Mercedes Smith - Offer för Hungerspelen [SV] [THG]

Supergrymt ♥♥♥

Tack så mycket! Ni är underbara!
Jag har så mycket att göra så det blir ett kort kapitel just nu!

Kapitel tjugotvå: Må oddsen alltid vara oss gynnsamma

Nästa morgon vaknar jag av värmen. Jag stiger upp från stengolvet och sträcker på mig. Spelledarna vill få ut oss härifrån, de vill ha blod. De vill ha någon av oss döda. Vi är fyra kvar. Jag fnyser. Bästa oddsen också. En femma och sjua mot två karriärister. Personer som känner ett svärd lika väl som sin egna bakfickor. Personer som kan kasta knivar i sömnen. Tanken på vapen får min yxa att kännas tyngre och jag drar upp den. Jag går ut i solljuset och håller upp yxan. Det rycker i mina mungipor.
"Fyra spelare kvar, Panem. Må oddsen alltid vara oss gynsamma." säger jag tydligt till de kameror som jag vet ligger gömda omkring oss.
Carter kommer ut till mig och kisar med ögonen. Han höjer handen för att skydda sig från solens starka strålar. Jag förstår honom, värmen bränner mitt ansikte och de långa byxorna blir snart oerhört varma.
"Ska vi gå in i bland träden och kolla läget?" frågar han och jag nickar. Att komma in bland trädkronornas svalkande skydd kändes mycket frestande.
Inne i skogen var det tyst, om man räknar bort det svaga fågelkvittret. Värmen är inte lika kvävande härinne men tröjan klibbar mot skinnet, och jag drar i det tunna tyget för att släppa in luft. Trädgrenarna kastade skuggor längs marken och varje knäckande kvist får mig att hoppa till. Vi är fyra kvar, och aldrig kunde jag drömma om att jag skulle vara en av de. Jag trodde faktiskt att jag skulle dö de första dagarna. Eller att jag skulle snubbla från plattan och explodera i blodiga små småbitar. Jag ryser.
Vi går under tystnad som vi oftast brukar göra när vi är ute. Jag sneglar mot Carter men han håller blicken stadigt framför sig. Jag vänder tillbaka blicken samtidigt som jag hör en bekant röst höras från träden vid höger sida.
"Titta Mercedes! Det är jag!" En blond kalufs dyker upp bland träden och den lilla pojken ler brett. Han håller ut handen mot mig och upprepar mitt namn igen.
"Cem?" utropar jag förskräckt. Jag sträcker mig mot honom men Carter håller fast mig i handleden. Jag försöker hysteriskt dra mig ur Carters grepp men han vägrar släppa. Jag slutar dra men min blick vilar fortfarande på min bror. "Cem!"

Bra :o

Awesome ♥

Super!!!

Superdupermegajätteenormtbra!

Oj, nej, hatar att hennes bror är med!!

Jättebra!

Hur bra som helst!♥

*kommenterar och hoppas att det blir ny sida så att du kan fortsätta :3*

EDIT: Bajs, det blev inte det :c