Banana Phone

Gud dom där tabletterna...
Tur att inte dom finns på riktigt!

oww...

Jag nickar tyst till Molly.
”Ska vi prata med henne efter lunch?” frågar jag henne tyst så att ingen annan förutom vi ska höra.
”Kanske. Vi kan ju alltid ligga lågt fram till slutet av dagen eller i alla fall lite senare så får vi se.” svarar hon eftertänksamt.
”Precis som jag tänkte.”
Dagen går framåt och vi ser Agnes dunka huvudet minst 15 gånger på bara en timme. Det är inte bra, Grävlingarna kan ju fatta att hon har upproriska tankar och föra bort även henne. Jag börjar tänka på en av de nya reglerna:
”Man måste hålla koll på andra när de dunkar huvudet, Då måste man berätta för en grävling...”
Bland annat den regeln skulle ju börja gälla i morgon. Om hon fortsätter så här kommer grävlingarna få veta och då... Det är kanske bäst att varna och kanske berätta om det vi vet innan det är för sent för Agnes. Jag berättar vad jag tänker för Molly och vi bestämmer oss för att prata med Agnes innan dagens sista lektion.
Plötsligt kommer jag att tänka på tidnings artikeln i BananaNews! .
”Juste, I dag när jag kom till skolan tänkte jag visa en sak för dig, men då var du alldeles knäpp så jag kunde inte. Min mamma köper alltid tidningen BananaNews! Och igår så såg jag en ”internsant” artikel.”
Jag gräver upp tidningen ur väskan och ger den till Molly. Hon läser hela artikeln och ser ut att må illa när hon är färdig.
”Är... Den där pojken, är det han som gick i våran klass tror du? Han försvann ju en dag bara sådär...” säger hon efter en stund.
”Jag tror det. Och jag tycker att vi ska ta reda på mer om honom. Den där hemsidan de skrev om kan ju vara den vi hittade. Vi kanske kan börja kolla där.” svarar jag med låg röst.
Hon nickar.
”Vi borde ta reda på vad de gjorde med honom. Det kan nog vara till stor hjälp.”
”Ja. Men nu först och främst måste vi prata med Agnes.”
Vi båda vänder oss om och tittar på Agnes, som än en gång dunkar huvudet. En grävling stirrar också på henne och antecknar något i ett block. INTE. BRA.
__________________________________________

Inte världens längsta kapitel, hoppas att ni överlever \:

Varför är det inte bra att hon dunkar huvudet hela tiden? Då är hon ju riktigt upprorisk... Men kanske kommer bli svårt och få henne på bättre tankar... De slutade ju med det på endag...

Jag menade som att om hon visar att hon tänker dåligt om grävlingarna väldigt mycket så kanske grävlingarna fattar att hon har upproriska tankar och gör något med henne, som de gjorde med den där pojken Joel...
Men jag fixar så att det blir mer tydligt.

HÄR.ÄR.JAG.
LÄS NU om det går att tagga dig ;D

Awesome^^ Helt otrolig fanfic!^^

Ajdå, hoppas hon fattar att hon inte måste dunka huvudet innan det är för sent...

AWESOME!!!
(Jag heter Agnes )

Helt otrolig, verkligen!

Hej!
Nu har jag min dator igen, så nu kommer ett kapitel! *trumvirvel*

Nästa sista lektionen är gympa.
Vi ska spela en mer bananig version av fotboll, då man spelar med en banan av skumgummi istället för en boll. Jag hatar det spelet, det är svårt att skjuta iväg bananen som bara flyger någon halvmeter ifall man tar i av all sin kraft.
”KOM IGEN DÅ, SPARKA BANANEN!” Vrålar våran energiska gymnastiklärare Veronica och fortsätter skrika på oss. Hennes blonda, stripiga hår är uppsatt i en slarvig hästsvans och hon är klädd i samma gråa joggingdräkt som alltid.
Folk springer som galningar och försöker förgäves putta in bananen i målet.
Jag flåsar av att springa så mycket och sätter mig på en bänk för att vila, jag har aldrig gillat sport. Särskilt inte... 'Boll'sporter. Eller vad man ska kalla det...
Agnes kommer flämtande och sätter sig bredvid mig. Hon är röd i ansiktet och ser väldigt andfådd ut.
”Det är inte så kul, det här spelet...” säger hon och jag nickar instämmande. ”Grävlingarnas omgjorda sporter är inte särskilt roliga...” säger jag och vi betraktar våra springande klasskamrater under tystnad. De skriker och gummisulor skriker mot plastgolvet.
”Jag har märkt det,” viskar hon plötsligt. ”Att de inte är så himla coola som de påstår, att de är tråkiga och ljuger massor.” J
”Ja,” viskar jag tillbaka. Agnes tar sats för att slå huvudet i väggen, men jag stoppar henne.
”De kan inte läsa tankar, Agnes. De bara säger det, ” viskar jag ser att något lyser upp hennes blick.
”Då förstår jag hur du och Spencer inte försvunnit än...”
Jag nickar och vi ser på våra bananaphoneirade klasskompisar som försöker sparka in 'bollen' i målet.
Klockan ringer och alla springer ut ur gymnastiksalen innan Veronica hinner säga något om att vi måste plocka undan alla saker.
Jag och Agnes springer därifrån, vi med. Jag ser Spencer en bit bort.
”Kom, vi måste prata med Spencer, ” säger jag och drar med mig Agnes.