Men jag älskar ju dig! (L/J) (SV)

jättebra! Meeer!

bra

Håller med alla andra som skriver mer

MER KVINNA

Jag vet, jag borde uppdatera oftare! ska verkligen försöka! håller på att skriva ett kapitel nu men tror inte det blir färdigt förrän imorn så ni får lov att vänta lite till

Väntar

Jättebra skriv mer! Kommer det ett nytt kapitel idag?

mmer, mer, mer!

Med det här kapitlet har historien exakt 25 834 ord

Kapitel 31

(Peter)
Varför kunde de inte bara låta honom vara? Han klarade sig bättre utan de, och de klarade sig bättre utan honom. Nu hade de ju inte någon som sinkade dem varje gång det var någonting i görningen. Men trots att han visste att han hade det bättre med slytherinarna stack det till i hans hjärta varje gång han såg sina vänner gå skrattande utan honom. Han hade aldrig varit som någon av dem. Varför hade han änns blivit placerad i Gryffindor? Fast det visste han, sorteringshatten hade förklarat det för honom…
Flashback
”Inte på långa vägar tillräkligt skarp för Ravenclaw, inte tillräkligt ambitiös för Slytherin…”
”Inte Hufflepuff! Inte Hufflepuff!” tänkte han.
”Inte Hufflepuff säger du? Men du är inte tillräkligt modig för Gryffindor!”
”Snälla? Jag kan ändra på mig!” bad han hatten.
”Det här ska bli interessant att se… GRYFFINDOR!” ropade hatten ut högt och hela gryffindorbordet började applodera. Han hade satt sig bredvid en leende James.
”Hej jag är James Potter!”

Peter skrek till när någon plötsligt hoppade fram framför honom.
”Sch!” sa Bellatrix och la sitt långfinger på hans läppar för att tysta ner honom.
”Bella! Du skrämde mig!” sa han lättat och de gick in i vid-behov-rummet.
”Det är vad jag är bäst på!” sa Bellatrix och log ett elakt leende mot honom. De satte sig på två tomma stolar runt det stora bordet som var omringat av slytherinare. ”TYSTNAD!” skrek Bellatrix så fort hon satt sig ner och rummet blev så tyst att man kunnat höra en knappnål falla. ”Han blir starkare och starkare för varje minut och har redan börjat skaffa anhängare i trollkarlsvärlden. När vi gått ut kan vi ingå i den gruppen! Hans anhängare, dödsätarna!” Det hördes ett mummel runt bordet som snabbt tystnade när Bellatrix lät en arg blick glida över sina kamrater. ”Och snart tar han över ministeriet, Hogwarts, och alla mugglarfödda kommer vara borta…” Hon fortsatte predika och Peter tittade på henne med stora ögon. Ibland påminde hon så mycket om sin kusin att det var skrämmande.
När mötet var slut skildrades gruppen, slytherinarna smög till fängelsehålorna och Peter gick till gryffindor tornet. Ville han verkligen göra detta? Gå med bland dödsätarna, de som marodörerna hatat i åratal? Peter kunde inte berätta för dem, de skulle… Vad skulle de göra? Knappast anmäla honom, de var för lojala vänner! Eller? Plötsligt hörde han ett väsande andetag bakom sig.
”Elever uppe ur sängarna… Det blir nog straffkommendering…” Peter vände sig om och såg Filtch tandlösa leende.
”Oh, Mr. Pettigrew… var är dina vänner?” frågade han glatt, han älskade att sätta dit marodörerna.
”I sovsalarna… Jag kom själv…” stammade Peter. Filtch tittade surt på honom.
”Vad gjorde du här ute?” frågade Filtch och tittade granskande på Peter.
”Jag… jag…” började han innan handen for in för att ta tag i trollstaven. Han hade aldrig utfört en minnes förtrollning men sett både marodörerna och Bellatrix göra det. Filtch sneglade ner mot hand och sa skarpt.
”Töm fickorna!” Peter gjorde som han blev tillsagt. Tur att marodörkartan inte var öppen! Filtch tittade noga på siklarna och pappersbitarna som låg i hans händer tills han kom fram till marodörkartan. ”Vad är detta?”
”Ett pergament!” svarade Peter oroligt. De andra skulle döda honom om han blev av med kartan! Filtch märkte hur nervös Peter blev och skrattade lite.
”Då tror jag att jag behåller den här!” Peter tittade bestört på honom.
”Men… men…” började han.
”Inga men, och du har straffkommendering på mitt kontor lördag morgon! Gå till ditt uppehållsrum nu!” skrek han och gick iväg med Mrs. Norris hack i häll. Shit!
När Peter kom tillbaka till sovsalen satt de andra uppe och väntade på honom, kunde den här dagen bli sämre? Han tittade surt på de och såg att de hade ångerfulla blickar.
”Förlåt Slingersvans!” for det ur Sirius. ”Du har rätt, det angår inte oss vad du gör!” Peter tittade förvånat på honom. Sen när sa Sirius förlåt? James och Remus sneglade lite på varandra innan de också sa:
”Förlåt!” med en mun.
”Ehm… det är lugnt…” stammade Peter fram.

(James)
”Vi borde inte ha spionerat på dig och vi ska sluta med det!” sa James och log, de skulle sluta med det! I en vecka…” Peter tittade generat ner i marken.
”Tack! Jag antar att jag överreagerade lite…” började han men tittade sen alvarligt upp. ”Men det är någonting jag måste berätta för er…” Va? Skulle han berätta sin hemlighet? Det här var lättare än James trott det skulle vara. ”Jag blev typ fångad av Filtch och han tog… marodörkartan.” Det sista viskade han så tyst att de knappt hörde, men bara knappt!
”DIN J*VLA IDIOT! HUR F*N KUNDE DU LÅTA HONOM TA DEN? VARFÖR SÅG DU HONOM INTE OM DU HADE DEN? VET DU HUR J*VLA LÅNG TID DET TOG ATT GÖRA DEN??????” Sirius stod framför Peter med trollstaven under hans haka.
”Förlåt! Jag menade inte… Jag tittade inte…”pep han fram. Remus satt fastfrusen i chock på sängen, han hade lagt ner nästan ett helt år på att göra den där kartan! James kände hatet bubbla upp ur honom.
”Om du bara hade sagt vad du håller på med! Du vet lika väll som jag att vi skulle få reda på det förr eller senare, du är verkligen kass på att ljuga!” skrek James och Peter tittade ångerfullt på honom men just nu brydde James sig inte.
”DU MÅSTE SKAFFA TILLBAKA DEN! SJÄLV!” skrek Sirius som fortfarande var högröd i ansiktet.
”Men jag kan inte! Jag hinner inte…” började han men ångrade sig snabbt.
”Du hinner inte? DU HINNER INTE? Det ända du gör är smyger iväg och sen vägrar berätta vad du håller på med. Men vi kommer få veta. Det vet du lika väll som jag, Slingersvans. Vi kommer få veta, och när vi gör det… Hoppas bara för dig att det är något oskyldigt…” hotade James honom. Peter gav honom en sur blick innan han förvandlade sig till en råtta och sprang ut ur sovsalen.
”SLINGERSVANS! SLINGERSVANS! JAG ÄR INTE PÅ LÅNGA VÄGAR KLAR MED DIG!” skrek Sirius och sprang efter Peter ner mot uppehållsrummet. James suckade och följde efter sin bästa vän. Remus satt fortfarande på sängen kritvit i ansiktet.

(Lily)
”SLINGERSVANS!” Sirius kom nerrusande från deras sovsal. Hela uppehållsrummet tystnade. Sirius var röd i ansiktet och skrek för full hals. Han hade ett raserianfall! De som upplevt Sirius kusins raserianfall skyndade sig snabbt upp till sina sovsalar innan han hann göra någon allvarlig skada. Ingen ville vittna mot en marodör! Sirius verkade se Lily och Katie genom de springande folkmassorna och knuffade sig fram till dem.
”VAR ÄR HAN?” frågade han skrikandes till Katie. Hon stirrade chokat på honom innan hon gick fram och försökte lugna honom lite.
”Sirius! Lugna ner dig! Vad pratar du om? Vem?” Sirius tog ett djupt andetag.
”Har. Ni. Sett. Peter? Eller en råtta?” la han till och fortsatte andas tungt. James kom ner för trappan och sprang fram till dem. Lily gav honom en frågande blick men han skakade bara på huvudet.
”Nej, vi har varken sett Peter eller en råtta…” svarade Katie osäkert. Sirius sneglade på Lily som skakade på huvudet. Han frustade och tittade ner i marken.
”Tramptass! Han kan mycketväll vara på andra sidan slottet nu, det är lika bra att vi går och lägger oss!” Sirius tittade på honom med stora ögon och började följa efter James. ”Hur f*n kunde han? Han bara tog den…” muttrade Sirius livlöst när de gick uppför trappan. Katie tittade förvirrat på Lily.
”Vad fan var det där? Har ni sett Peter, eller en råtta?”
”Ingen aning…” svarade Lily och tittade fundersamt på den stängda dörren till killarnas sovsal. ”Men det ska vi ta reda på!” svarade hon och log lite.