Kraften (femte året)

så bra

Såg att du skrev att du inte ser kraften i forumet… inte jag heller! Men jag har haft strul med att kunna publicera. Du sa att du har fått notiser om nya kommentarer men inte sett några… kan tänka mig att det är mina kommentarer för jag har försökt publicera samma kommentar om och om igen utan resultat, säkert 20 gånger. Försökte skicka via uggla. Skapade en ny användare för att se om det var min profil det var fel på. Icke. Det fungerade inte alls. Hoppas att det fungerar nu, för jag har försökt publicera denna kommentar sedan midnatt samma dag som du publicerade det förra kapitlet. Men fick nu en uggla ifrån dig, och lyckades få iväg en uggla tillbaka så hoppfull försöker jag publicera denna väldigt försenade kommentar igen (Tur att jag fick för mig att skriva den här kommentaren i Word den där natten, så jag behövde inte skriva om den).
Ska läsa de nya kapitlen nu också måste bara försöka slänga iväg den här kommentaren först!


Äntligen ett nytt kapitel!
Älskar att logga in och se att det kommit en ny uppdatering, jag har loggat in och ut hela dagen och hoppats att det skulle ske… och det gjorde det!!
Som vanligt var allt helt fantastiskt, och ja, du har lyckats att göra Umbridge nästan värre här än vad hon är i boken, men hon förtjänar det!
Kommentarerna har jag som vanligt skrivit samtidigt som jag läst igenom första gången, och jag ber om ursäkt för deras flummighet, kanske svengelska meningsuppbyggnader etc. mitt huvud är inte på skaft idag! Haha!

Mina favoritcitat/beskrivningar kommer här;

“Den där knölfotade gamla paddan!” utbrast Anthony,

Älskar denna ärlighet som bara far ut ur munnen på Anthony. Detta är såå typiskt ungdomar som blir upprörda, man säger bara precis det man tänker. Ibland är det en tillgång, ibland inte. Men i detta fallet var det mest komiskt!

“Fast inte riktigt så hemskt som på den här.”

Jag kana bara av den här kommentaren dra slutsatsen att Umbridge inte ännu besökt Trelawney’s lektion… För tänker att få sparken är unset värre, men vi vet ju inte hur det blir för Miriam än…

“Det är nog för att ni är så ung, miss Silver”, sa Hannah Abbott.

Jag tänker att det framförallt är för att Umbridge räds allt som är annorlunda, och hon vet inte var Miriam kommer ifrån eller egentligen vad hon är… Miriam är alltså mycket av det Umbridge avskyr på det stora hela… Ska bli väldigt intressant och se hur Umbridge försöker attackera henne utefter det här…

sa jag tonlöst och delade ut dagens uppgift.

Denna meningen tyckte jag mycket om och jag tycker att det minsta ordet gav väldigt stor betydelse för Miriam som annars känns så livligt blir plötsligt ’tonlös’ i språket… vilket oroar mig genast. Dock fullt förståeligt att hon är lite skakad av den inspektionen hon tvingades gå igenom. Hoppas att hon repar sig snabbt och får hjälp från de andra lärarna… mer specifikt Snape…

jag fick dra mig undan och analysera exakt hur eländig situationen nu var. [---]
Inget av det jag registrerade gick riktigt in, utan utspelade sig framför ögonen som en stumfilm.

Valde att komprimera detta stycke till det jag ville kommentera…
Jag fick fundera en stund när jag läste detta, för att för det första känner jag mig så mycket vid just det där med att ’övertänka’ negativa skeenden, och det där med att inte kunna registrera ordentligt och se allt som i en stumfilm. Detta sker när jag har en ångestattack, vilket drog igång hjärnverkstaden när jag läste detta. Framförallt började jag tänka över hur mycket denna inspektion påverkat Miriam och att hon genuint mår riktigt dåligt och kanske till och med känner en del ångest över det och det som eventuellt komma skall. Jag kan ju bara tolka utifrån mina egna känslor till meningarna, men något säger mig att Miriam är på god väg att få en ångestattack eller dylikt över detta.

Umbridge skulle, med all säkerhet, ta reda på så mycket hon kunde om mig.

Förhoppningsvis har både Dumbledore och Snape sett till att det inte finns någon form av information att tillgå, så att hon är säker från klorna tillhörande Umbridge.


Snape. Han skulle bli skogstokig, när han fick reda på allt det här.

Jag hoppas innerligt att också Miriam förstår att Snape kommer bli skogstokig på Umbridge för hennes inspektion och inte på Miriam för det lilla snedsteg hon gjorde. Jag känner ett enormt medlidande för Miriam som just nu sitter i en väldigt knivig sits.

Inuti huvudet virvlade tankarna som skrämda fågelungar. Allt flöt ihop i en suddig oreda. Vagt uppfattade jag att rummet blev mörkare omkring mig. Borde ta mig ut. Borde tala med någon. Men vad kunde de göra? Vad kunde jag göra?

Tyckte att det var en väldigt vacker beskrivning av dessa tankar som flyger omkring, att de är som skrämda fågelungar. Det som sedan följer är otäckt likt vad som sker när man grips av panikångest. När ingenting känns möjligt och rummet nästan sjunker in mot en… och det blir en ansträngning att röra sig, det känns som att det inte går att andas etc. Oavsett är det en väldigt bra beskrivning utav hennes sinnesstämning och jag känner verkligen med Miriam. Jag som själv känt såhär senast idag.

Efter det var jag utmattad, som efter en hård fysisk ansträngning, och föll ihop på sängen igen.

Du beskrev verkligen den här ’mentala’ fajten Miriam hade efter sin lektion så bra, och jag gillar verkligen att du skriver att hon var utmattad som efter en fysisk ansträngning. För det är så det är, det känns i hela kroppen, och kroppen tar också stryk. Oavsett, jättefint beskrivet, verklighetstroget och påtagligt.

Värmen försvann mer och mer från mig, samtidigt som jag vagt kunde känna kallsvett i pannan.

Förstår att Miriam kallsvettas för att hon upplever rädsla i sina obehagliga drömmar och att värmen försvinner som en följd av det. Men det känns ändå som att det varit omtumlande för Miriam den sista tiden och att ’värmen’ lika bra kunde varit hennes kraft och ork för tillfället… nästan som en form av depression som plötsligt kan omfamna en. Tänker framförallt på bl.a. dementorerna som kommer till henne i drömmen.

Dagen grydde och samma procedur upprepades. Kroppen tvingade mig till tvättrummet och ansträngningen fick mig att slockna på sängen igen, försvinna in i de omtumlande drömmarna, medan dagen sakta övergick i kväll.

Detta som sker här känns ju väldigt mycket som en form av depression där även de minsta ansträngningarna tar ut en både mentalt och fysiskt. Jag hoppas bara att Miriam snart finner en lösning, lite choklad och värme så hon kan återgå till att vara sig själv.


Vagt kunde jag minnas min längtan efter honom.

Det här gör mig genuint ledsen. För att innan hennes hemska möten med Umbridge var hennes längtan brännande och aktiv, och nu kan hon bara vagt registrera den längtan. Som att alla känslor är dämpade även om hon egentligen älskar honom innerligt. Man börjar ju nästan misstänka att Umbridge är en stor ful dementor.

Han tog ett mjukt men stadigt tag om min haka och tvingade mig att möta hans ögon.
“Nu tänker jag först se till att du är varm och mätt”, sa han långsamt och tydligt. “Sedan ska du berätta för mig precis vad du varit med om.”

Ah, Snape! Tycker detta är så fint, och visar en stor omtanke från hans sida. Han är öm men ändå fast besluten att ’tvinga’ henne till välmående. Jag kan inte hjälpa att tycka att det här är så otroligt vackert, ingenting är finare än människor som står fast vid dig och hjälper dig i dina svagaste stunder!

kände jag hur värmen nu, liksom då, började återvända.

Kanske är det även, liksom med Snape’s närvaro som ger trygghet, att hoppet återvänder till Miriam. Det är inte bara den fysiska värmen som återvänder utan även den inre värmen börjar komma tillbaka…

Det var inte lätt, men han väntade tålmodigt och jag visste, att han inte skulle ge sig med mindre än att jag åt i alla fall en del av den.

Förstår att det är svårt för Miriam att försöka få ner mat när hon har mått så dåligt. Det är för en del inte lätt att äta när alla känslor etc. trycker i bröstet... Denna lilla sekvens fick mig ändå att le, för det påminner mig om en lärare jag hade i skolan som brukade sitta med mig och liksom Snape ’tvinga’ i mig mat.
Det är så fint att få se att Snape verkligen bryr sig om Miriam, och att han alltid kommer till undsättning när hon verkligen behöver det.

När jag efter viss möda svalde det, var det som om omgivningens färger och konturer, fullt och helt, återvände.

Tänk om det fanns sådana här trolldrycker i verkligheten?
Nej, men allvarligt. Detta får mig att tänka att Umbridge kanske verkligen har gjort mer mot Miriam än vad vi vet. Alltså lagt något i det hon druckit eller så… Men ah, det var bara en tanke som slog mig. Umbridge är i sig själv tillräckligt mycket dementor för att göra en deppig utan att hon mixtrat med ens dryck…

Han höll hela tiden mina händer i sina och smekte dem med lugna rörelser, vilket gjorde det allt lättare att fortsätta.

Asså awww, Snape är så söt och omtänksam! Lugn och öm för att inte förvärra Miriams oro. Älskar dessa två tillsammans alltså!

“Trots din försiktiga natur, leder ditt goda hjärta dig ofta rakt in i lejonkulan. Nu när jag inte har dig där nere hos mig, kan jag inte ta hand om dig på samma sätt.”
Här fångar verkligen Snape en stor del av Miriam. För hon är väldigt mjuk, och godhjärtad i allt hon gör som vi tidigare har sett. Vare sig det gäller de omkring henne eller de som hon bara hört talas om. Snape visar verkligen hur väl han känner henne här. Men det gör mig också ledsen att han inte kan ta hand om henne som han kunde under året före. För det hade gett oss mer scener med Sniriam

Det som skrämmer mig är, när den sidan slår över på ett destruktivt sätt mot dig själv, som den uppenbarligen gjort nu.”

Har jag helt fel när jag också tänker att Miriam inte bara har en undergiven sida, men också kanske har lite dåligt självförtroende? – Att hon alltid sätter andra människor först och till följd av det överanalyserar hon också situationer där det gått på tok och tar på sig oket och bär det själv. Vilket innebär i sig att hon ibland vänder sig och faller in i ett destruktivt beteende mot sig själv…

Jag såg tyst på honom, där han satt på min sängkant med så mycket omtanke och oro i de mörka ögonen. Egentligen hade han inte behövt bry sig om mig alls. Länken var bruten och det fanns inget som band oss samman längre.

Här ifrågasätter Miriam till och med Snapes omtanke, för att hon inte känner sig värdig den kanske. Eller för att hennes tanke vill få henne att tro på hennes tvivel och oro… Det gör ont att Umbridge har brutit Miriam såhär.

När hans svarta blick mötte min, djupnade den plötsligt.
“Du har självutplånande tankar i denna stund”, konstaterade han mörkt.

Den första tanken som slog mig var att Snape verkligen läser av Miriam otroligt bra men sedan mindes jag att Snape är otroligt skicklig i att läsa andras tankar via legilimens, vilket kanske också är anledningen till att hans blick djupnar, hans mening är att veta vad hon tänker.

“Du vet inte allt som hänt ännu”, viskade jag

Vid det här laget i berättelsen känns det som att vi läsare känner Miriam ganska bra, och det gör nästan ont i mig på riktigt att hon är så rädd och orolig för att berätta allt. Kanske för att hon är rädd för att förlora Snape, att han ska råka i knipa men också kanske för att hon är rädd för att bli bortförd och exkluderad ur världen hon gjort till en del av sig…

“Kanske för att hon har en oskyldig yta, men inte ett spår av empati under den. Mörkrets herre har åtminstone ett yttre som går i linje med hans sanna personlighet …”

En bra förklaring till varför man ogillar Umbridge mer än Voldemort. Dessutom känns hon ännu hemskare för att hon åtminstone har förmågan att känna kärlek medan Voldemort inte kan. Usch, hur kan man ens leva med ett sådant hål i själen? -Umbridge kan ju knappast vara särskilt lycklig!

“Jag ska avleda henne, så att hon har helt andra saker att tänka på än din lektion”, lovade han. “Det lär bli ett lätt företag, så intresserad som hon är av mina olika elixir.”

Jag trodde han skulle avleda henne med hjälp utav improviserad dans… kanske en flashmob i korridoren… vad besviken jag blev nu!
Men jag kan också se framför mig hur Snape jagar Umbridge runt i skolan med en massa elixir och försöker tvinga till sig hennes uppmärksamhet in de konstigaste av situationer! Haha!

Hans leende smittade av sig på mig och vi såg på varandra i samförstånd.

Blev så glad när jag läste detta, att Miriam äntligen log igen sedan den hemska gårdagen.

Jag såg upp på Snape och kände, hur tillgivenheten för honom sprängde i bröstet.

Ahhh, även Miriams starka känslor har återvänt, detta gör mig så lycklig! Hur det som krut plötsligt bara exploderar och finns där, starkt och verkligt!

kysste mig lätt på pannan.

Hur kan en kyss på pannan få en att skrika rätt ut! Älskar kärlek, älskar ömhetsbevis, och detta är så vackert! ♥


“Det är nog inte så bra, om någon ser mig lämna ditt rum på natten … eller morgonen.” En lätt retsam glimt tändes i hans ögon och fick mina kinder att hetta.

Till och med mina kinder blev lite röda… inte trodde jag att Snape kunde retas och om något sådant! Vilket också är en anledning till varför jag tyckte att det blev så roligt också!

han åter kysste mig på pannan och viskade:
“Du finns i mina tankar hela tiden, Miriam. Och se upp med vad du gör, för jag kommer att vaka över dig.”

Tur att det tog slut där, för jag dog nyss. Dog sötdöden hundra gånger om. Jag förstår inte hur två människors kärlek kan ge mig så mycket feels. Detta var såå fint, jag fick typ tårar i ögonen när han försäkrade henne om att han kommer finnas där, och vaka över henne även om hon kanske inte alltid är medveten. Ahh! Så söta! ♥

Ville bara än en gång uttrycka min tacksamhet för denna underbara storyn! Detta kapitlet var självklart precis lika bra som det föregående, och till och med bättre – hur det nu gick till? =)
Längtar redan till nästa kapitel och för vad som ska hända med hela detta Umbridge problemet. Kanske skapas DA snart också? – Som sagt, väntar med spänning för vad som ska komma härnäst i denna fantastiska värld!

EDIT: OMG Hallelujah!! Efter ett 50-tal försök gick det äntligen att publicera en kommentar här!!!

EDIT NR 2: Hann läsa de nya kapitlen innan någon annan hann kommentera så här kommer en kommentar till...

Eftersom att Mugglis äntligen bestämde sig för att låta mig publicera min mycket försenade kommentar, kan jag äntligen sätta tänderna i de kapitlen som hunnit komma medan jag haft mitt tekniska strul. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, så det är med stor förväntan jag nu får fortsätta läsa om denna underbara värld som Miriam är del utav.
Som vanligt är jag väldigt spontan i mitt kommenterande, och väljer att kommentera mina favoritcitat/beskrivningar medan jag läser så här kommer de;

Minsta oväntade rörelse eller ljud fick mig på helspänn.

Usch, det är fruktansvärt att Umbridge har skrämt upp Miriam så mycket att hon hela tiden går runt och oroar sig. Att få Miriam att vara nästan paranoid när hon är utanför sitt rum, tvinga henne att oroligt gå runt och vänta på nästa session av terror. Det tär säkerligen på både kropp och själ.

“Men jag säger som Severus gjorde”, sa han lugnt och fyllde på min tekopp med en elegant rörelse på trollstaven. “Det finns ingenting hon egentligen kan hålla mot dig och ingen av oss, som arbetar här på slottet, kommer att vara henne behjälplig med information.”

Min första tanke i mitt trötta huvud var att Dumbledore bara visste att Snape hade sagt ovanstående, och jag började undra över hur mycket Dumbledore egentligen vet och har koll på. För han har ju sina ess i rockärmen… men sedan insåg jag att Miriam måste ha sagt det när hon berättade om händelserna, haha!

[…] Mitt ärr verkar ju vara fritt från förbindelse nu - men hans …” Jag tänkte på Harrys envisa vägran att denna termin tala med Dumbledore om någonting som helst, så jag sa inte mer utan lät meningen hänga i luften.

Åh, det är något så fint att Miriam vill hjälpa Harry men samtidigt inte bryta hans förtroende genom att berätta något som han vill hålla för sig själv. Men Dumbledore är klok och kan nog förstå resten utav meningen utan att behöva lirka i det allt för mycket. Undrar vad detta kommer ha för betydelse i denna story? – För i böckerna håller Dumbledore sig utanför allt i tron om att han skyddar Harry.

Hugget av längtan fick mig att dra ett smärtsamt, skälvande andetag. Den gamle vise trollkarlen såg medlidsamt på mig.

Jag vet inte riktigt hur jag ska kommentera den här meningen. Men jag tycker att det är en så vacker beskrivning av vad som händer när han nämner Snape. Hur hon blir fysiskt påverkad av sin längtan och hur smärtsamt det känns. Det jag känner allmänt är just det att Dumbledore definitivt vet mer än vad Miriam tror att han vet, eftersom han kan förstå, och känna medlidande för henne fastän hon ingenting sagt, betydelsen bakom är klar ändå.

Hans himmelsblå ögon glittrade till mot mig. “Du kan ha haft en positiv inverkan där.”

Kan Miriam ha haft en positiv inverkan där…? Haha, älskar Dumbledores något subtila hintar om deras relation till varandra. Min teori om att Dumbledore är den största matchmaker Hogwarts har haft lever än!




“Jag utgår från att det jag tänker visa dig nu stannar mellan oss.”

Jag måste ändå säga att det säger en hel del om Miriam om Dumbledore är villig att dela hemligheter med henne. Även om Dumbledore är villig att tro det bästa om människor, håller han oftast all viktig information för sig själv och delar det bara med de allra närmaste… Miriam måste ha gjort ett betydelsefullt avtryck hos honom genom sin karaktär och jag förundras ännu en gång över vilken fantastisk karaktär hon är.

Den nykomne tycktes ha hört bekännelsen och sa hånfullt:
“Ja, min bror Rodolphus bevisade då att han passar i Slytherin, han blev då inte rädd!”

Urgh, jag känner sådan avsmak för Rabastan och jag befarar att han gjort någon hemskhet mot Quirrell som ärrade honom för livet…

“Vet du vad? Jag tycker att du ska sluta håna andra personer för deras svagheter.”

Lika överraskad som jag ser meningen nedan att Miriam var vid detta uppvisande av mod från Quirrell var jag. Dock känner jag på mig att han kommer få sin beskärda del av stryk och svårigheter för den stunden av mod.

Quirrell kravlade omkring på marken en liten bit framför oss, i färd med att försöka resa sig. Hela luften tycktes vibrera, som om något mycket olyckligt precis hade inträffat.

Jag befarar att han nyss fått smaka på ett kok med stryk från Rabastan och hans vänner. För den usla snobben vågar väl inte ge sig på någon ensam!

“Din usling! Din vidriga, vedervärdiga, elaka usling!” Han tog några vacklande steg med ett krampaktigt grepp om trollstaven, medan han fortsatte: “Som jag sa i morse! Du är inte så tuff!”

Det är en sådan kontrast att se en Quirrell som vågar säga emot någon, och jag blir mer och mer intresserad av hans karaktär på ett sätt jag aldrig varit förut. Hur hamnade han så fel egentligen? – Var det bara så olyckligt att han befann sig på fel plats vid fel tillfälle?

Många vände sig om och blängde på Quirinus, uppenbart arga över poängavdraget. Plötsligt mindes jag blickarna Elvira orättvist fått förra hösten, när Snape tagit bort poäng från de pojkar som mobbat henne under trolldryckslektionen, eftersom hela elevhemmet drabbats av det.

Det slår mig hur fruktansvärt orättvist och hemskt det är att hans klasskamrater inte står upp för honom. Att poängavdragen skulle vara viktigare än individen. Särskilt när han utan att gjort fel får avdrag. Istället går man på och blir otrevlig, och beskyller personen. Det kan inte kännas särskilt roligt att bli utmålad som bov när man i själva verket är oskyldig…




“Jag är så rädd för att dö, Frank … kan du tänka dig något värre? Man vet ju inte riktigt hur det blir efteråt.”

Usch, hela denna meningen dryper av ångest som är så påtaglig att jag själv känner hur den knyter i bröstet. Den rädslan över det okända som ofta smyger sig inpå när man förlorat någon nära. Det får mig att undra om Quirrell blev så rotad i rädslan att han av den anledningen gick med Voldemort. Fick ett svagt löfte om evigt liv och tog det…

“Ledsen morfar, men jag kan inte göra framsteg”, snyftade han.

Vad är det hans morfar fått honom att lova att göra framsteg med egentligen? Vem är hans morfar? – Detta väcker så många tankar och spänningen stiger verkligen! Hoppas verkligen på någon form av svar på mina många frågor som dykt upp under kapitlets gång!

“Sedan dess håller jag mig på land när vi är på stranden.” Han stirrade ner i marken:

Jag trodde först att det var något som hänt som gjorde honom ovillig att hjälpa till om någon skulle ramla i. Men förstår honom när han berättar om sin olycka som barn. Det finns inget värre än att hjälplöst ramla i djupt vatten när man inte kan simma eller hålla sig flytande ovan ytan. Paniken som sakta växer och kallsuparna… huja! Blir alldeles kall bara av att tänka på det!


“Det är ingen fara. Hagrid kommer nu, så ska du snart vara inne hos madam Pomfrey. Dina föräldrar är på väg.”

Trodde innan att hans föräldrar inte var med i bilden eftersom hans moster verkade honom så nära. Men blir mer fundersam över deras relation när jag nu vet att hans föräldrar lever. Visst sörjer man sin moster, det är inte det. Men med hur hon nämndes innan, undrar jag vad hon har spelat för roll i hans liv och vad som blivit hennes slut…

“Jag vill inte ha några vittnen”, väste han och scenen upplöstes.

Huu, hela den här meningen får mig att rysa. Vad är det man inte vill ha vittnen till om inte de mest fruktansvärda brott…


“Frank … Alice … Varför måste ert liv sluta så här?” viskade Quirinus förtvivlat. Han sjönk ner på knä och begravde ansiktet i armarna, medan scenen upplöstes i tårar.

Nää, jag misstänkte att det var den Frank… men, det är så fruktansvärt orättvist att Quirrell mister alla som är honom nära… Men det får mig verkligen att fundera. Hans sammanslagning med Voldemort måste varit oundviklig, och kanske inte alls något han ville egentligen. För varför gå ihop med någon som anhängare slagit ut din bästa vän?


“Det kan nog vara ett klokt beslut. Våra minnen gör oss till de vi är, oavsett om de innehåller ljus eller mörker.”

En mycket riktig och vacker tanke, och håller fullständigt med. Life quote of the day!



Därför kändes det ovant och lite snopet, att ungdomarna nu hade hemligheter för mig igen.

Även om Miriam har förståelse för att de har hemligheter förstår jag att det känns lite ’exkluderande’ att de nu har hemligheter för henne igen. För när man är ensam i gruppen om att inte veta känns det alltid lite snopet.

brukade inleda våra möten med att slänga en besvärjelse över dörren, för att sedan häftigt dra mig intill sig medan vi kysste varandra bortom sans och förnuft.

Ahhh! Såå fint! Jag dör ännu en gång sötdöden vid tanken på dessa intima hälsningar. Dock skrattar jag gott åt hur de andra hade reagerat om de fick reda på detta...! De hade förmodligen svimmat eller inte trott sina ögon… kanske bådadera!

Trots min oro för ovädret, gjorde tanken på de där kyssarna att jag började vrida mig av längtan. Behovet av hans närhet gjorde nästan fysiskt ont, och mellan våra möten brukade saknaden växa till det outhärdliga.

Åh, alltså jag älskar dessa två. Jag älskar hur du beskriver längtan som fyller tiden medan de är isär, och hur detta nästan blir fysisk smärta. Att längtan efter varandra är outhärdlig, vem har sagt att kärlek alltid är enkel? – Kärlek är också dessa stunder.

Jag måste längre ner, till de undre regionerna. Det var det enda som kändes säkert.

Med andra ord till en viss persons trygga armar…? Kanske…?

Utan att tänka störtade jag rakt in i hans famn, det tryggaste stället som fanns, och borrade in huvudet i allt det svarta, varma och skyddande.

Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag läser detta. Hur vackert är inte kärlek? Ömhet och trygghet? Hur en människa kan stå för så mycket trygghet och värme för en annan, ah jag blir alldeles salig. Dessutom är jag bara så glad att Miriam äntligen får några stunder ensam med Snape.

“Jag börjar önska, att det åskade oftare.” Vi satt i soffan framför elden och jag stirrade envist in i den, redan förfärligt generad över min rädsla och hur jag legat tryckt mot hans bröst den senaste timmen.

Alltså, hur gulligt är inte det här? – För gulligt! Vem kunde tro att Snape kunde vara nästan lite retsam? Älskar dessa två tillsammans. Önskade att jag kunde läsa om de i evighet.

“Den mest osjälviska och modiga människa jag någonsin träffat? Är det honom du menar?”

När Miriam säger att Snape är den modigaste människan hon någonsin träffat är jag beredd att hålla med. Det är fint att hon säger det till honom också, och visar sin uppskattning.
Det är logiskt i denna berättelsen att han är det för henne. Men i böckerna när Harry döper sin son efter honom… är jag kanske inte lika beredd att hålla med, haha…

Jag såg på honom där han satt, vackert belyst av glöden, bränd och märkt av livets framfart, men okuvlig i sin vilja att fortsätta framåt.

En fantastiskt fin och målande beskrivning!

Gripen av stark tillgivenhet lutade jag mig fram och tryckte mina läppar mot hans. Vår kyss var försiktig, sökande. Jag trevade efter honom, drog fingrarna genom hans underbara mörka hår, smekte honom var jag kom åt, utanpå klädnaden, sökte för att komma närmare, känna hans hud mot min, lade till slut min smala hand om hans varma nacke. Vi blundade med läpparna mot varandra och jag kände hur hans händer, som så ofta hållit mig i trygghet och smekt mig lugnande, nu sökte sig närmare, på ett nytt sätt. Plötsligt var hans stora, varma hand på min bara rygg under klädnaden och tröjan, smekande fram en storm av ljuvliga förnimmelser jag ditintills inte vetat existerade. Det var som om en enorm kraft drog mig in mot honom, in i hans djup, och att jag aldrig mer ville därifrån. Som från ett avstånd hörde jag min egen röst ge ifrån sig ett lätt kvidande, vilket fick honom att öka styrkan i sin kyss, att dra mig inåt i djupet, samtidigt som hans hand gled allt längre ner på min rygg, vilket tände tusen eldar i mig.

Ja, jag citerade hela paragrafen… vem ska stoppa mig?
Alltså, jag trodde inte jag kunde bli mer varm i hjärtat och exalterad. Men jo…
Hur fina får de vara tillsammans egentligen? – Ser allt utspelas framför mina ögon, och AH det är så vackert och deras kärlek är så ren. Det är så underbart och kärleksfullt beskrivet och, jag vill bara att det aldrig ska sluta!

“Jag vill inte göra dig illa”, sa han lågt och jag såg en antydan till ångest i hans ögon.

Om Snape distanserar sig från Miriam nu, kommer jag att personligen hoppa in i böckernas värld och ge honom en lavett över huvudet. Tror nästan jag blev mer besviken än Miriam över att han drog sig undan deras kyss… Sedan förstår jag självklart hans oro, med tanke på allt han bär på och det uppdrag han måste slutföra.

“Du anar inte, hur otroligt åtråvärd du är. Vad jag skulle vilja göra.”

Nu rodnar jag… för jag trodde att han drog sig undan för att han var rädd för att komma för nära på grund av sitt uppdrag… men ah, då förstår jag… och jag tycker ändå att det är otroligt fint och bittert. När man älskar någon och bara vill vara nära men förhindras av en eller annan anledning… Hoppas innerligt på ett annorlunda slut än vad som står i böckerna.

Om en var bränd, och den andra totalt orörd, skadade det inte med varsamhet. Jag lutade mig på nytt mot honom, med kinden mot det svarta tyget, övertygad om att vi tids nog skulle komma varandra allt närmare. En väg där jag såg fram emot varje ljuvligt steg.

Åh, underbara, förstående Miriam. Jag längtar innerligt till fortsättningen och på vad som hända skall mellan dessa två och på vad framtiden kommer innebära för de.

De nya kapitlen var helt otroliga, och jag förundras alltid över din höga kvalité, dina fantastiska beskrivningar och hur du lyckas att uppmärksamma saker och intressera mig för karaktärer eller ting som innan tedde sig helt ointressanta. Tack för en inblick i Quirrells liv, det var något som jag aldrig riktigt ägnat så mycket tanke åt.
Nu längtar jag efter fortsättningen och undrar verkligen i vilken riktning berättelsen kommer ta osv. ♥

Kapitel 24.
En kväll i slutet av september 1996
Läst den 25:e mars 2019, klockslag 23:40:20.

Jag är nästan där, den där septemberkvällen, och upplever åskovädret genom din miljöbeskrivning. Det känns som vinden viner genom sprickor i stenväggarna. Samma stenväggar som så många andra elever gått längs vid liknande åskoväder.

Ypperligt bra att Miriam liksom ’distanserar’ sig från eleverna eftersom hon ändå är lite av en lärare och vuxen person i deras sällskap. Även om man kan uppskatta en sådan individ finns det alltid saker man brinner för att diskutera med jämngamla tonåringar.

Men jobbigt för henne att känna att de har hemligheter för henne. Det vill de ju förstås inte ha men samtidigt kan jag se vissa likheter mellan distansen som Miriam börjar få här (och kanske blir ännu större i framtiden) till Harrys distansering till allt under femte året som gör honom mer sårbar för VoldyMoldys kalla hjärnpsykoser. Kanske diskuterar de Miriam förresten? Vad har Sirius att säga…

Sirius kanske berättar om sina nattliga besök i den lilla grottan utanför Hogsmeade. Fast jag tror inte Jessica någonsin skulle krypa ner bredvid en blöt vovve i en håla… Vad tror du?

Och så vet Miriam om massvis med information om Umbitch och Snapie på ett sätt som inte de fyra unga gör. Det här med perspektiv är intressant. De fyra tror ju att Snape är en hiskelig typ och Miriam vet hur lurig han själv är mot Umbitch. Tänk vad det kan hända saker när man har fler perspektiv än ett. Tänk om fler människor i världen såg på saker ur synvinklar än sitt egna jävla ******. )))

OMG haha ”Och något de definitivt inte hade en aning om var hur trolldrycksläraren, vid de få tillfällen då han och jag träffats och diskuterat detta, brukade inleda våra möten med att slänga en besvärjelse över dörren, för att sedan häftigt dra mig intill sig medan vi kysste varandra bortom sans och förnuft.”

VARFÖR BESKRIVER DU INGEN SÅNHÄR SCEN!?!?! Gah, blir tokig. Men det är ju lite vitsen känns det som… Din galning!

Gillar även ditt ordval innan ovanstående. ”Suspekta” elixir. Ordval gör så mycket!

Ååååh hon vrider sig av längtan. Jag förstår henne. Behovet av närhet gör fysiskt ont när man älskar någon så. Fick precis en ögonöppnare att jag nog inte älskar personen jag trånar efter. Jag klarar mig fint utan honom… Dags att skaffa en till katt tror jag. Jag och Umbitch ska starta en klubb.
”Alkoholiserade katt-tanter med svaghet för tortyr.”

OMGMGMGMGMGMGMGM kan verkligen inte tänka mig Snape dona i ett kök och laga mat. FÖRSTÅS är han superbra på soppor precis som han är bra med trolldrycker men ATT SE DET FRAMFÖR MIG? Har han ett förkläde? Det har en viss karaktär i min du-vet-vad. Du får läsa kapp så vet du vad jag menar hihi.
MEN VAD ÄR SNAPES FÖRKLÄDE FÖR FÄRG!? Är det ROSA? Fick han det av Umbitch, tro?

Och vad roligt att du nämner hennes födelsedag sådär i förbifarten bara. Inget hon tänker på men som ändå hänt.

ALLTSÅ
JAG
AVLIDER AV SKRATT

”Jag måste längre ner, till de undre regionerna. Det var det enda som kändes säkert.”
JASÅ
MIRRE VILL TILL SNAPES UNDRE REGIONER. SMIRRE ♥
Nej men allvarligt talat, har jag skadat dig med min sjuka fantasi eller? Dööööööör fortfarande av skratt.
Darrar hon i lemmarna av rädsla eller från behovet av närhet?

Det är sååå jobbigt att smyga med någon man älskar. Man vill ju visa hela världen för dem! (Läser om hur hon anpassar takten till hans våning) Och dessutom började jag tänka jättemycket på hur de andra kommer reagera när de får reda på Smirre och de undre regionerna? HMMM. RAMASKRI.

MEN
Det känns inte som det är Snape!?? Varför inleder han inte som han brukar? För att hon är rädd? Och varför är han förvånad. Det känns som att något ÄR FEL!?!?!? NEJ.


Alltså jag förstår inte hur alla kommentarer blir sådana här. Jag försöker att vara allvarlig men sen bara slår du till mig med alla feels. DAMN IT.

”När stormen bedarrat” bedarrat är faktiskt ett ord jag aldrig hört förut! Intressant. Och hur stormen drar över bergen (brukar inte stormar börja i bergen? Och rulla ner typ? Kanske är en vanlig beskrivning bara…) till Sirreboy och Jess*i*… ;P

OMGGG ”Jag börjar önska, att det åskade oftare”, SNAPE DÅ. DU ÄR SÅ KÄRLEKSKRANK. ♥

”när det nu faktiskt finns så många saker, som är farliga och riskfyllda på riktigt.”

Ungefär så resonerar jag, är så rädd för sociala sammanhang (ångesten viskar i örat) men intalar mig själv precis som Miriam gör här och gör precis tvärtemot vad ångesten säger. Som vanligt rakt in i hjärtat på mig. Du är galet bra på det. DET är sådant man vill läsa.

OMGGG ”En bitter gammal trollkarl”… *visslar på visan gamla män skall man ej förakta* Mirre tycker du är het ändå Snapie.

Hur luktar Snape förresten? Luktar han snor och otvättat hår eller luktar han som döden? SÄG INTE ATT HAN LUKTAR ROSOR FÖR Då vet jag inte varT jag Tar vägen!

GHUIAHFAHD OMG
JAG VET VAR DEN HÄR TEXTEN ÄR PÅVÄG HIHIHIIH.

HIHI hon drar fingrarna genom hans underbara mörka hår som är lite fett i botten.

SMEKTE HONOM VAR JAG KOM ÅT AHDIUAHDJK OMG
Hud mot hud. DAH
Jag vet inte vart jag ska ta vägen. HANDEN OM NACKEN. ♥
SÅ KVIDER HON OCH HAN ÖKAR STYRKAN I SIN KYSSSS FÖR HAN BLIR SÅ UPPHETSAD I UNDRE REGIONERNAAAA.
(Ibland undrar jag om jag är tolv, jag lovar att jag inte är sånär egentligen JAG LOVARARRRRR JAG ÄR SAMLAD)

DRA MIG INÅT I DJUPET!!!

OMG ”Jag vill inte göra dig illa” SOM OM HAN *************
****
******
***

i3ohqwDjagsdyiuoAWÄHDHASdghjkasgdhwag e

JAG kan inte
Måste nog ta mig en kopp vodka för att klara av det här tror jag.

….

”hur otroligt åtråvärd du är. Vad jag skulle vilja göra.”

Så skickligt och allvarligt. Såååå upphetsande. FÖRSTÅ MIG RÄTT. Tänk hur det är för Miriam att höra det från honom i det här läget. Blir hon inte KNÄSVAG? Kan hon ENS gå därifråN!?!? HERREGUD
Oj kanske skulle läsa raden under. PRECIS SÅ! Lågor och glöd och eeeeeeld.

”vi just nu inte skulle gå längre”
LÄTT FÖR FÖRFATTARINNAN ATT SÄGA
MEN vad hade du känt om du varit i den stunden?

Hade jag variiiit där så hade jag svajat in med varsin grogg till dem och sagt till dem att fortsätta annars visar jag en nakenbild på Voldy.
MEN SÅ ÄR JU JAG SAMLAD OCH SANSAD OCH VUXEN.
: )

Har Snape ens haft sex? Har Mirre? JAG VET INTE
Och alltså vill jag ens veta? Jag vet inte.

Fan vad bra du skriver. SKRIV. Man ska hitta något man älskar att göra och sen ska man göra det.
Det räcker att jag säger så, va?

”En väg där jag såg fram emot varje ljuvligt steg.”

JA MEN IBLAND MIRRE - så kan man faktiskt bara helt plötsligt snubbla och slå kullerbyttor hela vägen ner längs den vägen.

Hade en gammal vän hemma för ett tag sen och just som han skulle gå gjorde jag så och det funkade jättebra. 10/10

No ragrets Mirre.

Fan vad bra du skriver - återigen. Sluta aldrig.
Avslutad klockan 00:16:20 den 26 mars 2019

Superbra kapitel som vanligt! Man märker att Miriam har fått en del saker att tänka på angående Quirinus. Undrar om hon klarar av att hålla tyst. Det måste hon i och för sig göra, då hon har lovat Dumbledore.

Oj, hon och Snape fick en stund tillsammans! Och Snape som nästan hoppas att det ska åska igen! Det finns inte mer ord att beskriva hur bra detta kapitel var! ♥

Spoiler från ugglorna vi har skickat mellan varandra:

Tänk att det kan vara så. Att man bara gör något man älskar och så FÅR man något ännu mer underbart för det. Nämligen era helt unika kommentarer med alla känslor, erfarenheter, tankar och upplevelser.

♥♥♥SweeneyTodd♥♥♥ DU ÄR TILLBAKA!


♥♥♥Viloss♥♥♥


♥♥♥Pride Potter♥♥♥


♥♥♥Ginerva2003♥♥♥


♥♥♥Trezzan♥♥♥


♥♥♥Mintygirl89♥♥♥



Kapitel 25 - Förfrågan

Vägen av närmande och tillit skulle dock inte bli alldeles enkel, då en hel del saker började hända runt omkring oss. Allt började första helgen i oktober. Ungdomarna hade gjort det sedvanliga besöket i Hogsmeade under lördagen, och på söndagen sökte Hermione upp mig med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet. Hon bad mig komma med ut i höstsolen, där Harry och Ron satt under det stora bokträdet vid kanten av sjön, ivrigt sysselsatta med att ta igen sina läxor. Platsen kändes välbekant och jag mindes hur Quirinus och Frank också befunnit sig där, precis efter att något okänt inträffat. Det värmde att tänka på hur fint Frank stöttat Quirinus.

Gulnade, fallna löv rörde sig nu försiktigt över gräset i den lätta brisen. Solen lekte i de lätta krusningarna på sjöns yta och vidare över de vilda virvlarna i Hermiones hår. Hennes ögon glänste hemlighetsfullt, medan hon slängde en nöjd blick på de stickor hon nyss förtrollat, och som alldeles själva var i färd med att tillverka kläder åt husalferna.
“Vi har beslutat oss för att ta tag i problemet med Umbridge”, förklarade hon. “Eftersom vi inte får träna oss i praktiskt försvar, måste vi helt enkelt börja öva själva.”
“Hur tänker ni göra då?” undrade jag intresserat, medan jag föste bort några vilsekomna, torra löv från klädnaden.
“Vi tänker bilda en hemlig grupp”, sa Hermione och log underfundigt. “Harry ska leda den, eftersom han klarat många livsavgörande situationer och alltid varit bra på försvar mot svartkonster. Igår samlade vi alla intresserade på en av de mindre pubarna i Hogsmeade. Det var ganska många som kom dit … närmare bestämt 25 elever. Med oss tre blir det 28 … och med dig, Miriam, 29. En hel klass!”
Jag insåg, att det var ett enormt förtroende jag i denna stund fick ta del av. Försiktigt sneglade jag på Ron och Harry, och såg att de lyssnade intensivt bakom läxböckerna.
“Tack för att du berättar det här för mig”, sa jag och såg varmt på min vän. “Ni vill alltså ha med mig, trots att jag är lärare? Tror ni att jag kan göra någon nytta där?”
“Det är just vad vi tror”, sa Hermione allvarligt. “Du har förmågor som ingen av oss andra kommer i närheten av, när det gäller att påverka fysiska föremål.”
Hon såg eftertänksamt på mig och fortsatte: “Hela din klass i latin kom på mötet i Hogsmeade. De tycker verkligen om dig, Miriam, och kom faktiskt själva med förslaget att du skulle vara med i gruppen. Allihop är rasande över, hur Umbridge behandlade dig på inspektionen.”
Vid det här laget visste mina vänner förstås om, vad som hänt på den där ödesdigra lektionen, och de hade varit mycket deltagande. Hermione såg försiktigt på mig.
“Har du fått något resultat av den, förresten?” undrade hon.
“Nej … faktiskt inte.” Detta var något som verkligen förbryllade mig. Umbridge tycktes helt ha glömt bort att följa upp allt som hade med min undervisning att göra. Vad hade Snape gjort med henne egentligen? Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv.
“Lite konstigt är det”, sa Hermione dröjande. “Hur som helst, så skulle vi gärna vilja ha dig med i gruppen, men vi förstår också om du inte kan. Det är en risk, redan för oss, och för dig som är lärare kan det bli ännu mer komplicerat.”
Det hade hon förstås rätt i. Jag kände verkligen tveksamhet inför detta, men det berodde inte främst på min roll som lärare. För mig var det något annat som spökade, något trion inte kunde veta, och det var såklart hur jag skulle förhålla mig till Snape. Att ha hemligheter för honom hade, intill denna dag, varit totalt omöjligt för mig. Quirinus minnen gick att bära ensam endast för att det mig veterligen inget fanns något tydligt samband mellan honom och Snape. Men detta - att vara del av en hemlig grupp av elever som medvetet bröt mot skolregler - var något helt annat.



Måndagen, som följde på helgen, gjorde mig om möjligt ännu mer tveksam. Redan när jag slog mig ner vid frukosten hos mina vänner, såg jag att problem var på ingång. Det rådde oro i hela salen, med elever som sprang fram och tillbaka mellan borden och diskuterade. Trion förklarade snabbt och tyst för mig vad som hänt: Umbridge hade satt upp anslag i samtliga elevhem om, att alla grupper på skolan från och med nu upplöstes och bara kunde återbildas via ansökan hos henne själv. Detta var knappast ett sammanträffande, men det kunde inte vara någon av gruppmedlemmarna som skvallrat. De hade nämligen skrivit på ett pergament, som Hermione förtrollat, så att den som avslöjade gruppen skulle få synliga bölder i ansiktet.
“Den enda som inte skrivit på pergamentet är ju du”, viskade Hermione till mig, “och jag antar att du inte är så intresserad av att skvallra för Umbitch, eller hur?”
Jag stirrade på henne, som om hon just konstaterat att jag inte var så intresserad av att kyssa Nevilles padda. Hon såg nöjd ut, men grimaserade i nästa ögonblick mot Hannah Abbott och Ernie Macmillan, som närmade sig vårt bord. Hon gestikulerade att de skulle gå tillbaka och sätta sig.
“Det ser ju väldigt misstänkt ut om de kommer hit … det räckte med hela gänget från vårt eget elevhem, som stod här och hängde över oss nyss!”
“Ska ni fortfarande göra det?” viskade jag, medan jag vaksamt såg mig omkring i den myllrande salen.
Hermione nickade och tog en stor tugga av det rostade brödet. “Självklart.”



Det märktes hur tydligt som helst, att eleverna i latinklassen betraktade mig extra uppmärksamt idag. Hannah och Susan kikade ideligen förhoppningsfullt upp på mig från texten, jag hade Anthonys ögon på mig vart jag än gick och till och med Luna verkade mer närvarande än vanligt. Jag försökte låtsas som ingenting, där jag gick runt mellan borden, men man hade kunnat ta på spänningen i luften.

Den, som till slut slog hål på bubblan, var Elvira. Precis när jag skulle avsluta lektionen räckte hon upp handen och sa klart och tydligt:
“Ska du vara med, Miriam? Hoppas det!” Runt om i rummet såg jag de andra nicka instämmande.
“Jag har inte bestämt mig ännu”, sa jag allvarligt. “Det är en stor risk.”
“Jo, det förstår vi …”, började Padma Patil, men avbröts av en diskret knackning på dörren. Jag, som för tillfället välkomnade avbrottet, gick och öppnade dörren för trion, som mer eller mindre ramlade in i klassrummet med ivriga ansiktsuttryck. Harry tittade för en gångs skull inte efter Cho och Michael fick vara ifred för Rons blängande. Det syntes att mina vänner var sprickfärdiga av nyheter.
“Vi avslutar för idag”, sa jag vänligt men bestämt till klassen. “Jag lovar att tänka på saken.” Med ett leende vände jag mig från dem till trion, som verkade otåliga att bli ensamma med mig.
“Jo, nu har vi nyheter”, sa Harry andfått och kastade otåligt en blick efter de sista eleverna som lämnade salen. “Hur mycket kan det hända på en enda dag egentligen? Det första var att Hedwig blev angripen …”
“Din uggla?” undrade jag förvånat. “Men varför? Hur gick det till?”
“Hon dök upp under Binns lektion, utanför fönstret - skadad och med ett meddelande till mig. Från … du vet, Snuffles.” Det var deras täcknamn för Sirius. “Han vill prata med oss ikväll …”
“Hur kan han …?” Jag viskade, med oroliga blickar omkring mig, trots att vi var ensamma i rummet.
“Brasan i vårt elevhem”, förtydligade Ron. Jag nickade, hade hört talas om att trollkarlar och häxor ibland använde brasor som kommunikationsmedel.
“Det är oerhört misstänkt att någon angriper ugglor här”, konstaterade Hermione. “Tur att professor Grubbly-Plank kunde ta hand om Hedwigs skador! Så fräckt att ge sig på ett oskyldigt djur! Slår vad om att hon har något med det att göra … hon, den där Umbridge-kärringen … och sen var hon på trolldryckslektionen!”
“Inspekterade hon professor Snape?” Allt, som hade med honom att göra, fick det fortfarande att bränna i bröstet på mig. Jag kände hur kinderna började hetta.
“Oh ja”, sa Hermione med eftertryck. “Fast det var mer som en uppvaktning än en inspektion. Hon var idel beröm över, hur långt komna vi var för årskursen …”
“Inte alls så gräslig som mot de andra lärarna”, infogade Ron. “Trelawney går på prov! Hon var rena vraket på lektionen …”
“Umbridge är så fruktansvärt orättvis”, morrade Harry. “Gryffindor fick inte återbilda sitt lag i quidditch, men det fick Slytherin! Då behövde hon inte ‘tänka på saken’! Säkert för att hon är så förtjust i Snape … de skulle passa bra ihop, de två.”
Vid Merlin, detta var för mycket. Jag visste inte, om jag skulle skratta eller gråta. Prövande såg jag på Harry:
“Är du och professor Snape fortfarande, du vet … inte så bra överens?” Detta var verkligen ett dilemma för mig och jag hade hoppats på bättring den här terminen, men Harrys min sa mig att det fortfarande fanns en hel del hinder att övervinna gällande problemet.
“Kan man nog säga”, svarade han dovt på min fråga. “Jag försökte, ehm, lyssna på vad Umbridge frågade ut honom om, och … tja, då blev det lite fel ingredienser i trolldrycken.” Han såg lätt skuldmedvetet på mig, men mulnade sedan på nytt. “Självklart märkte han att jag lyssnade, så han hämnades genom att trolla bort min dryck och ge mig extra läxa om hur den är sammansatt. Så nu har de där två sett till att jag får sitta och skriva om styrketinkturen istället för att träna quidditch.”

Jag suckade medlidsamt, samtidigt som jag tänkte på att “de där två” just haft, och kanske fortfarande hade, sitt veckovis återkommande möte om elixir. Sett från ungdomarnas och kanske framförallt Harrys och Rons perspektiv, kunde de två lärarna mycket väl tänkas sympatisera med varandra. Mer och mer tydligt började det märkas hur dubbel Snapes roll ofta var.

Och detta var förmodligen bara en början.

Underbart kapitel som vanligt! Jag anar att gänget planerar sin lilla revolt! Ska bli spännande.

Hahahahahaha! Gillar hur Harry säger att Snape och Umbridge skulle passa bra ihop. Gud, att Miriam inte berättar! Det skulle underlätta för henne. Hermione skulle förstå, i och med att hon är så klok.


En teori: Miriam går till exempel till biblioteket och strosar omkring, när hon får se Umbridge. Miriam gömmer sig bakom hyllorna för hon vill inte möta den gamla paddan. (Vem vill det?!) Helt plötsligt kommer Snape fram till Umbridge, som i sin tur lägger en hand på hans axel, och pratar på ett... förföriskt sätt!

Miriam blir rasande och ber till gudarna att käringen inte har tagit några simlektioner, innan hon planerar hur hon ska få ut henne ur slottet! Kanske kan hon be Remus om hjälp!

Spoiler från våra ugglor:

Jättebra kapitel! Om jag var Miriam (med lite mer av min personlighet då) när Harry sa att Umbridge och Snape skulle passa bra ihop skulle jag antagligen skrattat, haha cx Hur kunde hon ens hålla masken? Tror precis som Mintygirl89 att det skulle underlätta om Miriam berättade, och att Hermione skulle förstå.

Undrar bara varför ingen sa något när Hermione sa Umbitch ... Om hon inte hade sagt det tidigare, såklart. Men det känns fortfarande som att Ron skulle tappa hakan och Harry skulle skratta, även om de hade hört henne säga Umbitch innan.

Längtar till nästa kapitel ♥

Ett nytt kapitel! – Ahh! Är galet spänd på vad som ska hända i berättelsen och kanske lite orolig att mugglis kommer vägra att publicera denna kommentar också… som tur är skriver jag numera alltid i word för att undvika att behöva skriva om allt om olyckan är framme. Nu ska jag förkovra mig i denna underbara värld ett slag och njuta av varje ögonblick. Som vanligt följer nedan kommentarer på mina favoritcitat/beskrivningar;

Vägen av närmande och tillit skulle dock inte bli alldeles enkel, då en hel del saker började hända runt omkring oss.

Tycker om att det står skrivet såhär. För visst är verkligheten aldrig så enkel att man bara trycker på en knapp och så finns det där. Men är jag helt fel ute om jag tror att ’en hel del saker’ innebär Dumbledores armé?

på söndagen sökte Hermione upp mig med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet.

Åh, älskar vänskapen som har växt fram mellan Hermione och Miriam. Jag misstänker förstås fortfarande bara att det handlar om Dumbledores armé, men om mina misstankar stämmer är jag bara så glad att Hermione och de andra bestämt sig för att anförtro Miriam denna hemlighet. Kanske är det en fördel att ha med Miriam på sitt lag? – Särskilt eftersom hon kan hålla vakt utifrån… men kanske blir det också en trygghet för Miriam att några bestämt sig för att ta kampen trots Umbridge. Att de faktiskt diskuterar det viktiga och traumatiska som händer runt omkring.

ivrigt sysselsatta med att ta igen sina läxor.

Bara gillar den här detaljen som nämns lite i förbifarten. Det känns som en väldigt vanlig företeelse mellan dessa två att alltid ’ta igen’ läxor istället för att bara göra dem med en gång.

Platsen kändes välbekant och jag mindes hur Quirinus och Frank också befunnit sig där, precis efter att något okänt inträffat. Det värmde att tänka på hur fint Frank stöttat Quirinus.

Jättefint att du återkopplar till minnessållet i förra kapitlet! Det ger mer perspektiv och djup till platsen på något sätt.

Gulnade, fallna löv rörde sig nu försiktigt över gräset i den lätta brisen.

Gillade denna beskrivningen jättemycket. För det berättar för oss att det fortfarande är tidig höst. Lugnet innan höststormarna, vinterkylan och mörkret. Det får mig riktigt att rysa av välbehag och längta till de första höstdagarna, innan mörkret förstås!

var i färd med att tillverka kläder åt husalferna.

Älskar att du lyckas få med det där då och då att Hermione håller på med sin lilla ’rörelse’ för att frita husalferna… (mot deras vilja). En rolig detalj som är åh så viktig, bara att filmfranchisen inte fattade det!

“Vi tänker bilda en hemlig grupp”, sa Hermione stolt. “[…] Det var ganska många som kom dit … närmare bestämt 25 elever. Med oss tre blir det 28 … och med dig, Miriam, 29. En hel klass!”

Yes! Äntligen är Dumbledores armé ett faktum, och jag är så spänd på att se hur detta kommer att ta sin form nu när Miriam är med i bilden. Det måste kännas ljuvt att kunna hjälpa eleverna kringgå satmaran Umbridge särskilt med tanke på vad Miriam fått uppleva med den avskyvärda kvinnan.

Jag insåg, att det var ett enormt förtroende jag i denna stund fick ta del av.

Ännu en gång, jag blir så lycklig över att Miriam har kommit så väl in i gruppen. Att de liksom nästan utan tanke räknar med henne, litar på henne och anförtror sig till henne. Trots att de egentligen vet väldigt lite om Miriam. Hermione tänker jag misstänker Miriams sanna bakgrund, men egentligen vet de ingenting. Ändå litar de på henne, vilket jag tycker är väldigt vackert och visar verkligen på vad vänskap kan vara och betyda. Ett förtroende från trion är värt mycket, med tanke på vad andra de har trott på har visat sig vara…

“Du har förmågor som ingen av oss andra kommer i närheten av, när det gäller att påverka fysiska föremål.”

Miriams krafter måste vara väldigt intressanta och samtidigt frustrerande för Hermione. För det finns inget att läsa om dem. Hermione kan liksom bara snudda vid kunskapen om hennes krafter och för en sådan intelligent karaktär som alltid vill veta allt måste faktumet att det inte finns något att tillgå. Jag undrar om de kommer att lyckas klura ut hur de kan använda hennes krafter i kampen mot Voldemort. Kanske skrivs en del historia om med Miriam vid deras sida?

“Nej … faktiskt inte.” Detta var något som verkligen förbryllade mig. Umbridge tycktes helt ha glömt bort att följa upp allt som hade med min undervisning att göra.

Jag tänker spontant att hon bara väntar på rätt tillfälle att plocka fram ’informationen’ hon fick under sin inspektion, ett tillfälle att sätta dit Miriam när hon är svag och utom skydd från de andra lärarna. Om inte måste någon verkligen ha gjort något för att hindra henne… Snape kanske?

Jag kunde inte låta bli att le lite för mig själv.

Ah, jag älskar det faktum att Miriam ler bara vid tanken av Snape, det är såå fint och såå himla gulligt!

För mig var det något annat som spökade, något trion inte kunde veta, och det var såklart hur jag skulle förhålla mig till Snape. Att ha hemligheter för honom hade, intill denna dag, varit totalt omöjligt för mig.

Förstår Miriam som inte vill hålla hemligheter från Snape och jag hoppas verkligen att hon kan berätta för honom på något vis. För Snape skulle väl inte berätta något? Inte när Miriam tycker att det är en god idé och är inblandad personligen? Han skulle väl aldrig våga spela med hennes säkerhet? – Fast kanske är det just av den anledningen som han hade tyckt att det var en dålig idé… nå, det återstår att se vad som händer med det.

Umbridge hade satt upp anslag i samtliga elevhem om, att alla grupper på skolan från och med nu upplöstes och bara kunde återbildas via ansökan hos henne själv.

Usch, fastän jag redan vet slutet för den paddan kokar blodet på mig när jag läser om hennes regler och annat som hon inför… Detta kan dock inte skapa annat än tvivel hos Miriam som redan var osäker på att vara med i Dumbledores armé. Detta anslag betyder ju att Umbridge har ett hum om vad som pågår även bakom stängda dörrar…

Jag stirrade på henne, som om hon just konstaterat att jag inte var så intresserad av att kyssa Nevilles padda.

Jag spottade nyss ut vatten över hela sängen… jämförelsen var klockren!

Jag försökte låtsas som ingenting, där jag gick runt mellan borden, men man hade kunnat ta på spänningen i luften.

Man ska bara vara nöjd med att Umbridge inte närvarande… för den suspekta stämningen och blickarna hade kunnat ge henne mer information än man velat att hon skulle ha sina händer på…

men avbröts av en diskret knackning på dörren. Jag, som för tillfället välkomnade avbrottet, gick och öppnade dörren för trion,

Huja, jag trodde för ett ögonblicks sekund att det var paddan som stod för dörren. Hjärtat han hoppa upp i halsgropen, lättnaden var enorm när jag läste att trion stapplade in… Miriam är säker ett tag till åtminstone!

“Hon dök upp under Binns lektion, utanför fönstret - skadad och med ett meddelande till mig. Från … du vet, Snuffles.” Det var deras täcknamn för Sirius. “Han vill prata med oss ikväll …”

Jag kanske är helt fel på det men… det känns lite suspekt att Hedwig är skadad. Har ’någon’ kanske försökt infiltrera meddelandet innan det nådde Harry? – Självfallet finns där inget som leder tillbaka till Sirius, men… avslöjar var och när de ska konversera på kvällen. Vilket mycket väl kan innebära problem för inte bara trion med framförallt för Miriam om Umbridge lyckas sätta klorna i dem.

“Hur kan han …?” Jag viskade, med oroliga blickar omkring mig, trots att vi var ensamma i rummet.

Usch, tänk att behöva vara så paranoid på sin arbetsplats. Orolig för att fel person ska höra sanningens ord osv. Miriam särskilt som viskar, trots stängd dörr, och hela tiden låter blicken vandra i rummet för att undgå att bli avlyssnad. Jag förstår henne precis…

“Inspekterade hon professor Snape?” Allt, som hade med honom att göra, fick det fortfarande att bränna i bröstet på mig. Jag kände hur kinderna började hetta.

En sådan tur att trion verkligen inte misstänker dessa ömhetskänslor mellan henne och Snape annars hade hon väl aldrig fått höra slutet på det, haha! Nej men alltså, jag tycker att det är så gulligt att bara samtalsämnet får hennes kinder att hetta till och bröstet att bränna av diverse känslor. Suck, to be young and in love!


Hon var idel beröm över, hur långt komna vi var för årskursen …”

Missförstå mig rätt nu… Men detta är typiskt Slytherin beteende. Hon berömmer självfallet den läraren som tillhör det elevhem hon själv tillhörde. Men också förmodligen för att hon tror att hon har Snape på sin sida eftersom att han tillverkar ’sanningsserum’ till henne.

Säkert för att hon är så förtjust i Snape … de skulle passa bra ihop, de två.”


Vid Merlins grågröna pantalonger!!! Vad är det han säger!? Jag trillade nyss av soffan för att jag vred mig av skratt… tanken av Snape och den där tillsammans är inte annat än skrattretande… och lite äckligt… Nej usch, och stackars Miriam som tvingas utstå de bilderna i huvudet…

Mer och mer tydligt började det märkas hur dubbel Snapes roll ofta var.

Jobbig sits för Miriam när hon inte kan berätta allt för ungdomarna och därför blir så conflicted i sina känslor för att hon känner Snape på ett sätt som inte de gör. Det måste vara lite jobbigt och ångestfyllt också nu när hon på riktigt börjar inse och uppleva vilken dubbelroll Snape spelar i det hela. Helt utan val egentligen för han är fast om det någonsin ska få ett slut på det onda.


Ah, alltså, än en gång har du lyckats skriva ett fantastiskt kapitel. Ett kapitel som gett mig en liten dos av alla känslor. Precis som det ska vara. Det blir bara mer spännande för varje gång och hjärnan går på högvarv med tankar på vad som ska hända, underliggande meningar och även tankar om hur det varit innan i Miriams liv. Innan trollkarlsvärlden. Oavsett, ett kapitel värd all eloge, jag är såå glad över att kunna läsa och kommentera som vanligt igen, tro mig! Fortsätt. Du har en gåva, en ordets gåva, slösa inte bort den. Du skriver fantastiskt bra, oavsett om något blir fel någon gång ibland med grammatik (suck don’t we all) så är det bara teknikaliteter, för det viktigaste är känslan man förmedlar och merlin – du förmedlar alltid de starkaste känslorna genom dialog, beskrivningar och text mellan raderna. Vad du än väljer att göra med denna gåva ska du veta att jag tror på dig!
Wow, längtar sjukt mycket till nästa kapitel! ♥

Det går inte att beskriva hur bra du är!❤️❤️❤️

Hihi vad roligt jag tycker att det är att du blir helt upp i det blå av mina kommentarer. ♥ Jag försökte läsa ditt svar i bilen, NÄR JAG KÖRDE(dum som jag är), när jag åkte genom bergsjön igår och så stod det en polisbil mitt i en rondell så då tänkte jag - näää det här lägger jag ner. Får läsa senare!

Jag måste ha tänkt på fjärde boken när Sirre är i grottan… Men såååklart att han skulle ta sig dit om Jess var där. Deras story är långt från över. Men jag har inte tid att skriva om dem, tyvärr!

Apropå det där med ångesten - att det är en budbärare. JAVISST! Det är ju en biologisk grej som ska varna oss för fara. Göra oss redo. Lära oss. Bara det att samhället vi lever i idag har inga sådana faror. Bara sociala faror… Typ?
…

(Du har btw alltid fel om du tror att jag inte kommer associera något som låter perverst med något perverst!)

Luktar och doftar…. Jaja Luktar illa / doftar gott… Det där med ord återigen!

Ajdå - veckans låt? Jag ska allt leta upp något riktigt bra!
Men först - lite läsning.

Kapitel 25.
En helt vanlig fredag och en sönderstressad Trezz som vanligt.

Jajaaaa herregud Mirre. Närmande och tillit, det är för baaaarn och du och Snape är vuxna. Sätt på’n bara.


Så himla bra brygga mellan förra kapitlet ”vägen av närmande och tillit” till vad detta kapitlet ska handla om. ”Då en hel del saker började hända runt omkring oss”. Dessutom kan det ju vara vad som helst som börjar hända? Jag känner av en viss känsla av att det är något övernaturligt som ska hända men det kan ju lika gärna vara något ’vanligt’. Men så är det femte året på Hogwarts med Harry Potter så det är nog inget vanligt.
Första helgen i oktober <- säger så mycket om vad det är för miljö, väder, vad folk har på sig. Ibland räcker det att vara enkel.
Samma sak med ”höstsolen” som förankrar oktober-känslan.
Även ”gulnade, fallna löv” fortsätter på temat. Även om jag hade velat beskriva dem som guld och kopparfärgade men det säger ju en del om hur olika ens skrivstilar är! Såååå bra hur solen glittrar på sjön och sedan i Hermiones hår - i samma mening!

””Vi tänker bilda en hemlig grupp”, sa Hermione stolt” <- är hon stolt över det eller mer … lurigt nöjd? Stolt känns som en femåring är över en ’hemlig’ grupp.

28 är inte en hel klass - men 29! Dåååå jä*****. Men jag älskar hur Hermione bara insluter Miriam i detta, oavsett om hon vill eller inte.

JAG KOM PRECIS ATT TÄNKA PÅ EN SAK! UMBITCH JOBBAR JU TYP FÖR VOLDEMORT OCH NU VET HON ATT MIRIAMS MAGI ÄR ANNORLUNDA OCH TÄNK OM HON OCKSÅÅÅÅ HADE UPPTÄCKT ÄRRET SOM MIRRE HAR OCH SÅ VET VOLDEMORT OM DET SÅ BLIR TYP MIRIAM TOP PRIORITY!?!?!??!?!? Oooooh

Omgggg

Tänk om Miriam skulle berätta ” Men detta - att vara del av en hemlig grupp av elever som medvetet bröt mot skolregler - var något helt annat.”
Jag kan inte tänka mig något annat än att Snape skulle typ komma att tänka på marodörerna och hur Mirre påminner om Lily. MEN THATS JUST ME OKAY FCK

Och nu fortsättningen på meningen du påbörjade kapitlet med. Det är orolig stämning. Något händer eller är på väg att hända. PROBLEM VAR PÅ INGÅNG
Typisk rosa tanten att veta saker hon inte borde veta. Men hur och varför? Jävla padda.

Hahaha alltsåååå älskar att Hermione säger Umbitch - har du snott det från mig eller? HAHAH ♥ snooo på bara men om det är så så är jag glad att jag får vara med på ett hörn. ♥

Hermiones ”Självklart” passar sååå bra in på hennes karaktär. Det är en självklar kommentar.

Intressant hur hennes elever under latinlektionen är så … förändrade. Luna som är mer närvarande. De vet ju vad de gjort (alltså hyllat henne) men vet de att Hermione tagit in henne? Det lär bli en intressant lektionstimme/ar.
FÖRRESTEN SÅ HADE DET VARIT HYSTEEEERISKT ROLIGT OM DRACO LÄSTE LATIN. Lucius ville att han skulle göra det OK. Så han hoppar på nu lite senare.

HEDWIG ÄR SKADAD. DET ÄR SÄKERT UMBITCH. Katter gillar ju inte fåglar eller dom gillar att attackera dom!
(Alltså allvarligt talat måste jag ta mig tid att läsa om HP böckerna, får verkligen lust när jag läser din story eftersom den, på många plan, går hand i hand med HP.)
SNUFFLESSSSS och Jessi nu ska han berätta att han ska gifta sig. Med Jess. Också kommer barnet svajandes.

ÄÄÄLSKAR att Mirre tittar prövande på Harry efter kommentaren om Umbitch å Snapie. Undrar om någon märker något på hennes ansiktsuttryck? Hon är ju inte lika bra skådespelare som Snape med tanke på att han har lite mer erfarenhet!

”Mer och mer tydligt började det märkas hur dubbel Snapes roll ofta var.”
Ja, han är onekligen mycket duktig på sitt dubbelspel. Och det märks så tydligt. Dessutom tycker jag att det var en rimlig läxa för Harry att få lära sig dryckens sammansättning. Han gjorde ju fel! För att han tjuvlyssnade - men ändå. Det är ju inget slag med en bok i bakhuvudet åtminstone. Och Mirre verkar inte reflektera över att det är fel heller.

Ajdå, blev visst ingen lång kommentar den här gången. Men jag ska faktiskt åka och jobba snart och måste äta och duscha först.

Här är låten!
Och du MÅSTE öka hastigheten till 1.25 för bästa upplevelse.