13 och såld

Tack!
AlexZz: Tydligen... o.O xD



Kapitel 43


Ett skratt bakom mig fick mig att ilskna till. Richard gick fram til mig.
"Höjdrädd?" frågade han roat.
"Nej", sa jag och himlade med ögonen.
"Det såg så ut", sa han och bytte samtalsämne. "Titta på utsikten."
Jag lydde hans order och tittade ut. Det var fantastiskt. Men det hade säkert vart fantastiskt innan. Mer än fantastiskt. Berg tornade upp sig i fjärran som sträckte sig upp ovanför molnen. Gröna kullar bredde ut sig över landskapet. Prickar som tycktes vara hus syntes långt borta nere på marken. På vissa ställen klumpade prickarna ihop sig och bildade en by, vissa större, vissa mindre. Men stora kullar skymde stora delar av landet. Istället för de vanliga gröna och gula åkrarna hade de nu en matt grågul färg som visade dålig skörd. En stor mur slingrade sig som en liten mask runt huvudstaden vars mittpunkt jag befann mig i. Fåglar svävade fritt bland molnen. En stor skog bredde ut sig åt väster, väldigt nära muren. Från två ställen virvlade rök upp bland trädtopparna. Lägret, åh nej. Richard fick inte se lägereldens rök. Jag vände genast min blick mot de olika byarna.
"Och mer finns bakom alla kullar och berg", väckte Richard mig ur mina tankar. Han såg mitt imponerade ansiktsuttryck och log. "När du tar över blir allt ditt. och då måste du kunna styra det rätt."
Jag drog efter andan. Såklart. Han skulle aldrig visa mig det här utan anledning. Men varför valde han inte en pojke? En kung? Troligen ska han väl gifta bort mig så får de sin kung i alla fall.
Jag nickade svagt. Richard fortsatte.
"Därför måste jag veta att jag kan lita på dig", sa han.
"Varför valde du inte någon som kunde göra det frivilligt?" frågade jag.
Richards blick hårdnade. Nervositeten växte. Det borde jag nog inte sagt.
"För att jag inte fann någon", sa han med en hård och viftade bort det.
"Förlåt", sa jag motvilligt.
Richard svarade inte utan fortsatte som om inget hade hänt.
"Så, kan jag lita på dig?" frågade han och tittade ut över landskapet.
"Ja", svarade jag kort.
Han nickade nöjt. "Du har inte gjort ditt bästa för att bevisa det", sa han sedan skeptiskt.
Jag suckade. "Jag har inte ljugit", ljög jag.
"Jag vet, Alice. Försök inte neka det. Det viktiga är att det inte händer igen. Konsekvenserna blir stora om du bryter mot dina regler", han funderade några sekunder. "Från och med nu måste du säga till om du lämnar slottet."
Jag vände mig mot honom. "Va?" frågade jag hjälplöst med händerna vid sidorna. "Men--"
"Men vad?" avbröt han mig. "Vill du inte berätta vart du ska? Är du rädd att någon ska veta vad du håller på med? Gör du något du inte får, kanske?"
Jag svalde de arga orden och väste. "Nej, jag har inget att dölja. Jag tycker bara att det är onödigt."
"Det blir onödigt när jag fullkomligt kan lita på dig."
Jag nickade till svar. Utan ett ord vände jag mig om mot Pistore igen och tittade ut över den fantastiska utsikten. Havet såg vackert och fridfullt ut med vågorna som skvalpade över stenarna på stranden. Längre bort såg jag hur havet sträckte sig ända till horisonten.
"Detta har alltid varit mitt favoritställe", sa Richard efter en stund och lät för första gången mild på rösten. Jag undrade om han talade sanning, men sa:
"Jo, det är jättefint."
Richard avbröt det vackra i stunden och sa: "Kom nu, det är dags att gå ner igen. Det blir snart mörkt. Han började gå nerför trapporna igen. Jag svalde ner klumpen i halsen och började långsamt gå. Jag försökte blunda, men snubblade genast med foten på ett trappsteg. Jag blev lite yr och kände hur svetten pärlade sig i pannan. Richard vände sig om tittade på mig. Tydligen såg jag inte så bra ut.
"Vi måste göra något åt det där", konstaterade han och vände sig om för att gå ner igen. Jag följde efter så gott det gick. Efter en lång stund var jag äntligen nere. Jag var helt knäsvag, men blev långsamt bättre och kunde snart stå vanligt igen.
En darrande tjänare kom med en vild blick som flackade från sida till sida. När han såg Richard såg man hur han tvekade att vända om och rusa tillbaka. Men han gick fram till Richard och började säga något men stoppades av Richards hand som gestikulerade att han skulle hålla tyst.
"Alice, kan du gå till din sovkammare?" frågade han, men jag hörde på tonfallet att det var en order.
Jag gick utan ett ord mot min sovkammare men stannade bakom hörnet. Jag hörde bara ett avlägset mummel från tjänaren. Efter en stund fylldes luften av ett hjärtskärande skrik och jag kunde direkt känna lukten av blod. Det vände sig i min mage och med tysta steg skyndade jag tillbaka till min sovkammare.

Superbra!!!
Sluta döda personer Richard, innan jag dödar dig!

Thank you! ♥


Kapitel 44


Lukten av blod hängde sig kvar, trots att jag var utanför dörren till min sovkammare. Vakterna tittade på mig och försökte sätta fingret på vad jag kände. Men de hade nog ingen aning. Jag ville bara in och vara ensam.
Vakterna öppnade dörren för mig och jag gick in, direkt efter att dörren smällde igen rann tårarna nerför mina kinder. Jag grät så tyst jag kunde, medveten om att vakterna kunde höra. Jag begravde ansiktet i händerna och satte mig ner bredvid sängen. Jag lutade ryggen mot sängkanten och lät alla tårar som jag hållit inne falla. Allt var så hemskt. Richard dödade människor utan att blinka. Det var inte normalt. Man borde inte kunna göra så utan att få dåligt samvete. Jag kunde inte förneka att mitt i allt det här, var den största känslan jag kände rädsla.


Jag märkte knappt att mörkret långsamt gjorde rummet suddigare framför mig. Jag märkte inte heller hur dörren öppnades och hur en gestalt klev in. Hennes flämt när hon såg mig sitta förkrossad bredvid min säng. Hon trodde säkert att jag var sjuk. Allvarligt sjuk. Men det var jag inte, fast jag kunde inte förneka att det kändes som om jag sjönk längre ner under ytan, som hemma på gården. För första gången på ett litet tag, kändes det som om någon greppade min fot och långsamt drog ner mig i det kalla mörkret. Ju längre ner jag kom, desto mer vatten fyllde mina lungor. Hur mycket jag än kämpade kunde jag inte ta mig uppåt, greppet var för starkt. Men jag hann inte sjunka långt, jag hann inte dö. För nu kändes det som om någon ovanför drog mig uppåt. Jag lyfte och greppet om foten försvann. Lång uppe, nära ytan släpptes taget om mig som dragit mig uppåt och med en duns landade jag i något mjukt. Jag öppnade ögonen och märkte att jag låg i min säng.

Jag visste inte vad som hade hänt, men när jag väl låg där, och tittade upp i en vakts och Mathildas oroliga ögon visste jag att jag var tillbaka till verkligheten. Känslan av att inte kunna andas och att långsamt bli dragen mot sin död gjorde mig rädd och förvirrad. Men när vakten lämnade oss, på Mathildas befallning, började det panikslagna greppet om mig lossna. Jag försökte slappna av, men det gick inte.
Mathilda lutade sig över mig.
"Lilla vän, vad hände?" frågade hon försiktigt med len röst.
Jag öppnade munnen för att säga något, och upptäckte att min röst inte alls var skrovlig av saltvattnet som jag hade trott. Min strupe var normal. "Jag vet inte", pep jag. Även om det var Mathilda som satt på sängen bredvid mig ville jag inte berätta om hur jag kände och om hur verkligt allt kändes. Jag var inte som alla andra, inte när det gällde det. Och jag var rädd för hur folk skulle reagera. Ingen hade fått höra om det.
Mathildas rynka mellan ögonbrynen som visade att hon var orolig för mig blev djupare. "Jag hittade dig helt fördärvad. Något måste ju ha hänt", sa hon och strök mig över pannan. "Och du är alldeles kallsvettig. Din hud är askgrå. Säg inte att inget hände."
Jag kände hur ytterligare en tår bildades i mitt öga. Innan den hann ner till min haka fångade Mathilda upp den.
"Jag var rädd", sa jag ynkligt.
"För vadå?" den mörka mansrösten fick mig att rycka till. I dörröppningen stod nu Richard. Mördaren som var anledningen till allt det här. Vad skulle jag säga? "Du", sa han med en hård röst till Mathilda. "Gå."
När Mathilde nickade på huvudet och höll på att resa sig upp grep jag tag i hennes hand med ett hårt grepp. "Nej", fick jag fram och höll tillbaka tårarna. Nej, jag ville inte vara ensam med honom.
Snälla, gå inte. Lämna mig inte med honom, vädjade jag i tankarna. Jag vägrade släppa hennes hand och vände huvudet mot Richard. Jag rörde på huvudet en aning som skulle föreställa en skakning. "Jag vill att hon stannar", sa jag med ett försök att låta bestämd. Men jag accepterade snart att i mitt "tillstånd" kunde jag inte göra något annat än att pipa fram orden.
Richards blick hårdnade men han gestikulerade åt Mathilda att stanna kvar. Hon satte sig ner bredvid mig igen och kramade min hand utan att släppa den. Jag log ett svagt leende mot henne. Richard satte sig ner på min andra sida pch jag vände huvudet mot honom.
"Nå", började han utan en endaste mild ton i rösten, "vad var du rädd för?"
Min blick flackade från den ena till den andra personen som satt brevid mig. Jag öppnade munnen för att säga något men ångrade mig. Vad skulle jag säga? Jo, jag var rädd för dig förstår du. Där rök den lojaliteten. Jag var tvungen att ljuga, men om vad.
"Alice, om du inte berättar leder det till konsekvenser", sa Richard varnande.
Jag tittade ner mot mina fötter. Sen efter en kort stund tittade jag Richard i ögonen och sa svagt: "Jag kommer inte ihåg."

Så nu har jag läst igenom alla 21 sidorna det tog bara hela dan. Haha nej men det tog ju ett tag.

Grym är du på att skriva i alla fall! MeeeeeeEEEEEEraaaAAA *opera*

Haha, tack! ^^
Blir alltid lika glad när jag få en ny läsare som har läst allt jag har skrivit xD Jag orkar bara läsa något ibland så kommer folk som har sträcktläst den (lat, I know) ^^


Kapitel 45


Några timmar efteråt satt jag ensam med Mathilda som pysslade om mig. Hon baddade min panna med en våt trasa som svalkade. Sen Richard gick hade hon ett bekymrat ansiktsuttryck, men ville inte tala om det.
Såklart hade jag kommit ihåg vad jag var rädd för. Och såklart förstod Richard att jag ljög. Allt blev bara fel. Drygt en halvtimme efter att vi hade pratat om lojalitet ljög jag för honom. Lyckat.
Han hade gått därifrån utan ett ord, och Mathilda hade blivit bekymrad. Jag ville så gärna veta vad som rörde sig i hennes huvud. Men det fick jag inte veta, liksom hon inte fick veta vad jag alltid tänkte. Men om jag frågade skulle hon säkert berätta en del. Fast trots att mitt begär att ta reda på allt, frågade jag inte. Jag låtsades tänka på det som just hade hänt istället.

Efter en lång stund när Mathilda bara gått omkring och gjort småsaker, som att rätta till en vas, lägga ner min borste i en av lådorna på det lilla bordet, puffat till en kudde som låg i en obekväm stol och att rätta till täcket på mig satte hon sig till sist ner på sängen bredvid mig. Eftersom utrymmet hon satt på inte var så stort flyttade jag mig mer mot andra sidan och log mot henne när hon flyttade efter. Hon lade sin hand på min och log tröstande mot mig.
"Varför ljög du?" frågade hon sorgset.
Jag låtsades som ingenting. "Ljög?" frågade jag oförstående och chockat. "När då?"
"Sluta upp med de där dumheterna. Både din far och jag förstod att du ljög. Försök inte låtsas som ingenting", sa hon med en smått irriterad röst.
Jag suckade och sa: "Jag kunde inte berätta för honom", sa jag sanningsenligt och tittade Mathilda djupt i ögonen.
Hon såg chockat på mig. "Inte? Vad kunde det då vara som du var rädd för?" frågade hon, förvånad över mitt svar.
Jag sänkte rösten till en viskning. "Jag var rädd för honom. Du måste förstå att jag inte kan berätta det."
En ton av vädjan i min röst fick Mathilda att mjukna lite. "Men du kan ju inte ljuga för din far, Alice!" sa hon sedan med en bestämd röst.
"Men jag måste! Hur skulle det låta om jag kom och sa att jag var rädd för honom? Är inte det värre?"
Hon skakade bekymrat på huvudet. "Det är det inte. Du måste berätta sanningen", sa hon plågsamt sorgset.
"Men vad ska jag säga om han frågar varför jag ljög?" frågade jag skeptiskt, sökande på minsta anledning att slippa.
"Säg sanningen", svarade hon kort.
"Men vad är sanningen då?"
"Att du var rädd. Du var rädd för hans reaktion", sa hon med en bestämd men ändå mild röst.
"Men jag låter ynklig", sa jag.
"Sen när har det bekymrat dig, Alice? Försök inte komma på bortförklaringar!" svarade hon nu med mer hård röst. Men hur hård rösten än skulle vara, kunde hon inte vara arg.
Jag suckade tyst och tittade henne sedan i ögonen och sa:
"Visst, jag gör väl det då. Men det kommer inte gå, bara så du vet", sa jag bestämt och var fast besluten att hålla fast med min åsikt. Detta skulle inte gå bra, det visste jag. Men trots det reste jag mig försiktigt upp ur sängen. Mathilda kom genast och hjälpte mig.
"Klarar du dig?" frågade hon tvivlande.
Jag nickade och log ett litet leende men egentligen fruktade jag Richard. I samma ögonblick som jag hade rest mig upp insåg jag att om jag ens tog mig till samma rum som Richard utan att svimma hade jag tur. Jag passade mig för att inte visa mina skakande händer. Mathilda såg trots mina försök mina ögon och känslan som sprutade ur dem.
"Alice, det kommer gå bra", lugnade hon mig.
Med ny styrka som var förvånansvärt stark log jag mot henne och lämnade min sovkammare. Men direkt utanför dörren försvann styrkan. Illamåendet kom krypande och med handen på magen gick jag igenom korridorer. Efter en stund när jag hade styrka nog att inte darra på rösten frågade jag en vakt:
"Vart är min far?"
Han visade vägen till en sal som tydligen skulle vara ett bibliotek. Jag hade aldrig varit där, och undrade verkligen varför Richard skulle vara där. Han verkade inte vara den typen som lungt satt och läste en bok på dagarna.
En dörr av ek stod på glänt och vakten visade att det var där inne. Jag nickade och gick in. Det var underbart. Två meter höga hyllor stod uppradade i ett runt rum full proppade med böcker. På båda sidorna fanns det två stora trappor som ledde till ett loft som möttes på mitten. På loftet stod det ytterligare två dussin hyllor lika långa och fullproppade. Och när jag böjde huvudet såg jag till min glada överaskning en tredje våning med böcker på. Längst upp i taket, flera meter ovanför mig hängde en vacker ljuskrona med levande ljus. De långa fönstren gav ljus till rummet och fick allt att se vackert ut. Den vita stenen som väggarna och pelarna var byggda av tycktes nästan vara gjorda av guld från ljuset. Ett bord stod i mitten av rummet, och bakom det på en stol, satt en man med grått, långt skägg. Han kastade en blick på mig men vände ner blicken i sina papper igen som låg utspridda på bordet.
Vid det här laget hade Richard märkt mig. Han hade stannat upp mitt i sin vandring förbi alla hyllorna för att sedan vända stegen mot mig. Hans ögon var ilskna. Jag fick en lust att springa därifrån, precis som när jag först hade sett honom. Jag skymde händerna bakom ryggen och tvingade mina ögon att inte utstråla rädslan som bubblade inom mig.
"Vad?" sa han hårt och borrade in sin blick i mig.
"Jo.. jag..." började jag men rösten svek mig.

Mermermermermermermermermermermermer!!!!
Aaaaa så bra!

Aw, tack åter igen! ♥


Kapitel 46


Richard lade armarna i kors och stirrade ilsket på mig.
"Alice om du tänker ljuga igen kan du gå ner till fängelsehålorna direkt", väste han med hotfull röst som fick mig att rysa.
"Ja, far. Jag ljög för dig, men jag var rädd då också", började jag långsamt för att se hur han reagerade. Han rörde inte en min.
"Rädd för vad?" frågade han med samma hotfulla röst.
Jag tog ett djupt andetag. "Jag var rädd för..." sa jag och pausade i några sekunder.
"Vad? Alice om du inte säger--", började han men jag avbröt honom.
"Vänta! Jag... Jag var rädd för.. dig", sa jag till slut i en viskning.
Richards ögon vigdades för ett par sekunder, men utstrålade i nästa ögonblick ilska. Med hotfullt glimmande ögon tog han tag i min arm och fick mig att vända mig om. Samtidigt som han höll min arm gick han framåt utan att se efter om jag hann följa efter. Jag hann precis fånga balansen och börja gå, innan jag egentligen skulle ramlat och fått armen vriden i en konstig vinkel. Ovarsamt drog Richard mig igenom ett par långa korridorer, och kom fram till en dörr som han slog upp. Det var ingen där inne. Han stängde dörren bakom oss efter att ha släppt mig, men låste inte dörren. Sen vände han sig mot mig och fräste.
"Mig?"
Jag kunde inte hålla rädslan tillbaka och nickade stumt.
"Varför?" väste han, men jag märkte en ton i hans röst som jag aldrig hört förut.
"Jo..." började jag med smått darrande röst. "Jag hörde att du... tjänaren." Jag såg i hans ögon att han förstod vad jag syftade på. Han satte sig ner på en stol och visade att jag skulle sätta mig i stolen bredvid. Jag gjorde som han sa, och satte mig stelt ner. Jag fann inte förmågan att slappna av.
"Så du var rädd för din egen far", sa han.
Helt plötsligt ville jag skrika att han inte var min far. Han var bara en mördare som dödade alla som kom i hans väg. Men det gjorde jag inte. Jag sköt undan den ilskan som plötsligt bubblade och nästan sköt bort all min rädsla.
Jag nickade stumt, rädd för att min röst skulle avslöja mina känslor.
Helt plötsligt stormade Richard ut ur rummet utan att kasta en blick på mig. Chockat satt jag kvar i stolen i samma stela position. Med svaga ben reste jag mig till slut upp. Det var något av de obehagligaste samtalen jag någonsin haft. Med blicken koncentrerad på golvet några meter framför mig gick jag som maniskt igenom slottets korridorer. Först när jag insåg att jag gick i samma korridor för tredje gången tittade jag upp och började notera vart jag gick. Medvetet styrde jag stegen mot min sovkammare och hoppades att Mathilda skulle vara där. Men det var hon inte. Besviket gick jag därifrån och ut genom en dörr som ledde ut till en trädgård med färgglada blommor som jag aldrig förr sett. Rött, gult, blått, vitt, grönt, lila, det fanns färger i varenda nyans i den stora trädgården. Jag gick förbi buskar med rosor, romersk riddarsporre, och andra vackra blommor. Jag stannade vid en buske med rosor. Rosorna var så ljusblå att de nästan såg vita ut. Jag gick fascinerat fram och vidrörde de med fingret.
"Jag tror att du får ta en", hördes en röst bakom mig. Jag vände mig om med ljusets hastighet. Erik.
Jag svarade inte, utan stirrade bara på honom. "Jaha?" sa jag sedan.
Erik suckade sorgset. "Snälla, du måste förstå--" började han.
"Förstå vadå? Jag förstår tillräckligt. Du ljög för mig! Varför skulle jag förlåta dig? Det var ju trots allt ditt fel att Stephanie blev stum!" snäste jag utan att knappt veta vad jag sa.
"Va? Alice, nej. Du har missförstått allt", sa Erik vädjande. "Det var inte mitt fel, varför skulle det vara det?"
"Jag berättade för Stephanie om dina lögner. Hon blev arg och gick till er far som sedan skar tungan av henne!" Jag kände mig barnslig, men ilskan vann över mitt förnuft.
"Nej! Jag visste inte ens att hon visste..." sa Erik bekymrat.
Jag öppnade munnen för att säga emot, men hejdade mig. Jag tog ett djupt andetag. "Vad menar du med 'Jag visste inte att hon visste'? Såklart du visste! Det var ditt fel!"
"Hon sa inget om att hon visste", sa Erik.
"Och varför inte?" sa jag och försökte andas regelbundet.
"Hon hann inte säga något innan..." medgav Erik sorgset.
"Vänta nu. Var du där? Såg du på?" frågade jag ilsket och hotfullt. Jag tog ett par steg mot honom och stod nu väldigt nära honom, så nära att jag kunde känna hans andetag.
"Alice..." började Erik men ändrade sig. "Ja, jag var där. Men jag kunde inte göra något."
"Inte göra något? Du kunde sagt ifrån!" sa jag med höjd röst som utstrålade ilska.
"Jag... Jag har aldrig gjort det förrut", sa Erik sorgset, och jag lugnade mig och tittade på honom. Han mötte inte min blick. "Jag har alltid gjort som min far vill. Aldrig skulle jag säga ifrån. Även om det smärtade mig att se på kunde jag bara inte säga ifrån. Jag var rädd."
Jag visste inte om jag skulle tro honom eller inte. Sedan efter en lång stund av stirrande frågade jag med svag röst:
"Vad hände då?"
Erik tog ett djupt andetag och började: "Stephanie kom när din far och min far pratade. Jag stod i bakgrunden. När hon kom tog två vakter genast tag i hennes armar, och direkt fick Stephanie panik. Richard log elakt och försökte övertala min far att göra något. Men varken Stephanie eller jag hörde något av det. Far såg förtvivlad ut men tog emot något från Richard. Stephanie försökte slita sig loss, men det gick inte. Far ställde sig framför Stephanie med plågade ögon. Hans hand skakade när han visade en sax, den såg ut som en liten häcksax. Det var hemskt. Richard drog sitt svärd och riktade mot min fars rygg, men inte så att Stephanie såg. Bara jag och min far visste vad som pågick. Far sa åt Stephanie att gapa, men hon gjorde det inte. En vakt slog henne och motvilligt öppnade hon munnen. Far klippte snabbt av den, och Stephanie skrek ett skrik som ingen som var där kommer glömma. Det var hemskt att höra det. Richard tittade nöjt på min far, som inte vågade möta Stephanies blick. Blod forsade ur hennes mun. Sen fördes hon skrikandes till sitt rum. Sen dess har jag inte sett henne så mycket som en glimt då och då."
Jag behärskade mitt illamående så gott det gick. Jag trodde Erik, trots att han hade ljugit förrut kändes det så äkta.
"Snälla, ge mig en andra chans", bad Erik.
"Jag måste tänka", sa jag och rusade in i slottet. Jag hörde att Erik ropade efter mig, men lyssnade inte. Jag kände att jag behövde kräkas. Jag småsprang igenom korridor, efter korridor och hoppades innerligt att jag inte gick alltför fel. Lättat såg jag trappan som ledde till korridoren med mitt rum. Jag skymtade Richard längst bort till vänster. När hans blick mötte min kunde jag knappt hålla det tillbaka. Jag sprang upp och in på mitt rum och kräktes i närmsta vas som aldrig användes.

Har varit borta en hel dag och så kommer jag hem till dina underbara kapitel?

Thank you! ♥

Stackars Stephanie....

Aw, så snälla ni är! ♥



Kapitel 47



Jag kräktes, rätt så länge faktiskt. Snart kom Mathilda in i rummet och såg till sin förfäran mig stå lutad över den vas som ingen brydde sig om. Hon pysslade om mig omsorgsfullt. Jag låg i min säng och svettades och kunde inte tänka på något annat än huvudvärken och illamåendet. Nu började jag ana att jag inte mådde illa för Eriks berättelse, utan för att jag var sjuk. Mathilda gav mig vatten jämt och ständigt, och försökte få mig att äta. Men jag hade ingen aptit, rädd för att jag inte skulle få behålla maten. Jag låg bara där i min säng och tittade ut genom fönstret.
"Så", började Mathilda medan hon baddade min panna, "hur gick det?"
Jag antog att hon syftade på Richards och min konversation. "Dåligt", svarade jag sanningsenligt.
"Nåja, så illa gick det väl inte?" försökte Mathilda uppmuntra mig.
"Jo", suckade jag. "Det gick i varje fall inte bra. Han blev arg och rusade sedan ut ur biblioteket, jag--"
Jag var tvungen att hosta. Det lät hemskt, och vid varje hostning brände det i halsen. Magen kurrade samtidigt som jag försökte dämpa hostningarna.
"Lilla vän, du låter verkligen inte bra", konstaterade Mathilda bekymrat. Hon doppade trasan som hon höll i igen och baddade min panna. Det kändes gudomligt skönt. Jag log tacksamt mot henne. Hon log tillbaka.
"Det känns inte bra", sa jag sorgset.
"Du måste vila och få i dig vatten", svarade hon och vände på täcket så att den kalla sidan svalkade mig, men redan efter några sekunder var täcket blött av svett. Trots värmen försökte jag blunda och slappna av. Jag kände inte någon skillnad, men snart nog sov jag.

Jag vaknade efter en stund och var tvungen att luta mig över sängkanten för att kunna hosta ordentligt. När jag trött vände lade mig till rätta igen såg jag Richard stå och titta på mig. Jag försökte att inte visa några direkta känslor, som i det här fallet var rädsla. Som vanligt på sista tiden. Bågon sekund efter det insåg jag lyckligt att Mathilda fortfarande satt vid min sida och bekymrat iakttog mig.
Jag hade för ont i halsen för att prata, och just då var jag glad för det. Jag hade defintivt ingen lust att prata med honom. Utan ett ord lämnade han rummet. Mathilda suckade.
"Hur mår du, lilla vän?" frågade hon sorgset.
"Inte så bra", pep jag. Rösten lät konstig, hes och rosslig. Jag hostade en gång till.
Jag blundade igen och höll Mathildas hand. När hon tryckte den kände jag mig trygg. När jag kisade med ögonen igen såg jag hur Stephanie kom insläntrande i rummet. Jag spärrade upp ögonen och log, trots den jobbiga och irriterande smärtan i huvudet och kroppen. Stephanie satte sig bredvid mig och tog min hand. Hon pekade på bokhyllan med en frågande blick.
"Vill du läsa?" fick jag fram.
Hon nickade långsamt. Jag log mot henne, men det kändes konstigt att hon kom för att fråga om en bok. Men hon fick väl inte tag i någon själv.
Det kliade i näsan, och instinktivt satte jag armen för ansiktet och nös och hostade på samma gång. Stephanie gav mig en medlidsam blick.
"Lilla Stephanie", sa Mathilda mjukt. "Jag tror nog att du måste gå, du vill inte bli smittad."
Jag ville inte att Stephanie skulle gå, men förstod ändå vad Mathilda menade. Det var ingen rolig sjukdom.
Stephanie nickade och gick till bokhyllan, för att välja en mörkblå bok. Hon log ett tacksamt leende mot mig och lämnade sedan rummet med en vinkning. Jag lät huvudet sjunka ner i de fluffiga kuddarna igen, och blundade. Men precis så kände jag hur det vred sig i magen. Jag lutade mig över sängkanten där en hink stod och väntade på att bli använd.
Jag kräktes i den och kände hur Mathildas hand strök mig över ryggen. Känslan när man kräktes var hemsk. Som om man aldrig skulle kunna andas igen, jag hatade det. Jag tittade på Mathilda som baddade min panna igen. Jag log mot henne, men det blev nog mer en grimas. Hon gav mig mer vatten att dricka. Hur mycket vatten jag hade druckit idag visste jag inte, men det var väldigt mycket.
"Försök sova nu, Alice", viskade Mathilda lugnande, och det gjorde jag.