Boken utan namn

Tack! Du behöver inte känna dig elak. Det är bra med respons

OMR the feels xO
AWESOME

Tack alla fina människor ♥ Här kommer nästa del som jag hoppas att ni kommer tycka om. Skriv gärna idéer om vad som kan förbättras och ändras eller vad som ska hända. Tack igen ♥ ♥ ♥
_____________________________________

Kapitel 20

När jag vakanade morgonen därpå kände jag en märklig känsla av kraft och energi. Jag hade ändrat mig, Leah skulle inte få mig utan strid. Jag ställde mig upp tog svärdet i handen. Det glänste farligt och jag svingade det prövande i luften. På svärdets klinga var ett litet märke in graverat, det föreställde en blomma. Vad för blomma visste jag inte. Jag tog svärdet i ena handen och min trollstav i andra. Jag stod ensam på en klippa och jag skulle hitta en väg ifrån klippan. bergsväggen var skrovlig och jag drog handen längs den för att hitta en utgång. Väggen var kall, grå och hård och jag gav snabbt upp. Jag suckade och slog med handen mot berget, en märklig värme spreds i min hand och jag slog med handen igen. Plötsligt skingrade sig bergsväggarna och en smal passage öppnade sig. Jag greppade trollstaven hårdare och mumlade:
“Lumos!” Ett starkt ljus tändes och jag började försiktigt stega in mellan bergsväggarna. Det var trångt och fuktigt. Jag fick gå böjd för att inte slå i huvudet. Plötsligt så fick jag panik, bakom mig återförenades bergsväggarna och bildade åter en helt vanlig bergsvägg. Nu hade jag inget val längre, jag skulle bli tvungen att fortsätta.

Jag böjde mig ner på knä och höll trollstaven mot bergsväggen. Den var fuktig och full av spindelväv. Jag satte prövande ner händerna på det kalla marken och började sakta, krypande ta mig framåt. Längre in i tunneln delade sig gången, i den högra var allting svart men om man tittade in i den vänstra gången riktigt noggrant kunde man urskilja en svag ljusglimt. Jag valde den vänstra gången och det dröjde inte länge fören jag kom in i ett större hålrum. I mitten stod en sten som räckte mig upp till armbågarna, på stenen var ett märke fastgraverat, det var en blomma. Jag tog upp svärdet och höll den mot trollstaven, det var samma blomma. Jag undersökte bordet noggrant men blomman var den enda ingraveringen. Rummet var tomt i övrigt, jag la svärdet på bordet och med ens hörde jag ett litet klickande ljud. Jag försökte lyfta upp svärddet men det satt fast, helt fast. Jag drog och slet men det gick inte, svärdet var orubbligt. Jag råkade stöta till svärden och det gled lätt åt sidan. Ett litet sus hördes och stenens över yta sjönk långsamt ner så att stenen blev så gott som ihålig och längs sidan var smala järn pinnar inslagna.

Jag började klättra samtidigt som jag tog ett stadigt grepp om min enda ljuskälla. Första stegpinnen gick bra, andra hördes ett litet gällt gnisslade. Jag grep hårdare om metallpinnen och sänkte försiktigt foten mot en ny pinne. Plötsligt kände jag hur metallpinnen vid fötterna lossnade från fästet och jag hängde endast kvar på grund av händerna. Jag sänkte kroppen och kände till min stora lättnad att jag precis nådde ner till nästa steg och jag kunde åter klättra vidare.

Jag stod snart nere vid marken fast välbehållen. Mina ben skakade en aning och jag kände hur hungern började ta ut sin rätt. Jag pustade ut och strök bort liten damm från byxorna samtidigt som jag började gå. Plötsligt kom en vind svepande som fick mig att darra, jag tappade jag trollstaven och ljuset slocknade. En svart dimma svepte runt mig och jag befann mig i totalt mörker.

Superbra! :'D

Superbt!

Den är ju jätten bra♥

♥ ♥ ♥

Ella01 du skriver jättebra, jag trodde ärligt talat att jag läste i en bok och blev jätteförvånad när jag märkte att det är en fanfiction och inte en bok...

Hur kan du göra så här mot oss!?!? Hur kan du avsluta ett kapitel med en sån cliffhanger???????!!!!!!!??????? Skriv mer innan jag dör av spänning och längtan!!!!!!!

Tack! ♥



Tack



Och Pandizz du är jättesnäll

__________



Tack snälla du! Vet du hur glad jag blev när jag läste din kommentar... Dina kommentarer betyder jättemycket för mig, hur kan du vara så snäll? ♥ ♥ ♥

NU vill jag säga att jag har skrivit ett till kapitel, inte så långt, inte så bra men nu blev det så här. Detta kapitel är skrivet i Hugos perspektiv så här är det:

Kapitel 21 - Hugos perspektiv

En gammal man satt brevid min säng. Han hade vitt skägg och vitt hår och var klädd i en lång kappa i ljusblå nyans.
“Mr Dumbledore?”
“Mr… Hm. Hugo ”, sa han och harklade sig.
“Ja sir.”
“Det tycks ha hänt en hel del märkliga saker den senaste veckan, inte sant?”
Jag nickade och såg ner på mina händer som var in lindade i bandage. Jag hade ingen aning om hur länge jag legat här, och jag hade svårt att urskilja om det var dag eller natt.
“Vi har ett litet, eller vid närmare eftertanke, stort problem.”
“Vadå?” frågade jag och försökte att inte se allt för nyfiken ut.
“Saturna har stuckit här i från. Jag undrar om du vet vart eller om hon har sagt något till dig.”
Jag skakade på huvudet men slutade genast då jag kände hur förbannat ont det gjorde i axeln.
“Har hon rymt?”
“Det verkar tyvärr så”, sa Dumbledore och fick en bekymrad rynka i pannan.
“När då?” Eftersom jag inte kände någon som helst tidsskillnad är jag tvungen att fråga.
“Dagen efter att vi fick besked om att du levde.”
“När var det?” Jag såg skamset ner på mina fingrar. Varför måste jag alltid fråga om exakt allting.
“För fyra dagar sedan”, svarade han snabbt “, så hon sa inget till dig?”
Jag skakar på huvudet.
“Vi fruktar att hon är död.”
Jag kände en svag känsla av rädsla. Jag tänkte tankar jag inte ville, jag såg bilder gång på gång i mitt huvud. Samma bild visas hundratals, ja kanske tusentals gånger. Jag såg Saturna, död på marken. En tår rann ner för kinden men jag hejdade mig innan fler passerade ögat. Jag bet ihop och nickar sammanbitet samtidigt som jag intalade mig själv att detta bara är en ond dröm, en dröm som jag snart skulle vakna upp från. Hoppades jag...

Men sluta då!!! Sluta skriva som en f***ing bestseller-författare! Jag avundas dig hääääääär mycket *sträcker ut armarna så långt det går, märker sedan att de inte räcker så långt som jag vill visa, sätter mig och grinar för att jag inte kan visa hur mycket bättre du är än mig*