Julkalender

Så, här kommer dagens kapitel! Sorry om det kom lite sent men va iväg och fixade julklappar.

Kapitel 19

Jag hoppade förskräckt bakåt när Marks skrämda ansikte dök upp i fönsterrutan.Jag tror aldrig jag sett Mark så skrämd, inte ens när en orm dykt upp vid växthusen, Mark avskyr ju ormar.
"Mark..." viskade Peter bredvid mig.
Clara fingrade på dörrhandtaget och fick låst upp dörren och smet in. Tveksamt följde både jag och Peter efter henne in i rummet. Rummet var helt vitt, och inte den där fina vita utan den där typiska sjukhus vita. Det fanns ett handfat med en bänk, lite stolar och en säng, där en förskräckt Mark satt. När Dumbledore pratat med oss första gången hade Mark varit avsvimmad. Men i morse hade vi fått veta att han vaknat bara några timmar efter att vi pratat med Dumbledore. Vi satte oss tyst på stolarna mittemot Mark.
“Hej..”, sa jag tveksamt.
“Hej”, svarade Mark.
Jag ryckte till av förvåning, jag hade verkligen inte trott han skulle svara.
“Hmm.. vad hände ens?”, frågade Clara.
“På kvällen innan dom hittade mig i gränden så hade jag gått ner till köket när alla sov då jag var hungrig. På vägen tillbaka hade ett gäng i svarta kåpor tagit tag i mig och dragit ut mig utanför slottsområdet. Sedan transfererade vi oss till London. I deras högkvarter i mugglarvärlden försökte dom pressa mig på information…..information om Victor…, skolans olika korridorer…. och om eventuella skyddsformler…”, sa Mark och sneglade oroat mot mig. Jag vände mig mot fönstret där snön virvlade ner, förmodligen ett av årets första snöfall. Vad ville dödsätarna veta om mig?

“Men varför blev du så rädd när vi kom?”, frågade Peter efter vad som kändes som en evighet av tystnad.
“Jag trodde ni va...dom..dödsätarna”, sa Mark med nedslagen blick.
“Nu tycker jag iallafall att vi skriver ut Mark och drar tillbaka till Hogwarts”, sa Clara.
“Inte så bråttom lille vän”, hördes en röst och sekunden senare slogs dörren till rummet upp. I öppningen stod en man i sjukhuskläder, men med en svart huva på sig. Mark stelnade snabbt till mitt emot mig.
“Vi använde bara Mark för att få hit er andra också”, sa dödsätaren med ett triumferande leende.

Bra kapitel!! Vad vill dödsätarna Victor?

Bra kapitel! Undrar vad Dödsätarna vill Victor?

Det undrar jag med...Men,det är ju jag som ska skriva det sista kapitlet,typiska mig( !!!

Läste både kapitel 17/18 och 19 nu:
Både är jättebra kapitel och nu börjar det bli sjukt spännande! Känns som att vi behöver skriva lite mer än 24 kapitel haha! Och varför vill Dödsätarna komma åt Victor...?

Åh, då måste du komma på slutet... eller så är det någon som skrivit slutet innan och du skriver bara ett lite lyckligt sista kapitel :3

Hade helt glömt bort att rönnbär hade ugglat mig om att h*n inte kunde skriva idag, sorry, har därför inte hunnit fixa något kapitel men hoppas ni klarar av att vänta till imorgon efter fortsättningen

Det är okej! Alla glömmer (host jag host)

enjoy again dear friends, gjorde mitt bästa, snälla skriv om jag missat nån händelse eller är borta från storylinen

20/21:a december

Jag ser på Clara, vars min är sammanbiten, och sedan jag vänder blicken mot Peter, som är kritvit i ansiktet.
”Släpp honom! Vi har inte gjort er något!” Peter försöker hålla uppe en tapper fasad, men den darrande rösten och den flackande blicken avslöjar honom. Han ser inte särskilt modig ut, snarare svimfärdig, men jag borde inte säga något. Jag har inte gjort något. Febrilt försöker min redan överarbetade hjärna komma på något, men när en av dödsätarna rör sig stannar jag som fastfrusen på stället.
Dödsätaren drar av sig masken. Den svarta huvan faller av i samma veva, och hennes bruna, svallande hår faller ut i kaskader över de svartklädda, nätta axlarna. Jag slås av hur hon rör sig; smidigt och elegant som en katt.
Sedan tar hon ett steg framåt, och hon tornar över oss. Jag hindrar mig själv från att reflexmässigt ta ett steg bakåt. Hennes mungipor rycker till, formar något som liknar ett leende, och hon fäster sin blick på Clara.
”Inte ens en kram, kära syster? Här gick jag och trodde att du saknade mig”, säger hon. Hennes röst är mörk, men mjuk och det låter nästan som om hon sjunger. Hjärtat hoppar över ett slag av skräck; det känns så fel, och jag vänder mig åt Claras håll.
”Clara, vad menar hon? Vadå syster?” Frågan låter dum sen i efterhand, det fattar jag när hesa dödsätarskratt klingar genom rummet. Jag hade inte ens märkt att fler dök upp och det är också då jag inser hur extremt lika de är; samma vackra hår, ansiktsdrag och ögonfärg. Det är bara något med den här tjejen som skrämmer mig, och kanske är det hennes tomma, ändlösa blick.
”Var bara tyst, Victor”, väser Clara. Hennes blick är fortfarande riktad framåt, men hon vägrar möta kvinnans. Jag känner ett hugg i bröstkorgen. Clara har aldrig sagt något med den rösten åt mig, och det känns patetiskt i den här stunden, men den sticker till lite ändå.
”Så min kära syster har inte berättat om mig för er?” kvittrar kvinnan, himlar med ögonen och skrattar till när jag, Mark och Peter skakar på huvudena. ”Nåväl, vad förväntade jag mig egentligen? Clara har alltid varit den fega av oss. Mitt namn är Diona Conley. Ironiskt, inte sant? Att våra föräldrar valde ett namn som betydde gudinna. ” Hon fnyser till. ”De har väl aldrig varit bra på något egentligen. Värdelösa, fega pampar. ”
”Prata inte om dem sådär. ” Claras ögon skjuter blixtrar på Diona, som verkar helt obrydd av det. Hon sveper bara över golvet, betraktar oss med sina iskalla ögon.
”Men lilla hjärtat”, börjar hon, med en alltför övertygande och honungslen röst. Hon kollar inte längre på Clara, ändå vet jag att det är henne hon talar med. Trots det börjar min kropp falla in i dvala, ju mer hon pratar med den rösten. ”Tror du verkligen de någonsin älskade dig, mor och far? De bryr sig inte, Clara! Fatta det.”
”Jag vet vad du försöker göra, Diona.” Claras röst är inte längre sylvass, utan den får en mer vädjande ton när hon vänder sig mot oss. ”Snälla, lyssna inte på henne, snälla Victor! Jag ber dig!”
Honungen runt mig blir tätare, och jag stänger ögonen, vill sjunka djupare. Clara fortsätter att vädja med mig, och sakta verkar jag tillsist dras ur mitt dåsiga tillstånd. När jag kämpar med att dra mig ur den klistriga honungen är det en del av mig som så gärna vill tillbaks till euforin, men den starkare sidan vinner, och jag är mig själv igen.
”Du har blivit starkare, syster”, säger Diona imponerat. ”Vi får ta reda på vilket sätt som era vänner är slagskämpar på.”
Och så står de där, Peter och Mark, bland dödsätarna, med fradga skummandes ur munnen och nävarna knutna till bollar.
”Se så”, uppmanar Diona dem, bara sådär. Och de anfaller.

Jättebra kapitel! Känns som att det är väldigt kort tid kvar och mycket som behöver redas ut. Man kanske får göra en uppföljare efter 24 xD