Döda eller bli dödad [DOKUSÅPA]

Tror att Emilia är på stranden. Så hon följer strandkanten runt. Eller vad det nu var.

Dawn klättrar upp i ett träd.

DAG 1 – EPISOD 12
(cirka 19:00 – 21:00)

Himlen är mjukt persikofärgad nu. De spelare som överlevt såhär långt är lyckligt lottade, eller olyckligt, beroende hur man ser på det. Ju färre de blir, desto mindre finns det att se upp för. Men ju färre de blir, desto mer ökar konkurransen.

Billie
Billie känner både att pistolen hen bär är som ett slags skydd mot allt det onda och så länge hen inte ser osäker ut kommer de andra kanske att undvika att ge sig på henom. Det känns å andra sidan också som om den lockar till sig intresse, som en ond spiral. När någon har en pistol kommer någon annan att vilja ha den och attackera den som haft den innan och sen kommer en ny och ge sig på den andra, och så fortsätter det så.
Inne bland vassen sitter hen och spanar. Härifrån har hen utsikt över hela sjön...
”I-inte håller jag på att bli en krypskytt va”, mumlar Billie, ”där!”
Hen blir som en katt som fått syn på sitt byte, bara det att hen inte tänker skjuta, bara titta. I skogens rand på andra sidan sjön, spanar hen gestalten med det flängande håret och de naturfärgade kläderna. Jaså, hon är på språng igen? Men vad är det hon bär… inte är det… jo… det är en pistol. Billie tvekar inte alls på att hon har dödat någon för att få den. Billie får kisa mycket då det är svårt att koncentrera synen på så långt avstånd. ”Få se…”
Ivy är på väg in mot staden - mycket ser ut att komma att hända där. Billie borde skjutit när chansen var framme. Nu känns det tyvärr försent. Allt hen kan göra nu är att iaktta. Hen måste välja sina strider varsamt.

Emilia
Ön förändras geografiskt ju längre runt hon kommer, från skog till berg till fält. Hon känner sig rädd men väljer att gå in i höggräset.
”Åh, vad jag hatar fästingar”, tänker hon och känner ångesten bubbla upp sig. Vissa strån är vassa och bildar små sår över armar och ben. Det är inte rätt ställe att gå i kjol och ballerinaskor. Det var det att gå i havet också. Men hon måste döda någon! Hon måste visa att hon åtminstone försökt. Frågan är hur. Ska hon fixa en giftig isglass eller försöka få någon att sätta den i halsen?
När gräset delar sig uppenbarar staden sig. Det är en osäker plats men hon vill verkligen inte frysa ihjäl.

Selma
”Solen är minst lika ond som spelledaren”, tänker Selma. ”Den bara sitter på himlen och iakttar och sen bara den sticker till sitt bekväma lilla hus i galaxen för att sova, bara för att den vet att det finns en ny dag imorgon.”
Selma har sin katt i alla fall och det är hon tacksam över. Hon är också tacksam över att hon fått all tid för sig själv också. Hon har ägnat tiden väl åt att plocka bär som hon fyllt fickorna med.
”Visst är det skönt att få vara ensamma”, viskar hon till katten som jamar i väskan. Hon har försökt mata katterna också men nej, katter gillar inte bär.
Selma hör skottlossningar på avstånd, och skrik från olika delar av ön. Det sägs att ljud blir tydligare högre upp där luften är tunnare och det verkar vara sant men händelserna är helt vedervärdiga, minst sagt. Hon får försöka vara lite optimistisk. Det är skönt att fått komma ut i naturen, hur bisarrt det än må låta. Det har gått veckor sen hon sist gått ut. Hon och den politiska grupp hon tillhör har barrikaderat sig i en stulen lägenhet och varit i bråk med regeringen alltför länge. Det är ett under att kidnapparna ens fått ur henne därifrån, men det är ändå helt okej att vara här. Dör hon så dör hon. Lever hon så lever hon. Livet är inte ett oändligt blyertsstreck. Förr eller senare suddas det ut. Det gäller att njuta så länge det varar.

Tess
En röst.
”Jag vill inte dö… jag vet att jag sagt att jag hatar mitt liv men det var inte såhär jag ville ha det… den där flickan… hennes ansikte och det blonda håret med slingorna… hela hon var så manglad… jag vill inte dö som hon… jag vill leva… det spelar ingen roll om jag blir författare eller städare… uuuh… eller var det för att jag laddade ner för mycket film… vad var ens meningen med att se så mycket skräckfilm”?
Men rösten är inte från Tess. Rösten kommer tre meter under henne. Själv sitter hon uppe, platt mot trädbasen hos ett tjockt rynkigt träd med knölar på alla sidor. Den lilla flickan tittar ut genom två små hål i bladen. Hon kryper försiktigt fram till klykan. Vattenflaskan har hon i handen men nej nej, hon är inte törstig.
”Åååh, jag vill inte dö”, säger pojken och sätter sig på en trädrot med armarna intill bröstkorgen. Han andas tungt.
Kras. Pojken ramlar ihop och en bula kantad av glasskärvor växer fram i bakhuvudet.
”Om du nu tittade på skräckfilmer borde du vetat att när man är i skogen – det är som en regel att fienden attackerar från himlen - uppe i träd eller så”, tänker Tess och hoppar rakt ner på hans rygg och sliter av ryggsäcken. Låt se om det finns något av värde här. Förvånansvärt nog hittar hon en pil där men ingen båge. Någon har pilbåge i alla fall och har inte varit särskilt snäll. Hon plundrar hans packning. Hans vapen är en nyckel men vart den leder är okänt. Hon stoppar in den i kjolsfickan och stänger sin egen väska. Men nu måste hon fara, innan den omtöcknade pojken vaknar – vilket han redan gjort.
”J-jag ska döda dig… jag menar… du försökte döda mig…!”
Tess sitter bara där stel och stirrar. Pojken själv sitter lika stel, tycks det se ut som. Handen fumlar efter något – och Tess ser den perfekt utstickande skärvan, skarp som en kniv ska vara.
Tess fumlar också efter paraplyet som hon fick i sin packning och sluter handen runt det, särskilt pekar hon med tummen på knappen i botten.
Pojkens ögon flammar upp och han höjer skärvan.
”JAG SKA DÖDA DIG!”
Pojken tar ett språng och hoppar rakt mot henne. Pojken inser när det är försent, bara millisekunder innan spetsen genomborrar hans kropp, att han är illa ute. Paraplyet klickar till och de vassa omgivande tipparna sliter upp kött och skinn. Blodet sprutar åt alla håll och Tess känner dropparna mot sin hud och kläder. Kroppen ramlar hejdlöst framåt och innan hans kroppsvikt läggs på henne, hoppar hon undan och då ser hon tipparna sticka ut ur ryggen.
Tess tänker på att pojken antagligen vet att mördare som dör i skräckfilm ofta brukar ha ”en sista återuppväckelse” för att försöka döda huvudpersonen, men även där brukar mördaren misslyckas – och dö.
Nu är han död dock så mer om den saken har han ingen talan.
Död. Han är död!
Pojken är död… och det ger henne en känsla av triumf.

---27 spelare kvar---

Jättebra! Shit, vilket bra vapen.

Jättebra! Helt perfekt

DAG 1 – EPISOD 13
(cirka 21:00 – 22:00)

Shayla & Austin
Shaylas fingrar håller upp persiennerna från att dra ihop sig. Hon kikar ut ur fönstret i vardagsrummet och ser att natten är kommen. Nu är Austin på väg in. Austin ville att de skulle flytta sig men själv har hon inte vågat. De har kommit överens om att inte tända belysningen utan bara använda sina ficklampor.
”Det kommer bli väldigt otrevligt snart. Jag tänker gå upp på taket och hålla utkik fram till midnatt. Försök sov tills jag kommer tillbaka, jag har satt upp fällor i trädgården ifall någon skulle komma förbi mig”, säger han slugt leendes utan den minsta rädslan i rösten.
”Som du vill”, säger Shayla trött. ”Då tar jag vakten fram till tre, eller”?
”Precis!”
När Austin gått upp på taket, låser Shayla dörren. De kommer överens om en melodi de båda känner till som de översätter till en knackningssignal, sen går Shayla tillbaka till sovstället på soffan.
Shayla vet att hon inte borde men hon väljer ändå att sätta på teven. Nyfikenheten är för stor för att hon ska lämna kassetterna kvar i lådan och bestämmer sig för att gå igenom alla, en för en.

Emilia
Emilia har krupit in under ett sådant bord som har bänkar fästa på alla sidor. Hon håller ficklampan med sina nedbitna naglar pekande uppåt. Hennes planer är att blända vem som än kommer nära och använda försprånget till att komma över dennes vapen. Framför henne när hon tittar upp, ser hon sjön och ser hon åt sidan kan hon se campingstugorna och tittar hon bakom sig ser hon staden växa sig in mot centrum.

Ivy
Ivy sitter i det täta mellanrummet mellan två hus som är mindre än en meter brett. Hon tyckte sig se en människa sittandes nedtryckt mot marken längre bort, men det var tydligen bara en vält soptunna.
Hon kan liknas vid en skolelev som lägger all sin kämparglöd åt att få sin lärare imponerad, fast istället då, en slav som försöker få sin gladiatortämjare tillfredställd. Hon vill visa att det inte är alla som är ryggradslösa skämt som inte kan tänka utanför sin bubbla. Nästa spelare hon möter upp, kommer hon utan att tveka att skjuta.
Ivy reser sig och nu springer hon halvt fyrbent ut på gatan. Inget månljus lyser upp staden så hon får använda sin nattsyn aktsamt – men vad nu? Gåendes mot hennes håll ser hon en yngre flicka och en äldre pojke närma sig. Ivy höjer pistolen och sätter fingret på avtryckaren.

Dawn
Det blixtrar till om marken och Dawn dyker åt sidan för att inte bli träffad. Hon behöver inte säga ett ord för att Tobias ska förstå att han måste göra detsamma. De springer i sicksackrörelser bort mot skogen.
”Spring!” skriker hon, och när hon kommer in bakom ett träd, vänder hon sig snabbt för att skjuta iväg en pil men pilen slinter och åker rakt mot marken. Ivy som kommer springandes runt 30 meter bort fortsätter skjuta. Dawn fortsätter springa med skotten i hälarna. Hon känner sin hörsel domna och önskar att Tobias vet hur de ska komma därifrån levande.

Emilia
Från sitt ställe såg precis Emilia en dödskamp. Hon hoppas att de drabbade får bort mördaren därifrån så att hon själv inte blir dödad. Ivy springer förbi bryggan och in mot skogen, men alliansen kommer undan. Nu får Emilia bara hoppas, hoppas så sjukt mycket. Hon känner tårarna rinna och tänker på sina föräldrar, eller ”fosterföräldrar” om man ska tänka så.
”Tänk om jag aldrig får komma hem. Tänk om jag dör här, insjunken under ett bord. Tänk om min familj inte ens kommer sakna mig.”
Nu rinner tårarna som forsar och hon börjar riva och dra i grässtråna under sig.
Hon vill inte dö. Hon vill inte dö. Hon vill inte dö.
Nu kikar hon fram under sittbänken och ser att Ivy har gett upp och gått ut på bryggan. Hon spanar något och står stilla för en stund. Emilia sitter kisandes och försöker ta reda på vad. Långt borta simmar något i vattnet, tyst och försiktigt, på väg mot sidan längst bort. Ivy har höjt pistolen för att skjuta igen men hennes skott har besvarats av en annan pistol.
”Bra!” tänker Emilia och kryper försiktigt upp ur bordet. ”Det får hålla henne distraherad.”
Emilia är uppe ur bordet och har inte gjort ett ljud hittills! Hon sneglar bakåt och har inte sett Ivy vända sig om en enda gång, hon är mitt uppe i något annat. Emilia sätter ner båda fötterna på marken och börjar springa. Emilia börjar springa och springa, snart är hon inne i byn, gömd av många hinder… trodde hon.
Emilia känner en brännande smärta flamma upp i ryggen runt midjepartiet, och faller framlänges ner.

Ivy
”Att tro att man bara kan springa sådär”, tänker Ivy. Nu är hon rasande. Först smiter paret hon jagat, och sen tror en annan skamlöst att den kan fly och sen försöker en till fly från henne. ”BARA STANNA OCH DÖ”, tänker Ivy och hon förstår inte poängen med att alla försöker fly snarare än att möta henne i en rättvis duell. Skotten som Billie skjutit mot henne, träffade aldrig, men de gjorde henne lagom distraherad att inte träffa hen heller. Hon fick flickan i alla fall. Men hennes vapen är inget att ha, så hon slänger det bara på marken.
Ivy måste undersöka resten av byn, och fortsätter tillbaka dit hon var på väg.


---27 spelare kvar---

Skitbra omg

Så spännande! Jättebra skrivet ^^

Bra kapitel!