George Weasley - When I'm gone

meer

Gud ändå, rörande och fint och bra.

tror inte att jag ska läsa mer, fast jag vill, gråter och gråter och gråter och jag kan inte sluta och jag hoppas att mina föräldrar inte kommer in i mitt rum just nu för dem får inte se mig gråta... du skriver helt fantastiskt ♥

Naw, tack för era snälla kommentarer ♥
Jag måste vara halvt blind, för jag såg inte att det kommit fram en "sida 2". xP Här kommer i alla fall nästa kapitel.
--------------------

5.
"It may be the most pointless conversations that decides your destiny."

Mr Weasley hade nog förväntat sig lite mer mottagliga reaktioner efter han sagt det nästintill okända landets namn, men istället för glada leenden och ivriga samtal möttes han av mummel och viskningar som sakta spridde sig i rummet. George slängde en blick mot sin mamma som verkade fundera på något. Själv satt han tyst och försökte snappa upp meningar från de andra som:
"Vad kan man göra där?"
"Undrar om det är fint..."
"Jag skulle gärna vilja åka utomlands igen!"
Mr Weasleys leende försvann sakta från hans ansikte och George kunde märka en viss otålighet i hans ögon. Han trodde nog att alla skulle ha hoppat upp och ner av förtjusning, och George kunde inte klandra honom. De fick ju åka till ett helt annat land, helt gratis. Det var mrs Weasley som bestämde sig för att sätta stopp för diskutionerna.
"Helt gratis?" frågade hon högt i riktning mot sin man för att överrösta de andra.
Mr Weasley nickade och försökte sig på ett nytt leende, vilket mer såg ut som ett besvärat flin. Mrs Weasley såg ut att tänka efter igen.
"Det är ju förståss ett väldigt fint erbjudande av ministeriet..." sa hon drömmande, "men vem skulle ta hand om sakerna här hemma?" hon slängde en kort blick utanför fönstret, som om en hel hög med uppgifter stod och väntade där utanför. Sedan skakade hon på huvudet.
"Nej, jag tror inte jag följer med i alla fall", sa hon kort och log sedan varsamt. Det blev en kort paus. "Men du kan ta med dig George!"
Genast vändes alla blickar mot George, som i sin tur hade sin blick fäst på mrs Weasley. Först kunde han inte förstå vad han precis hade hört. Ville hans egen mor skicka iväg honom till ett okänt land? Det lät inte riktigt som kvinnan han kände. Han öppnade munnen, beredd på att säga något, men mrs Weasley hade sett överraskningen i hans ögon och tog snabbt till orda.
"Ja, jag menar... För att komma bort en stund. Du kanske behöver det." hon log varmt mot sin son, men han log inte tillbaka.
Han kunde känna blickarna som var fästa vid honom, men brydde sig inte. Det verkade som om de andra inte förstod vad mrs Weasley pratade om, men det gjorde George, mer än väl. Han verkade inte få lägga in sin åsikt i det här, för det var alltid en annan som började prata när han tänkt säga något.
"Jag vill också följa med", sa Ginny förhoppningsfullt samtidigt som hon direkt efter kastade en blick åt Harrys håll. "Jag har alltid velat åka till ett annat land."
"Ja, då så", sa mr Weasley med ett nytt leende. "Några fler som vill hänga med?"
Det blev tyst en stund. George tänkte ta chansen att säga något igen, men struntade i det. Det kanske var som mrs Weasley sa; även ifall han inte ville bort från England, så kanske det skulle göra gott för honom. Det verkade inte vara några fler som var så intresserade av att följa med. Ändå kunde George se att både Ron och Harry hade ett svagt drömmande uttryck i sina ansikten, som om de försökte föreställa sig själva i Sverige. Dock kom det inte ut ett ljud från dem.
"Då var det bestämt", sa mrs Weasley för att bryta tystnaden. Hon såg på George igen, men han undvek att möta hennes blick. "Hur länge blir ni borta?"
Mr Weasley ryckte lite på axlarna.
"Någon vecka. Kanske mer", sa han affärsmässigt. "Det beror på hur lång tid det tar att ordna fallet." han vände sig mot George och Ginny. "Vi åker redan imorgon, så packa klart allt ni kan tänkas behöva redan ikväll!"

Superbra! Mera

jättebra!! meer!! ♥ ♥

6.
"Something’s not right, but do I have any energy left to find out what it is?"

Samma eftermiddag gick George och Ginny upp på sina rum och packade. Det var mycket prat om resan, men George orkade helt enkelt inte lyssna. Han visste inte om det skulle bli skönt eller jobbigt att åka iväg ett tag. Han satt på sin säng i sitt rum och försökte komma på något som man kunde ha med sig. Han visste ingenting om Sverige, och hade därför ingen aning om vad han skulle kunna ta med sig. Han suckade lite kort och slängde en blick över på andra sidan rummet. Där stod fortfarande en säng, en säng som en gång tillhört Fred Weasley. Den var fint bäddad och man såg att ingen hade rört den på flera dagar. Den var tom, vilket den skulle förbli tills någon lekfull eller hänsynslös släkting skulle komma på besök om flera år och hoppa upp och ner i den som om den var gjord för det. För att få bort tankarna på det förflutna och framtiden böjde sig George ner över en bred väska där han skulle lägga ner sina saker. De skulle bli tvungna att klä sig som mugglare. De skulle också bo i ett värdshus för just mugglare, vilket mr Weasley hade berättat med ett stort leende. Bredvid honom på sängen låg en hög med mugglarkläder som han fick välja ut lite från. Han hade själv inte en susning om vad som såg bra ut eller inte, vad som var modernt bland mugglare, allra minst i Sverige, men valde sedan ut en långarmad, bredrandad tröja i svart och grönt tillsammans med ett par jeans att ha på sig när de skulle åka nästa morgon.
Tiden gick och George fick inte mycket packat, men blev i alla fall någorlunda nöjd. Mrs Weasley hade kommit upp och insisterat på att gå igenom den, vilket George gick med på med en viss motsträvighet. När allt väl var genomsökt och klart började mrs Weasley gå ut igen, men stannade vid dörröppningen.
"Ni får gå och lägga er tidigt ikväll, så att ni är utvilade till imorgon", sa hon kort och log tunt.
George nickade kort, och precis när mrs Weasley var på väg att försvinna bort från rummet öppnade han munnen.
"Kan jag gå ut en stund?" frågade han snabbt, tillräckligt högt för att hans mamma skulle höra.
"Det går bra!" ropade mrs Weasley från trappan och George sjönk ner på sängkanten.
Men där blev han inte sittandes länge. Han reste sig upp och gick fram till det tunna skrivbordet. I ena lådan låg en hög med gamla pergament som ingen ens tittade på eller läste igenom längre. Under dem alla låg en röd, ovalliknande karamell som gjorde sig väldigt välkommen i George ögon. Han såg på den lite. Han hade virat in den i plast för att den inte skulle förstöras. Han hade tagit med sig den från butiken, av ingen riktig anledning egentligen. Han stoppade ner den i ett sidofack i väskan. Han tänkte inte äta den, bara ha med den. Med en diskret blick tittade han bort mot den tomma sängen igen innan han stängde igen väskan med ett ryck.

Kyrkogården var lika bekant som alltid, men såg annorlunda ut när solen sköt sina strålar över marken. Allt blev mycket ljusare och blekare. Det var inte många moln som drev över himlen, bara något enstaka som sedan försvann utom synhåll lika fort som den kommit. För en gång skull kände sig inte George alltför ledsen då han gick på den smala grusvägen. Fåglarna kvittrade i träden och vindens lekande med lövverken lät gladare än på natten. Det tog ovanligt lång tid att komma fram till gravstenen, kanske för att George stannade upp ibland och granskade andras – de fina mönstren som var inristade i stenarna och de vackra blommorna som var placerade runt omkring dem. Han hukade sig ner framför en välbekant formad gravsten. Silverbokstäverna gnistrade av solstrålarna som dök ner precis framför den, men slöts i en svag skugga när George kom ivägen. Som alltid då han kom i närheten så stack det till i bröstet på honom. Precis som om någon hoppade på honom och slog honom i magen med en kniv varje gång. Hans blick var fäst på de fint graverade bokstäverna, samtidigt som han kunde se de svaga färgerna av blommorna undertill där de lutade sig lätt i vinden. Det var svala brisar som omslöt området. Det var som om allt vilade, vilade i frid. George sänkte blicken när han fick denna tanke, tittade snett mer mot marken, vilket hade blivit hans vanliga sett att försöka dölja sina känslor. Om så för sig själv. Han blinkade plötsligt till. I några sekunder hade han svårt att tro sina ögon. I gravstenens kant, halvt dold bland ljusrosa blommor fanns ett brev. Först hade George trott att det var hans brev, det han skrev till Fred och lämnade till honom kvällen innan, men nu förstod han bättre. Kuvertet var lite ljusare, nästan solblekt och fick därför en krämgul nyans. Men det var inte detta som fick Georges hjärta att slå i högvarv. Det var vad som stod på den.
"George Weasley"

jättebra!! mer!! shit, du skriver så bra och så rörande ♥

Tack si_tonks Det betyder mycket för mig ♥

Jättebra! Mera