13 och såld

Kapitel 39



De följande dagarna såg jag inte skymten av Richard. Inget meddelande ens. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Hans drag i spelet förvånade mig något enormt. Det var inga skrik, det var inga slag. Ingen svimmade, ingen dog. Allt var bara tyst.
Mathilda höll mig igång. Hon hjälpte mig med uppgifter jag fick ifrån professor Herke. Min läsning hade blivit betydligt bättre, trots att jag inte var i närheten av att kunna läsa. Jag fick beröm över att jag lärde mig snabbt. Alfabetet satt fastprintat i hjärnan, liksom vissa få ord. Jag lärde mig mer varje dag. En dag ledigt hade jag, för att göra mina egna saker. Men för det mesta gick tiden åt till att försöka läsa en bok. Det gick inget vidare.
Varje dag tittade jag till boken om legenderna som fortfarande låg under sängen. Mathilda hade sett den, men låtit den vara kvar. Man kunde lita på henne, det var en sak som var säkert.
I all stress besökte jag Stephanie så ofta som möjligt. Hon mådde inte bra. Hon var rädd och vågade inte slappna av. Vem gjorde det? Jag klandrade henne inte precis. Jag lät alltid tårarna falla där. Vi tröstade varandra, något som inte skulle gå om hon inte var där. Jag kunde knappt komminucera med henne. Hon kunde inte läsa, inte skriva. En dag bestämde jag mig för att lära henne. Vi tog varje eftermiddag till att lära oss alfabetet. Jag gav henne samma uppgifter som professor Herke hade gett mig i början. Och Stephanie var inte dum. Hon lärde sig dubbelt så snabbt som mig. Jag förstod knappt att hon faktiskt var lika duktig som jag efter två veckor. Vi drunknade i pergament när jag en dag kom att tänka på Aiden. Han visste fortafarande inte om att Stephanie var stum. Jag hade inte pratat med honom alls, faktiskt. Så en eftermiddag senare avbokade jag Stephanies och min dagliga undervisning och gick istället till Aiden.

Jag styrde stegen mot stallet, där han troligen skulle befinna sig. Han fick fortfarande inte jobba, men nu var han åtminstone fri ifrån sjukstugan. Jag hörde honom mumla till sin häst. Han klappade den omsorgsfullt och lutade huvudet mot manen. Manen var svart, och kroppen var en mörkbrun färg som alla avundade. När han märkte mig log han stort och gick fram till mig. Bortsett från att han smått haltade och att ett ärr fortfarande kunde avtecknas såg han frisk ut. Men han verkade annorlunda, mognare kanske. Mer allvarlig.
Han kramade om mig.
"Alice, jag har saknat dig", mumlade han i mitt hår.
"Jag har saknat dig med", sa jag sanningsenligt.
"Hur mår alla?"
"Jo", började jag sorgset. "Jag har suttit i fängelse, jag har fått avtjäna straff. Ett stort utbrott. Och Stephanie har blivit torterad."
Mina ord kom som en chock. Han skakade om mig. "Vad säger du?" sa han upphetsat. "Har hon blivit torterad?"
Jag nickade. "Hennes tunga..."
Aiden sjönk ner på jordgolvet som var täckt med hö. Han lutade huvudet mot boxen som en häst stod i. Gnägganden fyllde luften. En tår rullade ensamt ner för Aidens kind. Jag satte mig ner och kramade om honom. Han rörde sig inte av chock.

Vi satt sådär, utan att bli störda av någon. Aiden grät, jag med. Jag började berätta allt som hade hänt. Om Erik och Stephanie, om allt. Han avbröt mig inte en endaste gång. Jag uteslöt undervisningen för att berätta det sedan.
"Jag kan inte fatta att hon är stum", sa Aiden efter en stund. "Man kan inte prata med henne längre."
Jag suckade tungt och strök undan en tår. "Jag har funnit ett sätt, men det tar tid", svarade jag.
Han tittade förvånat på mig. "Vad menar du?" sa han tvivlande.
Jag kände mig sårad för att han inte trodde på mig, men sa inget om det.
"Jag lär henne att läsa. Själv undervisas jag, så jag lär henne att läsa och skriva samtidigt. Hon är verkligen duktig. Om hon reser kan vi skicka brev."
Efter ytterligare en stund sa jag:
"Hon vill nog träffa dig, Aiden. Hon saknar dig verkligen."
Han samlade sig och sa förnuftigt: "Såklart, jag går direkt. Följer du med?"
Jag nickade och reste mig upp. Vi gick mot slottet igen. Jag tog hans hand inuti slottet och tryckte den. Han tryckte tillbaka.
"Det kommer bli okej", sa jag med ett svagt leende. "Jag lovar."

Aww.... ♥

I love this.

Me to

Tack! Älskar er!



Kapitel 40


Aiden rusade mot sin kusin och kramade henne hårt. Stephanie kramade om honom också och lät tårarna falla igen. Jag log mot dem. Egentligen skulle jag kanske gått därifrån, men jag kunde bara inte lämna de ifall något skulle hända. De var så lyckliga tillsammans. Jag satte mig på en stol som var klädd i svart läder. Den var obekväm, men jag tänkte inte på det.
Stephanie kom till mig och visade ett pergament. Hon hade börjat skriva lite egna ord! Nu visste jag knappt om något var rätt, men det var en bra början.
"Stephanie! Du skriver!" utbrast jag glatt och kramade om henne.
Hon skrattade, även om det inte lät som förut. Jag blev så glad över att se henne var glad igen. Det var längesen.
Aiden kom och kollade på orden. Han kunde läsa och skriva, till min förvåning. Han hade fått lära sig det när han var liten. Han rättade stavfelen, men fann att felen inte var så många. Stephanie kunde knappt stå still för att hon var så glad. Vi skrattade.
"Stephanie, du är verkligen duktig!" sa Aiden glatt.
Han kramade om oss båda, och gav mig en puss på kinden. Jag rodnade. Kyssen i skogen dök upp i mitt huvud och jag rodnade ännu mer. Stephanie petade mig i sidan för att visa att hon fattade vad som hände mellan Aiden och mig. Jag log som bekräftelse att hon hade rätt.
"Kom! Vi måste berätta för Ashton", sa Aiden utan att sänka rösten.
Jag hyssjade honom och slog till honom på armen som för att säga: "Idiot!"
Han log ett ursäktande leende som fick mig att smälta. Jag nickade som svar till hans kommentar och såg Stephanie göra samma sak. Vi var fortfarande glada, men nu blev vi lite allvarliga. Fast det allvarliga försvann snart när vi började gapskratta. Inget hade kunnat hejda min glädje.
Vi gick ut i korridoren. Ingen var där som tur var. Vi tassade ut ur slottet utan att möta en enda vakt. Vi smög längs kanten av slottets mur och hittade en spricka som vi trängde oss igenom. Tydligen visste Aiden redan om sprickan. Så kom rebellerna in och ut från slottet. Troligen var det så Stephanie hade kunnat smita med hjälp av någon. Ingen vakt patrullerade utanför den delen av muren.

Vi sprang in i skogen och doften av tall fick mig att njuta. Jag sprang genom granris och buskar, och frihetskänslan dök upp inom mig. Jag skrattade liksom mina vänner. Vi saktade inte ner förrän vi var djupt inne i skogen. Jag hade memorerat vägen så gott det gick och skulle troligen hitta hem. Aiden ledde oss till gläntan. Och snart nog var vi inne i gläntan. Några flickor satt och skrattade några meter ifrån oss och lös upp när de såg oss. Leslie var bland dem. Jag kramade om henne och hörde någon springa och meddela att vi kommit.
"Äntligen är du här! Vi har väntat på dig", sa Leslie glatt. Jag presenterade henne för Stephanie, men tydligen hade de träffast förrut. Stephanie hade varit i lägret, vilket jag borde ha förstått. Leslie blev förfärad över att Stephanie var stum och svor på att straffa den skyldige. Jag visste att det var omöjligt, men sa inget.
Ashton kom joggandes mot oss och välkomnade oss tillbaka. Han frågade efter informationen, men till hans besvikelse medgav jag att jag inte kommit så långt. Men han brydde sig inte och sa att det fick ta tid.
Elijah kom springandes före eett par pojkar. Han brottade ner Aiden innan Aiden hann reagera. Trevligt välkomnande. Men Aiden bara skrattade och fick hjälp att resa sig upp. Elijah gav mig en kram som jag inte var beredd på. Kramen var kort, men tillräckligt lång för att kunna uppfatta att han faktiskt var glad över att jag var i lägret igen.
Vi gick ner mot "mittpunkten" och möttes av en massa hej. Rose kom och omfamnade mig och Stephanie.
Sen var det såklart dags för att berätta om allt som hade hänt. Trots att det inte var något användbart. Men jag berättade, om allt från när jag kom till slottet och tills jag lät Aiden träffa Stephanie.
Alla lyssnade på min berättelse. Sedan fick Aiden berätta allt som han hade varit med om. Om alla Stephanies besök som jag inte hade en aning om. Och om hur han hade behandlats. Hans arbetsgivare hade varit mildare mot honom, men inte tillräckligt för att han hade kunnat återhämta sig snabbare. Han hade tvingats arbeta, bara inte lika hårt som förrut. Men i alla fall så mådde Aiden bra.
Jag märkte att Elijah tittade på mig och vände bort blicken. Hans ögon genomborrade mig och tvingade mig nästan att möta hans blick. Hade Elijah varit annorlunda, eller inbillade jag mig? Äh, det var bara sånt som jag hittade på...

DU. ÄR. SÅÅ. JÄVLA. DUKTIG!!!!

Du är för underbar! ♥


Kapitel 41


Efter att alla verkade fatta vad som hade hänt återgick alla till det de höll på med när vi kom. Stephanie gick runt och tittade på allt. Rose gick med henne och förklarade vad som hade hänt. Aiden återförenades med sina kompisar och brottades. Typiskt dem. Elijah var med på ett hörn. Men flera gånger kände jag hans blick i ryggen där jag gick med Ashton. Han berättade om vad som hade hänt i lägret och hur situationen såg ut. Inte mycket hade ändrats. Just nu väntade de bara på hjälp.
"Det är svårt. Vi kan inte anfalla förrän vi är fler, och förrän vi har fått mer information om slottets försvar. Det är där du ska hjälpa till. Du måste ta tag i ditt uppdrag, Alice. Vi kan inte vänta i en evighet, men ta tid på dig", sa han.
Jag var omskakad. Han sa att jag skulle ta tid på mig, men sedan att jag inte hade all tid i världen. Vart ville han komma?
"Jag förstår inte. Hur mycket tid har jag?" frågade jag.
"Det går inte att säga. Men troligen så har du några månader på dig."
"Några månader?" sa jag förvånat. "Det tar en evighet att lära sig läsa. Och jag lovar, tilliten har jag förstört."
Ashton suckade. "Du måste anstränga dig. Gör som han vill, var en lydig flicka."
"Men bara för att jag är lydig kommer han inte berätta alla sina planer. Jag har varit lydig, men han ändrar inte precis på nåt, förutom att jag inte får några straff."
"Men du måste göra dig förtjänt av det. Annars kommer det stå stilla."
Min irritation bubblade. "Men det går ju inte! Jag har ju sagt förlåt för allt flera gånger!" ljög jag. En gång, men sak samma. "Han berättar inte vad han håller på med! Jag har hittat honom i ett konstigt rum, men berättat han något för det?"
"Då tycker jag att du ska ta dig till rummet och snoka lite. Finns det ingenting som kan avslöja något?"
"Jo, massor", sa jag sanningsenligt, "men allt står i böcker, därför måste jag lära mig läsa."
Ashton hade en fundersam blick. "Men försök lära dig så snabbt du kan. Kan du inget? Försäkra dig om att du faktiskt kan ta reda på saker. Ta något med dig ifrån rummet."
Som om jag inte redan hade gjort det. "Jag har redan tagit en bok. Om jag tar något mer kommer han att märka. Troligen har han redan märkt boken."
"Skulle han verkligen märka att du har tagit en bok? Det skulle jag knapapst tro", sa Ashton tvivlande.
"Men han hade tagit boken från mitt rum. Jag hade haft den i knät när han hade sett den. Han hade tagit den direkt. Den handlade om sägner. Bland annat om Clive Porter."
Ashton blev förvånad. Vi hade gått långt nu. Vi var djupt inne i skogen. Nu var det mörkt istället för ljust. Nu färgades himmlen röd och orange av solen som var på väg ner. För några sekunder bländade den orange solen mig och fick mig att kisa.
"Boken låg på hans skrivbord. Han hade säkert läst igenom den", sa jag med handen framför ansiktet.
Ashton svarade inte utan gick fundersamt bredvid mig. Jag tog lättat ner handen när solljuset försvann bakom trädstammar. Utan att jag hade märkt det hade Ashton styrt våra steg mot lägret igen. Det var dags att återvända till slottet innan Richard skickade ut trupper för att leta efter mig.
Ashton lämnade mig utan ett ord och helt plötsligt ersattes Ashtons plats av Elijah. Jag tittade förvånat på honom.
"Åh, hej", sa jag.
"Hej", sa han och log. "Ska du hem nu?"
"Hem var väl en överdrift antar jag", sa jag och log. "Men ja, jag ska väl hem nu."
Elijah nickade. "Det är annorlunda utan dig. Även om du bara var här i några dagar."
Jag tittade misstänksamt på honom. Jag ryckte på axlarna och sa: "Jag vill vara här hela tiden. Men det går tyvärr inte."
Jag lät så nonchalant som möjligt. Elijah granskade mig med en djup blick. Jag sneglade på honom. Varför var han så annorlunda?
Elijah greppade tag i min hand och tryckte till den. Jag chockades men drog tillbaka handen när jag fattade vad som hände. Elijah såg sårat på mig.
"Elijah..." började jag vädjande. Hur hade jag inte kunnat ana det? Det var självklart! Alla hans blickar som genomborrade mig jämt och ständigt. Och nu när han faktiskt vågade ta steget så sa jag ifrån. Jag kunde inte låta bli att känna sympati, men jag kunde heller inte låta mig själv lura i honom att jag också var intresserad.
Elijah tog ett djupt andetag. "Nej, jag fattar. Du och Aiden. Det är lugnt", sa han med en röst som var tänkt att övertyga mig. "Alice, du borde gå till slottet nu. Med Stephanie och Aiden."
Han gick iväg. Stephanie tittade medlidsamt på mig.
Vi förberedde oss för att gå hem. När slottet tornade upp sig framför oss kändes det bar fel. Alltihop. Att komma tillbaka till slottet, men inte bara det. Jag gillade Elijah. Ingen tvekan om saken. Han var söt med blåa ögon som påminde en om havet. Jag kunde inte glömma honom. Men jag kunde inte heller glömma Aiden.
Allt var så komplicerat just nu. Egentligen kände jag mig patetisk. Man kunde inte förälska sig i en person som man knappt kände, och därmed defenitivt inte i två killar samtidigt. Jag borde glömma Elijah, och hålla fast vid Aiden innan något hände som kunde förstöra mitt liv. Jag borde bara ta det lugnt med killar, kanske. Ta det som det kommer. Låta mina känslor bestämma. Men skulle det hjälpa?

Aww... </3

(Ehm... jag citerar mitt föregående inlägg utan att skriva det. x3)

Kapitel 42



Vi skildes åt vid stallet. Stephanie gick en liten omväg, och Aiden gick till stallet. Själv gick jag in genom porten med dubbeldörrar som var den stora ingången till slottet. Jag suckade tyst när jag gick igenom porten för att vakterna som följde mig med blicken utan att vrida på huvudet skulle höra. Jag gick så tyst jag kunde igenom korridorerna för att långsamt smyga mig upp på mitt rum. Men tyvärr, sån tur hade jag inte. Längst bort i den långa stenlagde korridoren klev två skepnader fram, en med en svart rock i läder och svarta byxor och en annan man med en rustning som alla vakter hade, fast han hade ingen hjälm. Likadana kläder hade Ärret haft. Hans företrädare.
När Richards blick upptäckte mig såg jag en förvirrad och osamlad blick. Men en fasad tornade upp sig som bara visade ondska. Jag höll tillbaka en rysning. Vi möttes i ungefär mitten av korridoren. Jag mötte Richards blick utan att tveka. Av vad jag hade förstått hade jag gjort honom osäker med mig. Han visste inte hur han skulle reagera på mitt utbrott.
"Vart har du varit hela eftermiddagen?" frågade han med en hård röst som inte visade ett spår av osäkerhet.
"Jag var i skogen", svarade jag enkelt.
"Vad gjorde du där? Försök inte ljuga, jag vet om du talar sanning eller inte", svarade han och tittade ner på mig.
"Jag gick en bit. Jag tycker att skogen är vacker", sa jag sanningsenligt. Jag gick ju med Ashton, och det var ju faktistk sant att jag tycker om skogen.
Richard fnyste. "Enligt vakterna såg ingen när du lämnade slottet", sa han tvivlande.
Jag började bli irriterad. "Men det gjorde jag! Det är inte mitt fel att vakterna inte såg mig", fräste jag.
Richard log nöjt. På något sätt trodde jag att jag hade gjort som han ville. Och det tyckte jag verkligen inte om.
"Visst", svarade han kort och gick närmare mig. Han ställde sig bredvid mig och föste mig framåt med handen på min rygg. Jag började känna obehag, så här hade han inte varit på veckor. "Har det gått framåt med läsningen och skrivandet?" frågade han innan vi svängde vänster. Ännu en korridor uppenbarade sig. Än hittade jag inte överallt, och här hade jag aldrig varit.
"Jo, det går bra", svarade jag lydigt men en ton av obehag letade sig fram.
"Är du orolig?" skrattade Richard. Hans obehagliga skratt ekade mot väggarna.
Jag svarade inte på hans fråga utan tittade rakt fram. "Det behöver du inte vara, jag tänker inte göra något mot dig", lugnade han mig.
Han gick bredvid mig och visade vägen till någon plats som jag aldrig varit på förrut. Jag visste fortfarande inte var. Under tiden frågade han allmänna frågor som egentligen inte betydde något, men jag blev ändå misstänksam. Sen när brydde han sig?
Vi svängde höger, sen vänster, sen vänster igen. En spiraltrappa dök plötsligt upp, lik den som ledde till mitt undervisningsrum. Fast nu var det inget rum, istället för en liten dörr började väggen en bit upp ifrån marken. Richard visade med en gest att jag skulle gå först. Så det gjorde jag. Utrymmet blev genast mindre när väggen började. Enligt mig blev väggarna mindre och mindre. Jag tog djupa andetag och tänkte hela tiden på min andning. In och ut. In och ut. En hand på min axel fick mig att hoppa till. På något sätt hade jag glömt bort att gå och stod nu lutad mot väggen. I Richards blick fann jag äkta oro, vilket förvånade mig.
"Är du okej? Det är bara en liten bit kvar", sa han lugnande.
Jag kunde inte prata, yrseln slog mig och illamåendet blev värre för var sekund. Jag skakade på huvudet och öppnade munnen för att säga något. Men inget kom, jag kunde inte. Till sist fick jag fram ett litet pip.
"Jag kan inte", som följdes av hyperventilationer. Richard ledde mig uppför trappan, men det uppfattade jag knappt. Han gick bredvid mig med en arm runt min midja som stöd. Jag märkte knappt någonting runt om mig, varken porträtten på gamla gubbar och någon enstaka kvinna som hängde med jämna mellanrum. För mina ögon var allt suddigt och flera gånger snavade jag på klänningsfållen.
Plötsligt tog en vindpust tag i mitt långa blonda hår och när jag öppnade ögonen, som tydligen varit stängda, såg jag hur skogen bredde ut sig. Vi befann oss på slottets högsta torn. Jag kikade över kanten och backade genast. Så här långt upp hade jag aldrig varitidigare.

Oh gosh, har han känslor? xD

Supeeer!

<0>,..,<0>
\•/,..,\•/
($),..,($)