Oblivion [SV]

Gabriels och Willows diskussion alltså. BÄST! Och i nästa kapitel kommer nog F&G, så det blir också awesome C: Glad att Gellow inte är med lika mycket nu längre. Finns det något shipnamn för Hugo och Willow, förresten?

Jag gillar Cedric och Hugo. Och själva Willow.

Och juste, jag glömde: GELLOOOOOW♥

CEEEEDLOOOOW!

Eller typ Hillow? Hullow? Wigo?

Hillow (=♥

Okej, Hillow. BUT CEDLOW IS STILL THE BEST!

GELLOW IS BETTER♥

NOOO! CEDLOW ♥

Hmm.. Willow! Och så är jag mycket intresserad av att få veta mer om Hugo

Alltså omg det är så roligt att se er ha världens konversation om fanficen och era åsikter är guldvärda och jag älskar er alla här kommer kapitel 21 (håll ut d blir bättre i slutet lovar)
____

Kapitel 21
“Willow!” Jag stannade tvärt och vände mig om. Några meter bort, vid ingången av tre kvastar, stod Fred, George, Lee och Ron. Jag höjde på ögonbrynen när jag såg Ron, det var konstigt att se honom utan Harry och Hermione, men tänkte sedan inte så mycket mer på det.
”Var har ni varit? Jag trodde ni var inne på zonkos!” utbrast jag när jag hade kommit fram till dem.
”Vi satt där inne – ” Fred nickade mot Tre Kvastar. ” – du gick rakt förbi oss när du gick ut med Gabriel.”
”Vi ska gå till zonkos nu.” Fyllde George i.
”Åh okej, så – ” Ron avbröt mig omedvetet.
”Men ni lovade mig att vi skulle gå till godisbaronen!” sa Ron och stirrade upp på Fred och George. (Egentligen stirrade han tekniskt sett inte upp, då han nästan var längre än båda sina bröder.)
”Vi ska dit, men vi ska till zonkos först.” sa Lee samtidigt som han satte sig ner för att knyta sin sko. George suckade.
”Herregud Ron, du har känt oss i fjorton år, du borde veta våra prioriteringar vid det här laget.” sa han och tittade på när Fred la sin arm runt deras lillebrors axlar av egentligen ingen anledning alls. Ron skakade av sig Freds arm och himlade med ögonen.
”Jaja.” mumlade han. Lee, som nu hade knutit klart sin sko, ställde sig upp och tittade runt på oss.
”Så, ska vi gå?”

Vi spenderade en hel timme, om inte mer, inne på Zonko’s. Alla förutom Ron som tröttnade efter ungefär trettio minuter och började gå mot godisbaronen istället. När Fred, George och Lee hade köpt allting de tyckte de behövde började även vi gå mot godisbaronen. Fred och Lee började skutta fram vilket gjorde att George och jag kom efter.
”Det är någonting fel på de där två.” Jag skrattade åt Georges kommentar och tänkte svara, men blev distraherad av två Rawenclawflickor som gick förbi oss som både hade på sig stora märken på kläderna. Jag kände hur ilskan började stiga inuti mig. Majoriteten av alla elever på Hogwarts hade på sig såna märken som med stora röda bokstäver hade
Stöd Cedric Diggory
Hogwarts riktige förkämpe! på sig, och när man tryckte på märket ändrades det till:
Ned Med Potter!

”Willow, är du okej?” George märkte hur jag följde Rawenclawflickorna med blicken, men så fort han började prata vände jag huvudet mot honom.
”Jag är bara irriterad, hur kan människor ens ha det där märket på sina kläder?”
”Jag vet, förstår inte heller. Med Harry så har Hogwarts en ännu större chans att vinna, det är ju skitbra!” Jag himlade med ögonen åt honom.
”Jag menar inte så. Jag tycker synd om Harry.” sa jag. ”Varför var Ron med er idag förresten? Borde han inte vara med Harry? Den första uppgiften är om tre dagar.” George suckade.
”Ron är arg på Harry för att han anmälde sig utan att berätta för honom, jag tror det är någonting sånt i alla fall, han vill inte riktigt berätta. De pratar i alla fall inte med varandra.” Jag var tyst en stund.
”Tror du verkligen att han anmälde sig själv?” Frågade jag. George ryckte på axlarna.
”För att vara helt ärlig har jag ingen aning. Men om han gjorde det så är allt jag bryr mig om hur han lyckades anmäla sig.” Jag suckade. ”Du tror inte att han anmälde sig själv eller hur?” frågade George. Jag skakade på huvudet.
”Han såg mer förvånad ut än någon annan inne i stora salen när Dumbledore läste upp hans namn. Han var inte riktigt så pigg på festen ni fixade heller.” George var tyst en stund.
”Jag har ingen aning, hela situationen är väldigt förvirrande.” Jag nickade instämmande.

”Första uppgiften är drakar!” väste Fred lågt mot mig. Klockan var ett på natten, och de sista personerna hade precis gått upp och lagt sig, vilket gjorde att tvillingarna och jag nu satt ensamma i sällskapsrummet. Fred och George satt med sina egna recept och sina nya skämtartiklar från Zonkos och jag satt med godiset vi hade köpt inne på godisbaronen.
”Vänta va?” Frågade jag med munnen full av chokladpraliner.
”Första uppgiften i den magiska trekampen! Det är drakar!” utbrast George bredvid mig. Han hoppade nästan av spänning.
”Hur fan vet ni det?” frågade jag förvånat.
”Vår äldsta bror Charlie hjälpte till att importera dem från Rumänien. Han skrev till oss igår.” Sa Fred och tog fram ett brev som han hade i fickan och viftade runt med det. ”Han är här på Hogwarts nu!” Det var en kort paus när Fred snabbt blickade genom brevet igen. ”Men han vill inte säga vart de gömmer Drakarna.” Fred mumlade besviket det sistnämnda.
”Drakar!” utbrast jag, fortfarande med en massa choklad i munnen. ”De kan lika gärna döda alla deltagare nu på än gång.” sa jag irriterat och George skrattade åt mig.
”Det kommer i alla fall bli en nagelbitare, det kan jag försäkra dig om.”

Söndagen och Måndagen gick snabbt, och tillslut var tisdagen där. Vi hade lektioner som vanligt tills klockan tolv, då var det lunch. Efter det skulle vi bege oss till Quidditchplanen där den första uppgiften skulle utspela sig. Det gick en spänd samt upphetsad stämning genom hela skolan, och det var svårt att koncentrera sig på lektionerna när det enda som eleverna var fokuserade på var uppgiften. Men lärarna, inte ens Mcgonagall, brydde sig särskilt mycket om det. De var antagligen lika spända som eleverna.
”Kom igen, vi måste gå och äta!” utbrast Olivia. Det var bara hon och jag kvar i sovsalen då vi båda hade behövt gå på toa när vi hade lämnat våra saker, de andra hade redan gått ner till stora salen.
”Kommer!” utbrast jag och stängde dörren till badrummet innan jag upphetsat började jogga mot henne. Vi gick igenom skolan tills vi var en våning ifrån stora salen. Man kunde höra alla röster från de hundratals eleverna inifrån, men vi – snarare jag – blev stoppade av en hand som försiktigt tog tag om min arm.
”Vad fan – ?!” jag stoppade mig själv när jag möttes av Cedrics gråblåa ögon.
”Vi måste prata.” sa han.
”Jag måste verkligen gå ner och äta… jag eh, vi – ” Cedric himlade med ögonen åt mig.
”Willow.” sa han bestämt och jag suckade.
”Okej. Visst.” Jag vände mig mot Olivia. ”Jag kommer strax, okej?” Olivia – vars ögon var fästa på Cedric – hoppade till när jag började prata med henne.
”Åh, eh, okej!” sa hon innan hon snabbt försvann iväg ner till stora salen. Cedric ledde mig genom en korridor tills vi kom till ett avskilt hörn.
”Vad gjorde jag? Varför har du undvikit mig?” Frågade Cedric.
”Ehm, jo jag, eh…”
”Och jag vill ha sanningen.” fortsatte han, och jag granskade honom i några sekunder innan jag suckade.
”Jag… Det var bara inte bra timing. Det som hände i biblioteket – ”
”Nästan hände.” mumlade Cedric .
”Efter det som nästan hände i biblioteket – ” Cedric rodnade lätt, det var antagligen inte meningen att jag skulle höra kommentaren. ”– så kände jag mig förvirrad, sedan så började du få alla de här beundrarna, och Cho…” Jag stannade upp i någon sekund. Cedric lyfte sin blick när jag sa Cho’s namn och öppnade munnen, men stängde den sedan snabbt igen. ”… Jag var som sagt förvirrad, och jag ville prata med dig, antar jag, men du var alltid upptagen med vänner och beundrare och jag visste inte hur jag skulle nå dig.” Cedric nickade efter några sekunder och vi stod och stirrade på varandra ett tag. När jag förstod att han inte skulle svara vände jag mig om och började gå hållet vi kom ifrån men Cedrics röst stoppade mig.
”Det är drakar.” Jag blundade några sekunder innan jag vände mig om så jag stod med ansiktet mot Cedric igen. Det var en kort paus innan jag svarade;
”Jag vet.” Cedrics blick flög upp, och visade först förvirrning, sedan ilska och jag bröt ögonkontakten med honom.
”Du vet? Hur vet du?” Han slängde med armarna i luften och jag tittade ner på mina fötter. ”Och varför berättade du inte för mig, huh? Tänk om jag inte hade varit förberedd, tänk om – ” Jag klev ett steg framåt och tog tag i hans ena handled och kände direkt hur han lugnades ner.
”Men du är förberedd. Och du vet redan om drakarna.” Jag gjorde en ansats för att säga att det skulle gå bra, men hejdade mig själv. Jag ville inte lova eller säga någonting, han skulle kämpa mot drakar. Till och med den skickligaste trollkarlen i världen skulle vara i fara om han behövde kämpa mot en. Vi stod i en tystnad igen, men den här var bekvämare. Cedric blickade ner på sin handled, jag hade fortfarande handen runt den. Jag släppte snabbt taget och Cedrics blick hittade min igen. Han tog ett steg framåt så vi bara var någon decimeter ifrån varandra, och jag kände hur mitt hjärta stannade för en halv sekund. Cedrics blick var nu fokuserad på mina läppar, och jag kände hur jag själv blickade ner på hans egna. Han kom närmare och närmare och våra läppar nuddades nästan. Jag stängde mina ögon.
”Cedric!” Jag hoppade bakåt och såg på när Aaron Jackson andfått kom fram till oss. Cedric suckade djupt. ”Där är du! Vi har letat efter dig överallt, mannen. Kom nu, du måste äta så du har någon energi till uppgiften.”
”Jag kommer snart.” mumlade Cedric, uppenbarligen irriterad. Och för första gången så såg Aaron mig.
”Oh… Oh! Sorry; föddes med dålig timing.” sa Aaron nonchalant och Cedric suckade åt sin kompis.
”Gå! Jag kommer snart.”
”Jajaja, hejdå, lycka till!”
”Käften!” Aaron försvann och Cedric och jag stod än en gång i tystnad. Cedric gick närmare igen och jag tittade upp på honom, han stod nu bara någon centimeter ifrån mig.
”Cedric.” viskade jag osäkert. Han skakade på huvudet och tog ett litet steg bakåt.
”Bara en kram?” frågade han och jag försökte hejda det lilla leendet som spred sig på min ansikte. Jag nickade och han hade snart sina armar runt min midja och jag hade mina runt hans axlar. Vi stod så ett bra tag innan jag väldigt tyst viskade;
”Du borde gå, du behöver mat.” Jag kände hur Cedric nickade mot min axel och försiktigt släppte taget om mig.
”Okej då.” Jag gav honom ett litet leende som han gav tillbaks. Jag stod och tittade på hur han långsamt började gå sin väg, jag skakade på huvudet åt mina tankar.
”Fan också.” viskade jag högt och Cedric vände sig förvirrat om, och hann knappt reagera innan mina läppar mötte hans egna. Det tog bara någon sekund innan han kysste mig tillbaks. Mina armar åkte runt hans axlar igen och han använde sin ena hand, som var placerad på min midja, för att dra mig närmare honom. Hans andra hand var på min kind. Vi kunde ha stått där i en minut, vi kunde ha stått där i en timme, jag tappade tidsuppfattningen helt. Tillslut så bröt vi kyssen, men vi släppte inte taget om varandra. Cedric la sin panna mot min och vi stod så i en halv minut innan jag långsamt drog mig tillbaks.
”Du måste verkligen äta nu.” mumlade jag samtidigt som Cedric drog sin tumme över min underläpp, vilket fick mig att sluta andas i ett par sekunder. Cedric tvekade innan han nickade och långsamt släppte taget om mig, och jag blev direkt besviken på hur kallt det blev när han inte höll mig längre. Cedric tog ett steg bakåt men stannade sedan upp.
”Då, eh, då syns vi efter drakarna.” Jag suckade, tog ett stort steg framåt och kramade honom igen. Han kramade hårt tillbaks.
”Lova att inte dö.” mumlade jag och han skrattade lätt.
”Jag lovar.”
____

...gråter

YOU'RE RUIN MY WORLD! GELLOW...CEDLOW.... WHYYYYYY?! NO NO NO NO NO NO NO NO BUT, WELL, NOW I'M ON CEDLOW. BUT GELLOW?! ;_____________; ♥

*sry för flummighet level 999*