Autumn leaves ~ [PRS]

Jaså, Madison hade alltså inte sett något hon gillade? Det var väl egentligen inte så konstigt, med tanke på att Zhìyuans överkropp var förskräckligt ärrad och inte vidare tilltalande. Nu var den förvisso ganska hyfsad om man bortsåg från de djupa, läkta skårorna, men det var nog väldigt få som hade förmågan att göra det. Nåväl, han skämdes åtminstone inte över hur han såg ut, för det var liksom ingenting han kunde styra över. Visst, hyn hade kanske varit lite lenare och mjukare om han haft som vana att smörja in ansiktet med någon kräm, men men. Inte ens ansiktet var skonat från ärr, då två av dem löpte tvärs över den bleka huden, så vad var det ens för mening att försöka?

När tåget gled in på Hogsmeade station, var Zhìyuan snabb med att komma upp på fötterna. Att stå och vänta på en ledig vagn var ingenting han hade någon större lust med. Regnet slog redan mot rutorna och man kunde höra hur vinden ven utanför - ingenting man ville utsätta sig för om man kunde hjälpa det. Han gillade verkligen inte att bli blöt, varesig det handlade om att bli dränkt av en störtskur eller kliva in i en varm dusch. Blött var alltid blött.
”Det var..ehm, trevligt att lära känna er, vi kanske stöter på varandra någon mer gång”, sade den äldre Huaze brodern, där han nu stod i dörröppningen, redo att springa för blotta livet genom regnet. Nu skulle han förvisso bli tvungen att ta sig ut från tåget först, men desto snabbare han kom ut, desto snabbare kunde han roffa åt sig en ledig vagn.
”Det han sa”, inflikade Weimin som hastigast, innan han drogs med ut från kupén och genom den knökfulla korridoren utanför. Det gällde att ha vassa armbågar.

Efter att ha knuffat sig förbi en hel drös med elever, möttes de två syskonen slutligen av den kyliga vinden och piskande regnet. Zhìyuan drog upp huvan på klädnaden, bara för att snart sätta av i droskornas riktning.
”Skynda dig!” Ropade han över axeln, mot Weimin som redan hamnat på efterkälken. ”Det är blött, jag hatar att bli blöt”, fortsatte han gnällandes och ökade hastigheten, med ryggsäcken hoppandes hejvilt bak på ryggen. Merlin vad dumt det måste ha sett ut, men i den stunden brydde han sig verkligen inte. Det spöregnade och han ville tillbaka in i värmen, där det var torrt och behagligt.

”Du är..galen”, flåsade femtonåringen när han, med nöd och näppe, hann kliva på vagnen. Kort därefter började hjulen röra på sig för att sakta men säkert ta dem upp mot slottet, genom leran som täckte vägen. Tänk om de hade varit tvungna att gå? Det hade varit en mardröm.
”Men det visste du ju redan”, sköt Zhìyuan tillbaka och ställde ryggsäcken bredvid sig, också med andan i halsen. Det var fortfarande bättre än att bli alldeles dyblöt.
”Så, Loui och Madison..jag tyckte att de var ganska trevliga, definitivt inte dömande”, andades Weimin och tog också av sin ryggsäck. ”Loui blev väldigt röd om kinderna när du lekte omklädningsrum”, berättade han kort därpå och flinade till. Åh jo, det hade han minsann lagt märke till, trots att han försökt fokusera på sin bok.
”Han blev säkert bara skärrad”, konstaterade den äldre av dem och drog lite på sin egen mun. Men jag skulle inte klaga om det fanns en annan anledning.

Nu hade Madison inte varit så seriöst när hon sagt att hon inte gillat det hon sett, även om hon inte la så stor märke till det. Det hade varit ett skämt, och hon hoppas att den jämnåriga eleven inte tar åt sig av det. Det verkade inte som det iallafall. Hon hade inte direkt gett honom någon uppmärksamhet när han bytt om, utan bara fortsatt med sin stickning. När hon väl börjar pyssla så kan hon sjunka in i det och ha svårt att fokusera på annat. Loui önska han hade en sån hobby, sticka, virka eller göra egna smycken som hans syster. Det enda han gör på sin fritid är i princip att plugga, läsa och måla. Han är väldigt duktig på att måla faktiskt, men det är lite svårt att få plats med en canvas på rummet, så det brukar oftast bara bli skissningar.
”Vi ses,” svarar Loui när de två Huaze bröderna rusar ut ur kupén för att hinna med en vagn. De två Delavigne syskonen orkar inte riktigt skynda så mycket på sig, de brukar alltid hinna med en vagn oavsett och de väntar hellre inne på tåget än utanför i regnet.
”Så.. gillade du det du såg?” Undrar Madison och petar sin bror i midjan med armbågen. Hennes bror hade varit så gullig där han suttit och försökt gömma sina rosiga kinder med en bok. Jodå, det hade hon lagt märke till. Och det skulle inte förvåna henne om de två andra också märkt det.
”Äsch sluta, jag var bara förvånad,” svarar Loui och viker undan med blicken. ”Jag undrar vart han fått de där ärren.. de måste ha gjort väldigt ont,” mumlar han för sig själv, vilket får Madison att frusta till.
”Så du kollade iallafall? Knew it,” hon drar till sig sin väska och rör sig ut ur kupén tillsammans med sin bror. ”Vem bryr sig.. du verkade väldigt bekväm när du hade huvudet på hans axel förresten. Sov du gott?”
”Men sluta! Märkte han det? Fy fan.. det måste ha gjort honom så obekväm,” Loui rynkar på näsan och följer efter sin syster ut genom tåget. Sanningen är den att han faktiskt sovit rätt bra, och han skäms lite över det.
”Jag tror inte han hade någonting emot det om jag ska vara helt ärlig,” svarar tvillingsystern och hoppar på vagnen som ska föra dem till skolan. Av någon anledning gör det Loui lite glad, även om han inte riktigt tänker erkänna det.

”Tjena tjena,” hörs en bekant röst. De två syskonen höjer på blickarna och möts av Ian, Madisons on and off pojkvän. Loui hatar honom, med hela sitt hjärta. Han är fruktansvärt manipulativ, otrogen konstant, och om han ska vara helt ärlig så tror han att han gör henne illa.. han har sett så många blåmärken, och trots att han försökt ta upp det med Madison så nekar hon det varje gång. För någon som verkar så självsäker, någon som älskar sig själv, så verkar hon tro att han är vad hon förtjänar, och det gör Loui ledsen varje gång.
”Åh hej!” Säger Madison glatt innan hon kramar om honom och placerar en puss på hans kind. ”Hur har lovet varit?” Jösses, nu är det Loui som skickar en mordisk blick mot någon.

Det kändes otroligt skönt att gå in genom slottets portar, att komma in i värmen och slippa det där piskande regnet som härjade utanför skolan. Zhìyuan ruskade på sig, ungefär som om han vore en hund, så att regndropparna flög av den mörka klädnaden. Det kanske var dags att investera i ett paraply, men å andra sidan var de så förbaskat jobbiga att behöva släpa med sig hela tiden. Hade man kunnat få ner det i fickan hade det varit en helt annan historia, då hade han haft med sig det överallt. Men så bra skulle saker och ting aldrig vara, så den drömmen kunde han nog glömma. Om det inte var ett sånt där paraply man kunde fälla ihop, men de gick alltid sönder och var klena till tusen. Nej, då var han hellre utan istället.

”Kunde du inte bara tagit av dig kappan? Som en vanlig människa?” Undrade Weimin och himlade med ögonen, innan de begav sig in i den stora salen. Ljusen hängde ovanför huvudena på dem och den förtrollade himlen var mörk och dyster, precis som den var därute. Nåväl, det var åtminstone trevligare än att sitta i en vagn som skumpade hejvilt.
”Du har alltid någonting att kritisera..kan du inte bara acceptera att jag är hemskt skämmig att vistas tillsammans med? Och vem bryr sig ens? Vi är de enda här”, muttrade Zhìyuan och slog sig ner vid ett av de långa borden, längst bak i salen. Han hade ingen lust att sitta mitt bland allt kaos, så det var bäst att hålla sig lite längre bak. Eller rättare sagt längst bak.
”Men ändå, det är pinsamt”, envisades den yngre brodern och satte sig mittemot artonåringen, med underläppen putandes. Nog var de syskon allt, det där putandet med underläppen gick inte att missta. Och så hade de samma ögon och ansiktsform.

Den stora salen började så sakteliga fyllas på med elever och efter att rektorn sagt några ord, var det dags för sorteringscermonin. Zhìyuan spenderade i princip hela den tiden med att sitta och gnaga sig själv i underläppen, vrålhungrig som han var. Kunde de inte skynda på det hela lite? Han behövde äta, och det snabbt. Magen hade börjat ge ifrån sig klagande läten och han visste knappt var han skulle ta vägen i den stunden.
Som tur var avrundade de så småningom ceremonin med en hel drös applåder och tjoanden, vilket betydde att det äntligen var dags att äta. Borden fylldes med ens till bredden med mat, däribland köttlimpa och kycklingklubbor, som slytherinaren genast lassade på på sin silvertallrik. Tacka gudarna, hade han gått utan mat mycket längre han han nog svält och tynat bort. Och nej, det var inte att gå till överdrift ens.

Ungefär tjugo minuter senare var Zhìyuan proppmätt. Han hade så gott som svalt all mat hel och kastat i sig på tok för mycket gott på alldeles för kort stund. Inte undra på att eleverna närmast honom sakta makat sig längre och längre bort från honom, det måste ha varit en jävla syn att behålla.
”Jag tänker gå och lägga mig”, stönade artonåringen, följt av en högljudd rap, och kom upp på darriga ben. Kunde man ens vara såhär mätt?
”Det är därför man håller sig i skinnet och inte kastar i sig maten”, påpekade Weimin och himlade med ögonen. ”Men men, gå och lägg dig du, det är nog ingen som klagar om du avlägsnar dig.”

Resan till skolan på vagnarna hade inte varit särskilt trevlig alls. Det regnar något förskräckligt, och vinden drar i hans paraply konstant. Den hjälper inte så jättemycket tyvärr, han blir fortfarande blöt, men åtminstone lite mindre än de andra i hans vagn. Hans syster och hennes pojkvän, eller vad det nu är Ian är till henne, sitter och pratar om lovet och hur de haft det. När hon nämner att hon varit hos Michael, syskonens bästa kompis, så klämmer den jämnåriga mannen hårt i hennes lår och Loui märker hur hans ansiktsuttryck ändras. Han är väldigt svartsjuk av sig, trots att han själv håller på med flera andra bakom hennes rygg. Gud vad Loui hatar honom, men han är också helt ärligt rädd för slytherineleven. Han har aldrig förstått hur hans syster tänker, varför hon går tillbaka till honom så ofta, men vad han än säger så verkar hon inte riktigt lyssna på det. Det är som att han är en drog, han förgiftar henne med osanningar och det gör Loui fly förbannad. Kanske han behöver ha ännu ett samtal med henne.

”Gud vad hungrig jag är..” Gnäller Madison när hon sjunker ner på bänken vid gryffindors avlånga bord. Loui sätter sig ner mittemot henne, lättad över att Ian nu gått och satt sig vid sitt egna elevhem.
”Åt du ens dina mackor som vi gjorde?” Undrar Loui och sträcker på armarna. Att sitta i kupén i sju timmar får musklerna att bli alldeles stela. Hon skakar på huvudet och erkänner att hon helt glömt bort dem, men om Loui ska vara helt ärlig så tvivlar han på det.
”Tjenamors,” hör de Michaels röst säga när han damper ner bredvid Madison. ”Så hur gick det att sitta med Huaze bröderna? Var det tortyr? Försökte han mörda er?” Båda syskonen blänger på honom en stund, och han håller oskyldigt upp händerna som för att försvara sig själv. ”Ni kunde ha följt efter mig säger jag bara.”
”Jävla förrädare.” Muttrar systern och höjer blicken mot lärarnas bord.
”Det var faktiskt inte så farligt som man skulle kunna tro.. de var snälla, de grälade en del men det är ju vi vana vid.” Förklarar Loui, glad över att kunna säga det till Michael, annars hade han nog blivit väldigt skadeglad.

Sorteringsceremonin tar en stund, vilket gör i princip alla otåliga. De allra flesta är väl väldigt hungriga vid det här laget, så det är helt förståeligt. När Loui fått i sig all mat han behöver så ställer han sig upp från bordet och rufsar sin systers hår. Det förtjänar hon.
”Jag går upp.. vi ses senare,” Loui och Michael delar samma sovsal, och han tvivlar på att den sistnämnda kommer att ta så mycket längre tid på sig. Han är så trött, han skulle nog kunna somna här och nu, ståendes, om han så ville. Men vem vet vad som skulle kunna hända då, Peeves skulle väl göra något kusligt spratt. Loui tar en sista vindruva från bordet innan han börjar röra sig ut ur den stora salen. Gud vad skönt det är att vara tillbaka.

Vägen ner mot fängelsehålorna var både lång och krävande, i alla fall för någon som var extremt mätt och inte hade någon vidare balans för stunden. Allt artonåringen ville göra var att slänga sig över sängen och somna på stört. Många skulle nog trott att han haft en väldigt lång, tröttsam dag, särskilt med tanke på hur sliten han såg ut, men det var ju faktiskt inte fallet. Han var bara allmänt trött och mätt och behövde få all sömn han kunde klämma in. För under morgondagen skulle lektionerna dra igång och då skulle det inte blir mycket tid över till sömn inte. Zhìyuan må ha påbörjat sitt sista år på skolan men det betydde inte att han klarat alla kurser under årens gång, nej då. Inte nog med att han hade en del att ta igen från det sjätte året, han hade till och med saker kvar från sitt femte år! Saker och ting gick helt enkelt lite segt när man var tvungen att spendera flertalet veckor vid sjukhusflygeln under skolårets gång. Oftast räckte en vecka åt gången, ibland till och med mindre, men det var inte direkt en regel. Någon gång hade han lyckats skada sig själv så pass illa att han blivit inlagd på St Mungos. Inget trevligt minne alls.

Artonåringen knackade lätt med staven på stenväggen framför sig, som började arrangera om sig efter att han muttrat någonting som åtminstone liknat lösenordet. Därefter klev han in genom öppningen som bildats och halvt om halvt rullade genom den mörka, krokiga korridoren.
Uppehållsrummet var tomt, vilket var otroligt skönt med tanke på att han blivit smått känslig för ljud de senaste timmarna. Huvudvärken hade av någon anledning redan fattat ett grepp om honom och han orkade inte ens tänka. Allt han bad om var att få drulla ner i sin mjuka himmelssäng och knoppa. Och det gjorde han också, i samma sekund som han letar sig uppför trapporna och letat sig fram till rätt sovsal.

Nästa morgon vaknade Zhìyuan av att någon slog honom över ansiktet med öppen handflata. Inte hårt eller så, men tillräckligt kraftigt för att det skulle göra ont i näsan.
”Aj! Vafan håller du på med?” Grälade han och viftade med armarna framför sig, tills han råkade slå till förövaren.
”Jag ville bara se om du levde”, fnittrade en av killarna han delade sovsal med, bara för att snabbt avlägsna sig från scenen, vilket fick resten av gruppen att skratta.
”Du vet, Huaze, du är så blek att vi trodde du hade passerat till andra sidan..vill du låna min mammas rouge? Tog med den specifikt för dig”, kacklade en av de andra eleverna, vilket resulterade i att Zhìyuan gömde ansiktet i kudden med ett stön. Idiotier. Varför kunde de aldrig lämna honom ifred? Det var inte hans fel att han var så blek! De kunde väl gå och skylla på fullmånen istället eller något?

Egentligen har dagen inte varit särskilt krävande alls. Tågresan hade gått bra, Loui hade fått några timmars sömn under resan och han hade fått rätt mycket läsande gjort också. Trots det så är han fruktansvärt trött när han sjunker ner i sängen efter att ha tvättat sig, borstat tänderna och klätt på sig. Med Lavendel liggandes vid fotänden av sängen drar han täcket över sig och sluter ögonlocken ett slag. Han kan höra hur några av de eleverna han delar sovsal med klampar upp för trapporna och slår upp dörren, inte det minsta trötta.
”Åh schhh, lilla Delavigne sover,” säger en av killarna med ett litet frustande och rör sig fram mot Louis säng. ”Dig har man då inte saknat, hoppas du haft en förjävlig sommar Loui,” väser han och knäpper fingret mot hans puffiga kind. Jo, några av hans sovsals kamrater är riktiga rövhål mot honom, och deras ogillande är inte ensidig. Han har inte orken att säga något elakt tillbaka, utan håller bara ögonen slutna och låtsas sova. Det har gått sex år och samma personer mobbar honom fortfarande. Han tycker synd om dem, de har ingenting bättre för sig, de lever ett sorgligt liv.. egentligen är hans liv också rätt sorgligt, men det tänker han ignorera.

När Loui vaknar morgonen efter så drar han benen över sängkanten så att fötterna kommer i kontakt med golvet. Resten av hans klasskamrater ligger och snarkar fortfarande, så han passar på att smyga till badrummet. Där inne får han däremot en överraskning. Han stirrar sig själv i spegeln och ser hur de målat i ansiktet på honom, som elvaåringar. Mustasch, svärord, fjolla och kukar. Herregud, hur fan vaknade han inte av det här. Paniken bubblar upp över kroppen och han försöker envist att tvätta bort deras vackra målningar. Men det funkar inte. Det här har han då inte saknat, inte det minsta.
”Fan, fan, fan.” Gryffindoreleven får verkligen inte bort det. Han kan inte gå såhär i skolan.. Han gömmer ansiktet i händerna och försöker komma på en lösning. Han vet att det kommer att gå bort så småningom, men han behöver få bort det nu. Loui bestämmer sig för att ta en lång dusch i förhoppning att det går bort då.

Nej, det gjorde det inte. Kanske det bleknat en aning, men det syns fortfarande klart och tydligt. Artonåringen bestämmer sig för att gräva upp en ansiktsmask som täcker hakan upp till näsan. Som tur är hade de bara ritat på nedre delen av hans ansikte, så det här får funka… trots att en del lärare säkert kommer att irritera sig på det. Kanske han till och med kommer få kvarsittning.

Efter att ha klätt på sig och gjort sig i ordning så rör han sig ner mot stora salen för frukost, men nersjunkna axlar och ledsen uppsyn. Toppen.

Egentligen hade artonåringen god lust att flyga på klasskamraterna, klippa till dem allihop och lämna en rad blåmärken över dem, men det slutade istället med att han låg kvar i sängen tills de gav sig iväg. Han hade som sagt inte råd med fler markeringar i sitt lilla register, som började bli förskräckligt fullt nu när det sjunde året äntligen var här. Bara ett år till, sen var han fri.
Zhìyuan rullade över på rygg och stirrade upp mot taket, med munnen halvt på glänt och hjärtat dunkande inne i bröstkorgen. Urk, varför behövde han ens dela sovsal med någon? Kunde de inte låta honom stanna i sjukhusflygeln på heltid istället? Det hade varit så mycket bättre. Kanske lite sorgligt och definitivt skumt i andras ögon, men mer rofyllt än att bli uppretad både kors och tvärs.

Artonåringen kom så småningom upp på benen, efter att ha legat och dragit sig i ytterligare några minuter. Nu när sovsalen var tom hade han även badrummet för sig själv, vilket tillät honom att ta en lång, ostörd dusch.
Det varma vattnet sköljde över ansiktet på honom och han passade på att tvätta håret när han ändå var därinne. Han hade ingenting emot varma duschar, det var när man var klar och behövde gå ut som det blev ett problem. Då blev något väldigt behagligt genast kallt och blött, en känsla som han verkligen inte uppskattade. Och vem gjorde nu det? Fanns det på riktigt någon som uppskattade den känslan? Han tvivlade starkt på det.

När Zhìyuan var färdig inne i duschen, torkade han snabbt av sig och drog på sig skoluniformen, vilket tog sin lilla tid. Han hade aldrig riktigt fått snits på att varken knäppa knapparna på skjortan eller knyta slipsen, och ryggen knakade obehagligt när han böjde sig ner för att knyta skorna. Det kanske började bli dags att besöka sjukhusflygeln? Inte för att madam Pomfrey kunde göra speciellt mycket åt hans krämpor, men där fick han åtminstone sova ostört och kunde få stöd om han nu behövde det. Allting hade blivit betydligt jobbigare efter att Yuxuan tagit sin examen, så under det senaste året hade han spenderat otroligt mycket tid hos skolsystern. För även om det alltid varit jobbigt att bli jämförd med den äldre brodern, hade de kunnat tala om precis allt mellan himmel och jord med varandra. Det kunde de naturligtvis fortfarande göra, men bara under loven och det räckte helt enkelt inte.

Stegen som rörde sig uppför spiraltrappan var tunga och slöa och det tog överdrivet lång tid innan Zhìyuan nådde fram till den stora salen, som var proppfull med elever vid det laget. Det hade inte varit någon vidare bra idé att sova ut den första dagen, och då hade han inte ens sovit de senaste fyrtiofem minuterna, utan bara legat där och glott på ingenting.
Med en gäspning slog han sig ner vid ett av de långa borden, för att därefter börja lassa på bacon på silvertallriken. Kött, han behövde kött och ingenting annat. Jo, te, men det räknades inte.

När Loui kommer ner till den stora salen så är det förvånansvärt många människor som proppar munnarna fulla. De stora, kristallblå ögonen stryker sig över salen. Ingen av hans vänner är där.. han är inte direkt förvånad, de brukar vara rätt sena. Även om Madison är väldigt noga med hur hon ser ut varje dag så går hon upp förvånansvärt sent. Michael älskar att sova ut, han bryr sig inte så mycket om frukosten heller. Blicken landar på en bekant figur i salen och han rynkar lite på ögonbrynen. Zhíyuan är där.. ska han gå fram? Gryffindoreleven tvekar lite.. han har alltid tyckt att det är lite svårt att bli vän med folk när han är över elva. När han var liten var han betydligt mer sprallig och pratsam.. men det är väl inte så konstigt att förstördes med tanke på hans mamma och pappa? Han tycker iallafall inte det. Men kanske det är värt att ge det ett försök? Den jämnåriga hade varit trevlig.. kanske Zhíyuan inte vill ha med honom att göra, kanske han inte borde gå fram till honom.. jösses vilket svårt val. Han skakar på huvudet för sig själv och tar ett djupt tag, kom igen, du är modig, du klarar det här. Klart han ska gå fram till honom. Om han inte vågar prata med folk, hur ska han klara av att skaffa vänner? Nu finns det många som gillar honom, men riktiga vänner har han inte direkt. Förutom Madison och Michael alltså.

Det är som att kroppen styr Loui medan hans hjärna funderar över alternativen som finns. Snart finner han sig mittemot den jämnåriga och häller upp en kopp med te. Hur det hela ska fungera, det vet han inte. Hur ska han dricka te när han har en ansiktsmask på sig? Hur ska han äta? Väldigt bra frågor om han får säga det själv.
”Godmorgon! Har du sovit gott?” Frågar han tillslut och himlar med ögonen för sig själv. Han är så jävla stel. ”Förlåt, är det ens okej att jag sitter här? Ingen jag känner så bra är här så jag tänkte att jag kanske kunde sitta här.. jag vet inte,” rabblar han och skakar på huvudet, åh han är så jävla pinsam. Han vill sjunka genom jorden, men tyvärr kan han inte det. Loui lyfter lite på ansiktsmasken och slurpar i sig lite te, plus en vindruva. De är åtminstone lätta att äta och snabba att få in under masken.

Zhìyuan skulle just börja smutta på det varma teet när någon plötsligt slog sig ner mittemot honom. Återigen, vad var det som höll på att hända med jorden? Om folk kunde hålla sig borta från honom, gjorde de helt enkelt det. För vem fina bilen sitta i närheten av någon som såg dödligt sjuklig ut och hade en tendens att bitas? De kunde ju bli smittade för fan.
Det dröjde några ögonblick innan han listade ut vem främlingen var, med tanke på att den yngre delen av ansiktet var gömt. Men de där ögonen skulle han nog känna igen vartsomhelst, ljusblåa och stora med tjocka ögonfransar. Loui Delavigne, personen han delat kupé med under gårdagens resa. Fast varför i allsin dar satte han sig där av alla ställen? Nu hade han ju berättat att de han brukade sitta med inte lyckats pallra sig dit ännu, men ändå! Det fanns väv betydligt trevligare folk att umgås med än en nyvaken, sur slytherin elev.

”Godmorgon..”, började Zhìyuan tveksamt och ställde ner koppen med te igen, bara för att ge gryffindoraren en skeptisk blick. Vad var hans ändamål? Var det typ något dåligt skämt eller vad? Han såg sig omkring med smala ögon, innan axlarna slutligen började slappna av och blicken mjuknade. Okej, nu kanske han dragit en del förhastade slutsatser? Det verkade liksom inte som om Loui var en sån person till att börja med.
”Varför är du så nervös? Du har full tillåtelse att sitta här, även om jag inte förstår varför du nu skulle vilja göra det”, fortsatte artonåringen efter en stunds tystnad och skrattade till. Därefter lyfte han upp koppen mot läpparna igen och smuttade på den varma vätskan. Gott, det var alltid gott med te på morgonen.
De svarta ögonen studerade den andre under tystnad, medan ögonbrynen sakta drog ihop sig. Varför hade han ens en ansiktsmask på sig? Skulle han praktisera som helare eller var han sjuk?
”Varför har du mask på dig? Är du sjuk eller något? Inte för att jag bryr mig, jag menar jag tror att jag också håller på att bli sjuk, men ändå..” Zhìyuan kliade sig löst i nacken och himlade med ögonen åt sig själv, inombords då. Jag tror att jag också håller på att bli sjuk. Jösses, vilken trovärdig bortförklaring till hans gråaktiga hy och påsarna under ögonen. Kanske det skulle framstå som mer trovärdigt om han började snörvla lite då och då? Eller nysa och hosta.

Uppenbarligen så är Zhíyuan lite skeptisk till varför Loui sitter mittemot honom, och han förstår honom. Om rollerna varit annorlunda så hade han själv varit oerhört osäker. Nu hoppas han att han inte ger ut en känsla av att vara en mobbare.. han tror åtminstone inte det. Men vem vet.
”Vadå nervös.. jag är inte nervös,” mumlar han och höjer lite på sin ansiktsmask för att ta en klunk av det varma teet. Nej då, han är inte det minsta nervös. Jösses, om han skulle säga att han vill skaffa nya vänner nu så skulle nog den andre döma honom rätt rejält. Eller? Han har ingen aning. Med nersjunkna axlar börjar han ta åt sig av havregrynsgröten som serveras. Nu är det rätt svårt att äta med den här masken på, men han kommer aldrig att klara av att gå igenom hela dagen med hårda studier utan någonting i magen. En vindruva räcker verkligen inte. Zhíyuan förstår inte varför han skulle vilja göra det? Nej, de känner ju inte varandra så väl egentligen.. ”Du verkade trevlig igår, så tänkte att jag skulle ta tillfället i akt..” Mumlar han och himlar med ögonen åt sig själv. Suck. Egentligen vill han säga att han inte vågar sitta vid sitt egna bord själv, men det känns bara patetiskt egentligen. Loui känner att han borde kunna klara det, han är arton trots allt.

”Jag är inte sjuk,” svarar gryffindoreleven och rynkar på ögonbrynen. ”Håller du på att bli sjuk?” Undrar han, han vill verkligen inte bli smittad. Det är början på året och han tänker hålla sig frisk hela vägen till studenten. Loui gömmer ansiktet i händerna och suckar djupt. ”Okej, jag visar dig för att du verkar schyst, okej?” Loui låter blicken nå Zhíyuans ögon för engångsskull och höjer långsamt på masken så att han kan visa alla målningar som han sovsalskompisar ritat på honom.
”Jag fick inte bort det, så nu får jag gå med den här över ansiktet. Snälla skratta inte,” muttrar artonåringen och låter ansiktsmasken falla ner mot ansiktet igen.