Voldemorts dotter och fången från Azkaban

tackar jag ska försöka lägga ut en del till idag

Bra ^^

mer snälla

jag ska se om jag hinner skriva idag

jag vill ha mer snälla söta Cara xD

jag är itne snäll Erika och de vet du
jag är ledsen över att det tagit sådan tid men de har varit lite mycket med universitet och flytten men här har ni i alla fall femte kapitlet jag märkte att ni saknade ett kapitel xD så ni får fyran me

Kapitel 4: varför skrek han på mig?

- Det regnar här och det gör mig super glad, så jag fortsätter en bit till. Tryck på knappen.
Jag vaknade som vanligt tidigt, men just den här morgonen måste vara rekord, halv fem. Jag suckade och visste att jag inte skulle kunna somna om så jag bestämde mig för att ta en dusch. Vattnet rann över kroppen och snart var jag klar. Jag stod framför spegeln och var på väg att fläta håret men bestämde mig för att våffla det i stället. Jag tog fram staven och mumlade några ord och snart var hela håret våfflat. Jag gick sedan tillbaka till rummet och tog på mig skol klädnaden och packade väskan så jag skulle slippa gå upp och hämta den sedan. Kira vaknade och såg på mig.
- Ska du redan ge dig iväg? Jag såg på min gröna vän och svarade henne på perselspråk
- Ja jag kan ändå inte sova så lika bra. Men sov du en stund till. Min vän nickade och somnade om, jag ställde fönstret på glänt så Merlin kunde flyga ut i fall han ville. Jag slängde på mig kappan och gick ut ur rummet och ut till korridoren. Den låg lika öde som man kunde vänta sig. Jag började vandra omkring planlöst. Jag såg på tavlorna som sov, jag gick förbi Myrtles toalett, det kändes lite lockande att bege sig ner till kammaren, men nej det är nog ingen bra ide. Sen gick jag förbi väggen där skrifterna stått, det syntes inte ett spår. Tillslut passerade jag även tredje våningen, jag kollade in i den högra korridoren. Tänk vad mycket som har hänt på bara två år och nu går jag redan tredje året. Jag såg mig omkring och märkte inte att det var nån annan i korridoren fören jag satt på golvet och tog mig om pannan, det börjar bli en dålig vana, att krocka med folk. Jag förväntade mig dock inte att se professor Lupin.
- Gick det bra? Frågade han i stället för att skälla på mig för att jag var ut en timme innan jag egentligen får.
- Ja. Förlåt professorn det verkar ha blivit en dålig vana att krocka med folk. Skrattade jag lite och tog hans hand när han erbjöd den, och snart stod jag på fötter.
- Det var du som hamnade på golvet inte jag. Han små log lite, och jag såg undrande på honom. Jag gillar lärare med humor.
- Men säg mig vad gör du ute trotts att det är utegångsförbud? Planerar du fuffens? Han log mystiskt mot mig och jag undrar hur ofta han smög ut när han gick på skolan?
- Jag kunde inte sova så jag bestämde mig för att se mig omkring. Jag gillar skolan bäst så här när den är nästan tom. Och jag planerar inte något fuffens än. Dumbledore hade rätt, han behandlar mig som mig och inte Voldemort.
- Men jag kan inte låta dig vandra runt ensam när vi har en galen mördare lös. Vart var du på väg? Han log lite och väntade på ett svar. Jag funderade en stund. Vart var jag på väg? Jag hade ju inga direkta planer.
- Till sjön. Svarade jag tillslut och han nickade och vi började gå ner mot den stora porten, vi puttade upp den och gick ut i morgon daggen.
- Fast jag tror jag klarar mig ganska bra själv professorn. Jag log lite och gick ner på stranden, han följde efter.
- Det tvivlar jag inte på. Om du inte misstycker får jag fråga hur det var att växa upp med du-vet-vem som pappa? Lupin såg på mig, jag blir så trött när folk inte kan använda hans namn. Fast jag förstår dem, den Voldemort som de känner är inte samma Voldemort som jag känner. Jag stannade och såg ut över vattnet. Det låg spegelblank och borta vid bergen började solen gå upp.
- Det är ingen fara professorn, jag är van att folk frågar. Vad ska jag säga? Jag var riktigt lycklig när jag bodde med pappa. Han och jag hittade alltid på en massa saker, han gav mig saker som ingen annan hade gett mig, han brydde sig verkligen om mig. Han ville alltid veta vad jag tyckte och tänkte. Jag log vid tanken på minnena.
- Visste du inget, om ja vad ska vi säga hans andra jag? Professorn såg intressant på mig och jag skakade på huvudet.
- Nej det gjorde jag inte. Och jag vet inte om jag ska vara glad över det eller inte. Jag blev jätte chockad när Draco berättade för mig vem Voldemort var. Jag trodde inte det var samma person, jag har fortfarande svårt att förstå hur många liv han förstört. Jag menar han räddade mitt liv. Lupin såg förstående på mig och log svagt. Han är lite som den roliga farbrorn jag aldrig hade. Vi började styra våra steg mot skolan. Solens första strålar nuddade marken och värmde lite. Vi sa inget utan gick bara mot slottet, väl där inne hade stora salen öppnat.
- Jag tänkte äta frukost nu professorn, men tack för en trevlig promenad. Jag log mot Lupin och han nickade.
- Det var så… började han men blev avbruten av Severus som hade kommit upp från källaren.
- Riddle jag vill prata med dig! de båda männen såg på varandra och Sev hade ett hat i ögonen som jag aldrig sätt inte ens när han såg på Harry, Lupin skakade på huvudet och gick sedan upp för trapporna. Jag vände mig mot min gudfar som såg sårad ut.
- Ja Snape? Jag väntade på att han skulle fortsätta vi ställde oss i en tom korridor.
- Varför var du med honom? Och vad gör du ute? Jag vill inte att du är med honom! Sa han argt och såg på mig, jag ryckte tillbaka han brukar aldrig skrika på mig. Jag kände att tårarna började rinna.
- Bara för att du inte gillar honom så får jag inte heller göra det eller vadå? Sa jag ledsamt och sprang där ifrån och ner till trädet vid vattnet, där jag la mig i gräset och lät tårarna rinna. Varför skrek han på mig? Vad har jag gjort? Tillslut slutade tårarna rinna ner för kinderna. Magen kurrade men jag ville inte gå upp och äta i matsalen. Jag vill inte möta Snape. Jag torkade kinderna och reste mig och gick mot slottet. När jag öppnade dörren var entrén full med folk, några kollade på mig men jag brydde mig inte. Jag såg Snape sitta i stora salen men jag gick förbi. Hermione, Ron och Harry kom ut ur stora salen jag gick fram till dem och de log.
- Vart har du varit? Ron såg glatt på mig samtidigt som han gav mig mitt schema. Jag såg på det, spådomskonst. Jag känner verkligen inte för det nu, men vad har jag för val?
- Ute. Svarade jag när de såg undrande på mig, det är ingen mening att berätta allt.
- Är det någon som vet hur vi kommer upp till norrtornet? Harry såg på schemat och hade konstaterat att det var dit vi skulle, jag nickade och började gå. Mina vänner pratade med varandra om lite allt möjligt. Varför var Snape så elak? Jag vet att han inte gillar Lupin men ändå? Mina vänner såg undrande på mig men jag bara fortsatte gå. Varför ska vi vara högst upp? Jag drog en suck när vi kom upp för den sjunde långa trappan. Jag hade aldrig varit här, men visste ändå vart jag skulle, Severus hade lärt sig. Ja Snape varför leder allt tillbaka till honom. Jag såg på avsatsen som var tom det enda som syntes var en målning, som för tillfället var tom. eftersom jag hade stannat trodde mina vänner att jag inte hittade längre och de började argumentera om vilken väg vi skulle ta, jag skulle just svara dem när de rusade efter tavlans innehålls havare, Sir Cadogon. Han är en av de veligaste tavlorna jag vet och jag hade ingen lust och springa för att komma fram utan gick lugnt efter dem. När jag kom fram var mina vänner andfådda.
- Hur hittade du? Sa Ron mellan flåsningarna och jag log och svarade
- Jag visste vägen, jag stannade bara för att andas lite när jag kom upp. De såg på varandra och skrattade åt att de följt efter den veliga riddaren. Jag såg upp i taket där det var en lucka men texten. Sybilla Trelawney, lärare i spådomskonst. Undra hur det ser ut där upp? Snape berättade aldrig för mig. Inte Snape igen.
- Hur ska vi komma upp dit? Harry såg förvirrat på oss och jag ryckte på axlarna, men vi fick snart svar på frågan, en silvrig stege kom ner precis framför oss.
- Efter dig. sa Ron och log mot Harry som klättrade upp, vi såg honom försvinna och klättrade sedan upp efter honom. Jag såg förvånat på rummet när jag kom upp, det var de mest konstiga klassrum jag någonsin sätt. Om jag nu ska kalla det klassrum? Det såg mer ut som ett vindsrum blandat med en tesalong. I rummet stod det säkert ett tjugotal runda bord med fåtöljer till, ljuset i rummet lyste rött och gardinerna var föredragna. Trotts att det var varmt var brasan tänd. Bakom mig kom de andra eleverna upp för stegen. Jag såg mig omkring efter vår lärare och trodde först det var en gigantisk skalbagge som stod framför mig när jag såg henne. Hon var smal och hade gigantiska glasögon och en massa glittrande kläder på sig. Vem har såna kläder?
- Välkomna. Vad trevligt att få träffa er i den fysiska världen. Hennes röst läte lite, ja ihålig. Jag såg undrande på henne, vad är det här?
- Sätt er ner kära barn. Sa Hon och kröp upp i sin egna fåtölj. Vi såg på varandra och på fåtöljerna innan vi slog oss ner. Jag satte mig i en grön en och drog upp bena, Mioni satte sig mitt i mot mig och log.
- Välkomna till er första lektion i spådomskonst. Mitt namn är professor Trelawney. Ni har kanske inte sätt mig innan… Professorns röst försvann, varför är Severus en sån idiot. Var han tvungen och skrika på mig? Och pappa, varför kan han inte bara komma tillbaka och förklara allt för mig? Varför måste det vara så svårt? Jag hörde att någon pratade med mig och rycktes ifrån mina tänkar, jag såg upp och plötsligt var min lärares stora ögon framför mig, jag antar att de inte var så stora egentligen men glasögonen dubblade dem i storlek.
- Jag märker att stora saker tynger dig? vill du dela med dig till dina kamrater?
Jag såg mig omkring, ja vad ska jag säga. Jo det är så här att Voldemort är min pappa och jag oroar mig för att han inte har kommit tillbaka än och Snape och jag har bråkat, han är för övrigt min gudfar. Knappast.
- Nej tack. Sa jag och såg tillbaka på henne, hon log och sa sedan
- Men lilla vän det känns så mycket bättre, du har kanske inte berättat allt om vem du är? Jag stirrade på henne, jag vet att Dumbledore har berättat för alla lärarna om mig.
- Nej jag vill inte prata, och nej jag har inte berättat och jag vill inte göra det heller. Jag märkte att mina kamrater lyssnade intresserat.
- Jag lovar dig att de kommer förstå. Jag stirrade argt på henne, om du inte förstår att jag inte vill berätta lär de knappast förstå mig.
- Kan du sluta, jag tänker inte berätta. Sa jag argt ställde mig upp, öppnade luckan och klättrade ner. Luckan föll ner ovanför mig. Jag gick med arga steg ner från norrtornet. De flesta elever hade lektion, en och annan hade antagligen gjort som jag och struntat i sin lektion, men de störde mig inte. Jag styrde mina steg mot entrén väl där nere sprang jag ihop med Albus. Jag såg på mannen med de halvmånformade glasögonen.
- Och varför är inte du på lektion Cara? Han log mot mig och jag var faktiskt glad och se honom, det brukar kännas bättre när jag pratat med honom.
- Trelawney gjorde mig arg genom att få mig försöka att berätta för alla vem min pappa var och i stället för att döda henne gick jag. Jag var inte seriös. La jag till när Dumbledore höjde ett ögonbryn.
- Jag får kanske prata med henne. Finns det någon annan anledning till att du inte är dit vanliga glada jag idag? Rektorn såg på mig och jag satte mig ner på trappan, la huvudet i händerna och suckade.
- Jag har bråkat med Sev. Sa jag med ledsen röst och rektorn slog sig ner bredvid mig och sa.
- Då förstår jag. Men varför pratar du inte med honom? Jag skakade på huvudet och sa sedan.
- Jag tänker inte ta första steget, det är han som orsakat det här. jag lät bestämd och Albus nickade. jag såg mig runt i entréhallen, de stora vildsvinen stod uppställda vid foten av trappan och de stora ekportarna stod öppna, en varm vind svepte in och fläktade.
- Vad bråkade ni om då? Albus ställde frågan utan att tvinga mig och svara, men han kan lika väl få veta.
- Jag vaknade tidigt i morse och gick upp och ut i korridoren innan jag egentligen fick. Jag stötte ihop med Lupin och vi började prata, när Sev såg oss i morse var han jätte arg på att jag gillade honom. Han skrek till och med på mig. Jag slog ledsamt ner huvudet, Dumbledore la en arm om mig.
- Men det löser sig ska du se. Han log mot mig och reste sig innan han vandrade uppåt. Nu var det bara jag kvar. Jag hörde hur eleverna började röra på sig på våningarna ovanför, och de betydde att det var lunch och att även lärarna skulle äta. Jag orkar inte med Severus just nu. Jag reste mig och styrde stegen mot det lilla trädet nere vid vattnet. Precis som alltid så var det tomt, jag satte mig ner och såg på vattnet. Tiden försvann och snart hörde jag att klockan ringde. Jag reste mig snabbt upp och sprang mot Hagrids stuga. På vägen mötte jag trion.
- Cara. Vi var oroliga, vart tog du vägen? Mioni slog armarna runt mig och jag log.
- Jag orkade inte med henne, och jag ville inte att alla ska veta allt om mig. Svarade jag och de nickade till svar. Jag hade sagt till dem att jag ska berätta när jag är reda, att Mioni vet behöver inte killarna veta. Hagrid stod och väntade på oss.
- Är alla här, vad bra då går vi. Vi såg på jätten som började gå bort från slottet och mot den förbjudna skogen, först trodde jag han skulle gå in där, men i stället svängde han vänster och började gå mot en mindre björkskog som låg bredvid. Vi gick in i en inhägnad som tydligen fanns där.
- Ni kan öppna böckerna nu. Sa han och vi såg på honom.
- Och hur ska det gå till? Jag hörde att det var Draco som frågat.
- Va? Vet ni inte det? Nähä ni måste smeka dem på ryggen. Förklarade jätten när han sätt på oss, han tog min bok och smekte den på pärmen och den blev lugn.
- Så klart varför tänkte vi inte på det? Sa Blaise ironiskt och jag skakade på huvudet.
- Jag tyckte de var roliga. Sa Hagrid till oss och jag skakade diskret på huvudet, jag tycker inte det är roligt att nästan bli av med fingrarna.
- Ja jätttttte roliga. Sa Draco och jag små log, men Harry snäste mot Draco
- Hål käften Malfoy. Hagrid såg lite gladare ut och försökte hitta tråden igen.
- Ööö… ja just det… vänta här så ska jag hämta det som saknas… djuren. Sen vandrade han iväg en bit. Jag såg honom försvinna bort. Slytherinarna och Gryffindorarna började genast rycka ihop men jag orkade inte bry mig, utan slog mig ner på en sten. Plötsligt hörde jag hur Lavender tjöt
- Ååååååå. Jag lyfte blicken och såg Hagrid komma tillbaka med något av de vackraste djuren jag vet, hippogriffer. Hagrid tog åter till orda, men jag var inte särskilt intresserad. Jag måste lösa det här med Severus, annars kommer jag att få IG i alla ämnen. Jag såg hur Harry som tydligen hade anmält sig frivilligt gick fram till det ståtliga djuret. Han gjorde som man skulle, han bugade och väntade på svar. När hippogriffen svarade, kunde han klappa honom. Det såg väldigt enkelt, men jag visste att det kunde vara svårt, om man inte visade dem tillräckligt med respekt kunde de bli väldigt sårade och till o med döda dig. Det vore kanske inte så dumt nu. Jag log lite för mig själv. Jag såg hur Harry hoppade upp på hippogriffen, de måste verkligen gilla varandra om han får rida på den. Jag följde honom med blicken när de lyfte. Det såg underbart ut att bara vara där uppe i det blå. Efter ett var i inhägnaden landade de och jag började applådera och de andra stämde in.
- Bra gjort Harry. Vem vill mer försöka? Hagrid berömde Harry och vände sig sedan mot resten av klassen som nu tydligen ville försöka, Hagrid släppte loss de andra hippogrifferna. Jag såg hur klassen delade upp sig och hur de andra försökte komma överens med de ståtliga djuren. Men jag kände att jag inte orkade idag, just som jag satt i mina tankar kände jag en puff på axeln, jag vände mig om och såg in i ett par stora gråa ögon. Det var en vacker hippogriff med en silvrig päls, om vi nu kan kalla det så? Jag såg in i dem klocka ögonen och böjde lätt på huvudet och såg på den, jag fick en bugning tillbaka. Hippogriffen la sitt huvud på min axel, jag strök den över näbben. Den gjorde lite som Blackstar brukar göra.
- Du verkar känna på dig att något är fel. Jag log mot den och fick en nickning till svar.
- Han heter Dromedro. Det är första gången han hälsar på någon så snart, det tog mig veckor innan han accepterade mig. Jag såg mot Hagrid som log, sen såg jag på Dromedro och reste mig upp, jag klappade honom.
- Tror du jag får rida på honom? Jag såg på Hagrid som såg tveksam ut, han såg på djuret och sa sedan.
- Jag vet faktiskt inte. Han är lite speciell. Jag vände min blick mot Dromedro och sa
- Är det ok om jag sätter mig på din rygg? Han la huvudet på sned och det såg ut som han tänkte sen nickade han, jag ställde mig på stenen som jag just suttit på och svingade sedan över höger benet. Det var inte så annorlunda jämfört med Blackstar. Jag kände hur han rörde lite på sig under mig innan han fällde ut vingarna och sparkade iväg med bakbenen, innan jag visste ordet av det var jag i luften, jag höll försiktigt i fjädrarna men när vi kom upp i luften släppte jag. Han cirkulerade några var i inhägnaden, jag vet inte vem av oss som hade roligast.
- JAG DÖR. Jag hörde Dracos skrik och vände blicken ner mot marken, jag såg hur Vingfåle hade rivit ett djupt sår i Dracos arm, Hagrid sprang fram till honom och tog upp honom i famnen och började gå mot slottet. Jag lutade mig fram och frågade sedan Dromedro
- Kan vi landa? Han nickade och flög neråt, Dromedro landade mjukt. Jag gled försiktigt av min vän och såg hur Hagrid bar ut Draco genom grinden med resten av klassen efter sig. Gryffindor och Slytherin hade redan börjat kasta spydigheter mot varandra om vems fel det var.
- Förstår du varför de alltid måste göra så? Dromedro såg undrande på dem och skakade sedan på huvudet, han puffade mig mot grinden.
- Tycker du jag ska följa efter dem? Han nickade och jag log.
- Draco klarar sig, såret är inte så allvarligt. Hoppas jag tänkte jag för mig själv, men Dromedro kollade på den svarthåriga tjejen som sprang vid hans sida.
- Men han klarar sig inte från Pansy. Du gillar henne inte heller? Den här gången skakade han på huvudet och jag skrattade.
- Jag förstår vad du menar. Jag kommer snart tillbaka min vän. Sa jag och klappade honom över näbben innan jag vandrade upp mot skolan. Jag gick in genom dörren med ett leende på läpparna. Sen skyndade jag mig upp för trapporna till sjukhusflygeln. Jag smög in genom dörren och såg hur hela Slytherin klassen stod samlade runt honom. Jag log för mig själv när jag såg hur Draco njöt av uppmärksamheten. Men det märktes också hur irriterad han var på Pansy som satt sig på hans säng. Jag gick tyst fram till dem och ställde mig bredvid Pansy.
- Om det inte är uppenbart så vill Draco inte ha dig här Pansy? Sa jag med låg röst men alla tystnade, de såg undrande på mig.
- Jag får vara här, säg till henne Draco! Pansy sökte bedjande ”sjuklingens” blick, men han ignorerade henne.
- Hej Cara. Trodde nästan du glömt mig. Sa han med tillgjorda Bambi ögon och jag log.
- Hur skulle jag kunna glömma en sådan tjockskallig klant? Jag log retsamt tillbaka, de andra såg intressant och lite oroat på oss. Det vara bara Blaise som såg normalt på oss. Han stod på Dracos vänstra sida.
- Nu sårar du mig. Draco spelade ledsen och jag skrattade lite.
- Haha säkert. Ne men hur är det med dig? Jag såg på Pansy och hon flyttade tillslut på sig och jag tog hennes plats på Dracos högra sida.
- Det gör ont. Var allt han sa innan Pomfrey kom och schasade ut oss alla. Slytherinarna började gå ner för trapporna och jag stod och kollade på trapporna som ledde till mitt hem.
- De var ingen dålig flygning, Cara. Jag vände mig om och såg in i Blaise mörk bruna ögon.
- Tack, det är en underbar känsla att flyga på en hippogriff. Svarade jag och log lite drömmande.
- Förstår det. men nu ska jag gå ner till middagen, kommer du? Jag såg på Blaise och skakade sedan på huvudet.
- Jag är inte hungrig. Sen gav jag honom en kram och började vandra om kring i slottet. Ska jag gå ner till Snape? Nej! Det var han som skrek på mig och det är han som får komma och be om ursäkt! Jag stannade vid fönstret som jag och Salazar suttit i förra året. Jag såg ut genom fönstret och långt bort på bergen. Sjön låg spegelblank och bortom bergen började solen gå ner. Jag log åt hur vacker naturen kunde vara och styrde sedan mina steg mot uggletornet. Ugglorna lyfte lite på huvudena när jag kom men struntade snart i mig. Jag gick fram och satte mig i fönstret som jag mött Simon för första gången. Himlen var helt röd nu och det påminde om blod, det såg nästan ut som ett krig hade pågått bland molnen.
- Jag tvivlar på att ens du kan flyga utan kvast. Jag vände mig om och log mot Lupin och sen skakade jag på huvudet.
- Jag tänker inte flyga utan kvast. Det är omöjligt. Jag vände åter blicken mot molnen och Lupin kom fram till mig och ställde sig bredvid.
- Får jag fråga vad professor Snape ville i morse. Jag hoppas han inte var för elak mot dig. Jag såg på professorn, vad skulle jag svara?
- Jag vet inte om jag kan säga det. Jag såg på honom och han såg undrande på mig.
- Om han straffade dig utan anledning kan jag prata med honom. Jag log lite, undra hur det samtalet skulle låta? Tror inte de skulle vara någon bra ide.
- Nej det är inte som du tror, professorn. Sa jag och sökte blicken mot himlen
- Jaså? Jag trodde inte du var rädd för honom? Han små skrattade lite och jag stämde in innan jag svarade
- Nej det är jag inte, men det här är något jag måste lösa själv. Det är en sak mellan oss som ingen kan lösa förutom jag eller Snape.
- Vad är det jag inte vet? Kan det vara värre än att ha du-vet-vem som pappa? Lupin såg undrande på mig, vad skulle jag säga? Jag såg på min slitne professor.
- Nej det är de nog inte, men på grund av hur du och dina kompisar behandlade honom under hans skoltid så vet jag inte om jag kan berätta för dig. Remus ryckte till när jag sa det.
- Ja jag vet. Han lyfte ögonbrynet och såg frågande, men jag sa inget mer. Jag hoppade ner från fönstret och kände hur det snurrade lite. Jag tog tag i fönsterkarmen för att inte ramla.
- Cara mår du bra? Lupin såg på mig och jag försökte samla tankarna, men det gick inte allt snurra, sen kom marken närmare och allt blev svart.
- Nu får ni inte veta mer. Men jag känner att det börjar bli en dålig vana att ramla ihop. Men det är alltid intressant för jag gör det alltid av olika anledningar. Men nu ska jag ut i regnet och tortera folk.
*Kash*


Kapitel 5: En man vid namn Rex

- Cara är på sjukhuset, det var något med barnet så därför bad hon mig Snape att sätta på apparaten åt er.
Jag tog mig för pannan, den gjorde ont. Jag kände kall sten mot ryggen. Jag slog upp mina ögon och såg en blek gestalt framför mig.
- Hur gick det miss Riddle? Lupin såg på mig och jag försökte komma ihåg vad som hänt. Jag hade varit i uggletornet och pratat med professorn när allt hade blivit svart.
- Vad hände? Jag såg på honom och han hjälpte mig upp, han log lite och borstade av fjädrarna som hamnat på min rygg.
- Du svimmade. Förklarade han enkelt och jag nickade, jag undrar varför? Sen kom jag på det, jag har inte ätit idag.
- Ok. Var allt jag kunde svara, Lupin började leda ner mig för trappan.
- Jag tror det är bäst att madame Pomfrey får kolla till dig. Vi började gå mot sjukhusflygeln och jag orkade inte protestera.
- Cara, jag tror det är bäst om jag kontaktar din gudfar, han vill säkert att jag hör av mig och berättar vad som hänt. Jag såg in i de kloka bruna ögonen och log lite mystiskt. Jag tror säkert Snape vill veta men inte av Lupin.
- Hur kontaktar jag honom? Jag såg på min lärare, lika bra att berätta, dessutom vill jag inget annat än att bli sams med Severus.
- Det är inte särskilt svårt, gå bara ner till fängelsehålorna. Lupin såg undrande på mig och jag log lite åt hans ansiktsuttryck.
- Snape? Är Snorgärsen din gudfar? Lupin kunde inte låta bli och jag gav honom en arg blick.
- Severus är min gudfar, ja! Och jag tycker inte om att du kallar honom så, professorn. Sa jag och han log ursäktande.
- Förlåt Cara.
- Kan vi inte bara gå ner till fängelsehålorna? Allt kommer bli bra om jag får prata med Severus. Lupin nickade och vi började gå ner för alla trappor. Jag vinglade till en gång på vägen ner så Lupin fick ta tag i mig, jag log ursäktande. Vi knackade på dörren. Severus öppnade dörren och såg på oss.
- Innan du säger något Snape så vill jag bara tala om för dig att hon svimmade det är därför jag är här. Lupin försökte le ursäktande Severus verkade dock inte ta någon notis till honom utan såg oroat på mig. Innan jag han reagera drog han in mig på rummet och såg oroat på mig, han la handen på min panna och kollade mig i ögonen, Lupin stod i dörröppningen och såg intressant på oss. Sev satte mig ner i en stol och frågade sedan
-Cara vad hände? Jag såg på Severus och försökte le.
- Jag har inte ätit på hela dagen så jag svimmade. Förklarade jag lätt, men i stället för att vara förstående så skrek Snape åter på mig.
- Hur kunde du vara så dum? Du måste äta och de vet du! Jag ställde mig upp och skrek tillbaka.
- Ja men allt är ju ditt fel! Om du inte hade skrikit på mig från början så jag blivit ledsen hade jag inte hoppat över frukosten och sedan var jag så arg på dig att jag inte ville se dig, så allt är faktiskt dit fel! jag såg argt på honom, men i stället för att åter skrika på mig sa Sev
- Förlåt Cara. Du vet att det inte var dig jag var arg på! Jag såg på honom och log lite
- Jag vet, men bara för att både du och professor Lupin är två barnsliga idioter som inte kan lägga saker bakom er vill jag inte att det ska gå ut över mig. Ok? Frågade jag och Sev såg på mig han nickade och jag gav honom en kram, Lupin såg på oss och sa sedan.
- Ja de trodde jag då aldrig, Snape med familj. Han log lite lätt
- Och jag trodde aldrig du skulle bli professor. Sa min gudfar kallt. Jag skakade på huvudet och började äta på en smörgås som Sev trollat fram.
- Jag måste gå och lägga mig nu Sev men vi syns i morgon. Sa jag och gav honom en god natt kram.
- God natt och var försiktig. Han log mot mig och jag nickade.
- Jag följer henne upp så du behöver inte oroa dig. sa Lupin snällt och Severus grymtade till svar. Jag började gå uppåt med Lupin bredvid mig.
- Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hade verkligen svårt att föreställa mig Snape gudfar. Han log mot mig.
- Hermione sa samma sak, men jag har snare svårt att se hur de skulle vara om han inte var min gudfar. Vi kom fram till tjockadamen, jag sa god natt och gick till sängs.
Jag vaknade på morgonen av att solen lös in, jag log lite. Trotts att solen lyser så är jag ganska glad, jag är sams med Snape igen och jag kommer bra överens med Lupin. Jag steg upp slängde på mig skoluniformen och flätade sedan håret. Snart knackade det på dörren och jag öppnade. Mioni slängde sig runt halsen på mig.
- Jag har varit jätte orolig. Du var inte här igår när jag kom förbi. Sa Hermione och jag log.
- Jag var nere hos Snape igår. Sa jag hon behövde inte veta hela historien.
- Aha. Jaja då var det ju ingen fara. Men kom nu jag vill ha frukost. Sa Mioni och jag skrattade lite för mig själv när vi gick ner till stora salen. Jag tog en stor tallrik med flingor.
- Visst vad du var hungrig. Skrattade Hermione och jag log. Vi satt och åt frukost en bra stund.
- Kom nu så vi inte kommer försent till Snapes lektion. Sa Hermione och drog bokstavligt iväg mig ner till källaren. Jag satte mig längst bak med killarna, och Hermione satte sig hos Neville, Seamus, och Dean.
- Idag ska vi göra en krympningsdryck. Började Snape när alla satt sig, och där slutade jag lyssna. Jag behövde inte instruktionerna. Jag skulle kunna göra den mitt i natten. Faktum är att jag gjort den mitt i natten. Jag kommer ihåg den natten för 6 år sedan, Severus och pappa väckte mig mitt i natten och sagt åt mig att göra drycken. Det gick faktiskt bra att göra den även om jag var trött. Jag hade nästan trott att det var en dröm när jag vaknade dagen efter. Jag såg på ingredienserna framför mig och började hacka rötterna. Mitt i lektionen kom Draco in. Pansy flög genast upp och började fråga hur det var med socker söt röst. Jag var nära att spy ner i kitteln.
- Lugna er nu. Sa Severus och Draco satte sig hos os. Jag gav honom ett snabbt leende och återgick snart till drycken.
- Professor Snape. Jag behöver hjälp med att hacka rötterna. På grund av armen du vet. Draco suckade och låtsades få ont.
- Weasley hacka hans rötter. Snape såg inte upp från papperna. Ron såg irriterat på Draco.
- Det är inget fel på din arm. Väste han lågt.
- Du hörde vad professorn sa. Hånlog Draco och jag små skrattade ner i kitteln. Men i stället för att bara få det överstökat så hackade han dem slarvigt och alla bitar blev olika stora.
- Sir. Weasley förstör mina rötter. Ropade Draco. Snape reste sig och kom fram till oss, såg på rötterna och gav Ron ett obehagligt leende.
- Byt rötter med Malfoy, Weasley. Först trodde jag han skulle protestera men sen gav han motvilligt rötterna till Draco. Han såg ner på rötterna som var nästan helt förstörda.
- Här vi kan byta rötter Ron. Sa jag och gav honom mina rötter. Ron såg på mig och log. Jag var van att inte alltid använda perfekta ingredienser, mina lärare tyckte att jag skulle kunna göra trolldrycker även på de sämsta ingredienser. Jag började hacka till rötterna lite och hällde sedan i dem. Grytan bubblade till lite och blev sedan grön som den skulle. Ron såg lite avundsjukt på mig.
- Sir jag behöver hjälp med att skala skrumpfikonet. Draco log av ren skadeglädje och Severus verkade lida av samma glädje.
- Potter du kan hjälpa honom.
- Men… Började Harry och Snape gav honom en blick full med hat.
- Nu! Var allt han sa, men det var med en hotfull röst. Jag små log och försökte koncentrera mig på drycken för att inte börja skratta. Jag hörde hur killarna började prata om Hagrid.
- Hoppas han får sparken. Sa Draco och log elakt.
- Så det är därför du springer runt och apar dig? väste Ron. Jag såg på Draco, det är ganska smart av honom. Men jag hoppas inte han får som han vill, jag gillar Hagrid han är rolig. Jag ryckte till när Snape röt till. Jag höll på att tappa sleven.
- Orange, Longbottom. Sev slevade upp lite så vi andra kunde se. Jag såg på drycken som hade en klar orange färg och suckade lite, den ska vara grön. Stackars Neville, Severus kan inte alltid vara lätt att ha som lärare, men han skrek aldrig på mig, utan förklarade i stället vad jag gjorde för fel. Men Neville och Snape har aldrig kommit överens och att Snape skrämmer Neville gör inte saken bättre.
- Säg mig pojk, finns det något som kan tränga in i din tjocka skalle. Hörde du mig inte säga att det bara behövs en råttmjälte? Och gjorde jag inte hett klart att det bara behövs en liten skvätt blodigelsaft? Vad ska jag göra för att du ska fatta? Slå dig i huvudet med böckerna. Snape såg hotfullt på honom och först trodde jag han skulle slå honom med boken. Neville darrade till och jag antog att han också var rädd för det.
- Snälla professorn, jag kan kanske hjälpa Neville att rätta till det. sa Hermione och Snape kollade iskallt på henne. Även om hon var min bästis och han hade accepterat henne och att hon hade bott hemma hos oss hela sommaren betydde det inte att Snape var över förtjust i henne eller att han skulle visa att han accepterat henne.
- Jag minns inte att jag bad om din hjälp Granger. Hermione blev lika röd om kinderna som Neville, hon såg på mig och jag log uppmuntrande mot henne. Severus sneglade åt vårt håll, jag gav honom en arg blick, Draco skrattade och Harry fick stoppa Ron från att kasta sleven på Snape.
- I slutet av lektionen ska vi ge några droppar till din padda och se vad som händer, Longbottom. Severus gick iskallt därifrån. Han var värre än vanligt och jag antog att det hade med att Lupin var på skolan. Neville såg vettskrämd ut han viskade något åt Hermione.
- Har du hört det senaste? Seamus såg på Harry som skakade på huvudet.
- Sirius Black har blivit sedd inte så långt här ifrån. Det var en mugglare som såg honom, de förstår ju inte riktigt, de tror bara att han är en normal brottsling så hon ringde SOS, men när trolldomsministeriet dök upp var han borta.
- Inte så långt här ifrån. Sa Ron oroligt. Sen såg han på Draco som lyssnade.
- Vill du ha något annat skalat? Snästa Ron, men Draco struntade i Ron, han stirrade på Harry.
- Tänker du leta upp Black själv, Potter? Frågade Draco och Harry såg på honom, innan han snäste tillbaka.
- Klart jag ska. Jag tänker leta upp honom och sen döda honom. Draco log elakt.
- Om det hade varit jag hade jag gjort det själv. Jag hade inte suttit som en snäll pojke och väntat på att dementorerna skulle göra jobbet. Sa Draco och Harry
- Vad snackar du om? Utbrast Ron. Så verken Ron eller Harry vet om att Sirius sägs ha förrått Harrys föräldrar.
- Vet du inte det, Potter? Sa Draco och log hånfullt.
- Vet vad? Harry såg på Draco som små skrattade.
- Nu kan ni städa upp efter er, medans elixiret små kokar. Sen ska vi hur det har gått för Neville. Sa Snape och flera Slytherin elever skrattade. Jag ställde undan mina saker och de andra samlades runt Neville. Jag bestämde mig för att hålla mig på avstånd i fall det inte gick som det skulle. Man vet aldrig. Men det verkade gått bra för Snape sa
- Fem poängs avdrag från Gryffindor. Jag sa åt dig att inte hjälpa honom Granger. Lektionen är slut nu så ni kan gå. Sa Severus och vi började gå upp för trapporna. Harry och Ron klagade över hur orättvis Snape var, som vanligt. När jag tänkte säga något till Hermione, var hon inte längre bredvid mig, utan hon var tillbaka vid foten av trappan. Jag såg förvånat på henne, vilket även killarna gjorde.
- Hur gjorde du det där? Ron såg förvirrad ur.
- Gjorde vadå? Sa Hermione oskyldigt.
- Ena stunden var du bakom oss och i nästan där nere. Sa Ron förvånat, Mioni försökte vifta bort det.
- Jag glömde något. Svarade hon och skyndade in i stora salen.
- Jag tror hon döljer något för oss. Sa Harry och vi ryckte på axlarna. Vi gick in och satte oss hos Mioni. Vi åt och pratade lite.
- Kom nu vi har försvar mot svartkonst. Sa jag glatt och började gå upp till hans klassrum. Vi gick in och satte oss. Jag tog fram min fjäderpenna och ett pergament och började måla. Mioni såg intressant på när en människa tog form. Jag avbröts av att Lupin steg in i klassrummet. Han la sin portfölj på katedern och han såg lika sliten ut som innan. Men det var något speciellt med hans stil, som om han varit med om mycket.
- God middag. Kan ni vara så snälla och lägga ner böckerna, ni kommer inte behöva dem idag. Vi ska nämligen ha en praktisk lektion, så om ni följer med här. sa Lupin och vi reste oss. Jag och Hermione utbytte en blick. Vi har aldrig haft en praktisk lektion förutom Lockmans lektion. Lupin gick först och vi kom efter honom genom den öde korridoren. Vi svängde runt och såg då Peeves. Han hade fullt upp med att peta in ett tuggummi i ett nyckelhål och tittade inte upp fören vi var en halvmeter ifrån honom. Han såg på Lupin och började sedan sjunga.
- Lömska Lupin. Löjliga lömska Lupin. Peeves brukade alltid vara oförskämd, men han brukade ändå ha respekt mot lärarna jag såg på Lupin, men i stället för att bli arg log han i stället.
- Jag skulle ta ut tuggummit ur nyckelhålet om jag var du, Filch kommer inte åt sina kvastar. Sa Lupin trevligt, men Peeves brydde sig inte så mycket utan i stället räckte han ut tungan. Jag skakade på huvudet.
- Det här är en nyttig liten besvärjelse, så titta nog nu. Sa Lupin och sa sedan orden
- Wassiwasi! Tuggummit flög ur hålet och in i Peeves vänstra näsborre jag ryckte på munnen i ett leende, medans resten av klassen bröt ut i skratt.
- Snyggt, Professorn. Sa Seamus
- Tackar. Svarade Lupin, jag såg att vi var på väg till lärarrummet. Lupin öppnade dörren och vi gick in. Jag log lätt mot Snape som satt där inne.
- Professor Snape. Ni vill kanske stanna? Frågade Lupin, men Severus reste sig upp.
- Knappast. Hälften av den här klassen är hopplösa. Särskilt Longbottom, jag varnar dig Lupin. Sa han kallt och gick mot dörren. Jag såg efter honom och sedan på Lupin.
- Idag ska vi ta hand om en boggart. Sa han och jag såg osäkert på honom. Jag hatar boggartar, jag får aldrig någon ordning på dem. Jag hörde inte så mycket vad Lupin sa jag försökte bara tänka på något roligt. Jag såg hur Neville gick fram mot skåpet och när Lupin öppnade kom Snape ut. Jag log lite. Jag har så svårt att förstå hur Neville kan vara rädd för Snape.
- Riddiculus. Sa Neville och Snape fick plötsligt en klänning på sig och jag kunde inte låta bli att skratta. Alla ville testa och jag förstod inte varför. Jag hamnade i mitten av kön och jag visste att jag skulle bli tvungen att försöka. Boggarten blev spindlar, clowner, ormar, ja allt som man kan tänka sig men inget av de skrämde mig. Sen stod jag framför boggarten och snart förvandlades den till en man. Han var lång, smal och stark. Jag såg skräckslaget på honom, jag kunde minnas hans skratt och hemska lukt. Allt bara låste sig och jag kunde inte göra något. Jag blev fem år igen. Jag ramlade när han kom mot mig och försökte kravla där ifrån. Jag såg de andra som såg förvånat på mig. Jag försökte fly bakåt men väggen kom och de tog stopp. Lupin ställde sig i mellan och jag såg hur boggarten förvandlades till en måne och sedan hur den blev en ballong.
- Jag tror vi slutar lektionen här. sa Lupin och flera elever suckade besviket och de såg oroat, argt och frågande på mig. Men jag bara begravde ansiktet i händerna. Hermione, Draco, Blaise, Harry och Ron stannade kvar. Lupin stängde dörren och gick fram till mig. Han la sin han på min arm och jag ryckte till.
- Cara de är över nu. Sa han lugnt och jag kände hur tårarna började rinna. Jag skakade på huvudet.
- Du behöver inte säga något Cara. Sa Mioni och satte sig bredvid mig och la armen om mig. Jag bara skakade.
- Jag tror det är bäst i fall ni går på er lektion nu. Sa Lupin och killarna och Mioni gick iväg jag såg på dem och de log lite. Jag hörde hur Lupin anropade Snape som snart var uppe i rummet. Han såg på mig och satte sig bredvid mig på golvet. Jag kastade mig i hans armar och han såg argt på Lupin.
- Vad har du gjort med henne? Hans röst var iskall
- Hon mötte en boggart. Svarade han tort och jag kände hur Snape var på väg att skälla på honom.
- En boggart! Du kunde ju sagt något innan så hade jag kunnat tala om för dig att hon inte klarar av det! Snape reste sig och han drog upp mig på fötter. Han la armen runt mina axlar beskyddande.
- Snape, hur skulle jag kunna vet? Frågade Lupin lugnt och Severus var på väg och ge ett rappt svar men jag avbröt honom.
- Snape de är inte hans fel. jag försökte klara av det, men det gick inte. Svarade jag lågt och Snape log svagt mot mig och jag kände mig lite bättre till mods.
- Jag märkte det. sa Severus mjukt.
- Inte för att det angår mig men får jag fråga vem mannen var? Lupin såg på mig.
- Nej de angår inte dig! svarade Snape raskt och jag såg på honom.
- Severus Snape, jag kan svara själv. Sa jag och Lupin små log lite.
- Han kallades Rex. Och han var föreståndare på barnhemmet där jag bodde. Han var ingen snäll man, det är väll allt jag kan säga. Sa jag och ryste, Lupin såg på mig och nickade halvt.
- Han slog henne, låste in henne och ja vem vet vad mer han gjorde. Jag har inte fått ur henne allt. Svarade Severus och Lupin log svagt.
- Jag är ledsen Cara. Du kunde sagt något så skulle jag låtit dig slippa. Sa han vänligt och jag skakade på huvudet.
- Det var mitt eget val. Jag ville försöka, men det gick inte. Svarade jag skamset.
- Det kommer en dag Cara. Sa Severus och log mot mig, jag nickade.
- Det är kanske bäst om du tar ledigt resten av dagen. Sa Lupin och Snape instämde jag såg på de båda och nickade svagt. Jag lämnade rummet och gick mot biblioteket. Jag behövde en bok att koppla av med. Jag hittade en bok om stjärnor som jag lånade och gick upp till mitt rum för att läsa. Jag satte mig framför brasan med boken. Jag hatade Rex, jag hatade barnhemmet och jag var glad att de var döda allihop. Jag komihåg första gången han tog ner mig i källaren. Jag minns inte allt han gjorde, men slagen kom från alla håll och jag kunde inte göra något för att försvara mig. Sen lämnade han mig blodig där nere och låste dörren. Det är ett under att jag klarade mig från att inte dö när barnhemmet rasade in. Jag såg ut genom fönstret och log. Det är över nu, du vann. Tänkte jag och log. Jag började läsa och snart började de skymma. Jag satt och läste om stjärnbildernas betydelse när jag av bröts av ett hemskt skrik.
-AAAAAAAAAAAAAA. Var allt jag hörde sedan tystnade det. Jag reste mig upp och såg hur eleverna i uppehållsrummet stod samlade runt någon.
- Jag börjar tycka det här är tråkigt så ni får inte veta mer. Jag tänker åka och se hur det är med Cara. Så ni kan väll göra något annat innan jag drar av poäng från er.
*Kash*

ja jätte bra nu måste du fortsätta!!!!!!

jag ska försöka skriva mer

fortsätt att skriva den är jätte bra

tackar ska försöka få ihop nästa kapitel snart men skolan kommer först