Hur kunde hon? [SV]

Ska börja ta cellgifter för jag har en sjukdom som heter Psoriasis Atrit. Vilket gör att jag har sådan hemsk ledvärk och utslag i hårbotten som kliar.
Ni ska få ett nytt kapitel nu. Var hos tandläkaren och lagade en tand i morse med bedövning så har sovit tills nu
--------------------------------------------------
Kapitel 23: Snälla..

Jag satt på en stol i väntrummet och väntade. Jag väntade och väntade och väntade. Tiden gick riktigt sakta kan jag lova. Jag tittade hela tiden mot korridoren och väntade på att en botare skulle komma och berätta om Sirius överlevde eller inte.
Tårarna började rinna nedför mina kinder. Kommer jag förlora den jag älskar?
En högt dånade ifrån brasan i väntrummet störde mina tankar och ungefär 2 sekunder senare slängde sig någon runt min hals.
" Åh Rebecca. Hur är det med han? Åh du lever iallafall"
Jag la huvudet på killens axel.
" Det är mitt fel James. Mitt fel att han nästan är död.."
James drog sig ifrån mig och höll mig på en bit ifrån sig.
" Det är det inte alls! Han räddade den han älskade och du gjorde ett misstag!"
Jag tittade först på James sedan på Remus som torkade bort tårar ur ögonen. Det brast för mig. Jag sjönk ner på knä och började stor gråta. James lyfte upp mig i en stol och la en arm om mig.
Sen satt vi så. Tysta. Nervösa och riktigt oroliga alla tre.
Jag satt och stirrade på klockan. Sekundvisarna rörde sig extremt sakta framåt. Efter ungefär 3 timmar kom det en botare gående. Sakta, med nersänkt huvud.
Jag reste mig direkt när jag kände igen honom.
" Hur är det med honom?" Min röst brast. Botaren tittade upp med allvarliga ögon och tittade på oss alla 3 och nästan viskade:
" Han kommer att dö.."
Jag tittade på han med stora plågade ögon, slog huvudet bakåt och skrek rakt ut.
" NEJ! NEJ NEJ NEJ NEJ NEEEEEJ! " Jag sjönk ihop och grät. Grät och skrek varannat. Det gjorde så ont. Jag vred mig i plågor innan jag sakta reste mig upp , trotsade smärtan och började gå mot Sirius rum.
" älskling, kämpa. Lämna mig inte. Jag dör då.. Snälla" Jag tittade på han och insåg att han inte skulle klara sig ..
" Snälla" Viskade jag. " Snälla "

Sådärja :3

SÅ BRA!
JAg vill inte vara spammig eller tjatig men...
MERA!

NEEEEJ!!!!!!! DÖ INTE SIRIUS!!!!

DÖ INTE!!!!!

Dö inte, Sirius! Dö inte!

sirius neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!!!!!!!!!!!!

Nej! Sirius MÅSTE överleva!

Ahhh! När kommer det mer?

Vet inte läängtar!

Kapitel 24: Den dagen, den sorgen.

Jag satt vid Sirius säng timme in och timme ut. Vägrade att lämna den. Han kanske dör om jag gick på toa. Då skulle jag inte hinna säga hejdå. James kom in med mat som jag tog en tugga av innan jag inte kunde äta mer.
" Snälla Rebecca, ät lite.." Jag skakade på huvudet och tittade på Sirius. Det såg ut som att han sov.
Jag visste att Sirius inte skulle vilja att jag hamnade efter i skolan så jag hade bett James ta med sig böcker och läxor till mig. Jag hade alla böcker i fotändan på Sirius säng och gjorde läxor tills jag somnade.
När jag vaknade hade någon lagt mig på sängen brevid Sirius. Jag öppnade ögonen och tittade på honom.
Min älskade pojkvän.

" Godmorgon Miss Pope" Jag tittade upp.
" Godmorgon Professorn." Dumbledore satte sig ner på stolen jag hade suttit på när jag somnat. Han lyfte en av mina böcker och tittade sedan på mig.
" Har du gjort läxor Miss?" Jag nickade sakta och stelt.
Han log och såg lite stolt ut.
" Bra Jobbat! Det är inte många som orkar med skolarbete när ens pojkvän eller vän ligger allvarligt sjuk." Han tittade sorgset på Sirius.
Jag harklade mig..
" Professor Dumbledore?" Han tittade upp på mig.
" Vad är det Miss Pope?" Jag bet mig i läppen.
" Jag såg pappa. Den dagen jag simmade ut i sjön. Pappa.. pratade med mig. Det var därför. Sen försvann han och en stod våg dök upp och jag klarade inte av att hålla mig över ytan.."
Professor Dumbledore nickade.
" Fortsätt min vän"
Jag tittade på Sirius igen och tog ett djupt andetag.
" I nästa sekund blev allt svart. Sen minns jag bara att jag vaknade upp här och hörde att Sirius också var sjuk. Det är mitt fel. Förstår du inte det? Hade jag inte simmat ut hade Sirius lungor inte blivit förstörda bara för att han skulle rädda mig.." Jag slog med handen i täcket och kramade ihop andra handen så knogarna blev vita.
Professor Dumbledore la en hand på mig axel.
" Miss Pope, det var inte ditt fel. Jag lovar dig det. Om du hörde din pappa så är det självklart att du inte tänker på vad du gör. "
Jag nickade sakta.
Dumbledore började gå mot dörren. han la en hand på dörrhandtaget innan han vände sig om.
" oh en sak till. Botarna säger att du måste härifrån imorgon. Så du får följa med till Hogwarts." Jag tittade på honom och kände hur ilskan växte. Jag skakade på huvudet.
" Jag vägrar!" Jag tittade intensivt på honom och knöt nävarna ännu en gång.
Professor Dumbledore suckade.
" Efter Mr Black endå kommer att... Ja du vet. Så kan vi ta med hand till sjukhusflyglen om du vill" Jag nickade och skulle precis börja prata när Dumbledore avbröt mig.
" Men du måste gå på dina lektioner!" Jag nickade.
" jag lovar professorn.." Sa jag sakta och väldigt tyst. Han lämnade rummet och lämnade också en ekande tystnad bakom sig.
" Kom igen Sirius, öppna ögonen. Bli frisk. "
Jag ställde mig upp och gick fram till fönstret.

SIRIUS:
Det var grönt, varmt och jag hörde fågelsång. Vad tusan är detta? Jag tittade mig runt och såg.. min mormor?
" Mormor?" Hon började le, kom fram och kramade mig hårt.
" Åh Sirius, min älskade Sirius" Jag log bakom mormors rygg men slutade snabbt att le när jag insåg att mormor var död sen 2 år tillbaka.
" Ehm, mormor? " Hon släppte taget om mig.
" Ja?"
" Du är död?" Mormor såg ledsen ut och nickade.
" Det är du också snart min älskade.." Jag spärrade upp ögonen.
" Men Rebecca.."
Mormor log snett.
" Rebecca lämnar inte din säng. Hon gråter hela tiden. ber att du ska komma tillbaka. Sirius, varför kämpar du inte?" Mormor tittade strängt på mig.
Jag ryckte på axlarna.
" Jag vet inte mormor.."
Mormor tog tag i mina axlar och skakade mig.
" Du är en black. En Black ger inte upp. Inte ens du!" Jag log mot mormor och kramade henne igen.
" Jag ska börja kämpa nu. Jag älskar dig"
Mormor log och backade två steg.
" Jag älskar dig med Sirius"
Allt blev mörkt igen. Men jag hörde en speciell röst. Rebeccas röst.

Sådärja !