Exchange [SV]

Okej, tänkte att det var något sånt. Stressa inte med att skriva.

Okej, här kommer det då.
Jag vill bara tacka som vanligt. Hoppas att inte det blir uttjatat, men jag vill bara markera hur mycket jag uppskattar att ni läser. :3
Kika gärna in på min nyligen renoverade profil. Längst ner kan ni få läsa om hur bl.a. Zam och Cory kom till genom två redan existerande karaktärer. Jag antar att inte många kommer att orka läsa det, men för er som är intresserade hoppas jag att det är godtagbart. ^^
Spoilers i texten är markerade med svart text, men är inte så farliga att läsa heller för den delen.
***

Kapitel 4.3

Zam somnade i biblioteket. Han var inte stolt över att erkänna det, men det var precis vad som hade hänt. Måndagar kändes alltid så sega, vare sig man gjort mycket under helgen eller inte. Det var lättare att vända på dygnet under helgen än att vända tillbaka det under veckan.

Zam hade gått till biblioteket för att finslipa sin uppsats, hade slagit sig ner i en soffa i ett avskiljt hörn och jobbat på med bara en tanke i huvudet; Jag måste bli klar. Han ville inte ha kvar uppsatsen som tyngd längre, och dessutom skulle den lämnas in nästa dag. Problemet var bibliotekets mörker och de ljumma skenen från lamporna. Det hade gjort honom sömnig, och inte blev det bättre på grund av den oändliga tystnaden. När han precis blivit klar med uppsatsen orkade han inte hålla sig uppe längre, utan sänktes i en djup, drömlös sömn.

-
Han vaknade inte förrän någon ruskade om honom. Han identifierade först vad han hade använt som kudde; sina egna armar på bordet; och hade blivit väldigt förbryllad när han såg att han fortfarande befann sig i biblioteket. Han försökte minnas vad som hade hänt, men kunde inte komma fram till något annat än det ständiga krafsandet från pappret när han skrev slutet av sin uppsats.

Med en sömndrucken blick såg han upp mot personen som hade väckt honom.

Madam Pince blängde ner på honom med ett smått otåligt uttryck i ansiktet.

"Vi stänger nu", sa hon korthugget.

Vid denna mening försökte Zam skaka liv i sig själv. Han kände en påtrycklig känsla i bröstkorgen som han verkligen inte gillade, en känsla som tydde på förödmjukelse eller skam.

"Förlåt, madam", fick han ur sig med en ovanligt tunn röst. Han slängde en blick ner på sitt verk och började plocka ihop sina saker. "Hur mycket är klockan?"

Madam Pince såg på under tiden han började samla fattningen.

"Halv nio", sa hon stramt.

Zam kunde knappt tro sina öron. Han hade gått ner till biblioteket vid fem. Han kunde inte ha suttit med uppsatsen längre än en dryg timme innan han somnade. Om klockan var halv nio hade han dessutom missat middagen.

Han försökte dölja sitt förvånade uttryck då han fick sitt svar och nickade lite tacksamt för att visa sin uppskattning.

"Då ska jag gå", sa han i en lätt harkling och lade upp böckerna i famnen för att ställa tillbaka dem i hyllorna.

"Jag kan ta de där", sa madam Pince då och sträckte fram ena handen med handflatan upp.

Zam såg på henne med smått förbryllad blick. Sedan såg han ännu en gång otåligheten i hennes ansikte och gav henne böckerna.

"Tack", mumlade han fram när kvinnan svängde av till hyllorna och sedan skyndade han sig bort mot dörren för att komma därifrån.

-
Väl i uppehållsrummet igen hade Zam ingen lust att stanna kvar bland folk. Han kunde känna att han fortfarande var lite sömnig och det syntes säkert i hans ögon. Han försökte rätta till sitt blonda hår på vägen upp till sovsalarna för att inte se helt nyvaken ut. Han gick bara rakt förbi allihop, valde inte ens att leta efter Richard för att be om ursäkt.

Han visste inte vad det var han skulle be om ursäkt för egentligen, men han förmodade att Richard blivit lite fundersam efter några timmar då Zam bara hade sagt att han skulle till biblioteket en stund.

Så snabbt han förmådde tog sig Zam upp för trappan och styrde stegen mot sin sovsal. Han var inte helt säker på vad han skulle göra där, men han kunde nog hitta på något. Sova var inget alternativ. Han trodde inte att han skulle kunna sova alls den natten, då han hade tagit sig runt tre timmar sömn för tidigt, men han hoppades att hans hängiga humör skulle hjälpa honom på traven.

-
Zam blev mer eller mindre förvånad när han såg Richard sitta på sin säng i sovsalen. Han läste en bok och tittade knappt upp när Zam gick in. Han gick förbi Corys säng på vägen mot sin egen. Gardinerna var som vanligt vid denna tiden fördragna. Som Zam förstod det så gick pojken och lade sig väldigt tidigt, runt sju varje kväll. Men sedan verkade han inte ha några problem med att ta sig upp på mornarna.

"Hej", sa Zam kort för att fånga Richards uppmärksamhet. Han sa det rätt tyst för att inte råka väcka den sovande.

Richard sneglade upp ovanför boken, såsom man alltid tänker sig en lärare gör över sina glasögon, men verkade sedan fokusera på orden framför sig istället.

"Hej", svarade han uttryckslöst.

Zam visste inte vad han hade förväntat sig, men inte var det det här. Han försökte lista ut om Richard var arg, eller sur på något sätt, eller om han bara inte var tillräckligt intresserad för att bry sig om honom. Han verkade inte vilja fråga var han hade varit.

Zam släppte det då han insåg att Richard faktiskt inte tänkte lägga ner sin energi på att fråga ut honom. Kanske var det lika bra det. Zam hade ingen större lust att berätta om sin oväntade tupplur.

"När gick Cory och la sig?" frågade han istället. Nyfikenheten inför pojken drev honom till att yttra sig igen. Om han skulle ta hand om Cory behövde han förstå honom, och det kunde han inte göra så länge han själv inte uppfattade hans handlingar.

Richard ryckte på axlarna.

"Han har varit uppe i sovsalen hela eftermiddagen", sa han kort. "Jag gick inte hit förrän vid sju."

"Och då sov han?" fortsatte Zam att fråga.

Richard slängde en blick på honom, en blick som tydde på att han inte riktigt förstod Zams nyfikenhet.

"Ja", blev hans korta svar. "Vadå då?"

Zam skakade lite på huvudet.

"Inget", sa han, orkade inte förklara den process han kände att han behövde genomgå för att få någon som helst kontakt med den hjärnskadade pojken.

Richard höll kvar blicken på honom ett tag, behöll den smått misstänksamma minen, men verkade sedan ge upp och dök in i sin bok igen.

super duper mega bra!!!! :'DD
lyste helt klart upp min tråkiga ensamma kväll!! ^^

Siuperawesome!
Får en känsla av att Cory faktiskt inte sover. Men jag kanske har fel, haha x'D

Ska läsa på din profil!

Man blir bara mer och mer nyfiken på Cory!

Tack! Vad kul att ni börjar tänka till om Cory. :3
Nu har jag lyckats få ihop hela berättelsen från början till slut - i mitt huvud. Jag har skrivit "milstolpar" som jag kommit på under tiden jag tänkt ut allt, så att jag kommer ihåg detaljer och får med sådant som bara känns... tja, genialt i mitt huvud. xD Tyvärr kommer det ta ett tag innan ni själva får läsa det, eftersom jag oftast är rätt seg på att komma in i handlingen.. hrm..
Nu ska jag inte babbla mer, känner jag. Berättelsen har hoppat ett par dagar framåt i tiden, så att ni är medvetna om det.
Snälla, kommentera så är ni jättegulliga!
***

Kapitel 4.4

Dubbeltimme i Spådomskonst... Det måste vara det mest meningslösa som finns.

Zam gick med sina böcker under armen och tog sig igenom korridor efter korridor för att komma till tornet där lektionerna i Spådomskonst hölls. Han var ensam. Richard hade lektion i Forntida runor och hans egen var bara för Ravenclawelever. Cory hade försvunnit efter Trollformelläran så Zam antog att han inte skulle vara med på den här lektionen.

När det kom till Trollformelläran så hade det gått bättre för Cory. Det var inga samarbetsövningar den här gången. Man skulle förtrolla ett och samma föremål med två olika formler och se till att inte tappa kontrollen över dem, och detta hade pojken klarat hyfsat bra. Han verkade dock ha lite svårt att hålla uppe besvärjelserna när han väl hade lagt dem. Zam hade märkt att det gick lätt till att han tappade fokus och tappade den ena eller den andra, men pojken verkade ihärdig och försökte bara om och om igen. Det hade, konstigt nog, fått Zam att le smått. Han gillade Corys kämparglöd och beundrades över vad han kunde göra trots sin hjärnskada.

Zam gillade inte att vara ensam, speciellt inte i korridorerna. Han var beroende av sällskap och föredrog bara att vara själv om han var riktigt trött eller hade något viktigt skolarbete att göra. Han var ändå inte riktigt ensam på lektionerna i Spådomskonst. Han kunde umgås med andra killar från Ravenclaw också, även ifall det - trots sina odds - inte hände så ofta. Men det var inte riktigt samma sak. Killarna och tjejerna från Ravenclaw som han bara pratade och umgicks med då och då verkade så avlägsna för honom. Han hade inte tagit del av deras liv; det enda han hade pratat med dem om var meningslöst trams.

-
Julian och Patrick stod lutandes mot väggen när Zam kom fram till tornet. De var dem första pojken fick syn på i vimlet av de andra eleverna. De hälsade på honom så som de alltid gjorde och visste redan om att det var dem som Zam skulle hållas sällskap av under lektionen. De sa inte mycket. Zam placerade sig bara vid sidan om dem och väntade på att lektionen skulle ta sin början.

-
Timmarna gick segt, vilket Zam inte alls var förvånad över. Spådomskonst kunde vara intressant, men för det mesta kändes det hopplöst och nästintill onödigt. Den enda anledningen han gick på Spådomskonstlektionerna var för att de andra lektionerna verkade jobbiga. Skötsel och vård av magiska djur var den enda tillvalda lektionen som han faktiskt såg fram emot. Forntida runor var inte ens ett alternativ. Det var alldeles för mycket jobb och Zam lade ner tillräckligt med ansträngning på sina andra läxor redan.

När lektionen var slut började Zam styra stegen mot stora salen. Det var dags för lunch och han skulle som vanligt möta Richard vid bordet. Han kände att några gick bakom honom, antagligen Julian och Patrick, men han brydde sig inte om det för tillfället. Det var bara en lektion kvar efter det här och sedan skulle skoldagen vara över. Med denna tanke i bakhuvudet skyndade han på stegen lite. Det skulle inte gå fortare att ta sig igenom dagen för det, men det kom som en ren reaktion.

-
Precis innan han tog första steget in i salen kände han hur en plötslig tyngd attackerade hans högra axel. Han var inte beredd på händelsen och var nära på att tappa balansen. Hela hans överkropp tippade över och snabbt försökte han skaka av det som orsakade problemet. I det här fallet var det Sebastian. Det kunde han ha förväntat sig, han var inte ens förvånad över det.

"Hej!" sa den sextonårige pojken och tog bort sin arm från Zams axel.

"Hej", fick Zam fram, inte så entusiastisk i sina ord.

Han såg de andra från gänget röra sig mot sidorna av honom, mer eller mindre som de brukade vara.

"Kommer du till uppehållsrummet senare?" frågade Tess och log svagt mot honom.

Zam slängde en blick in mot stora salen och försökte hitta Richard vid Ravenclaws bord. Det fick dock inget lyckat resultat.

"Visst", sa han och vände tillbaka huvudet mot Tess. Hon hade ställt sig intill Sebastian med ena handen på hans axel. Skillnaden från när hon gjorde det på honom och när han gjorde det på Zam var att Tess fortfarande lade sin tyngd på sina fötter och inte på sin pojkväns kropp.

Det blev inget mer sagt. Vännerna fortsatte inåt och styrde stegen mot sitt bord med en kort avskedshälsning. Zam bara nickade mot dem och svängde själv av mot Ravenclaws bord. Han kände att det som precis hade hänt inte hade varit bra för hans trötta kropp, speciellt inte efter den sega dubbeltimmen i Spådomskonst. Han var hängig igen. Det verkade han vara ofta nu för tiden. Han hade för mycket tankar, för mycket skolarbete, för mycket allting...

-
Richard hade slumpmässigt satt sig någonstans runt bordet och resultatet blev att han placerat sig bland de lediga platserna i mitten. När Zam närmade sig honom såg han att det fanns en plats till honom bredvid, så som det brukade vara. Det som Richard däremot inte verkade ha förutspått var det oväntade sällskap han hade fått vid bordet. Cory satt mittemot honom och åt oberört av sin mat utan att ens titta upp. Richard såg inte direkt ut att gilla det. Han höll sin gaffel några centimeter över sin tallrik, men istället för att sticka den i pajen som låg där tittade han misstänksamt på pojken framför sig. Det var inte förrän Zam slog sig ner precis bredvid honom som han reagerade och tittade bort.

"Vad gör du?" frågade Zam, inte så allvarlig på rösten eftersom han kände på sig att Richard var lika trött som han.

Richard ryckte lite på axlarna och intresset för hans mat verkade plötsligt ta upp hela hans värld.

Zam tittade lite oförstående på honom - inte för att han visste varför - och slängde sedan en blick bort över kortsidan. Cory såg likadan ut som innan. Han såg likadan ut som han alltid gjorde. En gnagande känsla började göra sig uppmärksam i Zams bröstkorg. Ogillade Richard Cory? Eller var han bara avundsjuk på honom sedan början av veckan? Vad det än var så kunde Zam känna ett förakt från Richard som han irriterade sig ordentligt på. Det var bara helt oförklarligt att vara sur på Cory, han gjorde ju knappast någon skada.

Zam försökte samla fattningen igen och skakade av sig tankarna som börjat spinna i hans huvud. Än en gång verkade känslorna tydligare för honom än vad de brukade. Det dumma var att han inte tyckte om det, eftersom han inte visste hur han skulle hantera det.

Han försökte fokusera på att ta mat istället. Kanske hade han bara sett helt fel, kanske var han bara hungrig. Richard kanske bara var nyfiken på pojken, precis som han själv var.

Förstora inte upp allting, tänkte han envist till sig själv. Varför har du börjat bry dig om småsaker?

- ♥

Allt var jätteawesome! Fortfarande nyfiken på Cory! O.o

Okej... det där var lite skumt. Undra vad som står på.

Tack, än en gång!
Nu kommer det ännu mer vetenskap, och det är inte sista gången. Jag är väldigt förtjust i att uppfinna min egen logik, också är jag förtjust i att förklara dem i minst detalj så att alla förstår, hehe. ^^

Innan ni scrollar ner och börjar läsa så behöver jag er hjälp med en sak. Jag behöver förslag på namn till trollformeln ni får läsa om här, och som ni fick läsa om på förra Förvandlingskonstlektionen, så kommentera antingen här eller skicka ugglor på vad ni tycker passar.
Tack på förhand.
***

Kapitel 4.5

Än en gång var Cory exemplarisk i Förvandlingskonst. Så duktig som han var på måndagslektionen var han också på onsdagslektionen. Uppgiften gick fortfarande ut på att förvandla växter till levande varelser; den här gången var det meningen att man skulle förvandla en nyligen avhuggen gren till en orm.

Zam satt vid sitt bord med Richard och Cory vid var sida om sig och studerade deras arbeten. Både för Richard och han själv såg det ut som förra gången. Deras föremål hade ändrat färg och hade till och med täckts utav grönt fjäll, men längre än så verkade de inte komma. Corys gren däremot hade fått en helt ny form. Den slingriga, fjälliga ormkroppen låg stilla på bordet och gav ifrån sig något väsande ljud. Ögonen var stängda, som om den sov, och då och då sträckte den ut tungan för att lukta på sin omgivning. Det var ingen stor orm, och den var knappast farlig heller, men det var tillräckligt för att Zam skulle känna sig lite osäker. Tänk om alla ormar de trollade fram plötsligt skulle attackera dem och sätta sina huggtänder i dem.

Tanken var såklart absurd, men om Cory var så duktig på Förvandlingskonst kanske han skulle klara av att lära in sina skapelser rörelser också. Men Cory skulle aldrig få något till att attackera någon annan. Eller?

Professor Stokes beundrade Corys arbete från borden längre bort. Zam kunde se hans gillande min ända från sin plats och kände en vag avundsjuka. Han tänkte inte rikta den mot någon, speciellt inte mot Cory, men han tänkte dra nytta av den. Han tänkte använda den för att själv lyckas med sitt arbete. Han höjde trollstaven över sin gren och snäppte till med handleden samtidigt som han uttalade formeln.

Något förändrades i grenens raka form. Den slingrade till och änden smalnade av, som en svans. Dock hade den inget huvud ännu. Det var tur att växter inte hade något känslosystem. Det där skulle nog inte vara så bekvämt annars.
Zam försökte på nytt. Han förstod att det bästa sättet var att utföra besvärjelsen gång på gång, så att föremålet förändrades successivt. Han var fortfarande nybörjare på det här. När han övat tillräckligt mycket kanske han kunde klara det på första försöket, men till dess fick han kämpa på.

Fjällen täckte nu hela grenens yta. Man kunde se att en orm var på gång, men Zam tvivlade på att han skulle få den levande. Det var problemet med hans teknik; det han trollade fram skulle redan vara dött innan han blev klar. Det var som med hans fågel; den som inte kunde vissla ordentligt. Desto fler försök man gjorde, desto fler av robotens funktioner försvann. Det var bara en teori, men den lät logisk i Zams öron.

När han försökte ännu en gång fokuserade han bara på huvudet. Formeln skulle inte sätta sig på det han redan trollat fram, så det var lika bara att ta kroppsdel för kroppsdel tills han lyckades. Och det gjorde han, tillslut. Ormen som låg ihopslingrad framför honom var helt livlös. Inga funktioner alls tycktes finnas på den. Den var fortfarande bara en gren, fast i en annan kropp.

-
"Ni kanske har märkt att det var mycket svårare den här gången, trots det att djurets form var betydligt simplare än det förra", sa Professor Stokes när lektionen närmade sig sitt slut. Han höll på att samla in ormarna, eller det som skulle likna ormar, och lade dem i en korg. "Saken är den att djurets form inte spelar någon roll. Det ni fick framför er, grenarna, var redan halvt döende. Ingenting klarar av att leva utan en flödande livskälla. För att få den här formeln att fungera som vi vill skulle vi bli tvungna att förvandla hela trädet. En gren av det skulle vara som en arm av en människa. Skulle ni verkligen vilja hugga av er armen och se den förvandlas till en orm? Och om ens viktigare; tror ni att ormen skulle leva då?"

Zam gillade inte liknelsen, men förstod konceptet. Det här var ett bevis på att man inte kunde ge liv åt något som redan var dött. Man kunde inte återuppväcka det döda. Alla behövde en livskälla för att kunna leva.

Richard sträckte upp handen i luften igen. Professor Stokes, som verkade ha pratat klart, var inte sen med att ge ordet till honom.

"Vi har ju jobbat med att förvandla levande varelser till vanliga föremål. Vad händer med deras livskälla?" frågade han. Det var en klurig fråga, så pass klurig att Zam själv började fundera på ett passande svar.

Stokes verkade också lite fundersam över hur han skulle förklara detta. En nål eller en kopp hade inget liv, ändå hade de förvandlat tändstickor och smådjur till dessa föremål. Zam fasade inför en återkommande tanke. Hade de släckt livskällan hos dem? Hade han dödat djur för en dum lektions skull?

"Jag tror att detta kan beskrivas bäst med det ord många häxor och trollkarlar är skeptiska till", började Professor Stokes aningen försiktigt. "Själar."

Zam kunde se Richard rynka på ögonbrynen. Antagligen var han en av de trollkarlar som var skeptiska till det. Professor Stokes däremot verkade inte bry sig om det.

"Eftersom föremål inte har något av det som behövs inom en levande varelses förvandling kan man säga att djuren får blackouts. När vi exempelvis förvandlade möss till koppar i årskurs två följde varken hjärta eller hjärna med. Fast det kan vi förstås inte veta säkert, med tanke på att vi inte krossade koppen för att se vad som fanns inuti porslinet, men vi kan fastslå att det inte finns en specifik plats åt dessa organ i den nya formen, såsom det skulle ha funnits om vi förvandlade mössen till någon annan levande varelse. En blackout är ett tillstånd där man varken sover, är vaken eller är medvetslös. Man befinner sig mitt i Ingenstans, fastän man fortfarande lever. Det kan man säga är själens förtjänst. Själen är kvar i kroppen och håller den vid liv trots det att den inte kunde kopplas till hjärta eller hjärna. Om vi däremot skulle slå sönder koppen skulle själen frisläppas och varelsen, i det här fallet musen, skulle dö."

Det blev tyst en lång stund. Alla verkade sitta fastklistrade på sina stolar och smälta den smått förvirrande information de hade fått.

"Är det din mest logiska förklaring?" frågade Richard tillslut med ett ytterst skeptiskt tonfall.

Stokes gav ifrån sig ett stelt leende.

"Det är den enda förklaringen", sa han utan att släppa efter av sin säkerhet. "Annars får vi helt enkelt utgå från att det inte finns någon förklaring till hur varelser kan leva i ickelevande föremål."

En ny tystnad lade sig. När Zam studerade Richards ansikte kunde han se att han tänkte. Han tänkte så det knakade, nästan bokstavligt talat. Eller också så var det bara hans tänder som gnisslade.

"Förvandlade du tillbaka kopparna till möss efter det att lektionen var slut?" frågade han tillslut. Det var uppenbart att han fortfarande hade ordet, då professorn hade väntat på hans yttrande.

"Ja", sa han lugnt.

"Men man kan väl inte förvandla ickelevande föremål till levande organismer?" fortsatte Richard envist.

"Nej, det stämmer", svarade Stokes tålmodigt.

"Hur fungerar det då?"

Professor Stokes funderade än en gång ut ett svar på sin elevs fråga. Zam var för en gångs skull glad över Richards frågvishet och begär att få veta allt i detalj. Han tyckte att diskussionen som kommit igång var riktigt intressant och ville själv veta svaret på frågan.

"Det är sant att man inte kan förvandla solida föremål som koppar till möss," fortsatte Stokes, nästan mest för sig själv, "men eftersom kopparna i det här fallet redan hade varit möss kunde de förvandlas tillbaka. Om föremålet är levande, det vill säga innehar en själ, kan det behålla sitt liv vare sig skepnad eller form."

"Så mössen du fick tillbaka var inga robotar?" frågade Richard på.

Professor Stokes skakade på huvudet.

"Nej, de hade samma funktioner och system som innan de förvandlades till koppar", sa han, stolt över att få en slutsats i diskussionen.

Richard nickade sakta. Han verkade ha förstått allting, trots det att han inte såg så övertygad ut. Zam trodde att han också hade fått en förklaring på sina funderingar.

"Då var det allt för idag", sa Stokes leende och slog ihop händerna. "Nästa gång ska vi fortsätta att bygga ut våra kunskaper om förvandling mellan levande organismer."

Jättebra! Du är superduktig

Jag tyckte också att diskussionen var intressant, hehe x)

På latin betyder "Förvandla växter till levande varelser" detta: "Convertimini animalium, plantarum". Ett förslag är att förkorta det lite och använda det