt, och vände sedan ner den mot golvet. Zam kände hur en pinsam känsla spred sig inom honom. Han hade ingen aning om vad han skulle säga eller göra. Borde han visa att han brydde sig? Hur då?

Han såg sig om bland sina vänner och mötte Jonas lite osäkra blick. Zam gav ifrån sig en stel min som antagligen skulle föreställa ett leende för att visa att det värsta hade lagt sig. Förhoppningsvis skulle Sebastian och Derek vara lika goda vänner som de alltid varit nästa dag, eller kanske om bara några timmar.

"Zam?"

Zam vände genast blicken mot Derek då han yttrade hans namn. Trots det att ordet bara hade en stavelse kunde han urskilja stora känslor i det. Det var kryddat med en fundersamhet som blandades tillsammans med tvånget att behöva säga något.

"Ja?" frågade han för att inte tynga ner stämningen ytterligare.

Derek verkade ta en paus, försökte visst formulera sig på något sätt. Zam rynkade lite oförstående på ögonbrynen, trots det var han nyfiken på vad hans vän hade att säga.

"Den där handikappade pojken..." började han i en smått frågande stämma.

Zam kände hur nervositeten inför att prata om pojken vällde upp inom honom. Ändå tvingade han sig till att höja intresserat på ögonbrynen.

"Mhm?" fick han ur sig för att mana på Derek till att fortsätta.

"Hur är han?" frågade pojken.

Zam blev överraskad av frågan. Han visste inte vad han hade förväntat sig, men kände sig dum för att han inte hade trott att det här skulle dyka upp.

Hur skulle han beskriva Cory? Var han ens värdig att beskriva honom? Han visste inte mycket om pojken. Han hade fortfarande inte kommit fram till några vidare slutsatser om honom, och nu skulle han plötsligt berätta om honom.

"Han är..." Zam försökte finna ord innan de andra blev för otåliga och misstänkte något, "... Tyst."

Derek bara blängde på honom. Med smått rynkade ögonbryn visade de andra att de också var missnöjda med svaret. Det räckte inte långt som beskrivning.

"Jag menar..." Zam suckade. "Det är svårt att beskriva honom."

"Försök", uppmanade Sebastian med en betydligt lugnare stämma än förut.

Zam bet sig löst i läppen. Det kanske var värt ett försök.

"Jag har inte listat ut så mycket om honom än", började han försiktigt. "Han är stum, så han kan inte direkt berätta om sig själv. Han har kommunikationsproblem och kan inte samarbeta. Han... Han lägger sig tidigt varje dag, men verkar alltid vara uppe innan mig och mina rumskamrater..."

"Hur är han som person?" frågade Tess nyfiket.

Zam såg bort mot henne och kände hur kugghjulen snurrade i hans huvud för att få fram ett svar; ett svar han inte riktigt hade.

"Han är stum", upprepade han dumt. Han ville förklara hur det låg till utan att behöva berätta allting i minsta detalj.

"Jag vet," sa Tess lugnt, "men bara för det har han väl ingen personlighet?"

Zam kände hur osäkerheten växte i bröstkorgen på honom. Vad var Corys personlighet? Han kunde inte säga det. Pojken var ju likgiltig. Hade han ens någon personlighet?

"Jag vet inte", sa Zam kort. Han kände att det var bäst att vara ärlig.

"Vet inte?" Sebastian rynkade på ögonbrynen. "Det är väl du som hänger med honom, eller?"

Zam nickade, kanske lite väl häftigt.

"Jo," sa han intygande, "men det är liksom inte tillräckligt."

"Vilket land kommer han ifrån?" frågade Jonas. Han verkade ha förstått att Zam inte kunde svara på frågan och gick vidare till nästa.

Men där blev Zam stum igen. Han hade inget svar på den frågan heller.

"Han är svarthårig, så kanske från öst?" försökte han sig på.

"Man kan vara svarthårig även ifall man inte kommer från öst", påpekade Tess.

"Jag har inte fått veta något sådant heller", erkände Zam aningen uppgivet.

"Men det måste du ju få", sa Derek. "Det är ju konstigt om de bara säger att du ska ta hand om honom, men så vet du ingenting om honom."

"Det är sant, Zam", instämde Tess. "Du borde fråga McGonagall om hon kan berätta lite om honom, eftersom han inte kan göra det själv."

"Eller hans föräldrar," fyllde Jonas i, "men det blir nog rätt svårt."

Zam gav ifrån sig en lång utandning. Det kändes som om hans hjärna höll på att överbelastas. Hans tankar och funderingar svämmade över, han visste inte hur han skulle hantera situationen.

"Vi får se hur jag gör", tvingade han bara ur sig och log ursäktande ännu en gång.

De andra bara tittade på honom, men verkade inte vilja säga emot hans beslut. Kanske behövde Zam ta reda på lite mer om Cory, men samtidigt kändes det som en del av spänningen att inte veta så mycket om honom. Zam ville inte ha konkreta svar på sina frågor. Han ville inte att någon annan skulle forma hans uppfattning om pojken; det var något han ville göra själv. Och det var precis vad han tänkte göra. Om han ville komma närmare Cory och få veta lite mer om honom så fanns det bara en utväg, och det var att vara med honom. Hur skulle han annars kunna få veta sanningen om honom?

Jättebra!

Kommer man få reda på en del om Cory senare?

Solkatten: Att du ens kommer på att fråga en sådan sak. Såklart att ni kommer få reda på mer om Cory! Men jag säger inte hur det kommer att gå till.

Jag tycker att jag fått till den första delen rätt bra här; det är lite förvirrande och lite konstigt som en dröm ska vara. Hoppas ni tycker om det lika mycket som jag. ^^
Snälla kommentera, jag blir jätteglad av era kommentarer! :3
***

Kapitel 4.7

De varma, röda färgerna mörklagdes av bristen på ljus runtomkring dem. Den enda ljuskällan de hade till hands var brasan i mitten, vars orangea lågor harmoniskt fladdrade i ett tyst sprakande. Man kunde urskilja de mörka tapeterna i bakgrunden, men det som uppmärksammade sig mest var gruppen som samlats runt elden.

Zam drog bort gräs från marken där han satt, såsom han alltid hade gjort när han var liten. Trots det att det var vindstilla flög grässtråna iväg från hans hand. Han kände sig ensam; ändå satt det fem andra ungdomar framför honom. De tittade alla på honom, väntade på att han skulle svara. Det var svar han inte hade, och tystnaden som uppstod på grund av det var sövande och tung.

"Det borde finnas någon förklaring", sa Nisha Dawson från Zams högra sida. Hon satt tätt intill honom och lutade sig nästan mot hans sida. Zam såg inte på henne, men kunde ändå märka av hennes klara, gröna ögon.

"S:t Mungos kan väl hantera en simpel hjärnskada?" frågade Sebastian på andra sidan brasan.

"Sjukhusen i mugglarvärlden är tillräckligt duktiga för att klara av sådana operationer", instämde Tess från Sebastians sida.

Zam fortsatte bara att dra upp gräs från marken, kände hur rummets väggar tryckte in honom i ett litet, fyrkantigt utrymme. Mörkret runtomkring honom fick honom att undra om det var natt eller dag.

"Det är inget fel på honom", hörde han plötsligt sin egen stämma spela. Känslan som dansade i hans bröstkorg gick inte att ta miste om. Den tyngd som tryckte ner honom kunde de andra inte förstå.

"McGonagall sa att han kan klara sig själv", sa Richard från Zams vänstra sida. Han lät dock inte övertygad, som om han bara försökte hålla god ton med Zam.

"Du vet ingenting om honom", hördes en förståndig röst borta till höger. John deWulf tittade på Zam med bestämda ögon.

"Det gör jag visst", sa Zam. Han hade inte tillräckligt med energi för att få rösten stark.

"Nej, det gör du inte", fortsatte John.

"Vad är hans namn?" frågade plötsligt Richard från vänster.

Zam tänkte efter. Hans tankar var suddiga, men det var det tydligaste som fanns att komma åt vid det tillfället. Han sökte igenom dem efter ett svar. Vad hette egentligen pojken? Han visste att han kunde det, det låg gömt någonstans i bakhuvudet. Men vad var det? Han kom inte ens ihåg första bokstaven.

"Jag minns inte", sa han tungt och drog upp knäna till hakan.

"Du vet ingenting om honom", upprepade John deWulf. "Du kan inte ens hans namn."

"Jo", försökte Zam sig på ännu en gång. "Jo, det gör jag. Han har sagt det själv. Tusentals gånger."

"Du behöver inte komma ihåg", sa Nisha lugnt och hasade sig upp mot honom så att deras kroppar möttes. Hon drog fingrarna genom hans hår. "Du behöver inte veta."

Zam såg ner på det mörka gräset under sig. Nisha kanske hade rätt. Han behövde inte veta. Varför skulle han behöva det? Han behövde inte veta något om pojken, så varför anstränga sig?

Han behövde inte veta...
-

"Zam?"

Zam ryckte till. Som om han precis blivit skrämd från vettet slog hans hjärta hårt i bröstkorgen på honom. Något snurrade i hans huvud. Blicken var suddig, ögonlocken tunga. Han mindes plötsligt var han befann sig och tvingade sig upp i rakryggad ställning. Han försökte att sitta kvar på sin stol trots tröttheten och hans hjärna arbetade på för fullt för att hänga med på vad som hände. Han var tvungen att blinka flera gånger för att uppfatta bänken framför sig. Sedan såg han sig om i rummet. Eleverna satt tysta, mer eller mindre intresserade, och lyssnade till Professor Binns oändliga prat om upptäckten av den magiska solfjädern som hittades i Kina för något århundrade sedan. En panikkänsla spred sig i Zams mage och satte ytterligare fart på hjärtat. Han hade somnat mitt under lektionen. Det brukade inte hända honom. Hade han verkligen varit så trött?

Han vände blicken till vänster om sig, där Richard satt och studerade honom utan att säga ett ord.

"Hur länge har jag sovit?" Zam var tvungen att fråga. Det kändes som om han varit borta i en evighet.

"Sovit?" upprepade Richard frågande. "Du däckade ju bara i några sekunder."

Zam rynkade på ögonbrynen. Några sekunder? Drömmen han drömt hade varit mycket längre än bara några sekunder. Kunde hjärnan verkligen spela en ett sådant hemskt spratt?

Han försökte samla sig istället för att grubbla över den gåtfulla drömmen. Den hade han tid att tänka över efter lektionen.

"Vad har jag missat?" frågade han då, med en tyst stämma för att inte dra till sig någon uppmärksamhet. Professor Binns gnatade på som om de inte vore där.

Richard skakade på huvudet och gav ifrån sig en suck.

"Han har hunnit med att säga en hel del saker", sa han med en sned min. "Och han verkar inte planera att sluta." Han knyckte med huvudet åt professorns håll och Zam suckade han med.

"Nu hinner jag aldrig ikapp", sa han stelt.

"Inte jag heller", fick Richard ur sig. "Tack för den."

Zam hörde att hans vän inte var fullt så allvarlig i sin ironi, men Zam kunde ändå inte låta bli att känna en viss skam. Han övervägde att be om ursäkt, men Richard hade redan vänt sig mot sina anteckningar för att skriva ner det han snappade upp från Binns. Zam antog att han skulle göra detsamma. Han sträckte lite på fingrarna och försökte uppfatta lärarens röst.

Men något hindrade honom.

Han hade inte märkt det förut, men hans pergament låg inte längre kvar på hans bänk. Det var konstigt, för han mindes tydligt hur det legat precis framför näsan på honom när han vaknade upp. Han slängde en blick åt höger för att se om den bara hade förflyttat sig av en vindpust. Då såg han Cory, lutad över sin egen bänk vid sidan om honom och fick se att det var hans eget papper pojken fått tag i.

En oförstående, förbryllande känsla fyllde honom. En impuls var att försöka slita pergamentet ur pojkens händer, men han fick uppbåda all sin viljestyrka för att låta bli. Istället försökte han lista ut var pojken gjorde. Han kom bara efter mer och mer i lektionen, men han hindrade sig själv från att göra något åt det. En nervositet gjorde sig märkbar i bröstet. Vad han än hade sagt, hört och trott i sin dröm så ströddes verkligheten av motsatsen. Pojken bredvid honom hette Cory Nalin, och Zam var nyfiken på honom. Det var därför han ansträngde sig, det var därför han behövde veta mer. Och han väntade.

Efter ett kort tag slutade Cory upp med att skriva. Med en lugn, stillsam rörelse placerade han ett par fingrar på pergamentet och hasade över det till Zams bänk. Han tittade inte ens upp när han gjorde det. Han bara gjorde det.

Zam visste inte hur han skulle reagera på detta. Hans första handling var ändå att direkt slänga en blick ner på sitt pergament. Det var som om hans hjärta rusade. Cory hade skrivit något till honom. Det kunde vara ett tecken på kommunikation.

Men det var inga kommunikationsförsök som fanns nedskrivna på pappret. Istället var det en sammanfattning av vad Binns hade sagt under de senaste minuterna. Zams iver lade sig litet, men i dess ställe växte sig snopenheten fram. Han kände sig helt paff, men också otroligt tacksam. Cory hade lagt ner tid och ansträngning åt att skriva ner vad han missat. Då hade han hört honom. Det var det första, tydliga tecknet på att han faktiskt var där, att han lyssnade på Zam, och att han brydde sig om vad han sa.

Schysst gjort av Cory. :3

Jätte bra!! :-DD Jag börjar gilla Cory mer å mer!!

JÄTTEBRA!