Who I am [SV]

Förlåt att det varit lite dött här på sistone. Förklaringen är väl att skolan har börjat, och det är ju alltid lite att fokusera på under första veckan.
Jag har ungefär skrivit en sida på Kapitel 14 (än så länge), så det är bara ungefär 500 ord. cx
Men jag har kommit på ett namn till hennes katt nu! Tack för förslagen förresten. Men det slutade med att jag hittade på ett annat som passar ganska bra...
Ni får se i kapitlet senare. Promise!
Jag ska försöka skriva en massa nu i helgen. Och snart kommer hon till Hogwarts också!

Era kommentarer betyder verkligen allt. Jag blir så löjligt glad och jag vill bara krama varenda liten själ som lägger ner tid och läser det här. Man blir ju så ofattbart glad!
Till er, från mig, eheh ♥

Tack själv för att du skriver den♥♥♥

Hej fina läsare!
Här kommer det otroligt sena kapitlet. Jag har verkligen kämpat för att få klart det till just ikväll, så vänta er inte värsta felfria delen här va cx
Anledningen till att jag skrivit klart är för att jag imorgon åker till Sälen på klassresa. Och det har varit en massa andra saker på sistone med skolan som är så ointressant för er att jag inte ens tänker försöka tråka ut er med det.
Det viktiga är att jag skrivit klart för att ni ska slippa vänta ytterligare, och jag är uppriktigt ledsen för att det tagit sådan tid! ♥
Jag är borta i ungefär fyra dagar, så jag kommer helt enkelt att vara lite inaktiv på mugglis under den tiden. Finns inget som gör mig gladare än vetskapen om att jag har läsare. Så släng gärna in ett "bra" eller något så jag vet att någon läst. Det gör så mycket mer än vad som går att förstå.
Äsch, nu ska jag inte babbla mer. Måste packa klart det sista dessutom, haha.
Stor, freaking KRAAAM till er alla! ♥
____

Kapitel 14
Tågresa

Den första september knappt en månad senare står Lyra bredvid en noggrant packad vagn på en väldigt fullpackad perrong. Ett rött glänsande ånglok sträcker sig med sina långa vagnar över hela salen, och familjer kramar varandra hårt för att ta ett sista farväl av sina barn. Sorlet de ger ifrån sig är öronbedövande.

Det är alltså det här som är vägen till den där skolan för trollkonster. Ett gammalt tåg och en massa barn som säger farväl.

Hon ställer sig på tå för att se ut över omgivningen. Inte ens hennes förvånansvärt långa ben hjälper henne att hitta honom. Dumbledore har definitivt försvunnit härifrån. Varför skulle han stanna? Frågar hon hopplöst sig själv. Han har en massa att stå i, och det är ett mirakel att han valt att vägleda henne förbi spärren. Dessutom så är han ju rektor över det här tramset.

Lyra kastar en snabb blick på Magic. Han ligger i sin bur och tittar på henne med sina otäckt gröna ögon.

”Allt är bättre än barnhemmet”, mumlar hon till honom. ”Jag föredrar till och med en skola för de galna framför stället. Jag kanske är galen på riktigt, visst?”

Hon förstår fortfarande inte hur föreståndaren kunde tillåta henne att åka. Det enda hon yttrade kring saken var ”Annie kommer att städa ditt rum regelbundet tills du kommer tillbaka”. Det förvirrade Lyra tills hon förstod hur det måste hänga ihop. Dumbledore måste ha fifflat med hennes hjärna igen. Mrs. Green kan inte vara mrs. Green om hon inte är otäck och omöjlig. Föreståndaren accepterar ingenting. Det gör henne lite rädd att det nu förändrats. I alla fall tillfälligt.

Och så tänker hon på Lori Allen. Lori som veckor efter missödet med föreståndaren återhämtat sig. Han har inte pratat med Lyra, men när hon skulle ge sig iväg såg hon hur han knappt märkbart nickade åt henne. Som om han, hur osannolikt det än är, tillslut bestämt sig för att hon är okej.
Okej är tillräckligt.

En gäll vissla ljuder över perrongen samtidigt som ett tjockt grått rökmoln pressar sig ut genom loket. En signal om att det är god tid att stiga på.

Lyra börjar dra vagnen mot en av ingångarna. Det är en labyrint av kroppshyddor och vagnar. Kofferten på hennes egen vagn är tung och bastant, vilket får den lite ur balans när hon svänger. Men med tungan rätt i mun lyckas hon hålla dess framfart stabil.

Tillslut kommer hon fram till sitt mål. Det lilla mellanrummet som skiljer asfalten och tåget åt får henne att dra efter andan. Hon kommer aldrig klara att få upp packningen.

Som i en dröm tränger sig en rund man i uniform fram till henne. ”Behöver du hjälp med det där, miss?”

”Ja, snälla”, säger Lyra lättat. Hon plockar upp djurburen för att hålla den tätt tryckt mot bröstet. Om något går fel vill hon inte att Magic ska drabbas av mannens oförsiktighet.

”Stig upp i tåget”, befaller han och börjar rota i sina fickor.

Lyra hoppar smidigt upp i vagnöppningen samtidigt som han snärtar till med trollstaven mot kofferten. Den blir tyngdlös och enkel att hantera. Som om den svävade på ett gäng rosa moln in i tåget.

”Tack”, säger Lyra då hon fångar upp den med ena handen, den andra håller fortfarande hårt om buren. Men mannen i uniform har redan tagit sig an nästa person.

Hon sätter ner kofferten och drar ut hjulen med en oförsiktig spark, sedan börjar hon rulla den genom det halvfulla tåget.
Det är förvånansvärt få personer som sitter på plats, de flesta är fortfarande utanför med sina nära och kära, men några kupéer hon tittar in är minsann inte folktomma. Några sitter ensamma med näsor i böcker, andra leder livliga diskussioner och vissa har slutit ögonen och lutat huvudet bakåt i ett försök att få sig en tupplur.

Lyra väljer självklart en kupé som inte innehåller någon av alla dessa personer. Hon vill inte riskera att hamna med fel person, och dessutom är hon van och bekväm vid att vara ensam. Hon har varit det så länge hon kunnat minnas.
Att resa till en skola för galningar är inget undantag.

Så fort hon installerat sig någorlunda sätter hon sig vid fönstret. Blicken träffar en ointressant nött tegelvägg. Det här är fel sida. Om hon valt någon annanstans att sitta skulle hon haft fri sikt över perrongen. Det både stör och glädjer henne. Nu finns det ingen som kan titta på henne genom rutan, men samtidigt kan hon inte tjuvkika på alla därute.

En kort stund överväger hon att lämna kupén för att byta till en annan, men det slutar med att hon sitter kvar ändå. Lyra betraktar de grå stenarna på väggen oändligt länge. Det enda som påminner henne om att tiden skrider framåt är det visslande loket.

”Ursäkta mig, men väntar du på någon?”

En flicka med burrigt brunt hår och höjd haka har dykt upp i dörröppningen. Den identiska klädnaden som ännu ligger nervikt i Lyras koffert har flickan redan tagit på sig. Det får henne att se ännu kaxigare ut.
När hon ler ett överlägset leende mot Lyra blottas att par fula utstående framtänder som förstör hela hennes utseende.
Lyra kommer omedelbart att tänka på en uppblåst kanin.

”Det känns så dumt att sätta sig...” Den mjuka, men skarpa, rösten tvekar i några sekunder innan meningen avslutas. ”...ensam.”

”Varsågod”, svarar Lyra kort flickan. Sedan vänder hon återigen uppmärksamheten till det gråa teglet utanför fönsterrutan. Sanningen är att hon inte vet vart hon ska göra av sina ögon.

”Neville!” Ropar flickan. ”Här borta! Jag har hittat en kupé!”

Lyra hör när flickan glider ner på ett ledigt säte mittemot henne. Blicken i ögonvrån bränner bort all den koncentration hon skaffat sig gällande tegelstenarna.

”Jag heter Hermione Granger förresten”, presenterar hon sig själv hetsigt. ”Och du är?”

Det finns inte tid nog för ett svar. Både flickan och Lyra vänder blixtsnabbt på huvudet. Ett högt hasande över golvet hörs alldeles utanför, tätt följd av små flämtande andetag. Och innan Lyra vet ordet av det har en tredje ramlat in.

Han har ett runt rödmosigt ansikte som pryds av två vänliga ögon och en knubbig liten kropp. Och det blonda håret ligger platt mot det klotformade huvudet.
Pojken tappar sin packning på golvet och i några sekunder vacklar han till och håller på att falla med den, men han lyckas som tur väl att hålla balansen. Händerna kramar hårt om en brun slemmig padda vars ögon ser ut att tränga ur sina hålor vid strypningen. Men pojken tar dock ingen hänsyn till detta.

Han sätter sig klumpigt tillrätta bredvid Hermione.

”Det här är Neville Longbottom”, presenterar hon honom. Han får inte ens en chans att säga sitt eget namn.
Dock besvärar det honom inte det minsta. Han ler glatt och Lyra lägger märke till att inte heller hans tänder är särskilt smickrande. De ligger inslängda huller-om-buller. Som om ett småbarn försökt kasta in varje tand på rätt plats , men misslyckats.

”Vem är du?” Frågar Hermione igen. ”Jag uppfattade aldrig namnet.”

”Lyra”, svarar hon och möter försiktigt deras blickar. Båda är förvånansvärt vänliga.

”Intressant namn”, säger Hermione fundersamt. ”Det låter bekant på något vis... kanske har jag läst det någonstans... Åh, det är så svårt att sätta fingret på. Det är väldigt fint i alla fall.”

Lyra rycker på axlarna. ”Tack.”

Under tiden har Neville fått upp ögonen för Magic. Han kramar sin padda hårdare när han ivrigt nickar mot Lyras djur.

”Vilka fina ögon hon har!” Utbrister han. ”De är lika gröna som de där karamellerna farmor brukar köpa till mig när hon är på gott humör. Inte för att det händer särskilt ofta men...”

I just det ögonblicket kränger kupén till, och med en sista vissling från loket sätts tåget i rörelse. De gråa tegelstenarna utanför blir oskarpa.

”Ja, det är verkligen en fin katt”, instämmer Hermione när alla tagit in att de nu är påväg. ”Jag hade själv tänkt köpa en uggla, men det blev aldrig av tyvärr. Mamma och pappa tyckte det var mycket att ta in ändå.
Tycker ni inte det låter väldigt praktiskt med ugglepost-systemet? Och det skulle ju vara toppen om man kunde skicka breven med sin alldeles egna uggla! Även om jag är övertygad om att skolans också är i god form för användning.
Åh, jag hoppas verkligen att de är noga med att djuren har det bra...”

”Jag har bara Trevor”, suckar Neville och tittar ner på sin patetiska padda. ”Han tycker nog inte om mig så mycket. Enda sedan dagen då jag fick honom har han försökt rymma ifrån mig. Problemet är att jag inte vad jag gör för fel.”

Hermione rycker förskräckt till när paddan ger ifrån sig några kvävda gurglande ljud. Hon öppnar munnen för att komma på något uppmuntrande att säga till Neville, men det slutar med att hon tvingas stänga den igen.

”Du kanske har gett honom för mycket kärlek?” Föreslår Lyra med en antydan till hån i rösten. Hon kan inte låta bli. ”Han kanske skulle tycka bättre om dig ifall du lämnade honom ifred emellanåt?”

Neville suckar tungt. Han är naiv. ”Du kanske har rätt. Jag kanske bara försöker för mycket.”

Hermione ger Lyra en kall blick som skvallrar om att hon förstått hennes ogillande, men ansiktsuttrycket slätas ut lika fort då hon inser att tankarna lagt sina spår på ytan.
Lyra undrar plötsligt om de känner varandra sedan innan. Tanken på att de är syskon är struken (om man bortser från Hermiones överbeskyddande sida).
Kanske är de till och med mer än vänner?

”Lyra, är du född i trollkarlsvärlden?” Undrar Hermione istället. Ett äkta intresse för hennes svar lyser igenom hennes vänliga fråga. ”Jag är nämligen mugglarfödd, som de kallar det.”

”Spelar det någon roll?” Lyra rynkar pannan samtidigt som Magic med en smidig rörelse hoppar upp i hennes knä.

”Nej! Verkligen int...”

”Jag är det”, avbryter Neville och häver med det alla mina teorier om att de är mer än vänner. ”Jag är uppvuxen med min farmor. Mina föräldrar är...” Hans röst dör omedelbart ut. Som om det är något som gör alldeles för ont att tala om. Blodet flödar upp till öronen.

Hermione pressar honom inte, och det gör inte heller Lyra. De sitter alla tysta i någon minut. Lyra blickar ut genom fönsterrutan, Hermione borstar pedantiskt av lite damm från sin skoluniform och Neville tittar envist ner på sina skor.

Det dröjer inte länge förrän Hermione sätter sig ner på golvet för att öppna sitt bagage. Lyra ser i ögonvrån att hon inte behöver leta länge för att hitta det hon söker. Hon öppnar en röd bok med nötta pärmar och börjar läsa.

”Vad är det för någon bok?” Frågar Neville förvirrat och kliar sig på näsan. Han tycks redan känna sig bättre till mods. ”Jag känner igen den, tror jag.”

”Åh, det är Hogwarts historia av Batilda Bagshot”, svarar Hermione. ”Du känner nog igen den eftersom att den tillhör årets obligatoriska kursböcker. Jag har läst den en massa gånger i sommar, och den är verkligen intressant.
Har inte ni läst den?”

Neville skakar på huvudet så våldsamt att han råkar slå i foten i en av koffertarnas vassa hörn och tvingas sedan demonstrera en rad olika grimaser för att inte tappa fattningen.

”Jag läser inte så mycket”, säger Lyra och kastar en blick på Neville som fortfarande kämpar emot tårarna innan hon vänder sig till Hermione igen. ”Men jag känner igen utsidan lite vagt.”

”Ni borde verkligen läsa den, båda två!” Utbrister Hermione innan hon lyckas hindra sig själv. ”Det är en väldigt lärorik upplaga.
Dessutom så kan det vara kul att veta vad Hogwarts faktiskt är för något. Det är så mycket mer än bara en skola.”

”Det enda farmor berättat är att det finns fyra elevhem”, grinar Neville fram. ”Jag vill inte tänka på vad som kommer hända om jag hamnar i Slytherin. Det skulle vara en mardröm.”

”Jaså?” Hermione stänger igen boken.

”Ja”, får Neville fram. Han böjer sig ner för att massera sina ömmande tår.

”Du då, Lyra? Vart tror du att du hamnar?”

”Ingen aning.” Hon rycker på axlarna samtidigt som hon stryker Magic över den blanka pälsen. ”Jag antar att jag snart får reda på det.”

”Precis, det är inte särsk...”

”TREVOR!”

Neville kastar sig upp från sätet. Huvudet vrider sig åt alla håll och Lyra ser en desperat gnista i hans ögon. Den slemmiga paddan till husdjur finns inte längre kvar i hans ägo.

”Ånej, inte igen. Farmor kommer döda mig. Inte första dan”, viskar han tårfyllt för sig själv. ”Trevor!”

Han försvinner med ens ut ur kupén i jakt på sitt älskade husdjur.

”Neville, vänta!”

Hermione har också rest sig upp. Hon ska just lämna Lyra ensam då hon stannar till på tröskeln och vänder sig om.

”Jag tror han behöver hjälp. Följer du inte med och letar?” Hon ser faktiskt hoppfull ut.

Lyra släcker glädjen genom att skaka på huvudet. ”Jag väntar här.”

”Åh, okej.” Hermione försvinner med ett sista blekt leende.

När hon gått puttar Lyra undan Magic och drar upp benen mot bröstet. Hon lutar huvudet mot glasrutan och låter det snabbt fallande mörkret söva henne.

AAAAAAH!!!!
JÄTTEBRA KAPITEL!!
JAG VILL HA MER!!!
Men jag ska inte klaga på att det kommer sällan, det är svårare att skriva ofta när skolan kommit igång.

Jaaa!
Så himlans bra!
varje kapitel är såå bra och jag älskar att läsa det du skriver.

Skitbra som vanligt!! Har inget mer o säga Haha ♥

Jag orkar inte. Det är för bra. Skriv en bok och skicka in den till ett förlag. Strunta i att du är ung. Cristoffer Paolini var lika ga
mmal när han gav ut Eragon och det blev en succé. Du är bätre än honom. Du kommer att bli en succé du med. Jag vill läsa en bok du har skrivit. Snälls.

GAH DET ÄR SÅ HIMLA BRA.
HUR KAN DU SKRIVA SÅ BRA?
Nu vill jag ha ett ärligt svar, hehe cx
DU. DU.
Det finns inga ord.
Det är FÖR bra.
Detta är omöjligt.
HAJCHOFLROFUOOTJGHOGYOEUYPYEIKGLGHLL
*dansa omkring*
JAG VILL HA MEEEEER D8
*böla*
GAH DET ÄR BÄST.

Sista ord:
Jag ska läsa alla dina böcker.

Åhnej du är för bra, älskar allt du skriver ♥
Det är så himlans svårt att förklara hur jag känner så du får nöja dig med att veta att jag är beroende och vill ha mer 83

AMAZING!!!