Just a hollow sound [SV]

Jättebra

SUPER!

Kapitel 4.7

Bara lite längre... Bara lite, lite längre...

Han känner hur hans kropp skakar när han snubblar fram över den stenbelagda, mörka gatan. Två bastanta, ogenomträngliga murar breder upp sig vid sidorna om honom. Hans enda utväg är framåt. Framåt. Ljuset fladdrar där framme, som om det kommer att slockna när som helst, som en liten låga från ett stearinljus. Det är en öppning. Vägen till frihet. Så liten och så obetydlig, men för honom betyder den allt. Han måste dit. Om han bara kunde ta sig fram de där sista metrarna... Han rör sig framåt, men det gör ljuset också. Det försvinner bortåt, bort från honom. Stegen bakifrån som innan var så avlägsna gör sig tydligare i hans ringande öron. De ökar i takt, i styrka. Han jagas. Dimman ligger tät kring hans fötter. Han kan inte se något annat än den lilla strimma av hopp som flyr bort ifrån honom.

Det är bara en dröm; bara en dröm...

Han har känt det på sig hela tiden. Han drömmer. Men han kan inte kontrollera det. Han springer för sitt liv, vet att hans tid snart är kommen. Han är rädd. Livrädd. Tårarna bränner i hans tomma ögon och lederna värker i hans armar och ben. Han snubblar över något hårt och vasst på marken. Handlöst faller han på stenarna under sig och känner hur huden skrapas upp.

Vakna! hör han sin egen röst ropa i hans huvud. Stegen kommer närmre. Piraterna kommer att ta honom. Vakna!

-
Zach flämtade till. I samma stund slog han i bakhuvudet i väggen bakom sig. Sömnen rann av honom på mindre än en sekund och plötsligt var han klarvaken. Hjärtat bultade i hans bröstkorg, svetten pärlades i hans panna. Han kände sig stressad. Väldigt stressad.

Bara en dröm, påminde han sig själv, men kände hur kroppen protesterade.

Han förstod snabbt att ansträngningen i benen kom från ställningen han hade sovit i; sittandes, nästan på knä. Han var tvungen att lugna ner sig. Han tog några djupa andetag, men visste att det inte skulle fungera. Han fortsatte ändå. Drömmen hade skrämt honom från vettet. Den hade påmint honom om att han var på flykt, och vilka hänsynslösa människor han flydde från. Kaptenen hade inte varit någon att lita på. Han borde ha förstått det, men ändå var han så dum. Han kände sig svimfärdig och illamående och hukade sig längre ner bakom lådan. Han stönade högt, utan att bry sig om att det kunde höras, och böjde trött på huvudet. Han slog i pannan i lådan, men brydde sig inte. Några lugnande andetag till, och han kunde återvända till sitt förstånd.

Det var då han hörde det. Steg. Stegen från hans dröm. Paniken vällde upp inom honom i samma stund han trodde att han blivit av med den. Han spärrade upp ögonen i rädsla och hörseln spändes oerhört. Det var springande steg, som närmade sig från gatan till vänster. Om de svängde in i gränden skulle de se honom. Då skulle han bli fångad igen. Hela hans flyktförsök skulle vara förgäves.

I vilket fall så var Zach helt övertygad om att det var piraterna. Varför skulle de annars springa i sådan fart? Det var fortfarande mörkt på himlen. Pojken kunde inte ha sovit länge. Nu hade han verkligen inte tid för att vila. Han måste bort - och det fort.

Han bestämde sig för att lämna sitt gömställe. Hans enda chans nu var att springa sin väg och försöka komma så långt bort från Dark Angels besättning som bara möjligt. Det var hans instinkt och hans plan. Han kom snabbt upp på fötter. Benen var stela och musklerna värkte, men adrenalinet pressade honom till att börja röra på dem. Han sprang bort från sitt gömställe med vimmelkantigt, panikdränkt sinne och försökte så gott han kunde ta sig framåt.

Han hörde röster. Dova mansröster som skrek åt varandra. Han kunde urskilja några få ord i sin förvirring.

"Här är han! Ta honom!"

Det var precis som i drömmen. Den enda skillnaden nu var att det inte fanns något ljus - något hopp - att nå fram till.

suveränt skrivet

Wow! :o Så bra ♥

Epic ♥

SJUKT JÄTTEBRA

Längtar efter mer :3

Eftersom det senaste inlägget försvann i kraschen så ger jag den en ny chans nu.

Efter de senaste inläggen kanske ni kan lista ut i vilken riktning denna del går. Det har besvärat mig en del, men jag har valt att ha kvar det för storyns skull. Hoppa inte till några förhastade slutsatser bara. xD

Glad halloween på er! ♥
***

Kapitel 4.8

"Vad fan tror du att du håller på med?"

Bills röst skrek rakt i Zachs öron, förvärrade det hopplösa tillstånd han redan befann sig i. Smäll efter smäll placerades på hans kinder. Han hade inte kraft att stå emot. Huvudvärken bultade i hans hjässa och örfilarna fick svimfärdigheten att ta sig upp till ytan igen. Zach svarade inte mannen då denne fortsatte att skrika förbannelser över honom. Kroppen var slapp och hängde livlöst några decimeter över marken. Synen var grumlig och suddig av det han såg bakom hans halvt slutna ögonlock. Allt detta sinne kunde uppfatta var mörkret som lindade in honom i ett kallt täcke, och de svaga färgerna från Bills kläder.

När Bill lugnade sig lite i sina slag sänkte han pojken så att hans fötter snuddade vid gatan de befann sig på och släppte efter på taget om hans krage. Zach kände hur benen vek sig under honom och han skrapade i handflatorna när han försökte ta stöd i fallet. Han gnydde till då Bill sparkade på hans höft, föll åt sidan och blev liggandes så. Det brände i hans ansikte. Kinderna hettade och stack som bisting i hans hud och ögonen gjorde vad de kunde för att stoppa elden som brann i dem. Han brydde sig inte om tårarna som segt börjat kräla sig ner för hans kinder. Han grät inte öppet, han skrek inte, han blev bara liggandes så, helt uppriven och utpumpad. Bill spottade intill hans ansikte, hånade honom för hans svaghet, för hans nederlag.

-
Tiden gick. Zach rörde sig inte ur fläcken. Han kände hur paniken sakta rann av honom och hopplösheten tog dess ställe. Han hade gett upp. Det var ingen idé att kämpa emot längre; han kunde inte vinna. Synen återfick sakta men säkert en mer stadig form och tårarna torkade på hans kinder. Hettan i ansiktet dämpades delvis och snart var det bara värken i hjärtat som gjorde sig uppmärksammad. Att han var slut i armar och ben var inget han längre lade märke till. Han hade sin blick riktad snett ner mot marken. Gruset på de ojämna stenplattorna verkade intressera honom, men han kände hur hans blick var tom och tonlös. I ögonvrån kunde han se Bill och ett par andra pirater luta sig mot en husvägg inte många meter bort ifrån honom. Studerade de honom? Antagligen.

Plötsligt gjorde Bill en rörelse. Zachs hjärta reagerade med att sticka till, men hans kropp visade inget tecken på att han märkt något. Mannen tog några steg fram till pojken på marken och stannade vid hans huvud. Med ett plötsligt, ordentligt tag runt dennes axel drog han upp honom i stående ställning. Zach vinglade till, kände hur huvudvärken slog ett slag mot hans panna och hur balansen sviktade. Bill höll honom uppe, utan att yttra ett ord, tills han stod någorlunda stadigt.

"En timme, var det", muttrade denne sedan fram med något roat i rösten och släpade med Zach bort över gatan.

Pojken snubblade lite tafatt efter de första stegen, men hittade sedan fattningen och lyckades gå med någorlunda jämna steg vid piratens sida. Hans sinnen hade börjat komma i rörelse igen, hans oläsliga tankar surrade i hans huvud. Han visste vad som skulle hända, han kunde tyda hånfullheten i Bills stämma, och visste att han inte skulle gilla det. Men vad kunde han göra? Han kunde inte göra motstånd. Han var alldeles för svag och utmattad för det. Han skulle ändå inte klara av att ta sig ur piraternas grepp. Han fick helt enkelt följa med strömmen. Han mådde än en gång illa då han tänkte på mannen som lagt sina armar runt hans midja.

-
Det var kusligt tyst i värdshuset då Zach och hans eskorter steg in genom dörren. Det var fortfarande folk som pratade och skrattade, men det var som om de nyanlända befann sig i en glasbubbla som bara ekade rösterna utifrån som avlägsna ljud. Zach kunde känna av blickar; blickar som fick nackhåren att resa sig på honom. Han undrade vad de tänkte. Inte bara åskådarna som redan befann sig i byggnaden, utan också de som kommit för att fånga in honom. Kanske var de lika omskakade som han. Nej. Han slog genast bort tanken. De var pirater. De var vana. Det var absolut inte han.

Antingen så gjorde alla väg för dem som gick över golvet, eller också så var det tillfälligt folktomt på väg till trappan. Zach kände hur vaderna värkte när han försökte ta sig upp för den. Det gick segt och han hade inte lätt att hålla balansen. Han kunde höra en otålig suck från Bills håll snett bakom sig. Piraten försökte trycka honom uppför trappstegen. Handen på hans rygg värmde honom på ett obehagligt sätt.

Paniken började göra sig tydlig på nytt när Zach gick i den lilla korridoren - balkongen - som ledde in till de många rummen. En bit bort öppnade Bill upp en dörr. Det var samma dörr som han innan blivit inkastad genom. Piraten föste hårdhänt in honom i rummet och stängde dörren med en smäll.

Det första Zach fick se var den ohygglige mannen från nedervåningen, mannen som diskuterat om hans kropp över lite rom. Han såg honom tydligare nu. De kraftiga anletsdragen, den robusta kroppen, de gråa, smutsiga kläderna, de smala, blåa ögonen... Mannen gav ifrån sig ett kluvet leende. Zach kände hur hjärtat hoppade upp i halsgropen. Han var ensam med honom. Varför kunde han inte bara svimma av, som huvudet så vänligt hotade med? Andningen blev ytligare, skräcken syntes säkert tydligt i hans ögon. Mannen granskade honom utan att släppa efter på det kusliga leendet.

"Jag hörde att du försökte rymma", sa han med en stämma Zach inte riktigt kunde tolka. "Det var inte det smartaste draget." Nu skrockade mannen lätt. Zach försökte svälja klumpen i halsen.

En gest från mannen visade att han ville att Zach skulle komma närmare. Pojken tog - till sin förfäran - några stapplande steg framåt. Hans händer darrade. Huvudet var onödigt klart, men också tomt. Inga tankar, bara rädsla fick plats där uppe.

Mannen mötte honom vid fotändan av sängen, ställde sig så tätt intill honom att Zach kunde känna auran smeka hans kropp.

"Du var borta rätt länge", fick mannen sedan fram som om han tänkte högt för sig själv. Han höll blicken strax under Zachs ansikte, antagligen på hans hals, och lade upp en av sina stora händer på Zachs axel. "Vi har mycket att ta igen."

Zach kände när handen gled nedför hans arm. Han önskade att han kunde fly, men visste att det var omöjligt. Dessutom så var han stelfrusen - fastspikad i golvet. Mannen tog ett steg närmre, så att deras kroppar snuddade vid varandra. Han lade upp en hand på Zachs rygg och drog honom till sig. Trycket var så hårt att Zach fick det svårt att andas. Hjärtat gjorde så ont att det kändes som om det skulle sprängas. Han kunde inte hindra sig från att grina lite illa. Mannen verkade inte märka av det. Han sänkte bara sitt ansikte mot Zachs, och så placerades de första kyssarna på hans hals.