Forbidden Love - PRS Lupple & Emma07

Kieryn såg på henne och försökte avgöra ifall det var vad hon verkligen var här för eller ej, men det var svårt. Hon gav honom inte mycket att gå på. Han hade en känsla av att han träffat på den han sökt efter men han var långt ifrån helt säker och ville bli betydligt säkrare innan han bestämde sig mer för hur han skulle göra. Hur han skulle gå vidare med det. Han insåg också nu att han aldrig haft en riktig plan på hur han i sådana fall skulle få med sig henne tillbaka igen - att ta med henne mot hennes vilja lät inte särskilt lockande, men kanske var det vad han skulle bli tvungen att göra? Om hon rymt skulle hon väl knappast vara särskilt sugen på att resa tillbaka?
"Vad säljer du för något?" frågade han nyfiket, kanske kunde han få ytterligare en ledtråd därifrån. Se hur hållbar hennes historia verkade. Han skakade lätt på huvudet åt hennes fråga.
"Tyvärr, har inte sett till någon mer i närheten." Det skulle han ha märkt, han var ändå en någorlunda skicklig sökare och även det fick honom att hålla kvar misstänksamheten kring vem hon var.

Även namnet var inte mycket till hjälp. Det var vanligt - men det kunde lika gärna vara en förkortning på den han sökte efter. Alltså ingen ytterligare ledtråd därifrån. Samtidigt som han ville ha reda på mer, så ville han inte fråga för mycket grävande - han ville inte riskera att skrämma iväg henne innan han var säker på vem hon var. Förstås så ville han ju inte skrämma iväg henne då heller, men allt skulle underlättas om han höll henne på sin goda sida och inte alltför misstänksam.
Han gick bort till hästens sida och öppnade ena sadelväskan, plockade fram en av brödbit och gick tillbaka mot henne och räckte över det.
"Varsågod." Sade han mjukt.

Han verkade tro på hennes historia. Det gladde henne, det var verkligen tur. Hon hade inte kommit på särskilt mycket mer än det. Hon såg bort mot sin häst. Kanske skulle det synas att det var en av de kungliga hästarna? Hon var ett vackert exemplar. Varför hade hon tagit det tränset som faktiskt hade kungens emblem på. Hon ville slå sig själv i huvudet. Hon hade inte tänkt igenom detta. Hur skulle hon klara av att bo här ute? Hon visste inte ens hur hon ordnade mat? Hon blickade bort, tillbaka mot slottet. Man kunde se dess torrn. Inte tydligt men om man visste att slottet var där så syntes det. Hans fråga ryckte tillbaka henne till nuet och hon tittade på honom. Lite konfunderad först över vad han hade frågat men sedan förstod hon och hon log. "Åh inget särskilt." Viskade hon förläget. "Bara fårskinn." Förklarade hon sedan och såg sorgset ned i marken. "Åh okej." Viskade hon angående att han inte sett någon.

Hon torkade varsamt sig om kinderna för att det skulle se ut som om hon gråtit och tittade sedan upp. "Väldigt vänligt av er. Tack." Viskade hon och tog emot brödet med ett leende. Hon satte genast tänderna i det. Hon var hungrig. Mycket hungrig. Brödet smakade inte som det brukade men hon visste att hon inte kunde vara kräsen och snart hade hon ätit upp hela biten hon fått. "Det var gott." Andades hon efter att hon ätit upp den.

Han var inte övertygad - vare sig om att det hon sade stämde, eller om att hans misstankar om att hon var den förrymda prinsessan stämde. Kanske fick han bara ge det mer tid för han ville inte heller fråga ut henne alltför mycket då det kunde väcka för mycket misstänksamhet åt hans håll om det nu var hon. Ville inte riskera att skrämma iväg henne nu på en gång. Han tyckte sig se tecken på att det var hans misstankar som stämde, men han hade svårt att tolka henne tillräckligt bra för att vara säker. Han hade aldrig varit vidare bra på att läsa folk så - men så var det kanske inte heller så konstigt med tanke på den sorts barndom han haft på Kaer Morhen. Det sociala hade inte direkt varit i fokus.
"ingen fara." Svarade han avfärdande, försökte finna ett säkert sätt att fortsätta samtalet. Något som kunde gå under ren nyfikenhet snarare än misstänksamhet.
"Vart kommer du ifrån då?" frågade han till sist, en ändå relativt normal fråga i sammanhanget men ändå relevant.

Anastasia hade ingen aning om hur lång tid det hade gått. Bara att de hade färdats långt. Han hade ställt en del svåra frågor men verkat acceptera alla hennes svar. Hon kände sig nöjd med att ha lyckats lura honom.

Efter all tid tillsammans, de hade rest tillsammans. Ätit tillsammans, skrattat tillsammans. Han hade skyddat henne från okända faror i skogen. Deras bekantskap, eller snarare deras roll som följeslagare hade utvecklats till något mer. Tankarna på att återvända hade blivit mindre och mindre tills de inte alls funnits kvar. Att leva här i skogen som Ana, vad var fel med det? Tillsammans med Kieryn....Hon stannade upp sin häst och tittade bak på honom. Solen lyste vackert över hennes ansikte i den vackra gläntan. "Ska vi ta en paus? Det är en varm dag för hästarna." Log hon strålande och inväntade hans svar.

Han var vacker att besåkda, det är något som ofta upptagit hennes tankar den senaste tiden. Han var också vänlig och stark. Vad var fel med det? Ingenting. Han var en witcher, det var absolut problematiskt. Men eftersom hon bara var Ana nu för tiden så spelade inte det något roll, inte egentligen. Hon lät luvan falla ned och knäppte upp kappan och hängde den framför sig på sadeln. Hon behövde verkligen tvätta sina kläder. Sedan skrattade hon milt till. Nej det behövde hon inte. Hon var Ana. Underbara Ana. "Jag beslutar att det är dags för ett stopp." Sa hon efter en stund betänketid och satte av hästen. Försiktigt så lossade hon på sadeljorden och la ned sadeln i gräset innan hon knöt fast henne vid ett träd och genast började hästen beta.

De hade spenderat många timmar vid den vackra gläntan. Så många att den varma luften började bli kylig. Hon satte sig närmare honom på gräset och studerade honom en stund. "Så Kieryn. Varför är du en witcher?" Frågade hon viskande. Hon hade aldrig frågat det även om hon länge varit nyfiken på det. Hon iväntade hans svar men istället hörde hon hur deras hästar blev oroliga och snart fanns det fyra män i gläntan. Men inte vilka män som helst. Detta var hennes fars män. Hon kände dem väl. De hade sett henne växa upp. Ana kände hur kroppen frös till is. Nej, detta kunde inte vara sant- inte nu.

"Prinsessan Anastasia. Vi är här." Började den äldsta vakten men stannade upp i sitt tal när han såg den hon var med. Han rynkade på pannan. "Varför är hon såhär långt från slottet? Vi befarade er död." Började han och tilltalade nu Kieryn.

Tiden tillsammans med Ana hade varit fantastisk, rent ut sagt. Det kändes som om han för varje dag fann nya sidor hos henne som han gillade, och han lärde sig något varje dag med henne. Egentligen skulle han ha begett sig tillbaka emot slottet med henne för länge sen, men han hade inte haft hjärta nog att kunna göra det. Det skulle innebära att han skulle få skiljas med henne, något han fann svårare för varje dag. Bara tanken fick honom att känna sig dyster.
För sig själv, så hade han också med tiden blivit tvungen att erkänna varför han kände såhär. Vad det var för känslor han hade för henne, som gjorde det så svårt att vända tillbaka. Därav att han drog så på det - att återvända till slottet skulle innebära ett sådant slut på det, medans han här kunde leva på hoppet. Om inte annat än det, så var det också underbart bara att få tillbringa denna tiden med henne. Även om det var lånad tid.
Han satt intill henne på gräset och såg på henne då frågan kom, och kunde inte låta bli att le svagt. Det var ingen oväntad fråga, om något så var han nästan förvånad över hur länge hon dröjt med den. Men så var det kanske inte heller så lätt att svara på. Eller lätt och lätt - egentligen var den väl kanske just det. Han hade inte haft något val. Han hade blivit det, och sedan var det vem han var.
"Varför är någon det?" Sade han med en axelryckning innan han beslöt sig för att ge henne ett bättre svar än så.
"När min mor dog, jag var väl runt fem års åldern, så vart jag både hemlös och föräldralös och ingen tar hand om en föräldralös oäkting. Vilket är perfekt witcher-material - just sådana pojkar är vad de plockar in. Så jag hamnade på Kaer Morhen, och var en av de som tog mig igenom mutationerna." Sade han uppriktigt, efter att ha blivit en mutant så fanns det inte heller mycket till val. Inte för att det funnits det innan heller - han hade som pojk bara varit glad att få någonstans att ta vägen där han inte riskerade att förfrysa varje kväll.

Samtalet hade distraherat honom, och alltför sent upptäckte han att det var några som närmade sig. Fyra män, fyra vakter. Inombords svor han till - men utåt sett höll han lugnet, de hade trots allt inte gjort något rent fel. Från deras håll var han ju på vakternas sida. Han satt lugnt kvar på gräset och såg upp emot vakterna.
"Jag fann henne långt från slottet, och vi har inte hunnit längre tillbaka ännu." Det var en lögn, men det kunde ju inte de veta. Men det var inte såhär han tänkt närma sig ämnet om vem hon var med henne - i detta skulle hon ju tvingas få veta varför han från början ens träffat på henne. Vilket han velat ta på ett betydligt bättre sätt än såhär.
"Hade ni så lite hopp om att jag skulle klara mig sämre än er ute i det vilda?" frågade han med ett leende i ett försök till skämt med dem.

Anastasia reste sig upp och såg sig omkring. Vart kunde hon springa? Att sadla hästen var inget alternativ. Och oavsett vart hon sprang så skulle de alla kunna hinna ikapp henne. Hon hade inte riktigt registrerat att vakten Smith talat till Kieryn. Hon förstod det först när han pratade tillbaka. Långt ifrån slottet? Inte hunnit tillbaka? Det som tidigare känts kallt utbyttes till en smärtsam känsla. Hon kände tårarna rinna ned för kinderna. "Kieryn?" Frågade hon förvirrat och skakade på huvudet.

"Prinsessan. Din far är utom sig av oro." Började en annan vakt och hon backade ifrån dem allihop men snavade på en trädrot och befann sig snart sittande på marken igen. Hon förmådde sig inte att resa sig upp. Han hade lurat henne. Hur länge hade han vetat? Varför var hon fortfarande här med honom? Så många frågor.

Vakten Smith såg ogillande på Kieryn. " Du har redan fått 5 000 guldmynt. Jag hade hoppats på att det skulle få dig att röra sig snabbare." Sa han skarpt. "Ta dem båda." Befallde han sina vakter.

Anastasia tittade på Kieryn, med avsmak. 5 000 guldmynt. Inte undra på att han aldrig velat ha hennes ynka guldmynt. Hon försökte resa sig upp men klänningen hade trasslat in sig i henne. "Jag vägrar att åka tillbaka. " Tjöt hon ilsket och ryckte sönder klänningen så hon kunde ta sig upp på fötterna. Tog några snabba springsteg till hans häst som var sadlad och svingade sig upp på dess rygg.

Kieryn såg mot henne, det gjorde ont inombords att se henne så upprörd. Ändå förstod han henne, förstod vad det såg ut som. Hur skulle han ens kunna förklara det här för henne? Få henne att förstå att det hade varit ifrån början - nu var tanken på att ta henne tillbaka till slottet igen och det väntande giftermålet där främmande nu, och rentav skrämmande. Tanken på att se henne bli bortgift till någon gjorde ont, även om han borde veta bättre än så. Borde veta att han inte skulle ha någon chans som den han var, men ändå fanns de tankarna där.
Han misstänkte också att han inte längre skulle ha ett val, han måste föra henne tillbaka hur ogärna han än ville det. Nu visste soldaterna att han hade henne, och han skulle inte komma undan med att dra ut på det längre. Han kom upp på fötter, såg snabbt mellan Ana och vakterna. Var glad att hans häst stod kvar - hon var värd sin vikt i guld, den hästen. Hon hade vart med honom genom mycket.
”Ni jagar iväg henne mer än ni hjälper till.” Sade han och såg tillbaka mot vakterna igen.
”Låt mig sköta det. Vi är redan på väg tillbaka, och jag är inte dum - jag vet vad jag skulle riskera annars, och jag är rädd om huvudet.” Sade han och lade även ett stråk av Axii bakom sina ord, i hopp om att det skulle övertala vakterna samtidigt som han vände sig om för att gå mot hästen och henne istället, tog lätt om tyglarna vilket till slut fick hästen att börja röra på sig med honom.

Vakt Smith höll upp sin hand mot de andra mannarna. "Låt honom göra klart jobbet." Befallde han och såg allvarligt på Kieryn. "Vi kommer resa tillbaka och berätta att ni är på väg. Vi väntar er inom fem nätter."Sa han som en sista sak och vände runt sin häst och de andra vakterna följde efter när de galopperade iväg.

Anastasia hade hört det klart och tydligt. Hon var väntad. Han var väntad. Hon såg honom hålla hästen. Han fick den att börja röra sig och hon tittade argt ifrån honom. Hon hade ingen chans här ute utan honom. Hon behövde vara kvar här, hos honom. "Hur kunde du?" Viskade hon islket. "Stanna hästen." Befallde hon sedan i sin mest prinsesslika röst. Men eftersom hästen inte stannade fort nog så hoppade hon av i farten och marscherade mot sin häst och sadlade den. De hade inte kommit särksilt långt ifrån gläntan. "Du har lurat mig, till vilken nytta?" Undrade hon sedan och såg på honom med en kall blick

Han andades lättat ut då vakterna gav sig och försvann iväg, då var i vart fall den mest akuta faran över. Men det löste inte hans största problem. Att hon nu visste och dessutom fått veta på det här sättet. Det gjorde ont i hjärtat att se henne sårad, han ville inget hellre än att kunna göra det ogjort - vilket förstås var omöjligt. Stannade upp och vände sig om efter henne, försökte hitta de rätta orden att kunna förklara sig med.
”Det var aldrig min mening att lura dig. När jag hittade dig ville jag först vara säker på att jag hittat rätt person, och när jag väl var säker så kändes tanken på att behöva skiljas ifrån dig igen alltför främmande.” Han hade aldrig varit bra på det här med snack, och ännu sämre när det innefattade känslor dessutom. Men han försökte åtminstone finns något som gav någon sorts ledtråd om varför han inte sagt något tidigare.

Hon såg på honom. Det han sa lät inte troligt. Hon fnyste åt hans ord och tittade bort från honom. Att behöva skiljas ifrån dig igen, kändes alltför främmande, orden var vackra och något inom henne började sakta att tina. Hon smekte hästen över halsen och svalde hårt. "När var du säker på vem jag var?" Undrade hon. Hennes kalla ton hade ändrats till en lite mjukare. Självklart hade det funnits många som letat efter henne, hon borde kanske vara tacksam för att just han fann henne. Lät henne smaka lite av det fria livet, hon borde egentligen tacka honom. Den tanken köndes som rätta sak att göra däremot var Anastasia för stolt för att göra en sådan sak. Eller rättare sagt, hon var lärd att vara för stolt för det.

"Jag vill inte bli bortgift. Det är orättvist." Viskade hon sorgset, mest för sig själv även om han säkert hörde hennes ord. Hon kände några tårar rinna ned på kinderna och hon gick sakta fram till honom. "Du har varit en mycket god vän Kieryn." Viskade hon. "Jag förstår att det började som ett jobb för dig." Fortsatte hon och sträckte ut handen mot honom, försiktigt.