Ljuset som brann ut [Novell SV]

haha, och jag älskar ditt namn! ♥


Del 3:


Vi virrade vilset runt i en vit oändlig korridor, jag och mamma. Det var bara vi där, med undantag från få doktorer och sköterskor som ibland kom ut från någon av rummen. Jag var i något slags chocktillstånd, det ända jag gjorde var att gå. Allt var tyst, det enda man hörde var våra fotsteg. Särskilt mammas höga klackar, de lät som en tickande klocka. Tick, tack, tick, tack... kanske mer klick, klack, klick, klack. Men vad spelade det för någon roll när Ronja säkert låg medvetslös i en vit sjukhussäng längst bort i korridoren. I rum nummer 79. Där låg hon. Rum 79...
Vi passerade just rum nummer 18, så det var en bit kvar. Det kändes som att gå på ett rullband. Vi kom aldrig närmare målet, vi blev bara trötta i slutet och åkte bakåt. Men ändå gick mina ben automatiskt. Jag behövde inte tänka på dem. Det enda jag tänkte på var rum 79, rum 79...
Efter vad som kändes som en timme var vi vid rum nummer 36. Alltså bara 43 rum kvar. Bara. Jag hade en klump i magen, tung som en sten. Den tyngde ner hela mig, men jag kunde inte stanna. Men sakta, sakta tappade jag farten och allt kändes helt hopplöst. Rum nummer 40, 41, 42...
Men jag skulle inte ge upp, hur synd var det om mig till skillnad från Ronja? Nu kändes det som att tiden gick allt fortare. Rum nummer 45, 46, 47...
“Kom igen”, sa jag lågt till mig själv. “Tänk på Ronja!”
Jag kände hur klumpen i magen löstes upp, precis som när man lägger en badbomb i vatten. Jag fylldes med hopp och kraft och jag förjade gå fortare och fortare. Mamma fick småspringa för att hålla takten med mig. Rum nummer 52, 53, 54...
“Jens!” flåsade hon långt bakom mig.
Jag vände mig förvånat om. Där stod hon med handen i sidan som om hon hade fått håll. Hon hade aldrig haft någon vidare kondition. Mamma tog sig mödosamt fram till mig. Hon la handen på mig axel och suckade:
“Du, du har väl inte för stora förhoppningar nu?”
Jag frös till inombords, hjärtat slutade slå. Hemska bilder hade dykt upp i mitt huvud. Ronja som låg i en sådan där vit sjukhussäng som var rödfläckad av blod. Ronja med slangar från näsan och en doktor som grävde i henne. Ronja... död.
Klumpen i magen kom tillbaka lika snabbt som den hade försvunnit och den tyngde ner mig mer än någonsin. Nu ville jag inte längre komma till rum nummer 79, nu ville jag ingenting. Mamma sa ingenting, men jag antog att hon förstod. Hon började sakta gå framför mig. Hon vände sig sedan om och tittade på mig. Jag stod kvar. Hon kom fram till mig och tog min hand. Jag tror att jag på något sätt fick lite av hennes energi, för jag orkade åtminstone gå. Vi segade oss fram, rum efter rum. 65, 66, 67...
Jag orkade inte möta alla andras blickar så jag stängde ögonlocken. Det var skönt, som att komma in i en helt ny värld där det inte fanns några krav. Precis som när man stoppar öronen under vatten, då man bara hör vattnets brus. Jag glömde allt som hände i världen utanför, men jag måste ha fortsatt att gå, för plötsligt stod jag där, utanför dörren till rum nummer 79. Jag fylldes av en blandning mellan rädsla och lättnd. Lättnad för att jag hade längtat så mycket efter Ronja och rädsla för så många anledningar. Jag vågade helt enkelt inte. Tänk om hon låg där inne död? Då stannade jag helst här ute. Men om hon var helt pigg, då? Om hon satt och väntade på att jag skulle komma in och om hon log sitt vackra leende? Då måste jag ju bara gå in. Men... Hon var där inne, levande eller död, bara några meter ifrån mig. Om hon bara var vid min sida så skulle jag våga. Men nu var hon inte det...
Hjärtat dunkade så hårt i min bröstkorg att jag var rädd att det skulle hoppa ut. Fast vad skulle jag med ett hjärta till om inte Ronja fanns längre?
Det kändes som flera timmar jag stod där ute och för varje sekund höll mitt hjärta på att brista. Jag ville så gärna in dit, men ändå inte...
Jag vet inte vad jag hoppades på, att hon skulle komma ut genom dörren, helt frisk? Jag väntade ytterligare en stund, men ingen Ronja kom. Jag var bara några meter från att stå vid hennes sida, varför skulle det vara så svårt...?


Orkar inte korrläsa, sorry om det är några slarvfel, upptäckte att datorn typ har tagit bort vissa ord. Ò.ó
Aja. ^^

Mer tack!

Efter en till kommentar!

Sådär, skriv mer nuuuu

Åh så fin och bra! ♥

Åh, vad fin! ♥

bbbbbbbbbbbbbrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Snälla, jobbigt att du skriver sådär det gör hela sidan bredare, det räcker med ett "bra!", ingen anledning att överdriva med bokstäver. Kan du vara snäll att redigera?

Tack alla! Jag sitter vid iPaden just nu och har inte novellen här, men när jag kommer till datorn med den på så lovar jag att lägga upp ett nytt kapitel!

väldigt bra! mer