Att hitta balansen.

Det har gått så lång tid känner jag, men här har ni ett kapitel, som jag försökt lägga all min kärlek på. Verkligen ledsen över tiden som gått, ska inte komma med ursäkter, även om jag kan komma på många. ♥

Kapitel 19. Tankar och förlåt.

Jessica

Senare den kvällen satt jag på mitt rum. Sirius hade kramat mig i minst fem minuter innan han gick. Jag hade inte sagt någonting och det hade inte han heller.

Min balklänning låg på min säng och diverse ljus var tända runt om i mitt rum. Jag kände inte för att fixa i ordning mig i en hel timma innan balens början och reste mig och gick ut från mitt rum. Klockan var halv sju och eftersom balen började åtta så hade jag en hel timma på mig att ägna mig åt något annat. Jag gick ner för de långa trapporna, räknade stegen varsamt som jag alltid gjort. Tystnaden var plågsam och mina ekande steg gjorde inget bättre. Väl nere vid entrén så kände jag hur det drog kallt. Dörren stod öppen och jag styrde mina steg ditåt. Jag såg ut över herrgården och funderade på varför det såg så dystert och dött ut. Sekunden senare så hörde jag ett högt gnäggande och jag tvekade inte utan gick ut ur huset och stängde dörren. Jag gick i säkert fem minuter över tomten och genom ett snår innan jag kom fram till ljudkällan. Där mitt ute på en äng stod ett torp med tillhörande stall. Varenda fönster i torpet var mörkt men i stallet lyste skenet från en fotogen lampa ut genom ingången. Nu tvekade jag. Det var smått skrämmande, men gnäggandet upphörde inte. Jag gick närmare och fann mig själv stå vid ingången. Hästen som gnäggat gick runt runt i sin box och fortsatte gnägga förtvivlat. Vid utsidan av boxen satt en hund, svart och groteskt. Skrämmande lik en mindre varg. Den vände huvudet tvärt mot mig och visade sina kritvita tänder. De stormgråa ögonen borrade in sig i mig och jag tyckte mig känna igen dem.
”Orion”, suckade jag. Den svarta besten steg som en silhuett upp till en pojke, ingen mindre än Sirius.
Han flinade mot mig. ”Jag visste att det skulle funka.”
”Fortsätt tro det”, sa jag och gick förbi honom och öppnade boxen till hästen, gick in och stängde efter mig.
”Jessica”, sa han och jag kunde känna hans brännande blick i min nacke ”kan du inte bara lyssna på mig i trettio sekunder?”
”Tjugonio.” Jag klappade den vita hästen stillsamt. Den hade tjock gråvit man som dolde halva ögonen på den.
”Jag har varit en idiot, och jag tror aldrig jag berättade för dig om varför jag gjorde så vårt tredje år på Hogwarts.”
”Tjugo sekunder.”
Jag tog grimskaftet från insidan av boxen och trädde på det tunna snöret på var sida av hästens svarta grimma. Den ståtliga hästen såg ner på mig med sina stora bruna ögon och jag kysste dess mule stilla.
”Jag var avundsjuk Corax”, sa han, tankarna i mitt huvud virvlade runt, ”jag tyckte om dig, försökte göra dig avundsjuk med alla mina tjejer, jag förstörde ditt och Simons förhållande med ett dumt rykte, och sist men inte minst så sårade jag dig enormt genom att du litade på mig.”
Tårarna brände i ögonen men de rann inte över.
”Klar nu?”, frågade jag då jag ledde fram hästen till boxens öppning. Han öppnade för mig och jag gick ut så tyst jag kunde.
”Nej jag är inte klar”, sa han och tog min hand samtidigt som han stängde dörren ”snälla förlåt mig Jessica, jag är en idiot, jag är dum i huvudet och allt det där. Men jag…” jag drog min hand från hans grepp och slog till honom över kinden med handflatan.
”Jag bryr mig inte om vad du säger, en bästa vän ska kunna säga saker och hålla hemligheter”, viskade jag i en förbannad ton. Rädd för att skrämma hästen, som skakat till vid min drastiska rörelse. Mina tankar vandrade iväg mot gången då jag cruciatusförbannat Sirius i början av skolåret. Hans plågsamma uttryck. Jag vet inte vad som fått mig att göra det, att jag varit så förbannat ilsken på honom fortfarande, eller för orden han sagt. Men jag hade sett skräcken i hans ögon, avbrutit mig själv tvärt och kommit ihåg att detta var sättet han blev behandlad på varje sommar. Hästen följde mig då jag gick ut i höstmörkret. Blåsten tog tag i mitt hår då jag ställde mig på en pall för att komma upp på den höga hästen. Jag såg på Sirius där han stod i stallet en sista gång, innan jag lugnt triggade hästen att gå. Hästen var stor, och stegen likaså. Jag red i säkert tio minuter innan hästen piggnat till och det var svårt att hålla inne den. Jag satte av i gallop och kände hur vinden vredfullt greppade tag i mig där jag satt på ryggen och hade svårt att stanna kvar. Sirius var sen länge borta ur mina tankar och jag försökte att tänka på att komma hem i tid.

Spegeln framför mig visade inte en flicka utan en kvinna.
”Du är vacker, men du har ett hårstrå på näsan”, sa spegeln till mig. Jag himlade, min talande spegel var inte speciellt intelligent, men vad hade jag förväntat mig när mor hade berättat för mig om den nyaste trenden, en högintelligent spegel som skulle göra alla mina läxor? Jag drog åt det sista snöret som höll ihop min mage och tryckte ihop mina bröst, inte för att de blev mycket större, och inte för att jag brydde mig. Jag knöt snöret och gick sedan närmare spegeln.
”Du har en finne vid tinningen”, sa mina älskade spegel medan jag tog bort hårstrået från näsan. Jag fick motstå frestelsen att slå till min vackra spegel och i stället såg jag på mitt spikraka hår som föll runt mina axlar och ner till midjan på mig. Hästlukten var sedan länge borta och jag doftade av ros och choklad. Jag såg perfekt ut. Men på insidan fattades det något, precis som på alla renblodiga idioter i trollkarlsvärlden. Jag såg hatiskt på min spegel och pekade finger åt den. Innan den hann säga något ilsket så hade jag smitit ut genom dörren till mitt rum och slängt igen den. 67 steg kvar till entrén, tänkte jag glatt för mig själv. Väl nere stod Abraxas Malfoy, hans fru, mor och Avery där. Jag log mot paret Malfoy och var på allmänt glatt humör tills jag såg Lucius stå bakom dem. Mitt leende dog inte ut, men hade man varit riktigt petig så hade man nog sett att livslusten försvunnit ur mina ögon.
”Äntligen är du klar, kära flicka”, sa min mor i sina melodiska klang. Avery log ett lugnande leende mot mig som gav mig meningen ’stå ut med det’.
”Förlåt att det tog sån tid, mor.”
”Nåväl, du var någorlunda i tid i varje fall, du och Avery känner till schemat”, hon log kallt mot mig och sa något sliskigt trevligt mot familjen Malfoy medan hon tog med dem in i bankettsalen. Avery himlade åt mig.
”Stackars Lucius”, sa han och flinade, jag var inte säker på om han menade det eller inte. Men en sak var säker, min bror fick mig alltid på bättre humör. Jag ställde mig vid hans sida och han la en arm om mig och kramade om mig. Dörrarna öppnades automatiskt trettio sekunder innan gästerna skulle anlända. Herrgården såg annorlunda ut jämfört med hur den såg ut för mindre än två timmar sen. Gräset var ljust grönt och rosor i mörkgröna buskar följde ett mönster runt om på tomten, små ljus lyste upp buskarna inifrån och gjorde det hela mer magiskt. Ett knall hördes och därefter flera till. Jag tänkte på den stackars hästen men ansträngde mig för att sluta tänka på det och log i stället. Först i kön kom familj Greengrass med deras två söner i tjugoårsåldern och dottern som var nio. Fru Greengrass höll flickan i handen och jag kunde inte hejda mig för att le. Tänk den som hade en sådan mor. Vi hälsade dem välkomna, för att sedan välkomna Familjen Lestrange, följda utav de båda släktena Black. Sirius syntes bland den första familjen, med sin far Orion som han ärvt sitt mellannamn efter. Sirius såg ängsligt på mig och jag såg att han försökte så hårt han kunde att inte halta fram med sin familj. Jag log mot Bellatrix som kom med sina systrar efteråt. Narcissa såg ut som en ängel medan Bella såg ut som en djävul.

Min bror stod lugnt vid min sida ett bra tag, men jag kunde känna att han var nervös. Då det kom ett mellanrum vid anländandet av familjer så passade jag på att fråga honom. ”Vem är det du väntar på?”
”Lara Anderson”, sa han och försökte inte låta allt för desperat. Jag log snett då ett knall hördes och jag såg en kritvit figur gå uppför den marmorerade gången till herrgården. Det mörkt röda håret hängde i stora lockar nedför hennes ansikte och en vaniljfärgad klänning prydde hela hennes kropp. Jag log mot henne då hon kom och då jag antog att hon var den sista gästen efter några minuter av väntade medan hon höll Avery sällskap gick vi in i salen.


Var de goa läsare ni är nu och ge mig en söt kommentar, så kommer fortsättningen snabbare. ♥

Superbra!

bra.
läs: underbart kapitel, som vanligt! älskar "förhållandet" mellan Sirius och Jessica, jag vill också ha en sådan killkompis!

NEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJNEJ
JESSICA DON'T BE SUCH AN IDIOT
Där hade Sirius typ världens finaste förlåtelse-tal eller kärleksförklaring eller något och du bitchslappar honom??
no just no.

Gillade Sirius sätt att locka Jessica till stallet c: Fiffigt på något sätt ^^

Jessicas obsession med att ha sista ordet ((; "Tjugonio sekunder" (Y)

Sen ska jag bara påpeka, ryttare som jag är, att det hästen har på huvudet då man rider heter träns och "det tunna snöret" heter tyglar ^^

Den självtalande spegeln, ahahah xD

Jag log mot paret Malfoy och var på allmänt glatt humör tills jag såg Lucius stå bakom dem. Mitt leende dog inte ut, men hade man varit riktigt petig så hade man nog sett att livslusten försvunnit ur mina ögon
Detdär var så bra på något sätt, just så som jag skulle ha reagerat om jag hade varit Jessica. c:

Narcissa såg ut som en ängel medan Bella såg ut som en djävul
Klockrent ;D

Och Lavery ♥ Gaaah älskar den shippingen också, så sjukt fina c: Hur nervös Avery var, hur Lara kom in med sin vanilj-färgade klänning och sitt röda hår...
De är så fina helt enkelt c':

Älskar alla smådealjer du har, som t.ex. hur gården se ut, att Jessica räknar trapporna, just kaxigheten mot Sirius och allting. I just love it ♥

Once again ett jättebra kapitel darling :') ♥

HAHA. Jag vet att det heter träns kära Anna, jag har hästar, jag rider. Men hon tog grimskaftet och skapade sitt eget "träns" med grimman.

Omg i didn't even know that o.o
Jamen dåååå förstår jag x))
Det är bara så många som tror att grimman är tränset xd

Kapitel 20. Come on, skinny love what happen’ here?

Jessica

Vad är en kväll på slottet? Det kan ju vara dötrist, och urtråkigt, och fullkomligt underbart.
Dessvärre var inte denna kväll underbar. Jag hade råkat förstöra mors tal och jag visste att hon skulle straffa mig för det. Jag njöt av tiden jag hade som fri. Jag hade lyckats få i mig en bit kött och sedan en tårtbit. Rummet låg i ett rött dunkel och Halloween känslan slog en, även om det inte fanns några pumpor, mor hade alltid tyckt det var fånigt och barnsligt. Vid huvudbordet, där Avery, Lara, mor och Jag satt, där satt också familjen Malfoy, den andra familjen Black, vilket jag tackade Merlin för, jag stod hellre ut med Bellatrix, Narcissa och Andromeda än Sirius Black. Abraxas och mor kallpratade dämpat medan fru Malfoy pratade med Druella och Cygnus Black. Lucius satt mellan mig och Narcissa och medan han flörtade tyst med Narcissa så hade han sin hand på mitt lår. Jag fick avstå för att himla med ögonen. Det skulle bara ge mor ännu en anledning till att straffa mig. Narcissa fnittrade då Lucius satte en lock bakom örat på henne. Hon var bara tretton och älskade hans uppmärksamhet. Bellatrix såg på mig och log, jag log tillbaka och såg sedan mot Andromeda, hon satt tyst för sig själv och såg ut att fortfarande tugga på maten.

Några minuter senare så ställde sig mor upp. Rummet verkade ljusna en aning och hon började prata, något om att dansen skulle hållas i den andra flygeln och att man gärna fick vara klar med sin middag nu. Hon log ett leende, sitt falska, äckliga, fula kritvita leende som pryddes av de mörkröda läpparna. Rummet ersattes av skrap från stolar istället för det nästintill sövande sorlet. Avery reste sig med Lara i sin arm och kysste hennes hand. Han verkade rysa, men jag la inte mer energi på att förstå varför utan reste mig också upp. Regulus kom fram till mig och log mot mig, han hade klass, det var något som man inte kunde säga emot. Han var också stilig, som Sirius. Varför tänkte jag på Black nu? Regulus tog min hand och kysste den, tog min arm i sin och vi gick sedan mot den västra flygeln.

Mor såg gillande på mig och Regulus och jag kunde inte undvika att le. Kanske skulle hon inte bestraffa mig. Regulus la sina händer på min midja och jag la mina händer på hans axlar. Musiken började spela och vi dansande, som vilket annat par som helst. Men det fanns ingen kemi mellan oss. Regulus log mot mig. Ett strålande leende. Men ändå så kändes det fel.
”Jag behöver luft Regulus”, viskade jag då i hans öra och släppte honom, gick från honom. Jag gick förbi mor som dansade med Abraxas och Lucius som dansade med Bellatrix. Flygeln var vacker. Golv klart som is och blått som sommarhimmeln, och de transfigurerade väggarna gjorde så att man såg ut. Det var vackert ute. En vacker kväll och en vacker himmel. Stjärnorna lyste klart och en stor halvmåne prydde himlen. Jag försökte hitta dörren som ledde ut till trädgården och efter en stund och ett glas champagne så hittade jag den. Vinden slog mot mig som en skön sommarbris en varm sommardag. Jag tog ett djupt andetag och suckade. Jag gick en bit från huset. Runt ett hörn av huset så stod en stenbänk mellan ett par axelhöga finklippta buskar. Ett ljus lyste svagt från en glasburk som stod placerad i gruset framför bänken. Jag gick dit och satte mig. Andades in den ljuva kvällsluften. Övertänkte och funderade på varför far hade lämnat kvar mig här med mor. Varför mor hade bestämt sig för att mörda honom. Mannen hon en gång svor att älska i resten av sitt liv. Mannen vars ring hon fortfarande bar på fingret.
Små saltvattendroppar gled ledset nerför mina kinder. Jag tog en ros från närmsta buske och luktade på den då tårarna rann.

Jag var sju då. Far hade kommit hem från sitt jobb. Han var trött och jag gick in i vardagsrummet och gled ner i hans arm. Han hade varit för trött sa han. Men efter några minuter av tystnad så hade han tagit min hand och lett ut mig i sommarnatten och gått runt med mig i tystnaden. Plockat en ros från en av rosenbuskarna. Rosen var vit och han hade varsamt plockat bort alla taggar från stjälken. Gett den till mig och sett på mig innan han kramat mig. Jag hade lett ett leende och luktat på blomman bakom hans rygg.

Sex år senare så hade jag kommit in från trädgården. Mor satt ihopkrupen på golvet över far som låg ner. Livlös, med ögonen vidöppna. Tårarna hade brustit och jag hade utan att hejda mig själv sprungit fram till dem. Mor hade sett på mig. Avsky i blicken och bett mig dra. Dra åt helvete. Tårarna hade runnit nerför hennes ansikte, förstört hennes perfektion. Hon hade staven tryckt mot tinningen då ett spår av silver dragits ur hennes huvud och hon hade fört ner det i ett glasrör. Förmodligen hade mor trott att jag sovit i timmar. Men minnet hon gav mig fick mig att aldrig förlåta henne, hon hade uppenbarligen aldrig förlåtit sig själv heller.
Jag visste att det inte var hennes fel. Hon var trots allt under imperioförbannelsen. Men jag kunde inte känna medlidande för henne då hon låg där på golvet i entrén och grät över hans kropp. Hon hade tagit far ifrån mig, den enda som någonsin varit en förälder för mig. Mor hade avskytt mig från stunden då jag förstört hennes heder och hamnat i Gryffindor. Favoritbarnet hade dock hamnat i Slytherin. Jag hade hatat Avery för att han varit mammas gullegris. Tills jag förstod att det enda som skyddat mig från mor var far. Avery brukade komma in till mig på sommarnätterna innan jag började på Hogwarts. Med blåmärken längs ryggraden, så låg han där och grät intill mig. Han uppförde sig inte exemplariskt. Så som jag trott om honom, det som jag visste att jag gjort. Tills jullovet då jag kommit hem. Avery hade inte följt med, men jag hade velat träffa far. Men han hade varit borta i affärer och jag hade spenderat jullovets första veckor i källaren, tillsammans med mina smärtor som sällskap. Jag trodde aldrig jag skulle komma ut. Men far räddade mig.

(Lyssna på denna låt: http://www.youtube.com/watch?v=rY3XO4q5qzA )

Jag hade huvudet i knät och tårarna hade blött ner den röda klänningen. Jag hulkade mig och snyftade och försökte förgäves torka bort tårarna som återigen kom tillbaka. Mitt luktsinne uppfattade en lukt som bara kunde betyda en sak. Sirius. Jag tystnade omedelbart. Såg upp och spärrade öronen, försökte så hårt jag kunde för att få bort tårarna som tyst rann över gång efter gång. Jag hörde knastrandet från steg i gruset och visste att det bara var sekunder tills Sirius skulle plåga mig. Röklukten steg upp i näsan på mig och jag fnös tyst. Ljudet från gruset dog ut och jag öppnade ögonen för att se två fötter framför mig.
”Jessica… Vad har min bror gjort?”, sa Sirius ilsket och jag såg hur hans händer knöts ihop.
”I-inget”, snyftade jag fram. Han tog några steg fram mot mig, sedan satte han sig ner intill mig. Höll om mig.
”Jag har aldrig sett dig sån här Corax”, sa han och tryckte mitt ansikte mot hans bröstkorg. Han luktade rök, men det var inget som jag störde mig på. Jag drog in ett kraftigt andetag och snyftade till.
”Hon dödade honom… Jag har aldrig förstått hur hon kunde”, viskade jag mot hans bröstkorg. Tyst önskade jag att han inte hört mig. Han klappade mig över ryggen och jag slog mina armar om honom. Nästintill tryckte sönder hans bröstkorg och vätte ner hans kostym.
”Det är inget du bör tänka på”, viskade han tyst mot mitt hår. Mina tårar fortsatte tyst rinna, jag vet inte hur länge vi satt där. Men jag visste att i den stunden så började jag lita på Sirius igen. För jag visste att han alltid var där för mig. Jag drog mig från honom och han torkade bort tårarna från mina kinder, höll min haka mellan sin tumma och sitt pekfinger. Jag såg in i hans stormgrå ögon och log. Han log mot mig och lutade sig framåt och tryckte sina läppar mjukt mot mina. Min hand höll om hans nacke och även om mina tårar inte slutat rinna, så kände jag mig inte ledsen längre. Jag besvarade hans kyss. Han fortsatte hålla om mig och han drog tröstande sina fingrar längs min rygg.

_______________________________________

INNAN NI KLAGAR PÅ ATT JESSICAS OCH SIRIUS SÅNG ÄR FRÅN TWILIGHT SÅ SKA JAG SÄGA ATT JAG ÄLSKAR DEN. KEY!
Jag gillar dock inte twilight lika mycket. x)

Hoppas ni är glada förresten, glada att jag uppdaterat relativt snabbt nu. Hihi. Kommer nog bli snabbare nu mot sommaren, känner att jag fått tillbaka min kreativitet. x)

OMG VAD SUPERAWESOME!!

YESYESYES OMG BÄSTA EVER TYP SIRICA SORRY MY FANGIRLHEART IS EXPLODING ♥

Jävla player Lucius är xd

Men Jessicas mamma verkar helt sjuk ju o.o Det stod där vid ett skede att hon hade varit under imperiusförbannelsen, men vem hade kagt den? ;o Kommer vi att få veta det snart? c:

Jag gillade att Regulus var så artig och log strålande osv, att han inte behandlade Jessica dåligt på något sätt. Ännu mer gillade jag orsaken varför hon lämnade honom; för att hon inte kände någon kemi. Inte för att han var dum eller något, utan för att det inte var rätt.
That's awesome!

Men jag visste att i den stunden så började jag lita på Sirius igen
Jag dog lite där. Lite för mycket c':

Och kyssen och allting och gaaah ♥ Vet seriöst inte vad jag ska skriva om det här, jag är bara så glad för att Jessica äntligen har börjat fatta något och ihihihih ♥

ASSÅ JAG KÄNNER MIG SÅ OND NU. HAHA.

Va? INGET 8D

Tack för din fina kommentar, blev glad när jag kom hem från tre timmar av slit på veterinärkliniken. Gah. x_x Roligt var det dock