Kärlek vid första ögonkastet [SV]

jätebra

åååh. låt ingen dö

meraa♥

Superbra!

Hej alla kära läsare och tack så jättemycket! Grymt härligt med sommar, även om vädret inte verkar stämma överens med ordet sommar just nu.. Jag vill att ni ska veta att ett nytt kapitel kommer så snart som möjligt, jag har börjat på det, och förhoppningsvis kommer det inom en vecka då jag känner att jag nu har så mycket olika saker att göra. Förlåt för att ni får vänta mycket, jag är så sjukt tacksam för att ni fortfarande är där All love to you ♥

snäälllla nytt kapitell!!!

Ja, jag vet, hej hej slarvfel, men jag har inte word för tillfället på min dator, så jag har skrivit i nått sjukt weird program.. Aja, jag lovade ett kapitel, och här kommer det Jag blev riktigt förvånad när jag skrev början, där det bara liksom blev som det blev, aja jag gillar det tror jag c: Jag åker iväg på läger i övermorgon bitti, förhoppningsvis kan jag lägga upp sista kapitlet därifrån
Edit: Detta är det sista kapitlet innan epilogen till "Kärlek vid första ögonastet".

Kapitel 31
Vad var detta? Allt så vitt, så mjuka konturer. Jag såg någon komma fram mot mig. Personen sa något, troligtvis mitt namn och jag blinkade med ögonen för att se vem det var. Det var en kvinna i fyrtioårsåldern som stod framför mig i aldeles för vita kläder. Jag tittade undrande på henne samtidigt som hon log mot mig.
"God morgon Jane" Sa hon och jag blev förvirrad. Vem var Jane? Var det jag? Varför kommer jag inte ihåg mitt eget namn? Vad hade hänt med mig?
"Jag är Helare Olsson, du ligger på St. Mungos" Jag tittade mig omkring, och det kändes som att jag hade varit där förut, även om jag inte kom ihåg när jag hade varit där.
"V-Vad har hänt med mig? Frågade jag med tårar i halsen.
"Det är en lång historia Jane, och vi har endast delar av den, eftersom att du var ensam under en del av tiden. Men allt är okej Jane, Du kommer aldrig behöva träffa den där hemska mannen igen" Sa hon fortfarande leende och jag kände hur paniken steg inom mig.
"Vem då? Varför vet du saker som inte ens jag vet? Jag vet inte ens mitt eget namn" Jag bröt ut i tårar, Jag hade ingen aning om vem jag var, ingen aning om hur jag såg ut. Ingen aning vad det var som gjorde att jag låg där jag låg. Min kropp skakade kraftigt och jag visste inte vad jag skulle göra.
"Jane, lyssna på mig nu, lugna ner dig, andas långsamt" Sa Helare Olsson och jag tog i med all kraft jag hade.
"HUR TROR DU ATT JAG KAN VARA LUGN NÄR JAG INTE ENS VET MITT NAMN, JAG HAR INGEN ANING OM VAD SOM HAR HÄNT MED MIG?! JAG VET INTE ENS VEM JAG ÄR!"

Jag försökte andas lite lugnare utan större framgång och jag märkte att det kom in fler människor i det lilla rummet. Jag kände två armar som greppade om min och höll fast mig försiktigt mot sängen som var i sittläge samtidigt som jag brottades emot. Jag orkade inte länge och jag drog upp mina ben mot magen. Greppet släppte från mina armar och jag knöt istället armarna runt mina ben.
"Jane, har du något minne av någonting?" frågade en ung man med lika vita kläder som de andra Helarna. Jag tänkte efter så gott jag kunde men det enda jag kom fram till var ett stort tomt hål inom mig. Jag skakade på huvudet och jag torkade bort tårarna på mina kinder med min högra hand. Jag såg några av healerserna diskutera tyst en bit bort från sängen. En av de vände sig mot mig och gav mig en medlidande blick.
"Jane" började Helare Olsson som stod bland dom andra Helarna "vi har bestämt att du ska få träffa Marcus nu på en gång, för att se hur ditt minne reagerar, om det är okej?" Jag nickade och försökte komma ihåg vem Marcus var. Vart hade jag hört det namnet? Jag täntke så mycket att jag nästan fick ont i huvudet och alla Helare steg ut ur rummet. Jag hörde oroliga röster utanför och någon som grät. Det knackade på dörren och den öppnades långsamt. Ett par havsblå ögon, så magiska, mötte mina. Jag kände igen dem så väl, men jag hade ingen aning om från vart. Hans perfekta hår och benstrukturen i hans ansikte fick mitt hjärta att brytas i bitar, varför kom jag inte ihåg vem han var? Borde jag inte kommit ihåg en så snygg kille? Och hur kunde jag känt honom sen tidigare?

"Hej" Hans röst smekt mina öron så fint, jag kände igen det, men kunde inte placera ifrån vart. Jag satt helt tyst, mållös över hur snygg han var. Jag kände fjärilarna i magen fladdrade runt och jag blev helt varm inombords. Jag vet inte varifrån jag hade kännt den känslan förut, men det var nästan som att det var kärlek vid första ögonkastet, fast det skulle ju inte fungera, för vi måste ju ha sett varandra förut.
"Jane?" Jag rycktes hur min lilla värld ovan över att höra ett namn som skulle tillhöra mig och jag blinkade hårt för att komma tillbaka till verkligen.
"Förlåt, jag bara... Äh, strunt samma, Du måste vara Marcus?" Frågade jag och jag rodnade lite. Han närmade sig sängen och satte sig på den bredvid mina ben.
"Ja, jag är Marcus" Sa han med ett bekymmrat ansiktsuttryck. Jag sträcke fram min hand mot honom och han skakade den.
"Trevligt att träffas" Sa jag och han skrattade lågt.
"Så du kommer inten ihåg någonting?" Frågade han och jag skakade på huvudet.
"Inte hur vi träffades första gången, när du bokstavligt talat sprang in i mig? De underbara romantiska kvällarna, kärleken som bara vi kunde känna? När jag svek dig och du lämnade mig? När du gjorde det mest idiotska i ditt liv och valde att bli tillsammans med en hemsk människa som misshandlade dig utan att du gjorde något åt det? Inte när jag kom in i ditt hus och såg hur du låg på golvet, okapabel till att röra på dig. Hur jag valde att rädda mitt eget liv istället för att hindra din dö?" Han grät vid det här laget och jag kände hur mina nya tårar blandades med de gamla, hur kunde jag glömma bort allt det där?
"Gråt inte, Jane" Jag reagerade nu bättre på mitt namn "Allt är mitt fel, jag skulle aldrig ha låtit dig gå. Jag skulle ha kämpat för dig, för jag vet att du är mitt allt, mitt liv. Jag vet att du träffade Dale, min döde bror när du låg i koma, men jag tror inte att han hann berätta allt innan du vaknade upp. Jag var inte otrogen, det var en tjej som tvingade mig att vara tillsammans med henne, hon lurade mig också och jag gick på det. Mina tankar vandrade inte en enda gång från dig, och det var alltid du som var min. Jag kan inte klara av att leva utan dig, och jag tänker göra allt jag kan för att få spendera resten av mitt liv tillsammans med dig. Precis som att Lady och Lufsen fick" Precis det ögonblicket kom allt tillbaka till mig, alla minnen, de så lyckliga minnena med Marcus, de så hemska minnena med all misshandel.
"Marcus, våga aldrig igen säga att allt var ditt fel. Under allting som pågick med Peter var det alltid mitt fel enligt mig själv, det var mitt fel att han misshandlade mig för att jag tyckte att jag sa något fel. Det hela berodde på att jag fortsatte att skylla på mig själv, så skyll inte på att det var bara dina fel, för hade jag gjort som Dale sa, hade jag aldrig träffat Peter. För Marcus han bad mig att förlåta dig, och jag var dum nog att inte lita på din bror. Att stanna kvar med Peter var inte det mest idiotiska jag gjort i hela mitt liv, det mest idiotiska jag har gjort i mitt liv var att lämna dig" Jag andades in djupt och kraftigt överväldigad över alla minnen och känslor. Marcus Satt helt förstunnad framför mig och ett leende spred sig långsamt i hans ansikte.

"Du-du kommer ihåg, Du kommer ihåg allting! Jane du har fått tillbaka minnet! Du förstår inte hur orolig jag var för dig" Jag möttes av hans värmande famn i full fart och vi kramade hårt om varandra. Känsan var obeskrivlig, åh vad jag hade saknat hans famn, och hans ögon. Jag släppte taget om honom och han lutade sig bakåt förvånad. Hans ögon, de djupa havsblå ögonen tittade så undrande på mig och jag visste inte vad jag skulle göra. Det kändes som att vi satt där i en evighet innan Marcus blev den första som bröt tystnaden.
"Jag älskar dig Jane" Jag grät.
JAg älskar dig med Marcus, Jag har aldrig slutat och jag kommer aldrig sluta älska dig".
Det gick inte beskriva med ord hur jag kände, känslan av att äntligen få tillbaka Marcus.

Åhh va bra kapitel!

Naaaaaaaaaaaaaw!!!! ♥ L♥v3!

Braa!