Annie Crestas historia

D gör det om och om igen och varje gång är det helt underbart!
Jag förstår inte hur man kan skriva så bra som du gör! Fortsätt skriva för en dag kommer ditt namn stå på en toppsäljande bok!

Så underbart♥

Jag har bara en sak att säga, Lellilola:

Det här har gjort Fannie till min största o första OTP.

Je t'aime, ma peu mignon Lellilola.

♥♥

Snääääälla mer!!♥♥♥♥♥

Kapitel 14

Merci allihopa ♥♥♥

Idag orkar jag tyvärr inte svara på allting, men nästa gång lovar jag att det ska ske!


Caesar Flickerman hälsar oss alla hjärtligt välkomna till den officiella intervjukvällen för de 70:e hungerspelen. Med en gest mot oss spelare och sedan en mot presidenten, som för ca tio sekunder visas live på en tv-skärm, sparkar han igång den magiska natten ni alla väntat på!

Huvudstaden älskar honom. De ger varandra förundrade blickar, skrattar lyckligt och rättar försiktigt till sina peruker, som åkt på sned av allt sträckande på huvudet. Från min plats backstage, bakom pojken från trean, kan jag höra publiken där uppe på läktaren säga saker som Åh Vellendia, är hans peruk inte förtjuuusande i år? Och Rosa! Min favoritfärg! Jag kanske borde skaffa mig en rosa peruk, inte sant?
Om någon utomstående såg dem nu skulle de inte alls kunna gissa vad som pågick – att det här bara var en tillställning för att ge de hungriga barbarerna där ute i publiken mersmak på en speciell tävlande – allt för att få en bra show.

Stämningen är skyhög. Laddad, nästan elektrisk. Jag skulle allt bra gärna vilja säga att den smittar av sig på mig, men det kan jag inte. Jag svettas något fruktansvärt (jag oroar mig nästan för att allt smink ska smälta bort) och allt jag hör är ljudet av mitt hjärtas dunk dunk dunk i halsgropen.
Min klänning är lätt. Den påminner om en tunn, tunn hinna över min kropp där den försiktigt fladdrar i vinden från fläktarna bredvid mig. Bakom mitt öra finns en knapp som är trådlöst kopplad till en minicentral inuti klänningslivet. Bisqet har noga instruerat mig att trycka på den precis innan jag ska in på scenen, så kommer den börja lysa i rosa, grönt och guld.

Jag undrar vad min familj kommer tycka om mig.

Deras lilla Annie som de är vana att se i en sliten blus och alldaglig kjol hon ärvt av Lynn – deras Annie, som plötsligt kommer stå på en scen minst hundra mil från dem i en klänning som är värd en årsinkomst för min mor…

En ljudlig trumpetstöt avbryter mina tankar.
Caesar Flickerman ser låtsat förvånad ut, innan han lättat utbrister ett hjärtligt skratt.
”Oh! Där kom signalen!” Han ser melankolisk ut. ”Tänk vad tiden går fort! Det var ett helt år sedan jag stod här sist!” Publiken skrattar så de skriker, medans vi tävlande bär uttryck av suck eller osäkerhet.
Caesar harklar sig. ”Nu – låt oss börja med distrikt 1:s kvinnliga deltagare i de 70:e Hungerspelen – Marble van Clos!”

Ett sus går genom publiken när Marble stegar ut på scenen och bländar alla i en klänning gjord av påfågelfjädrar. Hon ler ett fullkomligt lysande leende när hon slår sig ner i stolen och långsamt, nästan majestätiskt, blinkar med sina långa ögonfransar, som för att skydda dem från strålkastarna.
”Oh! Vilket starkt ljus!” Hon fnittrar förtjust, och jag kan nästan höra huvudstadsmännen dregla.
Caesar skrattar. ”Gör det ont?” Marble fnittrar igen och ger publiken ett flirtigt leende.
”O, bara lite grann! Men vad är lite smärta, egentligen?” Hon biter sig i läppen och blinkar med ena ögat.
Caesar skrattar igen. ”Så, Marble…”

Jag stänger av öronen.

-o-

Intervjuerna förflyter snabbt. Den manliga deltagaren från distrikt ett lämnar intryck i min hjärna – för iklädd en antik rustning ser han exakt ut som den blodtörstiga mördaren han gav intryck av att vara på träningen. Flickan från distrikt två spelar oskyldig, vilket knappt passar henne: hon är minst 1,85 lång och iförd en kolsvart utstyrsel som påminner om kattpäls.
Deltagarna från distrikt tre försvinner lika fort ur min hjärna som de anlände, för de stammar och rodnar, och huvudstaden verkar vara väldigt uttråkad under deras intervjuer.

Och sedan är det min tur.

Allt jag tänker när jag långsamt går in på scenen är snubbla inte, Annie. Snubbla inte, snubbla inte, snubbla inte!
Och självklart så är det första jag gör inför huvudstaden att snubbla. Jag rodnar rosenrött, bländas av de starka strålkastarna och vacklar fram till min stol med hjärtat dunkande i bröstet och ljudet av publikens skrattsalvor i öronen.
Caesar skrattar också när han frågar:

”Är miss Cresta ovan vid höga klackar?”

Jag rodnar ännu mer och stammar något ohörbart, för allt jag kan tänka på är hur mycket jag måste likna en mogen tomat just nu.
”Förlåt? Vad sade du?”
Jag harklar mig. ”Det… Det här är första gången jag har på mig ett par pumps.”
Caesar höjer på ögonbrynen, och publiken ger till ett långdraget oooooooh! vilket får mig att vilja gömma mig i min klänning.

”Första gången?” Caesar skrattar högljutt. ”Hur känns det?”
Jag drar till med ett ”Underbart!”, vilket får publiken att ååååå:a. Förmodligen för att jag är fiskarflickan från distrikt fyra som aldrig haft på sig något sofistikerat och äntligen får njuta av något så vackert som vita sidenpumps.
”Är pumpsen ditt bästa intryck av huvudstaden hittills?”


Jag biter mig i läppen, tänker på Finnicks änglalika ansikte och röst och innan jag hinner tänka hasplar jag ur mig ett:
”Nej.”
Caesars ögonbryn försvinner i det rosa hårfästet. ”Inte det? Nå, vad är det, då?”
Jag rodnar igen och slår ner blicken. Caesar ger mig ett leende som säger att han vet exakt vad jag tänker på, och mina värsta farhågor besannas när han frågar:
”Har det bästa intrycket möjligtvis haft något att göra med en kavaljer?”

Publiken jublar när jag rodnar ännu mer och tyst ber om ursäkt till stackars Finnick för den scen jag skapar.
”Kanske…” Jag harklar mig och låter blicken vila på Caesars fötter.
Caesar skrockar. ”Å! Nu blir vi ju nyfikna! Berätta!”
Jag skruvar på mig. ”Tja…”

Och sedan går gonggongen och blir min befrielse.

Du är superbra! ^^

ErisedStone, har du redan läst klart :o

Men tack ♥♥

Snbbläste ^^

Brukar också göra det i skolan på SV lektionerna *angelic smile*

Fast din faniction är mycket roligare än en svenskalektion.