Jag vet att du aldrig lämnar mig. [SV]

sjukt bra! *bevakar* ♥

tack allihopa!

-----------------------
Kapitel 3 -

Jag ligger på min säng i mitt och Freds rum.. eller ja, mitt rum. Stämningen i kråkboet är inte alls som förut. Allt är så.. spänt. Jag har ingen lust att gör någonting numera, jag vill bara ha honom tillbaka. Min bästavän, min bror. Det känns som att hela mitt hjärta har krossats, mosats till en blodig gegga som sitter och tynger ner bröstet och sitter som ett ärr på själen. Min själ är inte hel längre, döden har tagit halva.
Fred... gud vad jag saknar honom. Jag kommer aldrig få höra hans skratt igen, aldrig höra hans smarta idéer, jag kommer aldrig ha någon som kan känna mig så väl att dom kan avsluta mina meningar. Men jag är såklart inte den enda som sörjer. Jag vet att det är väldigt tufft för Mamma också. Pappa håller sig stark för henne, men när mamma tvättar kan jag höra att även han gråter inne på deras rum. Ron har det också väldigt svårt just nu, men han har Hermione som stöttar honom. Samma sak med Ginny, fast hon har Harry. Men jag... jag är ensam. För första gången i mitt liv är jag ensam.
Det har gått två veckor nu, sen striden på Hogwarts, och Freds begravning är nästa vecka. Jag saknar honom så. Jag vill bara inte inse att han inte kan komma in genom dörren vilken minut som helst så att vi kan planera något nytt skämt att göra mot någon. Vi kommer aldrig skämta med någon tillsammans igen. Och jag måste endå komma på mer idéer till Weasleys vassa varor, men jag har ingen kreativitet kvar. Den dog med min bror, och kanske kommer den även att begravas i samma grav. Min livslust är också borta. Allt jag vill, är att Freddie ska gå in genom dörren till vårt rum precis nu.
"Jag önskar att du var här, Fred. Att du skulle få leva den ljusa framtid du förkänar..", viskade jag ut i luften.
"Det går inte att beskriva hur mycket jag saknar dig. Det enda jag vill är att du ska vara här. Här hos mig. Hos oss.", fortsatte jag.
Plötsligt gick en ilning genom hela min kropp. Jag satt mig upp och kollade mig omkring i rummet. Jag kunde svära på att jag hörde Freds röst. Jag kunde svära på att jag hörde honom säga att han aldrig skulle lämna mig..
"Jag vet Fred. Jag vet att du aldrig lämnar mig.", svarar jag med en viskning.
Även om han inte hör mig där han är nu, så är det skönt att prata ut. Även om prata ut endast betyder att prata med sig själv.
Jag fick plötsligt ny lust och gick ner i vardagsrummet.
Jag fick en chock när jag såg vem som satt i soffan.
"Vad.. Vad gör du här?", lyckades jag pressa ur mig.

*följer*!

OMG MEEER!! jag äälskar din ff! ♥

OMG så bra♥ jag sitter och gråter! *bevakar*

Jättebra ♥ Gah, vill också skriva en fan-fic, fast den kommer suga jämfört med din ^^, ♥

Gud vad snälla ni är! tack så jätte mycket! det blir inge mer ikväll men kanske imorgon kväll!

Padfootie om du skulle skriva en skulle den säkert bli jätte bra!

super bra jätte bra du är duktig på att skriva jag har också en ff fast jag är inte så nöjd fast jag får fortsätta

Usch nej, min skulle suga sten... ^^, ♥

^nejdå!