När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Ny läsare!

lyckan när man hitta en ny SUPERBRA ff!!!!

Lou och Milou är ett så fint par

Du kan ju inte sluta sådär!
Superbt!

Bra!

Sitter ni ibland och försöker göra någonting men tillslut bara börjar man stirra in i en vägg utan att tänka på någonting för herregud vad skönt det skulle vara om jag inte behövde göra någonting alls och vad menar du med att det har gått tre timmar???

För så känner jag ibland

Kapitel 22


Dominique

Jag sväljer igen, och blinkar bort tårarna som försöker tränga sig fram och göra mig sårbar, och svag.
Det gråa stengolvet känns kallt under mig när jag halvligger på marken, för trött för att stå, för envis för att gå och lägga mig.
Victoire gick för att leta i Louis uppehållsrum igen, men jag kan inte få mig själv att ändra min position. Det var här jag och Louis skulle träffas, det måste vara hit han kommer så fort natten är över.

Oron som har funnits i min mage i flera timmar går inte bort. Var är han? Varför kom han aldrig när vi skulle träffas?
En skräll får mig att hoppa till där jag ligger, och skyndar mig att ställa mig upp. Jag kastar en snabb blick ut genom fönstret och ser hur solen försiktigt börjar synas i horisonten. Jag drar min trollstav och pekar den mot dörren med darriga händer. Mitt hjärta gör uppror i mitt bröst, och jag känner mig ungefär så liten och oviktig som man kan.

Under några evighetslånga sekunder så öppnas dörren med ett pang och Louis snubblar in, kläder sönderslitna, med blödande händer, armar och ansikte. Han ser mig stå där, och ganska ostadigt så stapplar han fram och kastar sig runt halsen på mig.
"Louis!" Utropar jag och släpper min trollstav, som jag lite dovt hör träffa stelgolvet.
Jag lägger armarna runt honom och kramar honom hårt, men trycker honom snart ifrån mig för att inspektera hans ansikte.
"Vad hände?" Frågar jag och torkar försiktigt bort lite blod från hans kind med min tröjärm. Louis ögon fylls genast med tårar, och jag ångrar att jag frågade.
"Jag är en hemsk människa", Säger han allvarligt, och jag fnyser.
"Håll tyst Louis, du är en av dem bästa människor jag vet. Stå still nu, så kan jag torka bort det här..."
Louis slingrar sig ur mitt grepp och försöker febrilt att komma undan, men jag håller honom hårt i armen så han inte ska kunna sticka. Jag kastar en blick på hans händer, för att upptäcka att dem och hans armar han många små sår över sig, och några större.
"Louis, jag måste ta dig till sjukhusflygen", Säger jag till honom och försöker att låta bestämd, som pappa, men hör själv hur jag skälver på rösten. Vilket skämt.
Louis ögon blir stora och jag kan se hur han genast bleknar. "Nej!" Utropar han, som om jag precis hade sagt att vi skulle avrätta honom. "Inte sjukhusflygen!"
Han sliter sig loss från mitt grepp, och innan jag hinner ta upp min trollstav som fortfarande ligger på golvet så vänder han sig för att rusa ut genom dörren, men möts istället av Victoire som pekar sin trollstav rakt mot honom, rädsla tydlig i hennes ansikte.
"Lamslå!", Utropar hon, och jag hinner precis hinna fånga Louis innan han krossas mot golvet, medvetslös.
"Varför gjorde du det där?" Frågar jag min syster irriterat, och hon blänger på mig.
"Tror du att vi skulle ha fått med honom annars?" Snäser hon, och darrar bara lite på rösten. Hon tar tag i hans ben för att hjälpa mig bära honom. "Kom nu".

Efter tjugo minuter av att halvt bära och halvt släpa Louis genom Hogwarts korridorer och en del trappor, är vi äntligen framme vid dörrarna som går till sjukhusflygen. Vi går in, försöker göra så mycket ljud som möjligt så att sjukföreståndaren ska höra oss, och lägger sedan Louis på en ledig säng.
Rummet är stort, och börjar bli ljust nu när solen går upp bakom bergstopparna och skiner in genom de stora fönstren i rummet. Sängarna är till mesta del tomma, med täcken och filtar prydligt bäddade och vikta på madrassen. Det sluttande taket och väggarna är båda målade i en blek gul färg, och golvet är, som allt annat i slottet, sten. Precis som på vanliga sjukhus hänger en atmosfär som får mig att vilja spy. Det är mest känslan av sjukhus, känslan av smärta och sjukdom, och död.

Sjukföreståndaren, Madam Goldsmith, kommer skyndande ut från sitt kontor, och ger oss bistra miner när hon ser Louis.
"Jo, det vara bara en fråga om tid", muttrar hon medan hon snabbt går fram till Louis och svänger med sin trollstav med ett knyck så att bandage kommer utsvävande från ett förråd.
Jag hoppar år sidan när hon sveper förbi mig och nästan slår ner mig till marken med hennes flaxande armar.

Hon fortsätter muttra medan hon läker Louis sår och sätter bandage för att skydda dem. Jag och Victoire står vid sidan om och försöker att inte vara i vägen medan hon arbetar, samtidigt som vi ställer tysta frågor till varandra med ögonkast.
"Andra barnet, bara den här kvällen", hör jag Madam Goldsmith muttra för sig själv. "Inte trodde jag att två från Ravenclaw skulle vara ute efter utegångsförbudet, särskilt inte när han visste att det vara fullmåne ikväll!"
Jag hajar till, och kastar en blick runt sjukhusflygen. "Vem var det mer som kom hit inatt?" Undrar jag, och känner hur Victoires blick bränner i min rygg. "Ingen blev väl attackerad?"
Madam Goldsmith skakar på huvudet medan hon rättar till Louis täcke. "Nej då, ingen blev biten, men jag tror att han blev riktigt uppskakad, fortsatte tjata om att han hade rätt, att han visste att det var en varulv."
Hon rätar på ryggen och kastar en blick på en av sängarna längre bort, som jag ser nu är upptagen av Milou.
"Sedan svimmade han", fortsätter Madam Goldsmith. "Hur han ens kom upp hit utan hjälp är en mysterium för oss alla".
Hon kastar en blick på oss, och verkar först nu komma ihåg att vi står kvar.
"Men vad gör vi var här?" Frågar hon bryskt och börjar fösa oss mot utgången. "Lektionerna börjar snart, ni får hälsa på er bror senare, när han har vaknat."
Vi blir snabbt utfösta ur sjukhusflygen och hinner inte ens protestera innan Madam Goldsmith stänger dörrarna bakom oss med ett brak.

Jag sparkar på dörren i frustration, men ångrar mig genast när jag känner en smärta ila genom min fot och upp i mitt ben.
Victoire suckar och kastar en blick på sitt armbandsur. "Hon har rätt, våra lektioner börjar alldeles snart". Hon kollar på mig, som fortfarande grimaserar och svär över smärtan i foten. "Vi måste gå, vi kan inte stanna kvar här hela dagen".
Jag himlar med ögonen. "Det kan vi visst det".
Victoire blänger på mig. "Inte en chans, du är faktiskt prefekt. Vi får komma tillbaka efter lektionerna och se om han är vaken då".

Dagen släpade sig fram, som man kan förvänta sig. Rocky råkade få sin kittel at explodera på trolldryckskonsten, och var tvungen att stanna kvar efter och torka upp efter sig. På förvandlingskonsten så lät jag, såklart helt av misstag, min groda som vi skulle förvandla till en mus rymma för att slippa behöva tänka.
När den sista lektionen äntligen är över så slänger jag igen min bok och rusar ut genom dörren innan de andra eleverna har ens hunnit reagera på att lektionen var slut.
Snart är jag framme vid sjukhusflygen igen, springer nästan in i Victoire, och slår till slut upp dörrarna och går in med så mycket värdighet jag kan åstadkomma. Victoire skyndar sig in efter mig, och jag hör hur hon suckar åt mig.
Jag låter min blick svepa över rummet, som fastnar på Louis säng, och känner hur knuten i min mage blir tydligare. Han ligger fortfarande medvetslös i sängen, och verkar inte ha rört sig någonting sedan vi lämnade honom imorse.

Jag hör en harkling, och gissar genast att det är Madam Goldsmith som har kommit för att köra ut oss igen, och blir förvånad när jag ser Milou sitta i hans säng, kollandes på oss.
"Åh, hej", mumlar jag lite lagom stelt, och jag ser en skugga av ett minimalt leende svepa förbi Milous ansikte i en millisekund innan han kastar en blick på Louis.
Vi går långsamt fram till honom, och han sätter sig upp lite rakare i sängen när vi tar oss friheten och slår oss ner på kanten av hans säng.
Victoire öppnar sin mun för att säga någonting, men stänger den sedan igen. Milou stirrar ner på sina händer som han håller hårt knutna i sitt knä, och jag vet inte vad jag ska säga.

Det blir tillslut Victoire som bryter den jobbiga tystnaden.
"Milou, vad... vad hände, egentligen? Varför är du här?"
Milou kastar en blick mot dörren in till Madam Goldsmiths kontor, och fuktar nervöst sina läppar.
"Jag vet vad Louis... är", muttrar han, nästan så tyst så att jag inte hör honom.
Min mun blir alldeles torr och jag känner hur mitt hjärta slutar att slå för ett par sekunder. Snabbt kastar jag en blick på Victoire, som ser mycker lugnare ut än jag känner mig.
"Hur..." min röst sviker mig, och jag sväljer ett par gånger innan jag kan fortsätta. "Vad var det som hände, hur fick du reda på det?"
Och Milou berättar. Han berättar om hur han hade sett Louis sår när han hjälpte honom hem den kvällen, och hur han några dagar senare hade kommit på att det hade varit fullmåne. Hur han efter att ha träffat Louis igen märkte att han alltid var sjuk en gång i månaden, och att han ofta hade rivsår på sina armar, som om ett djur hade klöst honom. Och hur han till slut hade konfronterat Louis, och Milou medgav till och med att det hade varit otroligt korkat av honom, efter festen, och hur Louis hade förvandlats.

"Jag sprang därifrån, tillslut", lovar han mig och Victoire, som sitter där som lamslagna och lyssnar på varenda ord han säger. "Jag blev inte skadad, vilket nog var ett jäkla under när man tänker efter. Jag tror att jag gömde mig, för dörrarna var låsta, om jag kommer ihåg rätt. Låg där i flera timmar, men sedan blir det sjukt konstigt".
Jag rynkar mina ögonbryn. "Konstigt?" undrar jag, och han kastar en hastig blick på mig.
"Jag tror att jag måste ha somnat eller något, för sedan känner jag hur någon hjälper mig uppför trappor och hur jag är här inne. Måste ha somnat sen, eller ännu troligare så svimmade jag av chocken, jag är en jäkligt stor drama-queen."
Hans tappra försök att skämta gör att jag nästan vill skratta, så underligt känns det att sitta och prata om någonting sådant här.
Victoire öppnar sin mun för att säga någonting, när ett ljud får oss alla tre att stanna upp.
"....Mi...Milou?"


--Stella♥

Superbra kapitel! Är väldigt nyfiken på vem det var som hjälpte Milou, för tror inte att det är Louis, eftersom han troligtvis fortfarande sprang runt i sin vargkropp. Så vem är den mystiska räddaren? Och hur kommer Louise känna när han vaknar, stackaren?

Ser fram emot nästa del! ^^

JÄTTE BRA ♥♥♥♥♥

Ja, alla känner så ibland, och det är okej.

FANTASTISKT SOM VANLIGT ♥

Fantastiskt ♥

Superbt!

Och ja, alla känner så ibland (eller rätt ofta), precis som cikki säger

Superbra kapitel!