Harrys död

Ojojoj folks! Tack så hemskt mycket! Bara för det ska ni få del 2.

DEL 2.
Han tystnade när en kvinna med svarta lockar och stora, mörka ögon kom fram till honom. Hon lade huvudet på sned och betraktade trollstaven längtansfullt. Sättet hon rörde sig på var mycket bekant.
”Åh, Samantha. Så trevligt att se dig. Har du med dig de andra?” sade Ceasar ömt. Hon nickade långsamt.
”De kommer snart”, sade hon med en röst jag kände igen allt för väl.
”Det här är miss Samantha Bellatrix Lestrange, Bellatrix Lestranges dotter. Eftersom din bästa väns mor dödade hennes mor hatar hon dig otaligt mycket. Inte sant, Samantha?” Ceasar tittade leende på kvinnan som nu hade fått ett hatiskt uttryck i ansiktet. Inte konstigt att jag hade känt igen henne. Hon var en kopia av sin mamma till både utseendet, rösten och sättet hon rörde sig på.
”Det är så sant så. Eftersom Molly Weasley är död så har jag bara det rödhåriga Weasleysläktet och alla deras smutsiga vänner att hämnas på. Men det duger väl”, sade Samantha med avsmak och ryckte på axlarna.
”Och du är förstås en Weasleyvän”, tillade Ceasar nöjt. ”Därför har jag gett Samantha äran att få döda dig själv. Det var vänligt av mig, inte sant? Oh ja, jag kan om jag försöker. Varför se så förvånad ut?” Samantha nickade glatt.
”Men först”, sade Ceasar allvarligt, ”ska vi få dig att tala igen. Jag måste få höra dina plågade skrik och din vädjan och allt… Annars blir det inte roligare än att döda en fluga. Så snälla mr Malfoy, vill du ordna så att han kan tala igen?” En man med spikrakt vitt hår och gråa ögon skred ut från skuggorna. Ett leende lekte på hans läppar. Han såg precis ut som min barndomsfiende, Draco Malfoy.
”Ja, jag kanske inte ens behöver tala om för dig att jag är Draco Malfoys son. Han som gick över till den ’goda sidan’ .” Han uttalade de sista orden med en intensiv vrede i rösten och rynkade på näsan precis som Draco hade gjort.
”Scorpius skäms över sin far”, förklarade Ceasar för mig.
”Skäms? Mer än det. Min far, min farmor och min farfar svek Lord Voldemort. De lät honom dö.” Scorpius tankar verkar ha fört honom bakåt i tiden, för hans ansiktsuttryck blev långsamt argare och argare. För att rädda din fars liv, ja, tänkte jag bistert.
”Nog om det”, sade Ceasar barskt och satte upp en hand i vädret, ”Nu får du ordna med hans stämband.” Scorpius flinade stort och drog fram en ljusbrun trollstav ur klädnaden.
”Det kan bränna lite… Speakeo!” Bränna lite? skrek något inom mig. Det kändes som om mina stämband frättes sönder inifrån. Jag kunde plötsligt röra min kropp igen och mina stela händer flög instinktivt upp till min hals. Jag viftade undan mitt skägg och fick ut små kvävande läten. Framför mig hörde jag den lilla trion av onda anhängare skratta roat. Jag hörde att Annabelle skrek och kände hennes händer på mina axlar, men jag struntade fullständigt i henne. Jag brann inifrån. Ceasar hade lurat mig. Istället för att få mig att tala först, dödade de mig på ett riktigt, riktigt plågsamt sätt. Så plötsligt skrek jag. Det var ett hest och lågt skrik, men det var ändå något som kom ut från min mun. Sedan försvann smärtan. Jag hade bara en rökig eftersmak av elden som vuxit i mina lungor.
”Strålande, Malfoy! Strålande!” utbrast Ceasar förtjust. ”Kan du tala nu?” tillade han sedan nyfiket och tittade på mig.
”Om jag vill”, sade jag. Min röst var så skrämmande hes och skrovlig att Annabelle tog ett steg bort från mig.
”Åh, du kommer nog inte ha något val, är jag rädd för”, skrattade Ceasar triumferande.
”Spring hem till din mormor. Stanna inte på vägen. Säg till din mormor att ni är i fara. Försvinn härifrån. Nu!” viskade jag kvickt till Annabelle. Hon nickade allvarligt och rusade mot grinden.
”Sakta i backarna, unga mugglartös!” sade Samantha med klar röst och knyckte till med sitt trollspö.

ojoj jätte bra mer

Thanks a lot. :3

Gud vad bra!
Mer X3

Aw.

Den här var väldigt bra och jag läser järna en fortsättning om den kommer.

Självklart kommer det mer.

ååå vad bra

Yep. :3

It´s awesome! Heerguuuud vad bra asså! mer när du har tid