Mugglisgame in my heart

Jag är kvar

Jag har verkligen ingenting att säga till mitt försvar. Gör vad ni vill med mig, men döda mig inte förrän jag dröjer så här länge igen.
Ungefär ett halvår sent, distrikt 5:s slåtter!


Distrikt 5.

Skilla Ravenclaw gick snabbt nerför den smala kullerstensgatan för att hinna komma i tid till slåttern. Det var inte så långt att gå, baa ungefär en halv kilometer.
Snart anlände Skilla Ravenclaw till torget. Medans hon gick fram till ungefär mitten av ledet av flickor, kunde hon inte låta bli att titta upp lot scenen. Det såg för komiskt ut.
Enorma röda rosetter pyntade den neongröna provisoriska scenen. Trapporna var färgade pastellrosa med citrongula plommon på. Den heltäckande mattan var himmelsblå.

LouLol stod redan allra längst fram i ledet av pojkar. Han hade redan skrattat färdigt åt scenen, och var nu på helspänn. Om och om igen tittade han upp mot scenen för att se om alla hade anlänt. Om och om igen tittade han över axeln för att försäkra sig om att hans familj mådde bra.
Till slut kom borgmästaren upp på scenen, filmen startade, och var slut i ett nafs.

"Tänk vad tiden går fort när man har roligt! Filmen är redan slut! Ja, vad tycker ni, ska vi få det överstökat?"
Ett dovt jakande hördes från publiken.
"Damerna först!" sjöng Mikkilla och dansade fram till det högra glasklotet. Snabbt och smidigt drog hon upp en prydligt hopvikt lapp och öppnade den. Mikkilla harklade sig och drog efter andan för att säga namnet.
"Och i detta års hungerspel är den kvinnliga deltagaren... Skilla Ravenclaw!"
Ett mumlande hördes från publiken, varpå Skilla Ravenclaw tyst gick upp på scenen och sneglade lite försiktigt på Mikkilla. Mikkilla avfyrade ett av sina bländande leenden mot henne och vandrade över till till det vänstra klotet.
"... LouLol!"
LouLol kände sig lite fånig som gick fram till scenen, men det kanske kändes så för alla.
Han försökte sig på ett leende som misslyckades smått.
Det var historian om deltagarna från distrikt fem!

Bra! Bättre sent än aldrig.

Tack♥

Awesome!

Redan en till slåtter! Nu blev ni glada, va^^?



Distrikt 6.

rarid12 hade ett leende på läpparna när hon steg upp ur sängen på morgonen till dagen som alla trodde att hon hatade. Ingen förutom hon själv visste att hon i hemlighet hade tränat inför det här. rarid12 visste att distrikt sex vanligtvis inte hade några karriärister, men om man visste att det var stor chans att man skulle bli dragen, måste man väl få träna inför det? Det var det rarid12 intalade sig själv när hon gick in i köket för att äta frukost. En mycket skamsen mor berättade att det inte fanns någon, men rarid12 var van. Det var ofta som det inte fanns någon mat på bordet där hemma.

Mr jonny klev nervöst in på torget där slåttern skulle hållas. Han såg verkligen inte fram emot det. Han visste att det fanns stor chans att han skulle bli dragen, och sedan dö, och han kunde inte låta bli att tänka på det. Han kunde inte ett dugg om stridskonst, var långsam, inte duktig på att överleva och så mager att han antagligen skulle falla ihop med ben när som helst. Mr jonny skulle knappt ens överleva träningen.

"rarid12!"
Han var inte seriös. Han kunde inte vara seriös. Mannen på scenen kunde inte på allvar mena att hon, rarid12, efter fem år, hade blivit uttagen till Hungerspelen. Det största problemet vara att rarid12 inte visste hur hon skulle reagera. Hon var karriärist, men det var bara för att hon ville överleva, inte för att hon ville vinna. Hon visste inte om hon skulle ta det positivt eller negqtivt. rarid12 tänkte så mycket att hon glömde gå upp på scenen. Flickorna runt omkring henne trodde naturligtvis att hon var stel av skräck, och de tittade medlidsamt på henne. Några gav henne små, försiktiga knuffar framåt, och rarid12 rycktes tillbaka till verkligheten. Snabbt gick hon upp på scenen och ställde sig på den högra sidan av mannen. rarid12 såg hennes mamma i publikhavet. Hon såg alldeles skräckslagen ut. rarid12 log mot henne, och modern brast i gråt. Mannen sträckte sig efter en lapp i det vänstra glasklotet.
"Mr jonny!"
Mr jonny behövde några sekunder för att förstå att det var hans namn som hade ropats upp. Han kände hur hans ögon blev våta. Han ville inte upp på scenen. Han ville hem. Mr jonny vände sig om och började springa, men han hann inte långt förrän ett par fredsväktare fångade in honom och drog honom tillbaka upp på scenen. Mr jonny ställde sig på darriga ben, och han kände hur tårarna rann nerför kinderna. rarid12 tittade medlidsamt på honom. Den tolvårige pojken skulle inte ha så stor chans i spelen.
Deltagarna från distrikt sex var ivår väldigt olika.

Eyay!! Jättebra! ♥

jättebra! ^^