Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Varför taggade du mig??

Så att du skulle kommentera xD

Stiden var igång, och det gick dåligt för alverna.
Dom hade överraskningsmomentet, men det var det.
Så fort de börjat attacken så hade flera soldater vält ut ur slottet. Alverna var i hopplöst underläge, och kunde inte göra någonting för att förhindra förlust.
Soldaterna utanför slottet hämtade sig snabbt från överraskningen och började slåss. Sarima kunde inte göra någonting för att hjälpa sina vänner, hon försökte bara överleva. Som i trans blockade hon de olika slagen hon fick och försökte ge tillbaka så gott hon kunde. Allting var kaotiskt, och Sarima kunde knappt höra Elamar när han ropade.
“Reträtt! Dra er tillbaka!”
Sarima följde efter de andra till slottsmuren och Saramir hjälpte henne att klättra över. Hon själv kättrade lätt upp och svingade sig elegant över. Welder dunsade hårt ner på marken brevid henne, han hade ett läskigt sår i pannan som det vällde blod ur.
De överlevande började springa. Sarima väntade sig att när som helst känna en pil genom ryggen, men när hon tillslut vågade vända sig om så såg hon inga soldater på murarna. Dom tyckte inte ens att det var värt att förfölja alverna.

Och det behövdes inte heller. Det var en uppgiven armé som återvände till lägret. Calomar och de andra hade kommit dit, och han hoppade fram på sin krycka för att möte dom.
“Vi såg allting här uppifrån” sa han med sorgsen min.
“Så, nu är det kört va?” frågade Sarima förfärat. “Alverna har förlorat.”
“Troligen.”
Sarima såg upp i Calomars ansikte och hennes inre brann. Hon hade misslyckats. Visst, det var Zelxers idiotiska plan som fått dom att förlora, men det var hon som hade som uppdrag att rädda alverna! Hur kunde hon göra så här mot sitt eget folk? Hon var hemskt, inte bättre än människorna.
Alltså, ärligt Sarima? frågade hon ilsket sig själv. Hur kan du ta på dig ansvaret för det här?
Det är inte medvetet! Protesterade hon.
Men du gör det ju ändå! Det är inte ditt fel!
Äh, håll klaffen!
Lyckligvis höll hennes inre röst tyst. Och hon beskyllde sig själv för förlusten ändå!

Den natten var väldigt lång. De satt allihopa i lägret och pratade mycket lite. Det var kallt så de tände flera eldar. Röken spelade ingen roll, människorna visste ändå att de var där. Allihopa satt ihopkurade i sorg och väntade på morgonen. De var synligt väldigt många av dom kvar, men jämfört med människornas arméer hade de inte varit många från början. Nu var de mindre än någonsin.
Vid varenda litet ljud så hoppade vakterna till och väntade sig en attack. De insåg att den inte skulle komma nu. Kungen ville vänta tills i gryningen för att döda de alla. Det fanns ingen chans att fly iväg. De skulle aldrig komma undan i alla fall.

När Sarima vaknade upp ur en orolig, mardrömsfylld sång, till ljudet av fågelsång. Kanske den allra sista morgon hon någonsin skulle uppleva.
Welder satte sig brevid henne.
“Har du hört vad som hänt under natten?”
Sarima satte sig snabbt upp, helt panikslagen. Hade dom blivit attackerade i natt? Vad hade hon missat?
“Nej! Vadå då? Har det hänt något?”
“Kan man säga. Zelxer har sänt in en förhandlare till staden. Han försöker få kungen att komma överens med oss om en fredlig lösning! Dom gav sig av för några timmar sedan!”
Sarima såg misstroget på honom. “Han kommer aldrig gå med på det!”
“Exakt vad Elamar sa! Men Zelxer sände in en budbärare med tre medhjälpare i alla fall.”
“Det kommer aldrig gå bra!”
Sarima ville bara springa upp och hämta tillbaka budbärarna, men om det Welder sa var sant, om de varit borta i några timmar, då var det för sent.
Om några timmar till skulle de veta. Antingen skulle budbärarna vara döda, eller fred skapad. Sarima försökte hoppas på det andra alternativet, men visste inom sig att det var omöjligt.

Haha xD


Jättebra

Alltså GAH! Det är bara två kapitel kvar nu, om man inte räknar epilogen.

Jag känner mig rätt cool som nästan är i mål, även om mina kapitel kanske inte alltid varit så bra (typ aldrig xP) så har jag i alla fall skrivit ett för varje dag, och det är rätt coolt det också!

Aja, ska inte ropa hej förrens jag är över bäcken! Jag kan fortfarande få 0 skrivlust till de sista kapitlen, så att det sista ni minns av mig är att jag är en usel författare xD

Den dagen var den längsta i Sarimas liv. Ingen kände för att prata, så alla bara satt runt flera olika lägereldar och såg in i lågorna. Utom Zelxer och Elamar, dom satt inne i ett tält och pratade lågmält med varandra. Känslan var hemsk. Sarima ville bara göra någonting, inte bara sitta där och tänka, det var värre än någonting annat. Å andra sidan ville hon inte för allt i världen gå in i Xelholm igen. Hon skämdes för att vara rädd för det, men hon visste att hon kanske skulle bli tvungen.
Sent på kvällen så kom en man springande genom skogen mot deras läger. På några sekunder var alla i lägret på fötter med vapnen dragna. När dom såg att det var Melam, en av budbärarna som blivit sända i till Xelholm för att förhandla, och att han kom ensam så sprang de alla förskräckta fram till honom. Alla trängdes för att kunna fråga honom vad som hade hänt, men han var för chockad för att svara. Elamar knuffade sig fram genom folkmassan och tog tag i hans axel.
“Följ med mig” sa han till mannen, som nu börjat gråta, helt vit i ansiktet. De banade sig fram genom folkmassan och gick in i tältet där Zelxer väntade på dom. När dom gått in började alla tala upprört med varandra, tills Zelxer kom ut ur tältet några minuter senare. Han var helt blek i ansiktet.
“Kungen dödade de andra budbärarna. Han har förklarat öppet krig. Dom kommer vara här i gryningen.” Han var tyst i några sekunder, sedan vänd han sig mot Sarima. “Sarima, följ med mig in.”
Sarima följde honom försiktigt in i tältet. Ingen utanför sa ett ord. Alla bara stod där medans molnen skingrade på sig och skogen genomsyrades av månljus.

“Sarima.” Zelxer började tala medans han satte sig ner på en matta på golvet. Varför någon burit med en matta till ett krigsfält var en gåta för Sarima, men hennes kusin var väl van vid en sorts lyx. “Jag är besviken.”
“Zelxer, säg det inte så!” avbröt Elamar.
“Men jag är besviken!” Zelxer vände sig mot Elamar. “Hon har inte kunnat göra någonting för att hjälpa oss. Vi trodde hennes krafter skulle vakna om vi sände in henne i strid. Du sa att dom skulle göra det. Men ändå sitter hon här, inte mäktigare än en helt vanlig flicka.”
“Jag sa att jag trodde det skulle vara en möjlighet.” sa Elamar tålmodigt, men med en arg ton i rösten medans Zelxer vände sig mot Sarima igen.
“Du har inte gjort vad profetian lovade! Du har inte gjort någonting för att hjälpa oss. vi tog emot dig, lät dig vara med oss. Är det tacken?”
Sarima reste huvudet och såg rakt in i Zelxers ögon.
“Du vet ingenting om mig.” hon visste inte varifrån ilskan kom. Hon brukade aldrig säga emot, bara låta folk skälla på henne. Hon var inte särskilt modig, inte särskilt tuff, men nu hade hon fått nog. “Jag kom till er och fick genast massa måsten över mig, bara för att ni behöver en liten flicka för att utkämpa eran kamp för er. Jag är trött på allt sånt. Har tanken aldrig slagit er att jag kanske inte ens vill hjälpa er? För jag förstår inte varför jag skulle vilja det!”
Zelxer ställde sig upp och såg argt på henne.
“Imorgon så lämnar du lägret. Vi vill inte ha mer med dig att göra!”
“Zelxer!” Elamar ställde sig upp. Hans gamla ögon verkade flamma med en inre glöd och han började tala med darrande, ilsken röst.
“Du har ingen rätt att sända Sarima härifrån. Du har väl inte glömt vem som har rätten till alvernas tron? Sarima är Kerahims dotter, och du är bara hans brorson. Hon har rätten att styra här, och du borde inte glömma bort vem hon är. Sarima är den utvalda, den som profetian talar om, och därför ska du inte sända bort henne. Hon stannar här. Sarima har valt våran sida, vilken väljer du? Genom att sända bort henne dömmer du alvernas släkte till undergång, och då är du inte bättre än människorna!”
Zelxer såg på honom med blixtrande ögon och Sarima var helt säker på att det skulle börja slåss. Elamar gav henne en blick som sa att hon skulle gå därifrån, och hon vände sig snabbt om och sprang ut ur tältet.

Den natten vaknade Sarima med ett ryck. Hon hade inte kunnat sova så bra. Hon visste att hon skulle hjälpa alverna över allt eftersom hon hade sina enda, sanna vänner här, men hon ville inte rädda Zelxer. Hon hatade honom inte. Tvärt om så förstod hon honom. Hon skulle också tvivla på henne om hon var han. Men hon kände sig på något sätt förråd. Hon hade bara väntat på att det här skulle hända sedan hon träffade Saramir, Welder, Zelmar och Calomar, men det gjorde henne ändå helt förkrossad.
Till att börja med visste inte Sarima varför hon hade vaknat, men sedan kände hon genast igen draget inom sig som hon bara känt någon gång tidigare.
Väktaren var här.
Hennes kropp ställde sig upp och gick långsamt ut i skogen. Fullmånens ljus lyste genom träden, så det var nästan lika ljust som på dagen. Det hade börjat snöa, och snöflingorna landade i hennes hår och på hennes kläder medans hon med hjälp av väktarens kraft pulsade sig fram genom skogen.
Plötsligt så stannade Sarima, och hon skrek till då väktaren bröt ur henne med en skärande smärta i hennes bröst. Den blå röken var mycket tydligare än förut, och när den matrialiserades såg hon att människosilluetten som var väktaren nu nästan såg ut som en riktig människa. Den hade ögon, näsa och mun men var fortfarande gjord av blå rök, även fast den mest såg ut som en blå, stor porslinsdocka.
“Varför gjorde det så ont?” viskade Sarima fram med tårar i ögonen medans hon höll sig för bröstet.
Jag blir mer och mer levande för varje dag som går. Det blir svårare och svårare för mig att stanna kvar i dig. Trots det kommer det göra ont för dig när jag bryter ut. Imorgon kommer allting att avgöras. Jag kommer inte komma in i dig nu, för då skulle jag aldrig komma ut igen. När jag blir levande så kommer vi båda gå under. Två levande varelser kan inte leva i varandra.Vad som än händer imorgon kommer allting vara över. Du behöver inte vara rädd Sarima.
“Jag är inte rädd.”
Jo, det är du. Jag känner det. Jag är fortfarande en stor del nog av dig för att kunna känna det. Du är rädd att göra alla besvikna. Att inte kunna rädda ditt folk.
“Vad är mina krafter?” Sarimas röst darrade då hon tog till orda. “När kommer dom visa sig. Kommer jag kunna besegra människorna?
Dina krafter har alltid funnits inom dig. Men du kommer inte kunna få fram dom förrens du lägger bort alla måsten. Du måste avsäga dig allt ansvar som andra lagt på dig. Zelxer, Elamar, till och med dina vänner. Du måste vela göra det för din egen skull, inte för andras.
“Men det är så svårt.” sa Sarima med gråten i halsen. “Varför är det så svårt?”
Lyssna nu, för vi har inte mycket tid allt. Det här är sista gången jag kommer att visa mig för dig. Sedan är mitt tuppdrag över och jag antar min sanna form. Då kommer jag glömma allt om dig och vi kommer aldrig mer att träffas. Du måste tro på dig själv! Vet du vad du ska göra?
“Nej”
Var inte orolig. Det kommer du. Jag tror på dig Sarima, jag tror på dig.
Och i en vindpust försvann anden, sveptes bort som en blå gas i skogen och försvann upp i trädkronorna. Sarima visste vad hon måste göra, och hon visste också att hon inte hade mycket tid på sig. Hon behövde ta sig tillbaka till lägret, snabbt.

*

Okej, hoppas ni i alla fall tycker att det är liiite spännande, för det skulle inte jag tycka xD Eller kanske lite, men aja! Ses imorgon!♥

Jääääättebra

Superbra!

I början så gillade jag inte väktaren, men nu så värkar den ju faktiskt riktigt snäll

Och jag längtar verkligen efter att se hur det kommer gå för Sarima och Saramir!

Jättebra!

Ja, jag är alltså inte nöjd alls med det här kapitlet. Det blev dåligt, inte som jag hade tänkt mig, snabbt och bara usch! Förlåt för det, hoppas ni tyckte det var liiite bra ändå!

Eftersom det här är näst sista kapitlet (näst, näst sista om man räknar med epilogen) så får ni gärna skriva en liten kommentar och säga vad ni har tyckt om hela julkalendern. Vad som varit bra, vad som varit mindre bra och vad jag kan göra bättre! Ha dock i minnet att det här är en julkalender, vilket betyder att stressen legat över mig i skrivandet, så jag har inte skrivit så bra som jag kan!

Hoppas i alla fall att ni gillar kapitlet, har haft en bra dag och kommer få en underbar julafton imorgon! Jag vet inte riktigt när kapitlet kommer ut eftersom jag troligen inte kommer ha så mycket tid över, och fortfarande inte riktigt är klar med kapitlet än. Men alla är väl uppe länge på julafton, så det är nog lugnt!

Tusen kramar♥♥

När Sarima kom tillbaka till lägret så var alla vakna. Det var redan morgon. Det var en sak Sarima hatade med väktarens besök. Den behövde ta henne så långt bort och kunde inte hjälpa henne tillbaka.
I lägret började alverna göra sig krigsklara. De gick runt och förberedde sina vapen, spände på rustningar och alla pratade upprört med varandra.
Alla tält var ihopplockade. Himmelen var starkt blodröd och snön siglade ner från den. Flera alver
När Saramir fick syn på Sarima så sprang hon genast fram och kramade henne snabbt. Det pirrade till i kroppen på Sarima.
“Vi hörde vad Zelxer sa till dig. Det är fruktansvärt. Du ska inte lyssna på honom!”
“Det är lugnt” log Sarima. “Det gör jag inte.”
“Människorna kommer snart att vara här!” Welder kom framspringande till dom. “Vi måste skynda oss!”
De sprang iväg och hämtade sina saker. Sarima fick en brynja av en Avangal och såg till att dolken och svärdet var fästa i hennes bälte. Sedan blundade hon och hörde väktarens röst.
Du måste avsäga dig allt ansvar som andra lagt på dig. Zelxer, Elamar, till och med dina vänner. Du måste vela göra det för din egen skull, inte för andras.
Sarima tittade igen. Saramir drog med henne till ett träd där de klättrade upp och satte sig i väntan på människorna. Alla andra alver gömde sig också i trädtoppar, tills de inte var någon kvar på marken. Sarima drog ett djupt andetag. Hon visste vad hon behövde göra. Hon kunde klara det här.

Å andra sidan, kanske inte.
Människornas armé var mycket större än hon någonsin kunnat föreställa sig. Den var helt gigantisk, bestod av tusentals soldater medans alverna bara var några hundra. Kungen hade tagit alla sina trupper från staden för att attackera dom. Sarima började kallsvettas uppe i sitt träd. Alla alverna litade på att hon skulle försvara dom. Om hon misslyckades så skulle de inte ha en chans.
Armén marscherade in i skogen och alverna påbörjade sin attack.
De hade inte bara fotsoldater, vilket hade varit illa nog, utan också folk på hästar och, värst av allt, bågskyttar.
När människorna tågade in i skogen så attackerade alverna. De hoppade ner från träden, och i början så hade alverna övertaget. Sedan hämtade sig människorna och allt blev som en mardröm.
Sarima var millimeter från att få panik. Hon såg inte, kände inte, bara försvann i krigsvimlet. Hon såg sina vänner falla runt omkring sig. Hon såg Welder brottas med en gigantisk man med grått hår såg Normay slås ner av en kvinna och Saramir slåss som ett djur med en general av hans uniform att döma.
Sarima parerade stötar från stora soldater som kastade sig mot henne. Hon sparkade på anfallare och spottade i ansiktet på de som höll på att döda henne.
Vad håller jag på med, tänkte hon. Vad gör jag?
Hon kände sig helt galen och tårar strömmade ur hennes ögon då hon gjorde allt för att försöka överleva. Dom skulle förlora, människorna skulle vinna.
Hon hörde Saramir skrika på henne och hon sprang framåt. Hon duckade undan från en pil och rusade över krigsfältet, men Saramir försvann i mängden och Sarima kunde inte hitta henne. Welder sprang fram till henne och högg ner en man som bara var någon millisekund från att döda henne.
“Sarima!” skrek han. “Vad håller du på med?!” Också försvann han också vimlet av krigare.
Sarima slängde sig undan för en häst som galloperade mot henne och rullade undan i den nedtrampade snön. Hon kom snabbt på benen igen, precis i tid för att hindra ett spjut från att spetsa henne vid marken. Vad gör jag, tänkte hon. Jag måste koncentrera mig!
Sarima stannade upp och blundade. Hon var rädd, räddare än hon trodde var möjligt, och det var ett under att hon inte dog varje sekund.
Hon försökte slappna av, men det var omöjligt. Hon tänkte på allting hon gått igenom, och spände tankarna. Hon kunde inte förlora så här, alverna kunde inte sluta så här.
Plötsligt kände hon ett ryck i magen. Hon öppnade ögonen igen, och allting gick långsamt. Hon rörde sig snabbare än alla andra när hon sträckte fram sin arm och kände kraften strömma ur maken, upp i hennes kropp och ut i naturen.
Sarima bet ihop och lät sina krafter, krafter hon aldrig känt till förrens nu, styra naturen. Träd böjde sig under hennes makt, rötter slingrade sig upp från marken och drog ner soldater i jorden. Snön virvlade upp tills må tornados och drog med sig soldaterna i dom. Alla stannade upp och såg på henne, alverna med förundran, människorna med skräck. Sarima skrek till och lät det sista av hennes krafter strömma ut ur henne till naturen, som sedan skulle sköta resten själv.
Det sista hon såg innan hennes krafter tog slut och hon svimmade var tusensals soldater på flykten och träd som tog upp jakten på dom.

Du är ju snart i mål! Grattis! ♥

Jag tycker att du har skrivit väldigt bra,och det är otroligt att du lagt upp ett kapitel om dagen!