Det hårda livet (SV, Dramione)

SUPERBRA!!!! MER!

Okej, så jag har inte uppdaterat sedan i januari, och jag är jättejätteJÄTTEledsen för det, men jag har inte haft någon inspiration alls, och jag vill inte skriva utan inspiration, för då kommer jag ångra mig och vilja göra om hela grejen sedan. MEN det BORDE komma ett kapitel någon utav dom kommande dagarna, om lärarna inte ger oss hur mycket arbete som helst den här veckan också. -.-'
Men som sagt, vänta några dagar så borde det komma snart. Jag lovar inget, men vi hoppas att det går bra nu.
Puss ♥♥

Jag vet exakt hur det är med dålig inspiration och hur man inte vill skriva dåligt, jag förstår dig! Känner mig ofta såhär om jag har rushat med ett kapitel haha:



men din ff är jättebra, och jag hoppas verkligen på ett kapitel!

Okej, här är kapitlet (Till slut), hoppas att ni gillar det. Och jag vet att det varkar vara helt onödigt det här med... Tja, hela grejen, men ni kommer förstå sen varför jag var tvungen att ta med det, plus att jag ville att ni skulle förstå hur jag såg Hermione i min fanfic och hur hon tänker enligt mig.

14. Bilden
Hermione:
Efter att alla luktade som dom skulle (även om vissa hade luktat bättre efter explosionen * host host * Crabbe och Goyle * host host *) gick alla till sina sovsalar för att hämta sina böcker (Och i Slytherinarna's fall, tvätta bort smutsskallens fejkade magi och byta kläder).

Jag hällde ut väskans innehåll på sängen för att ta bort dom böcker jag redan hade använt vad jag skulle för idag, och passade på att använda den extra tiden (Eftersom att lektionen hade varit långt ifrån klar när explosionen inträffade) till att kolla att jag hade allt jag behövde. Fjäderpennor, bläck, pergament, lite foton från hemma att ha som bokmärken... Jodå, visst fanns allt där i.

Jag tog upp ett foto jag alltid hade tyckt speciellt mycket om. Det var ifrån mitt fyra-årskalas, på den tiden som jag fortfarande hade mugglarvänner. Bara några veckor efter att den här bilden togs började dom andra barnen förstå att jag inte riktigt var som dom. Jag var ovanligt intelligent, och ibland så hände det konstiga grejor runt omkring mig.

Det var ingenting jätteuppenbart, som att jag kunde flyga eller så. Men om jag kom in i ett rum och var på dåligt humör, kunde saker trilla, eller en gång (hemma, tack och lov) till och med explodera.

Jag fick öknamn, som ”Galningen-Granger”, ”Helknäppa-Hermione” och ”HelGalen”, från mina initialer HG. Folk sa att jag borde tas in på mentalsjukhus, och då var jag bara sex år gammal.
Det var därför jag försökte så hårt att lära känna folk på Hogwarts. Här, där jag var som alla andra, borde väl till och med ”Galningen-Granger” kunna få vänner!
Jag visste att dom renblodiga antagligen inte skulle ta emot mig med öppna armar, men jag förstod inte riktigt hur jobbigt det skulle bli förrän Draco och Blaise bara gick på tåget.

Jag tittade ner på bilden igen med ett leende på läpparna.
Där har vi en fyra år gammal Hermione, just på väg att blåsa ut ljusen på tårtan, sittande vid ett bord fullt av vänner och sina föräldrar bredvid sig.

Det var därför jag tyckte så mycket om bilden. Inte på grund utav att det var ett jätteroligt kalas (Även om det var det), utan på grund av mina föräldrar. Dom stod med världens största leenden på varsin sida om mig, och det bara lyste om dom.

Inte lampor eller något sådant, utan av ren och skär lycka.
Min mamma hade problem med äggstockarna, och läkarna var inte säkra på att hon någonsin skulle kunna få barn. Så när jag kom såg båda mina föräldrar mig som en slags gåva, eftersom att dom aldrig hade vågat hoppas på något annat än möjligtvis adoption.

Det är anledningen till att jag älskar den här bilden så mycket. En gång i tiden var min familj faktiskt helt normal, lycklig.

Ibland önskar jag nästan att jag var mugglare. Allt hade varit så mycket enklare på det sättet. Jag hade varit hemma året runt, istället för endast på loven. Jag hade haft fler vänner än bara Harry, Ron, Ginny och Neville.

Jag återvänder till verkligheten när Parvati knackade mig på axeln.

”Vad är det?” frågade jag lugnt.

”Hermione, vi har sagt ditt namn flera gånger, men du har bara suttit och stirrat på den där bilden hur länge som helst. Är du okej?”

”Ja då. Jag försvann in i tankarna en stund bara.” Jag riktar ögonen mot bilden igen och ler smått.

”OMG! Är det en liten Hermione Granger!? Herreguuuuuuud vad söt!! Jag får titta!!”

Jag räcker henne bilden och hon drar den nästan ur handen på mig så exalterad som hon var.

”Åhh, du var såååå gullig när du var liten!! Inte för att du inte är det nu, men du var såååååå himla söt!!” Hon vänder på bilden och läser högt ”Mione, 19 September 1993! Herreguuuud vilken fin bild!!”

”Åh den är så söööööt!” Lavender hade bestämt sig för att kolla vad som hade fått hennes bästa kompis så upphetsad, och stod nu och gjorde precis likadan som Parvati. ”Vi MÅSTE visa den här för dom andra!”

Innan jag hann stoppa dom sprang dom iväg med fotot.

Åh nej! Lavender och Parvati är skolans största skvallrare, inom en timme skulle alla på skolan ha sett bilden av en fyraårig Hermione Granger just på väg att blåsa ut ljusen på sin födelsedagstårta.

Men egentligen, hur mycket skada skulle dom kunna göra med en bild? Jag menar visst, det var Lavender och Parvati, men det fanns ändå bara ett foto.

Samtidigt som en tanke slog mig hörde jag nere ifrån uppehållsrummet; ”Geminio! Geminio! Geminio! Geminio!”

Oh gud hjälp mig.

omg nooooo fan ta lavender o parvati! :'o
Men aja, fler kapitel och oftare om jag får be!!

Haha, egentligen gör dom bara det som dom tycker är kul och tänker inte riktigt på om Hermione inte vill att andra ska se bilden. Men man tycker ju ändå att dom hade kunnat använda huvudet lite mer.
Ska försöka, håller redan på med det. Sitter med min favoritplaylist och har massa ideér inför nästa kapitel, så det kanske kommer upp redan ikväll ♥

Haha jag kan nog ändå förstå Parvati och Lavender lite, jag blir typ också sån när jag får se bilder av mina kompisar som små haha

Hoppas bara att de inte händer något katastrofartat med bilderna nu...

jätte bra

Så himla bra! Mer! ♥

Väldigt bra bevakar vill du ha inspiration kolla vilket väder det är ute ta en promenad det gör jag när jag vill ha inspiration