Sjunde året, det värsta, bästa året

HERREJESUS, DU ÄR HELT UNDERBAR!

jättebra kapitel!

Jättebra kapitel! Du äger!

BRAA!!

Bra!

Jättebra, såklart Vad gulligt av Seamus (tycker jag) att lyfta henne! Hihi

meraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa

3 superbra kapitel!!!

Underbart! MER, MER, MER!!

Tack för era kommentarer!! ♥


Kapitel 19


Senare samma kväll var det bara Ida, Hermione, Ron, Ginny och Harry kvar. Seamus hade, nästan motvilligt, gått och lagt sig efter att nästan ha somnat på golvet vid Idas fötter.
Alla fem gjorde läxor av olika slag, men ingen var särskilt koncentrarad eftersom de pratade med varandra istället.
”Är det bara jag som är helt slut efter quidditchuttagningen idag eller är det någon mer?” frågade Ron som lade ifrån sig sitt arbete och lade sig ner i Hermiones knä.
”Nej, jag är fullständigt jättepigg.” sade Ginny glatt.
Ron mumlade något ohörbart och Hermione smekte hans eldröda hår ur hans ansikte.
”Jag är inte trött, men jag kommer eventuellt vara hes imorgon. ”sade Harry och log fånigt så att alla skrattade.
”Du hade kanske inte behövt skrika så mycket.” sade Ginny och gav honom en menande blick.
”De lyssnade ju inte…!” försvarade sig Harry.
”Vad hade du förväntat dig av ett par tjejer från tredje årskursen som är helt upp över öronen kära i dig?” sade Ginny med låtsad svartsjuka i rösten.
”De är inte kära i mig, de känner mig ju inte!”
Ginny skrattade och kysste honom på kinden.
”Men jag vet någon annan som kanske har lite kärlek i kroppen.” sade Hermione plötsligt och en sällsynt, spjuveraktig min dök upp i hennes ansikte.
”Vem?” frågade Ida intresserat, men hade en bitter misstanke i bakhuvudet.
”Ja, vem?” frågade både Harry och Ron.
Hermione gav Ginny en menande blick och Ginny gav henne ett förstående och nästan retfullt leende.
”Seamus Finnigan.” sade Hermione efter att ha sett sig om i det tomma uppehållsrummet.
Ron såg förvånad ut, medans Harry såg fundersam ut. Ida kände hur en sten föll ner i maggropen på henne.
”Seamus?” frågade Ron skeptiskt. ”I vem?”
”Ida.” svarade Ginny enkelt.
Både Harry och Ron vände sig mot Ida. Harry hade en förstående glimt i ögonen medans Ron fortfarande såg skeptisk ut.
”Ida?” frågade han. ”Ursäkta mig, men Ida?”
”Ja, varför tror ni det.” frågade Ida, trots att hon själv redan misstänkt detta faktum, och rodnade häftigt.
”Kom inte och säg att du inte märkt det!” utropade Hermione. ”Har du inte sett blickarna du fått, den särskilda uppmärksamheten? Eller idag, på quidditchplanen när han lyfte upp dig och sen höll kvar händerna längre än nödvändigt vid din midja när han satte ner dig…”
”Hur kan du ha sett det?” frågade Ida Hermione. ”Du satt ju på läktaren…”
”Ginny berättade för mig.” sade Hermione och viftade bort det.” Det är han som du träffar va? Han som ger dig leendet på dina läppar och han som du vägrar berätta om Ida?”
”Du sa ju att det inte var han!” sade Harry upprört.
”Nej, det är inte Seamus.” sade Ida snabbt innan någon annan hann säga något. ”Jag lovar att det inte är Seamus.”
”Men vem är det då?” frågade Ginny.
”Ingen.” svarade Ida undvikande och började plocka ihop sina saker.
”Kom igen Ida, vi är dina bästa vänner.” sade Ron.
”Jag är fruktansvärt trött…” sade Ida och flydde upp till sovsalen med vännernas begäran att återvända till dom ringandes i öronen.
Det sista hon hörde var Ron som sade ”Hon kommer säga det.” och Harry som sa ”Låt henne gå.”.

I sovsalen snarkade Lavender högt och Ida förvånades över att Parvati över huvud taget kunde sova. Ida sprang in i badrummet för att så snabbt som möjligt byta om till pyjamas och borsta tänderna.
Tio minuter senare låg Ida i sin himmelsäng och hörde hur Hermione kom in i sovsalen. Ida började genast att andas djupare så att det lät som om hon sov.
”Ida?” viskade Hermione. Ida svarade inte.
Hon hörde hur Hermione gick ut ur rummet igen och stängde försiktigt dörren efter sig.
Ida suckade och rullade över på rygg samtidigt som hon slog upp ögonen. Hon måste berätta för dem snart, hon kan inte undvara det länge till.
Men avslöjar hon att det är Draco Malfoy kommer de antagligen hata henne i all evighet. Gud! Varför måste hon gilla honom? Hade hon gillat Seamus, hade det varit klart, inga konstigheter alls och hennes vänner hade inte hatat henne för hennes val av kille.
Hon suckade tungt igen och slöt ögonen.
Vad ska hon göra?