George Weasley - When I'm gone

håller helt och hållet med

Tack, tack. Ni är så söta :3 Nu vill jag fira jullovet. Varsågoda; här kommer kapitel 24.
-------------------------

24.
"Losing myself in a world of dreams"

George läste bokstäverna som bildade hans brors namn om och om igen. Inte förrän nu hade han tänkt igenom ordentligt vad som hänt i den brinnande butiken. Fred hade dykt upp framför honom, talat med honom. Hade det bara varit en hallucination? Hade det bara skett inuti hans huvud? Det kändes inte som det. Det hade varit så tydlig, men ändå så osannolikt. Men det måste ändå ha hänt. På något sätt hade Fred visat sig för honom. Han hade varnat honom för en förändring. En farlig sådan. Det spelade ingen roll hur många minuter George satt i det disiga molnskenet - som blivit strimlat genom molnen på himlen - han kunde inte komma fram till något alls. Han förstod helt och hållet ingenting. Han hade inte märkt någonting som skulle kunna kallas för förändring. Men sen så hade han också varit inomhus i flera dagar. Han hade fått en uppgift, men visste inte hur han skulle genomföra den. Det fanns inga ledtrådar, inga minsta spår av vad som skulle kunna hända eller kanske redan hade hänt. George hade svårt att tro att något skulle kunna hända nu. Kriget var över, Voldemort var död och de dödsätare som inte dött under det stora slaget satt inne i Azkaban. Det måste vara något annat.
Medan George satt där verkade huvudvärken komma tillbaka, sakta men säkert. Han ansträngde sig för mycket, men märkte det inte. Hans tankar var riktade åt ett helt annat håll. Han såg ingenting mer än de silverpenslade bokstäverna som var fastristade i gravstenen. Han såg inte det nedtonade gräset som svajade runt omkring honom, han såg inte löven som fladdrade i träden utanför grindarna, han såg inte hur månen verkade färgas mörkare av natten självt. Mörkret tycktes sänka sig som en slöja över hela området. George uppfattade det inte förrän bokstäverna framför honom slutade att blänka av månskenet. Han såg upp, släppte tankarna som fyllde upp hela hans huvud, och såg sig omkring. Det kändes nästan kusligt; öde. Han rös och upptäckte att han var ovanligt kall. Några större moln hade dragit sig tätare ihop uppe på himlavalvet. Vindarna tycktes plötsligt yla där den drog fram. George satt kvar, kände ingen anledning till att gå sin väg. Det var länge sedan han var ute på natten. Det var därför han inte kände igen det. Något att vänja sig vid, antog han. Ändå kunde han inte komma ihåg att himlen blev så svart om sommarkvällarna. Den hade alltid haft en mörkblå nyans. Inga stjärnor var synliga på himlen. Månen hade förlorat sin lysande färg och övergått till en dunklare stil.
Utan att George faktiskt hade märkt det så hade hans hjärta börjat slå fortare. Han var så bekant vid känslan att den inte längre berörde honom så värst mycket. Det var istället tystnaden som fick honom att tveka. Även ifall vinden ven så var kyrkogården ovanligt ödslig. Som om allt liv där just dött ut. Ironiskt, men kyrkogården hade alltid verkat så full av närvaro. Nu var allt som bortblåst. Nu var allt kallt och skrämmande. George förstod sig inte på varken vädret eller sina egna känslor. En del av honom ville springa därifrån, medan en annan tvingade honom kvar. Det kändes inte rätt. Det var något som saknades, något som verkade försvunnit. Han sökte med blicken efter något ovanligt i närheten, men han fann ingenting. En slags dämpad rädsla steg inom honom, men han höll sig lugn. Han kände sig nästan som en barnunge, blir rädd för en sådan sak som väderförändring. Ja, det var en förändring, men det kunde väl knappast vara det här som Fred hade menat? Det skulle drabba hela världen, och lite därtill. Han reste sig plötsligt upp. Han hade fått nog. Huvudvärken bultade smått och George försökte stänga ute den samtidigt som han började gå bort från kyrkogården. Hela tiden kändes det som om han var iakttagen, förföljd. Han rös igen, försökte ignorera känslan och ökade på stegen. Det var ingen idé. Han skulle ändå inte komma längre än till grinden.

George la handen på grindens mörka järn. En isande kyla spred sig genom hans fingertoppar och han drog genast bort den. Det var som en ren reflex. Hans sinnen hade skärpts på bara några sekunder. De verkade verkligen förvänta sig att något skulle hända. George bet sig i läppen, tog sig en titt på den frusna grinden innan han försökte igen. Den var låst. Det gjorde ingenting - med Georges längd så kunde han klättra över den. Men något hindrade honom. Han uppmärksammades på några detaljerade bokstäver på grinden. Det stod inte på engelska, det var inte ens säkert att det var skrivet med latinska bokstäver. Han kunde inte avgöra det. Bokstäverna var inristade i järnet, men frost täckte dem och gjorde dem svåra att tyda. Det var konstigt. Det fanns bara frost på just dessa delar av grinden. George tvivlade på att det var tillräckligt kallt för att det skulle bildas någon frost överhuvudtaget. Det var en sommarkväll, inte höst eller tidig vår.
Plötsligt hörde han röster. De var så svaga så att han först trodde att han inbillat sig, men han var ändå tvungen att se efter. Han vände sig om och fick se en klunga med mörka gestalter. I det fallande mörkret han befann sig i var det inte så konstigt att de mänskliga kropparna var så otydliga. George såg hur de långa skepnaderna rörde sig över gravarna. Vilka de nu än var så brydde de sig inte om att gå på grusvägen som slingrade sig mellan alla gravstenar. George spände hörseln, samtidigt som han rörde sig lite åt sidan. De mänskliga figurerna flera tiotal meter bort gjorde honom misstänksam. Det låg en minneslund en bit bort. Han kunde gömma sig bakom den stora stenen som fanns där. Det kändes på något sätt säkrare att hålla sig utom synhåll för människorna. Deras dämpade, väsande röster verkade inte förvänta sig någon i närheten. George hukade sig ner bakom den ojämna stenen. Flera ljus lös livligt på andra sidan. Han kände hur grässtråna kittlade hans vader, en känsla han inte kunde ägna någon större uppmärksamhet till.
Först kunde han inte uppfatta orden som föll från personernas läppar, men sedan framstod de bara tydligare och tydligare för honom.
"Gräv upp hela graven om det skulle behövas, bara ni hittar den!" Rösten tillhörde en man. Den lät krasslig, men George hade svårt att avgöra om det bara var för väsandet skull. Denne lät inte så glad, mer otålig eller irriterad.
George bestämde sig för att titta fram bakom stenen. Gestalterna hade stannat vid en grav väldigt nära kyrkan, bara en bit bort från Freds. Om George spände synen lite till kunde han se att flera av de mörklagda personerna bar på redskap, som spadar eller hackor. George kände genast avsky inför dessa främlingar. Efter vad han hade fått höra så skulle de kanske gräva upp en grav. Det var ingen som svarade mannen som talat och George fick anta att det var han som ledde det hela. Vad letade de efter? Var det tillräckligt viktigt för att förstöra en grav för? Frågorna dök upp en efter en i hans huvud, men han kunde inte få några svar om han inte lyckades smyga närmare. Han övervägde idén i några sekunder, samtidigt som ljudet av steg och spadar rörde sig kring området. Sedan bestämde han sig ändå för att ta sig närmre. Det kändes nödvändigt, som om det var rätt sak att göra. Vad som än höll på att hända så väckte det stor nyfikenhet hos honom. En del av honom visste att det kunde vara oerhört farligt, men den andra delen - som törstade efter äventyr - var mycket starkare. Det var just denna delen som hade kontroll över hans kropp och hans tankar. Han tänkte inte gå därifrån förrän han fått svar, förrän han fått veta vad som pågick.

AWESOME!

Jag bokstavligt talat kände det som George kände, när stämningen blev mörk och kuslig trodde jag på allvar att det stod någon bakom mig. Det här är bara ännu ett tecken på att din FF är otroligt bra!

Så himla bra!

JÄTTEBRA! I♥ IT!

håller helt och hållet med!

^ This. ♥

Mer

superbra, jätte spännande!!