Kärlek vid första ögonkastet [SV]

Bra mer!

Älskar! Bevakar!

Tack för all respons!!
Här kommer nästa kapitel, som jag precis skrapat ihop. Vi hade vår sista inlämningsuppgift/prov idag för hela grundskolan och jag är så happy! Nu kan jag skriva och uppdatera oftare när vi inte har några grejer kvar.
JAg gör det nu på en gång, ber om ursäkt för detta kapitel, för det är helt innehålslöst och tråkigt, men nästa kapitel, då händer det grejer, det kan jag lova er. Så, vill ni ha mer så är det bara att kommentera. Nu ska jag sluta skriva så ni kan få läsa kapitlet!

Kapitel 29

Han slog mig. Hårt. Han lamslog mig flera gånger varje dag. Men jag antar att jag var van vid det. Det hade pågått i några veckor. Han hade börjat slå mig utan anledningar, visst var det ibland mitt eget fel, men ibland kunde han börja slå mig helt plötsligt. Jag fick aldrig mer än blåmärken men de var inte alltid de finaste. Den värsta gången hade jag fått ett blåmärke över hela ryggen då han hade puttat ner mig för trappan. Det hade gjort att jag hade fått stanna hemma från dagiset i tre dagar för att det gjorde så ont. Bland allt dåligt fanns det i alla fall lite positivt, jag hade nämligen fått ett brev från mina föräldrar.

Jane,

Vi vet att vi inte har hört av oss på en lång tid men vi kom överens om att det var bäst att ge dig tid till att läka själv. Att ta dig igenom alla känslor utan oss. Vi är i Frankrike just nu på semester. Vi kände att när det hände så mycket så passade vi på att åka iväg. Vi har varit här i en månad och vi planerar att spendera en månad här till, alltså över jul. Vi saknar dig jättemycket Jane och vi vet att det kanske inte var det smartaste beslutet men vi hoppas att du har kommit över en viss person.

Jag suckade, de var alltid så oroliga över att nämna namn. De överdrev alltid.

Vi hoppas att du fortfarande håller kontakten med dina gamla kompisar, men också att du har hittat nya. Hur går jobbet? Är det kul? Är det jobbigt att leva tillsammans med mugglare? Du vet att du inte måste bo i muggelvärlden, de är ju trots allt inte lika bra utbildade som oss. Ugglan som detta brev kom med får du som tidig julklapp av oss. Den heter Cola, det kommer från någon god dricka vi drack för några dagar sedan på en muggelresturang. Vi tyckte namnet passade ugglan.

Ugglan som satt på bordet tittade förundrande på mig och de bruna och vita fjädrarna rörde sig smått i vinden som kom från fönstret.

Ännu en gång, vi saknar dig, och hoppas på att träffa dig så snart som möjligt!

Med kärlek
Mamma och Pappa

Jag började skriva tillbaka till dem så de inte skulle bli oroliga. Det var det sista jag ville att de skulle bli.

Mamma och Pappa,

Allt är bra här, jag har nya vänner och jag skickar brev med tjejerna. Jag förstår att ni gav mig tid och det har hjälpt mig. Jag mår bra, det var skönt att börja om. Tack för ugglan! Nu blir det lättare att skicka brev till alla. Ni behöver inte överdriva så mycket, jag kan prata om Marcus, han är bara en del av mitt tidigare liv nu. Den tiden jag hade med honom är inget jag ångrar, vi hade bara otur.

Jag har träffat en ny kille, en trollkarl, han jobbar på dagiset och är jättesnäll. Han tar hand om mig.

Jag grimaserade åt orden jag precis skrivit, men jag skulle aldrig kunna berätta sanningen för mina föräldrar. De skulle skämmas så mycket över mig att jag ens sade fel saker från början till Peter. Det startade ju ändå på grund av mig.

Jag saknar er med, och jag hoppas att vi ses snart. Njut av er semester!

Älskar er
Jane

Jättebra

Vem är Peter igentligen? Han verkar ju inte klok.
Stackars Jane .
Men det var super bra skrivet

Har ni tur och vill så kanske nästa kapitel kommer ikväll eller imorgon bitti

Hoppas på ikv!

Jaa, jag lyckades! För här kommer kapitel 30! Nu är det endast 1-2 kapitel kvar och kanske en epilog :'( I'm going to miss this guys! Meen som sagt, en novell är påväg om någon skulle var intresserad att läsa den
Nu händer det grejer, så häng med.

Kapitel 30

Jag rörde försiktigt på mitt högra ben men gav upp när den ilande värken sköt upp mot höften. Jag andades in häftigt och sträckte mig efter min trollstav för att försöka läka mitt ben. Att läka med trollkonst hade aldrig varit min grej och mitt ben knäckte till när jag viskade trollformeln för mig själv. Benet hade troligtvis varit brutet och jag antog att Peter hade burit upp mig till min säng och sedan lämnat mig där. Jag satte mig upp och grimaserade åt mitt ben som inte hade läkt helt fullt. Jag lutade mig framåt och ställde mig upp på mitt vänstra ben och försökte stödja mig lite på det högra. Jag kunde ta mig framåt haltandes utan att falla ihop på marken och började bege mig ner för trappan. Jag visste att jag var tvungen att skriva ett brev till tjejerna.

Jag satte mig på en köksstol och började skriva. Jag skrev att jag inte skulle kunna komma över till deras julbal, att jag inte skulle kunna träffa de över jul. Jag visste att det skulle väcka misstankar om jag hade visat mig som jag såg ut, alldeles sliten, och jag kom på ursäkten att jag ville spendera hela julen med Peter. Jag suckade djupt och tittade ut genom fönstret. Ett par tårar gled långsamt ner för mina kinder och landade på bordet ljudlöst. Jag stängde brevet noggrant och skrev Sams namn på utsidan. Jag kunde inte klara av det mer. Min kropp orkade inte med att bli attackerad varje dag, att bli misshandlad hade blivit en vana. Huvudvärken var konstant och en ytterst ljus ton irrade runt i mitt huvud dagar in och dagar ut. Jag visste att jag behövde hjälp, och jag visste att det bara var en person som skulle kunna hjälpa mig. Jag tog fram ett till papper och började skriva.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har blåmärken överallt. Han slår mig. Jag vill tillbaka till min vanliga verklighet, inte den här verkligheten, vad hände? Varför har verkligheten blivit så hemsk? Du är den enda som kan hjälpa mig.
Rädda mig Marcus, snälla rädda mig.

Det var inte långt men jag kände inte för att skriva mycket mer. Jag hörde en bildörr smälla igen utifrån och jag tittade ut genom fönstret. Peter var på väg mot huset och bar det vanliga hämndlystna leendet på sina läppar. Jag stoppade snabbt ner brevet i et kuvert och skrev slarvigt Marcus namn utanpå. Dörren öppnades och jag tog de två breven och gav de till Cola som satt och väntade på breven.

”Vem skickar du brev till?” Frågade Peter samtidigt som han tog av sig sin jacka.
”Tjejerna” Svarade jag så självsäkert jag kunde.
”Men det är två brev” Påpekade han och jag kände hur min mage knöt sig.
”Jag kanske skickade två brev till dem?” Sa jag och han tittade frågande på mig. Han närmade sig långsamt ugglan som backade mot fönstret. Jag reste mig snabbt från stolen och slängde mig mot fönstret för att öppna det. Jag lyckades och Cola hann flyga ut genom fönstret innan Peter fick tag i honom. Oturligt nog såg han namnen på breven och jag backade undan från honom.
”Vad FAN Jane! Marcus?! JAG trodde du var över HONOM! Att det var DU OCH JAG, VI!” Jag backade mer och stannade när jag nuddade väggen bakom mig. Han kom närmare och närmare mig men jag såg min chans. Jag sprang förbi honom och mot dörren men kom inte mer än halvvägs förrän jag hörde Peter skrika ”CRUCIO!” bakom min rygg. Jag frös till innan min kropp splittrades i miljoners bitar och jag föll ihop på golvet. Smärtan strålade ända ut i fingertopparna och mitt eget skrik ekade i mina öron. Varför skulle jag ha skickat det där brevet till Marcus? Hade jag inte skickat det hade jag inte legat på golvet och upplevt den värsta smärtan jag någonsin varit med om.

Smärtan släppte efter vad som kändes som flera minuter och jag kippade desperat efter luft. Jag kände att jag lyfte från marken och flög in väggen bakom mig. Han hade leviterat mig och jag flög från ena sidan rummet till den andra sidan i full fart mot väggen. Jag skrek för mitt liv och kände hur hela min rygg knäcktes till. Jag föll hjälplöst ner på golvet och skrek till igen över smärtan i ryggen. Jag hörde hur dörren till huset smällde igen och jag lyfte mitt huvud försiktigt för att se vad som hade hänt. Där stod han i dörröppningen, min hjälte, min Marcus. Efter det hände allting väldigt snabbt.

Trollfromler sköts åt alla håll och olika färger sprakade från de två männens trollstavar. Jag försökte resa mig upp men mina ben reagerade inte. Jag fick panik och använde all kraft jag hade för att försöka röra på dem, men inget hände. Jag förblev liggandes på golvet med tårar på kinderna ingen aning om vad jag skulle göra. Jag hörde de skrika saker åt varandra men jag kunde inte urskilja de specifika orden. Jag såg Peter backa in mot köket och Marcus följde efter. Ingen aning om vad de gjorde försökte jag se mig om efter min trollstav. Jag såg den ligga bara några meter ifrån mitt huvud och jag försökte dra mig framåt med bara mina armar. Jag kunde inte känna mina ben, precis som att jag fortfarande inte kunde röra på dem. Det högg till i ryggen efter bara en meter och jag skrek samtidigt som en flod av tårar sprutade ner för mina kinder. Jag hörde Marcus skrika mitt namn och jag tittade bort mot trollformlerna som fortfarande gav ifrån sig ett otroligt ljus.

Men mitt fokus blev snabbt inställt på det föremål som långsamt kom flygande mot mig. Plötsligt förstod jag varför Peter hade gått in i köket, för det som kom flygandes mot mitt ansikte var en kniv.
”Jane flytta dig!” Ropade Marcus men medveten som jag var över att jag inte skulle hinna tittade jag istället djupt in i Marcus havsblå ögon. Ett grönt ljust sköt ut från Peters trollstav mot Marcus och jag försökte hitta orden för att varna Marcus men en värmande känsla spred sig från min hals. Sedan kom smärtan och det rinnande blodet ur min mun.
Det var då jag visste att det var slutet.

Oh...
NEJ! DU FÅR INTE DÖDA JANE, OCH DU FÅR INTE DÖDA MARCUS! SNÄLLA, låt bli... Det skulle vara för hemskt, och smärta för mycket, inte bara för mig, utan jag är säker på att alla känner likadant.
Snälla...

Åh nej! Seriöst, gryyymt spännande kapitel! Men snälla, låt inte Jane dö. Och inte Marcus heller! O.o