The annorlunda mugglisgame!

ledsen att det tagit sånn tid! Jag beslöt att utöka mitt mugglisgame, med ännu mer onödig text så att ni ska få mer att läsa, eftersom att ni bett så snällt! Här är lite:


Bilresan till träningen

silly.one var visserligen glad över att vara utvald. Men när hon satt i bilens baksäte, som en tränare på träningsstationen körde, droppade det blöta, salta tårar nerför hennes kinder också. Hon hade gråtit och skrikit i säkert en timma när det var dags att säga hejdå. Hejdå till sin pappa. Ännu fler tårar rann ner för hennes kinder när hon tänkte på att hon troligtvis aldrig skulle få se honom igen.

Ekkiis satt också och grät. Då och då gav hon ifrån sig en hörbar snyftning. Nu fick hon skärpa till sig. Hon var sexton år och skulle inte gråta. Fast man fick väl gråta i alla åldrar när man förlorat sin mamma. Ekkiis begravde ansiktet i händerna och började skaka av tyst gråt. Då kände hon en hand på sin axel. Hon tittade upp och såg den andra kämpens tårfyllda ansikte.
”Hur många var du tvungen att lämna?” frågade silly.one Ekkiis.
”Bara en.”, viskade Ekkiis som inte visste om rösten skulle hålla ifall hon pratade normalt. ”Min mamma.”, lade hon fundersamt till.
”Jag också.”, mumlade silly.one. ”Fast min pappa.”
”Det var min mardröm att bli utvald.”, sade Ekkiis till silly.one.
”Det var min dröm.”, svarade hon. ”Jag trodde aldrig att det skulle bli så jobbigt att lämna pappa.”
”Nej, inte jag heller.”, sade Ekkiis som nu kunde prata normalt. ”Är du rädd för att döda?”, frågade hon silly.one.
”Ja. Eller nej.”, fick hon till svar. ”Jag vill inte döda mina vänner, men sådana som jag inte känner kan jag säkert träna mig till att döda.”, avslutade hon.
”Jag skulle aldrig kunna döda. Jag har jättesvårt att tänka mig att döda NÅGON eftersom att alla i spelen egentligen är oskyldiga. Det var ju inte deras fel att dem blev utvalda.” Sa Ekkiis eftertänksamt. silly.one bara log. Hon och Ekkiis skulle lätt kunna bli bundsförvanter. Och det skadar väl inte att fråga?
”Du…”, hon avbröt sig.
”Ekkiis.” Fnissade Ekkiis fram. Då började silly.one också fnissa. Men sedan återgick hon till sin fråga.
”Ekkiis? Ska vi bli bundsförvanter?” Ekkiis tänkte i ungefär tjugotre sekunder. Sedan svarade hon:
”Ja, gärna!”

I vitsippas bil var det en lite tryckt stämning. Ingen hade öppnat mun förrän dem kom ut från rummet där dem fick säga hejdå till sina nära och kära. Pixi och Tamburlaine satt på sätena bredvid varandra och kramades. Dem visste inte vad dem skulle göra annars. Det var ju klart att det inte kunde bli hur många bundsförvanter som helst, men dem två flickorna som satt där i bilens baksäte var oskiljaktiga, och då var det en rätt självklar sak att bli bundsförvanter. Men båda grät. Dem grät för att dem just hade fått lämna sina nära och kära bakom sig, och dem grät för att efter att spelen var slut skulle bara en av dem (som högst) vara i livet. Om det var dem två kvar så skulle en av dem behöva döda den andre. Pixi börjar pilla med Tamburlaines gyllenblonda hår.
”Vi kommer att klara det här! Jag vet det.”, utbrast Tamburlaine utan att kunna hejda sig. Pixi slutade pilla med hennes hår, och stirrade ner i knät. Hon såg sina illgröna tajts och sina egna händer som låg ovanpå. Dem skulle ju få nya kläder på träningscentret. Hon svalde hårt.
”Jag kan inte fatta att det börjar imorgon.”, sa hon. Det var nu sen eftermiddag, och inte alls särskilt långt till ”imorgon”.
”Det kan inte jag heller förstå.” Svarade Tamburlaine.
”Men vi ska samarbeta!”, sa Pixi, mer som en order än en fråga.
”Det är väl klart att vi ska det dumhuvud!” Sa Tamburlaine. Pixi log och väntade tålmodigt på att bilen skulle stanna. Dem hade nog åkt ganska länge. Dem var vid det här laget inne i huvudstaden i Panem. Men hur långt det var till träningscentret kunde dem inte se på någon skylt. Pixi gissade på typ, fyrtio minuter. Egentligen så ville hon bara sitta här i bilen i all evighet. Bli gammal och rynkig. Då slapp hon i alla fall spelen. Och det var hennes största dröm just nu.

I hibiskus bil pratades det mycket glatt om spelen. Savi och Soof kom bra överens och båda ville delta. Soof hade ingen familj att ta farväl av så hon var inte så ledsen. Och Savi hade visserligen gråtit en hel del när det var dags att ta adjö, men det var omöjligt att vara ledsen i Soofs närvaro. Och hennes familj hade alltid underskattat henne. Om hon vann (vilket hon visste att hon skulle kunna klara) så skulle hon allt visa dem att hon var en värdig vinnare av mugglisgames! Men nu pratade hon och Soof om ditt och datt för att ha något att göra. Soof berättade om när hennes föräldrar dog, och hur den enda tröst hon haft varit sin bästa vän.
”För två år sedan blev han utvald till mugglisgames och kom inte tillbaka igen”, suckade hon som avslut.
”Åh.”, utbrast Savi. ”Jag beklagar verkligen, det måste ha varit helt hemskt!”, fortsatte hon.
”Ja, det var det verkligen. Jag kan inte föreställa mig något annat som är värre än att förlora en nära vän.”, sa Soof.
”Nej, inte jag heller.”, tröstade Savi.
”Men…”, sa Soof, och bet sig i läppen. ”Samtidigt var det på något vis ganska skönt att vara ensam. Savi såg helt förfärad ut. ”Alltså, jag menar inte att jag ville, eller tyckte att det var skönt att han dog. Jag menar bara… Nej, det är svårt att förklara… Savi klappade Soof på axeln.
”Jag fattar.”, sa hon. Och dem två nyblivna vännerna log mot varandra.

Dem två nyponrosorna amanda1104, och PotterHunger satt tysta som i graven. Det fanns inte en chans att PotterHunger skulle samtala med amanda1104. Hon ville inte prata med någon. Det enda gemensamma mellan amanda1104 och PotterHunger (trodde dom) var att båda hade varit tvungna att lämna sin mamma. Men ändå satt dem där helt tysta. PotterHunger tänkte på sin bror. Fällde ytterligare några tårar. Hon kunde inte fatta att hon också skulle vara tvungen att ta sig ut dit. Hon ville ju inte vara där han dog! Vem vet, han kan ju ha försvunnit helt och hållet. Så att ingen hittade honom. Han skulle ju kunna ha förmultnat! Bara skelett kvar… Tänk om jag kommer att gå på hans skelett! Tänkte PotterHunger. Det sista var väl inte så troligt, men när man har full panik så tänker man i annorlunda banor. PotterHunger skulle bli tvungen att klara sig själv, men det brydde hon dig inte om. Hon vred bara lite, lite på huvudet för att kika på den andra kämpen. Hon bara satt där. Och såg helt tom ut. Hon hade också en strid ström av tårar rullande ner för hennes kinder. Hon tänkte på sin mamma.
”Troligtvis får jag aldrig mera se henne!”, viskade amanda1104, precis lagom högt så att inte PotterHunger skulle höra. Det blev en ganska besvärad bilresa. Ingen låtsades om någon. De satt bara helt stela, amanda1104 och PotterHunger. Chauffören skrålade högt och falskt till ”Last Friday Night” med Katy Perry. Men dom andra två satt helt still, och helt tysta.

Det kommer mer snart! Men dom andra blir lite kortare. För jag vet liksom inte om mina idéer till träningscentret kommer att vara kvar i huvudet så jättelänge till!

Superbra skrivet

Braigt kapitel

Bra
Hoppas att det kommer mer snart Jag längtar till kaktus

goodie

Helt otroligt! Jag förstår inte hur du bär dig åt för att få texten så himla bra! Du borde seriöst bli författare!

Det är mitt mål i livet! Tack!

Suuuuuperbra! ♥

suveränt

Chokladkort: Fortsätter du såhär blir du nya Rowling till författare