RS, Obs:Fullt!

"Okej" svarade Gen lätt.
"Och- man brukar faktist inte känna det. Hur känns det?" fortsatte hon vänd mot Alexandra. Gen ville inte starta något bråk så hon gick in i ett hörn och valde att hålla lite låg profil en stund.

Alex vände sig mot Gen och såg förvånat på henne.
- Brukar man inte?, det trodde jag alla gjorde, sa hon och funderade sedan.
- Det känns som en pirrande kännsla och det blir allt skarpare ju längre du gräver in i mina tankar, och försöker du styra dem känns det ännu värre.
Jag får ont i huvudet när folk läser mina tankar, sa Alex trött och masserade tinningarna.
- Ledsen menar inte att vara på dåligt humör, men jag blir så när folk läser mina tankar plus att jag får huvudvärk, sa hon ursäktande ocg log.

"VISST, SÅ NU ÄR JAG EN 'BITTER BRUD' VA?! JAG DRAR!" Skrek Blake, ryckte åt sig boken, och gick fram till fönstret. Om hon skulle dö av fallet, var till och med det bättre än att vara kvar här, med HONOM. Hon ryckte i haspen, och fönstret svängde upp. Det var ett buskage nedanför. Hon skulle nog klara fallet, hon hade alltid varit rätt smärttålig och hårdhyad. Hon kastade ned boken. Den landade mjukt på en buske. En varm bris. Den smekte hennes ansikte lätt, och dog sedan ut. Utsidan hade aldrig varit så lockande. Hon drog av sig den stickade tröjan, som helt plötsligt kändes märkligt varm, kastade ned den. Sedan ställde hon sig i karmen -

Och hoppade.

Alessio skrattade.
"Haha, då var vi av med henne" Han log nöjt och gick och tänkte stänga fönstret. Men innan han låste det så skrek han till Blake:
"Kaptenen kommer inte alls gilla detta. Du vet, olydiga ungdomar får straff, vilket betyder spö." Sedan lämnade han fönstret på glänt och fortsatte: "Skrik om du vill ha hjälp upp igen och slippa straffet. Har man fått ett uppdrag så ska man utföra det, det är den första regeln du vet" Sen gick han bort från fönstret och satte sig på en av stolarna.
"Vad gör vi nu?"

Blake landade mjukt på fötterna. Någon hade talat till henne, men det var säkert bara sågon gliring från Alessio. HA, nu var hon av med honom. Eller, han var av med henne. Nåväl, saken var att hon skulle slippa honom. Snart gav de sig av på sitt uppdrag, och då skulle hon slippa honom för gott. Det första han gjorde när han kom utanför templet var väl att dö. Hon plockade upp tröjan och boken, och gick sedan lugnt tillbaka mot ytterporten. Det var så tidigt, att ingen ens skulle ha märkt att hon var borta imorse. Hon nynnade nöjt på en av alla låtar hon mindes från sin barndom, och började gå.

Alex såg efter Blake när hon hoppade men hon klarade sig och sannerligen var det skönt att slippa henne.
Egentligen vore det väll skönt att slippa Alisso med, men han kanske kunde skärpa sig när Blake var ur vägen.
Hon satte sig på en av stolarna och masserade tinningarna och såg trött på Alisso.
- Vat inte, har du några förslag?, jag tycker att frukost skulle vara ett gott förslag.
Men uppdraget?, jag vet inte, vet du?, sa hon och såg på honom.

"Ja, va fan. Ska vi inte få någon mat på detta ställe eller?" Sa Alessio irriterat. Han var väldigt hungrig nu och började att bli irriterad på kaptenen. Han kunde ju inte bara stänga in oss här utan mat och hoppas att vi blev så bra vänner att vi skulle offra livet för varandra under uppdraget och sånt trams?

- Tänkte precis det samma, sa Alex lungt och såg på honom.
- Jag tänker inte göra något mera försen vi får mat, sa hon och Staällde sig upp och såg ut men Blake hade försvunnit och lika bra det hoppas hon bara inte blev tillfångatagen för då kom hon ju tillbaka, Alex suckade och såg på Alessio.
- Okej, något som du vill veta om mig om vi nu ska arbeta tillsammans?, sa hon lätt och lutade sig mot väggen.

Blake smög runt ett hörn, och var framme vid huvudporten. Perfekt. Bara att gå in och... Ojdå. En stor biffig vakt grep tag i hennes armar." Kom med här", sade han dovt, och bokstavligen talat släpade sig med henne genom porten, och två korridorer, till en dörr. Det stod redan en vakt där, och han nickade när han såg Blake. Sedan öppnades dörren, och hon knuffades omilt in. Nu kände Blake igen sig. Hon var i biblioteket, fast det här var någon bakväg. Hon rynkade ögonbrynen, och tittade sig omkring. Det verkade inte vara någon här." Ha... Hallå?" Sade hon så högt hon vågade, och började kryssa mellan bokhyllorna. Plötsligt - Fick hon syn på en soffa, mitt i salen. Hon kände igen den. Hon hade suttit i den några gånger, den brukade vara undanskyffad och bortglömd i ett hörn av biblioteket. Och nu såg hon - Att det satt någon i den. Denne vände sig om och såg på henne. Det var kaptenen. "Sitt ner", sade han och pekade på en fotölj mitt emot soffan. Hade hon något val? Blake satte sig långsamt ned. Ajdå. Det här kunde inte vara annat än dåliga nyheter." Som jag har förstått det... Så vill du inte ha det ha det här uppdraget?" Sade han och studerade hennes ansikte. Hon fnös." Jag vill inte ha något uppdrag", sade hon sanningsenligt.
" Varför?"
" Jag stannar hellre här, och läser."
" Så du vill inte göra något av ditt liv?"
" Jovisst. Jag vill bli författare."
" Men, du skulle inte kunna leva på det."
" Skulle jag visst."
" Nej. Vi skulle inte kunna tillåta det."
" Men... Anonymt?"
" Nej. De skulle kunna spåra dig, eller så skulle du omedvetet kunna smyga in information i böckerna."
" ...Jaha... Då får jag väl bli städare eller något..."
" Nej. Du ska stanna här."
" Så du menar att jag får stanna i templet?"
" Nej."

Gen orkade inte lyssna på de andra, eftersom hon hamnat på efterkälken redan efter att Blake återkommit till deras samtal. Och vips var hon borta. Vad hade Alessio sagt åt henne? Säkert något Gen redan hört, men vad spelar det för roll egentligen ... ? Hon antog att bråk bara var naturligt. Synd att man inte kunde läsa Alessios tankar, på tal om ingenting. Det vore ... intressant.
"Uppdrag" mumlade hon. Ingen vet varför. Kanske för att flickans tankar redan var så överbelastade, och vem som helst hade kunnat förstå henne ... kanske till och med Blake. Eller Alessio. Spela roll.