Smutsskallarnas beskyddare

Okej gör det nu! (Både Ugglar och lägger upp en kommentar)

Nytt kapitel!

Älskade att skriva det här kapitlet haha. Ni förstår nog varför, när ni har kommit en bit. Jag satt i alla fall med ett fånigt leende över hela ansiktet när jag skrev det xD Hoppas att det är lika bra att läsa. Hoppas, hoppas att ni gillar det lika mycket som jag gör!

Kapitel 23
De närmaste veckorna händer inget särskilt. Inga nya DA-möten, inga försök till kontakt av Idah. De börjar snart kännas lite jobbigt, att se på henne i klassrummet och veta att hon lika mycket som jag skulle vilja prata. Men hon är lika sluten som vanligt och låtsas inte om att något hänt. Det gör faktiskt mer ont att bli ignorerad än om hon skulle ha skrikit åt mig. Ont i själen.

Carrows har förstås fortsatt att vara lika hänsynslös som vanligt när det gäller elevuppfostran. Varje vecka är det någon ny som dyker upp med blodiga händer eller blåslagna ansikten på lektionerna. Hittils har jag och Athon sluppit undan. Hur det är med Gemma ... Det vet jag inte. Tanken på vad hon kan ha råkat ut med får mig att rysa. Men det är lika lätt att ta kontakt med henne, som med min kusin.

Det är med ett skutt som jag flyger upp ur sängen en lördagsmorgon, när jag ser ut genom de väldiga fönstrena som vätter ut mot växthusen. Synen får mig att fyllas av glädje och med ens är jag betydligt mycket piggare än vad jag skulle ha varit i vanliga fall. På växthusens tak ligger tjocka, pärlvita lager av nysnö. Några gnistrande istappar hänger redan från fönstret. Det finns nästan inget roligare sätt att vakna på än att inse att ens favoritårstid just börjat.

De andra eleverna ser en smula irriterat på mig där jag dundrar fram för att klä på mig uniformen och lägger sig, en efter en ner igen och somnar om. Jag har aldrig riktigt fattat alla människor inte kan älska vintern.

Med min tjockaste mantel om axlarna beger jag mig i en rasande fart genom slottet. Bara några få, entusiastiska förstaårselever följer efter. Men jag bryr mig inte om vissa tycker att de är för gamla för sådana lekar. Här ska byggas snöhippogriffer!

Jag stannar tvärt när jag kommer ut i friskluften. Jag har fått syn på någon. Vid första anblick tror jag att det är en av de morgonpigga förstaårseleverna, men personen som just kastar sig med huvudet före i en snöhög så att det sprutar om henne, är betydligt längre. Hon ler med hela kroppen när hon kravlar sig upp för att borsta av snön från benen. När jag ser vem det är, får jag en chock.

- Hejsan, Katya! ler Idah. Du gillar tydligen också snö?

Jag måste se väldigt förvånad ut, för att hon brister ut i skratt och drar häpna lilla mig bestämt framåt.

- Men kom igen nu, det är jättekul!

Innan jag hinner förstå vad som händer, tar hon ett jätteskutt och flyger ner i den mjuka snöhögen och sjunker ner till midjan. Hennes ansikte är rosigt och hennes leende skulle få vem som helst att bli hellycklig. Utan att riktigt veta varför eller hur, så sitter jag skrattande med henne i snön. Det är kallt, men det är knappt att jag känner kylan när glädjen värmer mig inifrån och ut.

- Kom, säger hon. Jag ska visa dig en sak.

Utan att tveka följer jag efter henne på stigen. En en gång slår det mig hur lika vi är - sättet att gå, sättet att tala ... Vi har till och med samma favoritårstid! Jag väcks ur mina funderingar när jag inser vart vi är påväg. Jag har inte tänkt på det innan, men Idah kanske inte vet att det är förbjudet område? Hon styr stegen mot Den Förbjudna Skogen och stannar inte förrän vi är oroväckande nära.

- Men snälla Idah, vet du i ...

Längre hinner jag inte med mina varningar, innan Idah avbryter mig med en stark, öronbedövande busvissling. Ljudet ekar mot trädstammarna inne i den mörka skogen. Jag böjer mig fram för att ta tag i Idahs arm och övertala henne att vända om, men hon flyttar bara bort min hand. Då förstår jag varför.

Framhaltande kommer ett rödbrunt djur. Det liknar en häst med dess hovar, man och svans. Men överlivet tillhör en gråtande man. Han stapplar vidare några steg mot vårat håll, innan han kvidande sjunker ner på marken. Jag förstår att det här måste vara en kentaur. Och han är skadad.

- Nejmen Ronan, vad har hänt med dig? snyftar min kusin och slänger armarna om honom. Kentauren rycker inte ens till det minsta lilla, utan ser tacksam ut över att hon kommit - helt olikt det som står i de böcker jag har läst om varelserna. Idah har sjunkit ner med sitt långa, kastanjebruna hår böljande över axlarna på marken. Det syns att hon är ledsen. Tankarna snurrar i mitt huvud och jag kan inte förstå vad som händer.

- Hämta Hagrid, säger hon till mig, hickande av sorg. Fort!

Oj vad spännande, det är jättebra !

Så braaaaaa!!!!!!!!

Mmmm verkligen!!!!!

Jag har varit inne och kollat på den här ff:en oräkneligt många gånger, läst första kapitlet, men sedan avfärdat den som hm den var nog inte så bra ändå och klickat vidare.
Nu, äntligen, har jag tagit tag i mig själv och sträckläst hela - och:

I början var den bra. Men någonstans i takt med att mysteriet och själva handlingen började ta form så förändrades den och blev megamugglisfantastiskbra!
Storyn är fantastisk och något jag aldrig själv skulle kunna komma på. Katya som huvudkaraktär är väldigt bra och jag gillar hur du slänger in andra perspektiv men ändå får det att hänga ihop. Idah är väldigt intressant och jag föll pladask för Anthon direkt, haha. Sedan ditt underbara skrivsätt på det kan ju inte bli annat än superbra! ♥

Okeej, nu blev det här en sån ösa-beröm-kommentar där det typ låter som att jag smörar, menmen. Jag kommer läsa och troligtvis lämna en del kommentarer och tummar efter mig (med andra ord stalka den).

Du kommer aldrig bli av med mig! *muhahahaha*

Haha!

Vet du vad jag blir nu? MEGAMUGGLISGLAD SÅKLART! ♥ Alltså ... TACK! ♥ Jag håller med om att jag har blivit bättre med tiden, men SÅ bra tycker jag inte att jag är. :O Jättekul att du tycker om karaktärerna, det är krångligt det här med karaktärer men försöker att ge dem egna personligheter. Det här med olika perspektiv fick jag faktiskt från Nordanhyms ff (den är jättebra, ni borde läsa den), så jag ville testa. Åååh vad glad jag blir när du skriver så.

True Potterhead, kan du skriva något så att jag kan lägga upp kapitel 25?

Visst!

Jag skriver att DIN FF ÄGER OBESKRIVLIGT MYCKET!

Men aww tack DU ÄGER OBESKRIVLIGT MYCKET!
Nu kommer kapitel 24! Hoppas att ni gillar det.
Kapitel 24
Synen av hennes förskräckta ansikte får mig att förstå att det är allvar. Utan att tänka vänder jag och springer med bultande hjärta bort mot stugan. Marken är ojämn och jag snubblar flera gånger. Kentauren är svårt skadad och om den inte får hjälp snart så kanske den inte klarar sig. Jag lovar mig själv att rädda den, om inte annat för Idahs skull. Jag tycker faktiskt att hon inte förtjänar mer sorg i sitt redan förstörda liv. Springer, springer.

Efter någon minut har jag hunnit fram till det lilla huset som är Hagrids bostad. Flåsande knackar jag på den kraftiga dörren. Hoppas, hoppas att han är hemma. Otåligt väntar på tröskeln och undrar om alla halvjättar är så sega. Flera gånger bultar jag med knytnävarna på dörren igen - kommer han inte snart? Efter ett tag hör jag ett brak av krossat porslin och tunga steg inifrån. Jag hinner precis känna lättnaden, innan jag hoppar lite förskräckt bakåt när dörren slås upp och en hårig halvjätte tittar ut.

- Du .. Du måste ko-komma nu, en kenta-taour är skadad! flåsar jag med handen på bröstkorgen och beklagar tyst min dåliga kondition.

Hans ansiktsuttryck förändras snabbt och jag förstår att det tydligen inte bara är han som tycker om kentaurer på det här stället. Jag blir plötsligt undanknuffad, ner i gräset när han rusar förbi mig mot skogen. En svart jakthund följer honom ivrigt i hälarna, ser jag där jag ligger och spottar gräs. Det skulle ha sett komiskt ut, om det inte var för att jag vet anledningen till att han springer.

- Vänta .. ropar jag. Vänta, sa jag! Jag kan visa vart det är.

Hagrid stannar mitt i rörelsen och mumlar något ohörbart, men låter mig i alla fall visa vägen. Jag skyndar före med hunden skuttande vid sidan om mig och försöker minnas vart det är. Här ifrån ser skogen ut som ett enda virrvarr av grenar och jag kan inte skymta vare sig kentauren eller Idah någonstans. Till slut, efter att ha trillat över ett tiotal stenar och blivit riven av minst dubbelt så många grenar, så hittar jag äntligen fram. Hagrid joggar förbi mig så fort hans klumpiga ben förmår och är snabbt framme vid kentauren.

Men kentauren i fråga ser faktiskt ut att må betydligt mycket bättre. Visserligen ligger han fortfarande ner, men han ser betydligt lugnare och friskare ut. Hans stora, djupbruna ögon är fulla av tacksamhet. Jag kan inte annat än att inse att min kusin är fantastisk på sjukvårdsmagi. Just som jag tänker tanken, så reser han sig upp. Jag hinner tänka på hur ståtlig och vacker han är, innan han låter Idah ge honom en sista kärleksfull klapp och galopperar iväg, in i mörkret.

- Jag klarade det själv, säger hon glatt, när hon ser att vi har kommit.

Hagrid ser ganska förvånad ut, men väldigt imponerad.

- Det var mig skickligt, mumlar han och kliar sig i hårburret.

- Japp, det var det, ler hon tillbaka. Kom nu, Katya!

Vi lämnar den fundersamma professorn och vandrar upp mot slottet. Kylan kryper över kroppen och vi har ingen lust att stanna kvar ute. Katya verkar faktiskt inte det minsta stolt över sin fantastiska bedrift, utan bara glad över att Ronan klarat sig. Hon är faktiskt inte så mycket Slytherin. Hon har hjärta som en Hufflepuffare, men ambitiös som en Slytherinare. För hundrafyrtiosjätte gången så tänker jag: vi skulle nästan kunna vara tvillingar ...

Hon berättar för mig om hur hon träffade kentaurflocken. Tydligen så hade hon suttit på en av stenarna i skogen och gråtit, när hon märkte att någon stog bakom henne. Ronan. Först blev hon rädd, men efter ett tag så blev hon vän med kentaurerna. Eller, med de som ville knyta vänskapsband med en människa. Enligt Idah så är vissa kentaurer väldigt skeptiska till trollstavsbärare.

- Titta på ditt schema, ber hon hemlighetsfullt när vi står i värmen utanför Stora Salen.

Jag ser undrande på henne, men gör som hon säger och drar fram den skrynkliga pappersbiten.

11:30 - samling i Stora Salen

- Visste du det här? frågar jag förvånat.
Hon nickar.

- Ledsen, men jag måste lämna dig nu. Ses om tio minuter i Salen!

Lika plötsligt som alltid, så försvinner hon. Jag vet inte hur hon gör. Det kan inte vara spöktransferens i alla fall, det har Anthon för länge sen lärt mig. Anthon, ja! Honom har jag inte haft en tanke på under hela dagen.

- Tittut! piper någon bakom mig och jag vänder mig snabbt om.

- Tjenare! flinar Anthon. Vad har du gjort hela förmiddagen?
Jag kan inte låta bli att skratta. Jag förstår egentligen inte riktigt varför jag gillar honom, men han är bäst, helt enkelt. Tyvärr hinner jag inte svara på hans fråga, för att det är dags att samlas i Stora Salen. Tillsammans med några hundra andra nyfikna elever strömmar vi in genom portarna. Jag undrar verkligen vad som ska hända.

Automatiskt tittar jag mot Slytherinbordet, som jag gjort varje dag sedan länge. Men stolen är tom. Mina tankar avbryts av professor McGonagall, som faktiskt verkar helt som vanligt.
- Jag har gått med på att samla er nu, för att utföra ännu en sorteringscermoni för miss Idah Oakbranch. Hon säger att hon har ändrats betydligt mycket som person och tror att hon inte passar i Slytherins elevhem längre.

Jag borde bli överraskad, men istället ler jag bara. Tjejen på scenen besvarar leendet och gör tecken till mig att hålla tummarna. En annan känsla bubblar upp inom mig, när jag ser hur hon nervöst sätter sig på pallen. De flesta kallar känslan för stolthet.