Just a hollow sound [SV]

För att vara ärlig så har jag ingen aning om hur lång den här berättelsen kommer att bli. Det kommer nog bli en hel bok. Jag är redan uppe i 80 datorskrivna A4-sidor, och det är ungefär i mitten av kap. 5. Vad säger ni? Tror ni att ni orkar läsa det här i något år eller så? xP Sedan har jag satt igång med att planera en uppföljare; dock inga bestämda detaljer ännu.
Haha, ville bara få det sagt. ^^ Här kommer nästa del. Det är så kul att ni gillar vad jag skriver!
***

Kapitel 4.5

Zach överraskades av höjden. Han såg marken långt där nere mellan springan han fått upp. Hela tiden bultade tanken om att han var galen i hans huvud. Han skulle aldrig klara det här.

Det ser alltid ut att vara mycket högre än vad det egentligen är, försökte han påminna sig, men var även medveten om att det var längre upp till denna övervåning än vad det var på de flesta hus.

Han sköt upp fönstret ännu mer, men försiktigt så att ingen skulle lägga märke till honom, varken inifrån eller utifrån. Men gränden som fanns på andra sidan väggen var mörk och folktom. Inga lampor var tända och det var helt öde på människor. Huset på andra sidan var bara som en stor tegelmur utan fönster. Zach satte händerna på fönsterkarmen och förde ut huvudet lite längre för att se bättre. Hjärtat slog fortfarande hårt och han kände hur paniken började komma tillbaka. När som helst kunde dörren intill rummet öppnas och då skulle det vara för sent. Om han tänkte fly måste det ske nu. Han lät andetagen lugna sig på nytt och granskade sedan vad som fanns i gränden. Blicken föll genast på något längre bort till vänster; en svart vagn som stod placerad intill väggen. Det fanns vita - eller vad som skulle föreställa vita - påsar i den. Om Zach kunde hoppa ner i den skulle han klara sig, nästan garanterat. Men den stod inte under honom, och han visste inte hur han skulle ta sig dit. Han fick helt enkelt gå på plan B.

Han lyfte fötterna över karmen och satt så en stund medan hjärtat skenade vilt. Han var verkligen inte född till att göra sådana här saker. Han var född till att sitta på en fint broderad soffa och njuta av fridfullheten tillsammans med en kopp te i handen. Det var så länge sedan han fått lite te att dricka nu. Hemlängtan växte sig bara större och större.

Han skakade på huvudet för att få hjärnan att fokusera på rätt saker. Han ignorerade yrseln och lutade sig lite framåt för att se vad som fanns under honom. En välkommen syn mötte honom. Det visade sig att övervåningen var placerad aningen längre in än undervåningen. Det bildade en stenkant som han skulle kunna stå på. Med nytt mod tog han ett ordentligt tag om fönsterkarmen. Han vred sig sakta runt samtidigt som han sänkte sig neråt. Han ville helst inte stå så att han såg marken under sig. Det kändes tryggare att stå vänd mot väggen. Han letade efter kanten med fötterna och behövde nästan släppa taget om fönstret för att nå den. Snabbt försökte han finna balansen på den och ställde sig på ett sätt så att fötterna nästan fick plats. Kanten var inte bred - max en decimeter - så det var en utmaning. Han började förflytta sig åt höger; vilket var det håll vagnen låg mot från hans nya synvinkel. Men han kunde inte flytta sig hur långt som helst. Fönstret nådde sitt slut och han skulle bli tvungen att släppa. Ett djupt andetag gjorde honom beredd på vad som kunde hända och ett tag undrade han om det här var värt det.

Ja, tänkte han envist. Hellre att jag dör än stannar kvar i det här helvetet. De måste få veta att de inte kan göra vad de vill med mig.

Med denna tanke släppte han försiktigt taget om fönstret och placerade handflatorna mot väggen. Han stod på tå och släpade sig åt sidan. Balansen vacklade och det stack till i hjärtat varje gång han var nära på att falla.

Lite till, fick han tänka samtidigt som han såg till att fötterna gjorde vad de skulle. Lite till...

Han hade snart nått fram till fönstret som tillhörde rummet bredvid. Då skulle han få nytt stöd, även ifall det fönstret var stängt. Han visste att han hade en bit kvar till vagnen. Exakt hur långt var han däremot inte så säker på, men han slängde en snabb blick över axeln för att se var den var. Bara några meter. Sedan skulle han hoppa.

De sista metrarna kändes hemska. Hans självsäkerhet var inte på topp och balansen verkade bara förvärras desto längre tid han stod på kanten. Dessutom verkade stenarna lösare och flera gånger hade de vajat till som om de skulle falla. Om kanten blev ostadig blev även Zach det. Fönstret var nära. Det enda han behövde göra var att sträcka sig efter kanten. Han släppte ena handen från väggen och lutade sig lite åt höger. Precis när han tänkte ta tag om fönstrets kant kände han hur stenen han stod på vajade till. Rädslan vällde upp inom honom och i samma stund som stenen föll ner tappade han fotfästet. Han hade inte ens tid till att skrika. Han föll och det drog ihop sig i magen på honom.

Men inte långt därefter kände han hur han landade. Luften gick ur honom av kraften och ryggen fick sig en ordentlig smäll. Men han hade inte landat på marken. Med värkande armar kände han efter vad han låg på. Påsar, säckar. Det måste ha varit mjöl i dem. Han kunde inte riktigt andas ut, men lättnaden var densamma. Han fick snart igång andningen rätt igen och vred lite på sig för att fortsätta. Vagnens kant var bara några centimeter ifrån hans ögon. Det var ren tur att han landat i den istället för utanför, eller rakt på kanten.

Hela kroppen värkte när han satte sig upp. Han var tvungen att tänka fort. Han blickade bort mot grändernas kanter och funderade på vilken väg som var bäst att ta. Ingången till värdshuset var nämligen på andra sidan. Det var i stort sätt lika långt dit från båda håll. Han fick helt enkelt chansa och hoppas på det bästa.

Med en stor möda lyckades han slänga benen över vagnens kant och hoppade ner. Benen vek sig under honom när han landade och en stöt for upp genom kroppen. Han försökte att ignorera smärtan och tvingade sig att resa sig och börja gå. Han tog vägen till vänster om värdshuset. Han höll sig intill väggen och försökte så gott han kunde smälta in i mörkret. Lite ljus kunde skymtas i slutet av gränden och han hoppades innerligt på att ingen skulle se honom - eller känna igen honom. Då skulle situationen verkligen förvandlas till en mardröm. Speciellt om folk reagerade på samma sätt som mannen som omfamnat honom. Han kände hur huvudet bultade där han gick och han var rädd att han skulle svimma av. En blandning av hetta från hans inre och kyla från luften kröp i hans skinn, men han försökte skaka av sig allt och inte bry sig om någon av känslorna som tyngde honom.

-
Grändens slut var en korsning. Han kunde antingen svänga höger eller vänster, och för att inte svänga av mot värdshuset igen började han gå åt höger. I den bredare gatan som han kommit in på var det fler människor. Men de verkade inte bry sig om honom där han gick. Han försökte att smälta in och gjorde allt han kunde för att inte paniken skulle ta över och få honom att börja springa. Då skulle han väcka uppmärksamhet, och det var det sista han ville göra för tillfället. Han gick med lätt nedsänkt huvud för att inte visa ansiktet för folk, men höll blicken uppåt för att se vart han gick och vilka som kunde tänkas gå nära honom. Han vinglade fortfarande lite i vissa steg och kände hur händerna darrade, men han försökte intala sig själv att det gick bra. Han kanske kunde gömma sig tillräckligt länge från piraterna tills de insåg att han var borta. Men vad skulle han göra sen? Han kunde inte ta sig hem på något sätt. Dark Angel skulle segla iväg utan honom och han skulle bli lämnad kvar i banditernas näste. Han kunde antagligen inte fråga någon om hjälp då hans uppenbarelse verkade väcka stor nyfikenhet hos människor. Han skulle kanske bara bli kidnappad på nytt. De han försökt anförtro sig till skulle säkert hålla honom fången, kanske utnyttja honom. Han kände hur gråten var nära till hands igen, men svalde den innan den lyckats nå hans hals och ögon. Ändå kunde han inte låta bli att hacka med andningen och han antog att det var för rädslans och hopplöshetens skull. Kanske slösade han bara tid. Kanske skulle det vara bäst att ta död på sig själv - ta självmord. Då skulle han i alla fall slippa undan den situationen han befann sig i.

Han ångrade nästan att han inte hoppat direkt från andra våningen - gärna med huvudet före, som en dykning. Då skulle han verkligen inte ha klarat sig och då skulle han vara fri nu. Eller vad som nu än kom efter döden.

Han slutade upp med att tänka som han gjorde när han märkte att tankarna fick hans steg att öka i takt. Han tvingade dem att sakta av och gick så ledigt han kunde. Med några blickar uppåt konstaterade han att ingen tittade på honom. Bra. Han hade fortfarande chansen att fly. Och dessutom; det borde finnas någon annan väg bort från ön. Han kunde alltid ta plats som fripassagerare i något någorlunda välvårdat skepp. Vart han än hamnade var bättre än här.

OFC vi orkar läsa den är ju BÄST jue och den blir bara bättre och bättre
det här kapitlet var bäst

Om vi kommer orka följa den i något år? Såklart Det är inget snack om den saken! :3

suveränt kapitel och såklart kommer vi att fortsätta läsa hela vägen till slutet

Så amazing! Älskar det! Kommer aldrig att sluta läsa - du kan lita på mig, jag håller mina löften! ♥

Awesome som vanligt

Aw, ni är så underbara!
Då fortsätter vi historien!
***

Kapitel 4.6

Zach visste inte hur länge han hade gått. Han hade bara fortsatt bortåt och svängt av ibland för att slå fast att piraterna inte kunde hitta honom. Han hade ingen aning om hur stor ön var, och visste inte om han bara kunde fortsätta gå i all evighet. Han behövde finna en plats att gömma sig på, så att han slapp förvilla sig bland alla gator och gränder. Det fanns många ställen han kunde tänkas ha som gömställe. Flera gånger gick han förbi mörka gångar där vagnar eller lådor stod placerade, men gång på gång valde han att gå vidare. Det var aldrig långt bort nog. Han tänkte bara att piraterna lätt skulle hinna ikapp honom och hitta honom.

Tankar gnagde i hans sinne och hjärtat slog envist i hans bröstkorg. Han försökte att ignorera den hopplösa känslan som började krypa fram inom honom. Han koncentrerade sig på att ta ett steg i taget; höger, vänster, höger, vänster... Det skulle hålla hans tankar sysselsatta, men inte hans känslor.

-
Mörkret hade börjat falla på himlen och vetskapen om att natten var på väg fick blodet att frysa till is i Zachs ådror. Han hade börjat märka av ansträngningen i benen och tröttheten i ögonen. Han var tvungen att hitta ett passande gömställe, och det snart.

Han stannade till vid en mörk gränd. Luften därinne verkade så tjock och kompakt. Han var inte helt villig att gå in där, men hans samvete hade blivit otåligt. Han spände hörseln och lyssnade efter ljud. Inte bara inifrån gränden, utan också från vad som kunde tänkas höras från gatorna runtom. Minsta antydan till ropande pirater, eller springande steg, och han skulle sätta benen i språng. Men det var tyst. Så tyst att hela kvarteret verkade öde. Det enda han faktiskt kunde höra var sina egna hjärtslag. Han knep ihop handen och kände hur fingrarna knakade av rörelsen. Han var stel och vristen värkte på nytt. Vad hade han egentligen för val? Han skulle inte orka gå hela natten, och den här gränden verkade vara den mest godtagbara av alla gömställen - även ifall mörkret gjorde pojken osäker.

Med försiktiga steg tog han sig in mellan de två stenhusen. Han såg ingenting och var tvungen att sträcka armarna framför sig för att inte gå in i något. Men den smala gränden verkade orörd och tom. Zach hade en två meters bred yta att gå på och om det låg något i vägen skulle han ha märkt det.

Mörkret omslöt honom helt och hållet. När han vände på huvudet för att se sig bakom axeln verkade gatan han gått på innan så avlägsen. Det svaga ljuset från facklor till lampor längs med vägen sträckte sig inte långt in där han var. Han drog en ljudlös suck. Han kunde inte se andra sidan av gränden, så det var lika bra att fortsätta gå så att han var så långt borta från den bredare vägen som möjligt.

-
Han sparkade plötsligt till något i ena steget. Reaktionen blev att han förskrämt hoppade bakåt och försökte få hjärtat att lugna ner sig. Han var på helspänn och eftersom han kände sig blind reagerade han snabbt på vad som kunde tänkas hända. Han kunde identifiera det han slagit i som något hårt och slätt. Lite försiktigt hasade han sig fram och började huka sig ner för att finna det. Eftersom han inte hade känt föremålet med händerna först måste det vara något lite lägre.

Hans handflator mötte en sträv yta. Det var trä. Han lät fingrarna följa strukturen och slog fast att det var en låda. En stor låda. Bredden var kanske liter mer än en meter och höjden ungefär en halv. Det var tillräckligt för att övertyga Zach om att han hittat sitt gömställe. Fortfarande aningen osäker sköt han ut lådan en bit från den närmaste väggen och kände med foten på ytan han fick fram. Lite grus skrapade under hans skosulor, men annars verkade inget annat finnas där. Han tog sig in genom utrymmet utan att släppa händerna från lådan och kände noga efter så att han hukade sig helt bakom den. Med lite kraftansträngning lyckades han dra åt sig träboxen så att det inte var mycket plats kvar att sitta på. Det skulle göra det svårare för piraterna att hitta honom. Han satte sig ner och lutade sig mot stenväggen med knäna vilandes under honom. Han var utmattad och musklerna värkte av dagens händelser. Han var fortfarande aningen chockad över vad som hänt och vad han flydde från, men för övrigt hade hans tankar och hjärtslag lugnat ner sig. Nu kände han bara hur tröttheten kröp fram i hans ögon och hur kroppen blev slapp. Det var ett bra gömställe han hade. Han kunde nog unna sig lite sömn.

suveränt skrivet

Jättebra! ♥

asbra skrivet♥ Love it♥