Bakom min fasad [SV]

Verkligen jättebra>!

Jättejättejättebra! *längtar efter ett till kapitel*

^exakt

SUPERBRA!! Loove ♥

Bara en sak; Draco brukar säga mor och far, inte mamma och pappa Inte så stor detalj, men.. ^^ Du behöver inte ändra det

Jo, jag har tänkt på det en del jag med, men jag känner inte att jag orkar ändra då jag själv tycker att ordet "mor" och "far" känns så stelt! Dessutom så kan man ta det som en del av fasaden, att han har inte den respekt för sin familj som han låtsas att han har, vilket jag kommer komma till längre fram i storyn!

It's your story

Kapitel 2 - hoppas det faller er i smaken!

För varje sekund som går byggs min rädsla upp. Eller, rädsla är inte riktigt rätt ord då jag inte är rädd. Panik är bättre. Panik är mer "jag" på något sätt.

Haha, jag är patetisk när jag står här, utanför pappas arbetsrum och argumenterar med mina egna tankar! Men vad annars ska jag göra när jag vet att när som helst kommer han öppna dörren och be mig stiga in, sitta ner och lyssna på Voldemort och få höra vad han vill mig. Att få veta exakt vad jag måste göra, för jag har kommit på en lösning. Jag ska förhandla med djävulen, det är det enda jag kan göra vid det här laget för att komma ur den här soppan som också kallas mitt liv.

Jag har stått med örat mot dörren i flera minuter nu, tills jag inser att det kommer vara omöjligt att höra någonting. Vi snackar om rutinerade svartmagiker, dom tar alltid till skyddande formler bara för att det dom pratar om stannar i rummet. Allt det här har jag fått inpräntat av min inte så kärleksfulla far. Att vara säker på att ingen hör, att allt hålls hemligt och att allt som inte är planerat in i minsta detalj ska inte yppas. För då kan det bli missförstånd, och nej, det går ju inte för sig då allt ska vara perfekt.


Jag hatar honom för det han tvingar mig att göra. För det han gör mot mig, mamma och alla andra som är inblandade i detta, för jag vet att det som väntar mig inte är något bra. Jag känner det på mig, det är som att varje por, varje millimeter av mig skriker att det som kommer hända är fel. Ändå står jag här, fastfrusen i marken framför arbetsrummet, väntar på Voldemort och hans order. Men det jag, och endast jag vet är att jag inte gör det här för mig. Jag gör det för resten av världen. Och Hermione, helt klart för Hermione. Hon, eller någon annan för den delen, ska inte behöva straffas för någon sjuk tanke som Voldemort har.


Jag har nu en plan, en plan som är allt annat än säker att genomföra. Jag känner till hur en dödsätare tänker, hur metodiskt dom arbetar för att återfå makten de en gång hade. Det är något som jag har räknat ut genom att studera mina familjemedlemmars beteende och speciellt Bellatrix hurmörssvängningar.

Haha ja, hon är extremt lättläst, hon är som en öppen bok med rubirken LÄS MIG längs hela bokryggen. Ju närmare en attack hon är, eller dödsätarna egentligen, desto otrevligare och gladare blir hon.
Hon är så omänsklig, hon är värre än den värsta sadisten jag någonsin träffat. Hennes humör blir bättre då hon vet att snart kommer hon få plåga någon, döda eller skada en person för resten av sitt liv. Varje gång, inget undantag. Jag höll på att bryta ihop av ilska när jag såg glädjen hon utstrålade när hon dödat Sirius. Vilken frisk människa eller häxa beter sig så? Vem blir lycklig av att döda, orsaka obeskrivlig smärta och förstöra för andra människor, oskyldiga människor?

Bellatrix gör det.
Just såhär har hon betett sig de senaste veckorna, som att något stort ska hända. Hon har kommit förbi flera gånger om dagen och nynnat på olika ramsor och väntat på att han ska anlända. Och nej, här behövs heller inget geni till att räkna ut vems ankomst hon inväntat i flera dagar!

Och nu när jag tänker efter så tyder hennes glada gumör på att något är i görningen. Och att jag, en skolpojke ska ha något med det här att göra får mig bara att anta en sak.
Hogwarts är i fara.

Plötsligt avbryts jag mitt i ett steg av ett högt skratt som jag skulle kunna identifiera vars som helst, när som helst. Bellatrix..
"Draco, det är dags nu. Han är redo för dig!" Sade hon och skuttade iväg som ett litet skolbarn.

Jag svalde hårt, gick in i rummet och ögonblicket jag mötte de iskalla ögonen jag fruktat hela mitt liv tänkte jag bara; jag är så död.

Me like. ♥
- bevakar -

Tack!

Väldigt bra! Mer!